fredag 29 oktober 2010

Referensverk.

Referenshumor provocerar. Ute i landet, och inte minst på nöjesredaktioner, sitter människor och blir mäkta irriterade när de anar att nåt är roligt men inte själva har nyckeln. Istället för att googla eller NE:a sej till kunskapen och ta det hela på sitt eget ansvar, blir de aggressiva och pratar om "elitism" och "kunskapsfascism". Särskilt det sista är ett konfunderande begrepp enär fascismen ju till sin natur var gravt ointellektuell och kunskapsföraktande.

Jag har aldrig förstått den där ilskan mot humor som bygger på förkunskaper. Själv tas jag hellre på allvar än på skämt.

För egen del är jag djupt tacksam gentemot den referenshumor jag konfronterats med genom åren. Hade jag inte fascinerats av Hasseåtage som koltpilt hade jag inte vetat så mycket om kärnkraftsomröstningen 1980. Hade jag inte glott på Helt Apropå i mitten av åttitalet så hade jag inte kommit ihåg Allan Larsson lika tydligt. Hade jag inte förstått att Killinggänget var nåt hippt 1992 hade jag inte vetat vad gitarristen i Sonic Youth heter. Och hade det inte varit för att jag läste Joakim Lindengrens serier som Vedaskrifterna på gymnasiet, hade jag inte fnissat till varje gång jag ser en flaska Caj P:s grillsås.

Lindengren har, tillsammans med mina bekanta David Nessle och Martin Kristenson, drivit tidningen Kapten Stofil i elva år. Tidningen har byggt på referensspäckade serier och artiklar om typ Karl Gerhard och typ tjeckisk pilsnerfilm. Jag har läst varenda sida med lupp och, medvetet eller omedvetet, snott hur mycket som helst till mina egna texter.Nessles återkommande seriebidrag heter Den maskerade proggaren. De bästa avsnitten samlades häromsistens i albumet "Den maskerade proggarens stora röda". Redan titeln innehåller sålunda en referens (till en tjock gubbe som hette Mao, ska för säkerhets skull tilläggas). På omslagsbilden tittar proggaren sturskt mot himlen över en stiliserad kolchos - återigen en referens, den gär gången till den stalinistiska socialrealistiska affischkonsten.

Jag har läst David Nessles serier sen jag började få kroppsbehåring. De publicerades förr i världen i tidskriften Galago, på den tiden när den var sådär stockholmskt åttitaligt Röda rummet-arty och Socker-Conny och Arne Anka var de stora fixstjärnorna.

Nessle är en sån som gärna faller mellan stolar. Han var för glättigt ordvitsig och kisslarvig för de pannrynkade caféposörerna, men mer akademiskt svårtillgänglig än Lindengrens dåtida BP-och-avföringshistorier eller Arne Ankas fylletugg.

"Den maskerade proggaren" förenar två helt oförenliga begeppsvärldar: proggens och superhjälteseriens. För att till fullo kunna uppskatta den bör man kanske vara orienterad i dem bägge. Jag har en stark känsla av att många som förr i världen uppskattade Arne Anka nöjde sej med fyllecitaten och brydde sej mindre om Charlie Christensens samhällskritik.För egen del kan jag mitt sjuttital ganska väl. Jag skrattar därför gott och självgott åt de utseendemässiga kopplingarna mellan Ola Ullsten och ICA-ikonen Icander, åt avsnittsrubriken "De räddade Simon Spies hjärna" och åt bandnamn som Musikkollektivet Skörbjugg och Träd, brass & älgar.

Dörrarna står öppna åt alla håll: efter att Karl Marx kommit förbi på julafton för att ge proggaren i uppdrag att organisera nissearbetarna på Tomtens Nordpolenverkstad fackligt, stöter proggaren på Stålmannen som sitter i Ensamhetens fästning och firar en ensam jul som invandrare. Televinken försöker strypa Staffan Westerberg. Sovjets egen superpojke, Komsomolpojken, har vapen i sitt redskapsbälte med upp till 63%-ig tillförlitlighet. Proggaren möter sin fiende Postmodernisten som är skyldig till subjektets död. Fabolous Freak Brothers är CIA-infiltratörer under vietnamdesertörens nerrökta täckmantel.Det är inte så avancerat som det kan tyckas. Det är som ett bra studentspex, om nu ett sådant går att föreställa sej, ett spex utan självtillräckligheten och de publikfriande perukerna och med bara lekfullheten kvar. Och där man i spexarvärlden skämtar hejdlöst om Napoleon och Karl XII utan att kanske vara särskilt intresserad av den faktiska historien, genomsyras nesselserierna av kärlek: till velourbyxor och och bjällerluvor och folk i mikrofonfrillor som säjer "groovy", till de stackars författare på DC Comics som fick sitta och krysta fram historier om hur Stålmannen bygger en fetischsamling över sin reporterkollega Jimmy Olsen mest för att fördriva tiden.

Jag misstänker starkt - jag vågar nästan säja att jag vet - att Nessle besitter samma fascination för populärkulturen som jag själv. Ska jag vara helt ärlig kommer en del av min fascination just från överkonsumtion av gamla Nessle-album som "Döden steker en flamingo" och "Gasen i botten, Hieronymus Bosch!" Och mitt ideliga försvarande av smala referenser kan mycket väl vara snott från en gammal intervju Nessle gjorde med sej själv i Galago, där han tryckte på det meningslösa med att vara allmänbildad om man aldrig utsätts för allmänbildning.

I senaste och sista numret av Kapten Stofil går Martin Kristenson till (mycket mild) attack mot begreppet "värdelöst vetande". Han vill istället kalla det "vetande-som-inte-direkt-hjälper-dig-att-betala-hyran-men-som-ändå-höjer-din-livsglädje-några-snäpp".

Populärkultur kan berika ditt liv. Värdelöst vetande kan vara värdefullt. Det understryks inte minst av Den maskerade proggaren.

17 kommentarer:

JB sa...

Kul att se dig på Babel igår. Gillade framför allt timingen i "Härmade du Ulf Stark?"-kommentaren.

JB sa...

David Simon är inne på samma spår:
http://gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=318

Spiring sa...

Jag ska villigt erkänna att jag började köpa "Kapten Stofil" för titelseriens skull, men Proggaren (och Nessles serier i allmänhet) har med tiden blivit en favorit. Och förutom de anledningar du nämner tror jag också Nessles kombination av kärlek och distans till proggeran gör sitt till för min del. Lite grann som med ditt förhållande till de proggiga barnböckerna, inbillar jag mig.

Ulrika Good sa...

Ser inte den maskerade proggaren väldigt mycket ut som Lena Nymans snubbe Rune Andersson (bild finns här)?

Kalle Lind sa...

JB: tack. Just den kommentaren var för övrigt den enda gång jag tyckte jag bidrog med nåt i diskussionen (alltså ett ovidkommande ordmärkande).

Ulrika: en riktig iakttagelse. För den stora publiken är väl Rune Andersson främst känd som Mattisrövaren Tjorm (eller är det Tjegge?) men han spelade ju också in en del supvisor med Bengt Sändh när det begav sej. Och han och Lena Nyman gjorde en del Karin Boye-inspelningar när de levde ihop på sjuttitalet.

Arrug Slahmag sa...

Vill passa på att rekommendera David Nessle's blogg. Uppdateras inte så ofta, men är alltid rolig och läsvärd.

http://davidnessle.wordpress.com/

Dvärghundspossen sa...

I teorin kanske man måste vara gammal proggare och superhjältenörd för att till fullo kunna uppskatta Proggarens äventyr. Själv är jag dock gammal Ung-Vänstrare och superhjältenörd, det går ungefär lika bra. Under dom år jag var aktiv i Ung Vänster (93-97 ungefär) så levde proggen och allt som hör till i full anakronistisk välmåga inom förbundet.

Anders sa...

Kalle,
Jag har skickat vidare en "Beautiful Blogger Award" till dig eftersom den här bloggen är så förbaskat bra.

http://www.vemihelvete.se/2010/10/beautiful-blogger-award.html

/Anders

Kalle Lind sa...

Anders: det var vänligt. Vi får se om jag kan göra mej värdig att klistra in det däringa märket. Jag läser inte så vansinnigt mycket bloggar så fanken vet om jag kan lista sju. Och sju saker om mej själv som jag inte redan ältat till förbannelse vet jag inte heller om jag kan krysta fram. Men vänligheten uppskattas.

Johannes Soldal sa...

Hej Kalle. Eftersom du inte läser så mycket bloggar så kan jag påminna dig om att uppföljaren till 101 judar, 101 fransmän, på måndag slår upp portarna. :)

http://101fransman.blogspot.com/

Skänk bort gamla prylar på ny sajt! sa...

Hitta prylar och möbler helt gratis som andra skänker bort.

Just nu kan ni hitta prylar och möbler från hela Sverige.

Vill även du skänka bort, så gör du det enkelt och gratis.

http://iLoveGratis.se

Trampe sa...

Kan tilläggas följande:

1. Den Maskerade Proggaren står i första bilden framför Hattbaren. Denna referens är så obskyr att endast ett fåtal kan förstå den: nån gång i mitten av 60-talet var Nessle och Kristenson i Stockholm, och gick då förbi nämnda ställe (där för övrigt Peter LeMarc brukade köpa sina berömda hattar, långt senare). Kvick i repliken som David är uppfinner han snabbt följande vitsdialog:

"I Hattbaren: - Är hattarna fina idag?
-....nej."

Denna dras för hans pappa, som garvar läppen av sig och berättar historien för sin kompis Lasse Åberg, som gör detsamma. Det påstås vara härifrån som "E bananerna fina"-skämtet kommer ifrån.

2. Jag har vid tillfälle träffat Staffan Westerberg och Marie Bergman, och då gett dem de Proggaren-avsnitt där de karikeras. Båda har blivit smickrade och gladda.

3. Stefan Sundström är ett stort fan av serien. (Förvånad, någon?)

4. En mycket, mycket bra post! Hurra!

Anonym sa...

Denna post kommer som en välsignelse. Har varit kluven till begreppet sedan jag hörde Martin Luuk skandera att det är vidrigt.

Trampe sa...

(I mitten av 70-talet, skulle det vara. Slant på tangenterna).

LJ sa...

Min största behållning med Kapten Stofil var "stupido"-avdelningen. Jag önskar att Stupidos samlade verk gavs ut i en rejäl volym. Så mycket omistlig läsning där!

Tompa sa...

Proggaren blev en husgud redan vid första påseendet i Kapten Stofil.
Ref. till tidigare inlägg vill jag framhålla (d v s skryta om) att jag festat med Rune Andersson en kväll i mitten av 70-talet efter en konsert. Många världsproblem blev lösta den natten. Tyvärr fördes inga anteckningar.

Anonym sa...

Förlåt en aspergare, men när är den första rutan ritad? Om Hattbaren vid rutans tillkomst låg där den ligger idag står Den maskerade proggaren vänd åt fel håll för att kunna se Kungsholmen.