onsdag 10 november 2010

Lund Kirkegaardsförvaltningen.

När jag gick på mellanstadiet var det högst suspekt för pojkar att läsa böcker. De som tyckte det var bögigt med böcker läste i alla fall Åshöjdens BK. Och de som tyckte att också Åshöjdens BK innehöll för många bokstäver läste åtminstone Ole Lund Kirkegaard. Jag har en känsla av att den gode danskens minne förbleknat sen dess, trots att de fjorton barnböcker han skrev innan han frös ihjäl på väg hem från krogen fortfarande är högst livsbejakande och -berikande.

Lejonparten av hans titlar utspelar sej i sömniga danska småstäder i nån sorts förfluten halmhattstid, där Emils och Bombi Bitts tvillingsjälar heter Albert eller Virgil eller Per och Lill-Mats och ägnar sej åt att driva gäck med skomakaren och smeden och Mickel Stål och kasta majonnäsmackor på svarta tavlan. Alltid med glädje, aldrig av elakhet.

Det är ungar - oftast pojkar, ska politiskt korrekt understrykas - som föds utan vidare förutsättningar. Lille Virgil bor ensam i ett hönshus och dricker lemonad till frukost, Albert i Kalleby är så ful att klasskamratens mamma säjer i hans närvaro: "Det kan den lille pojken inte rå för". Ändå låter de sej inte kränkas av byns gapiga småborgerliga auktoriteter utan tågar raskt och oförväget mot nya bus och nya upptäckter.Ungarna rör sig ofta i en värld av oförstående och förtryckande vuxna. Lille Ivan Olsen, han som senare blir Gummi-Tarzan, lär sej "en hel massa" under en dag i livet:

I skolan lärde han sig hur man får vatten i byxorna och spö - och hemma hos sin pappa lärde han sig, att en grabb ska vara en karl och klå upp andra. I annat fall är man en stackare.

Så du förstår: det var inte alltid så lätt att vara Ivan Olsen.
Albert i Kalleby föreslår att han och polaren Egon ska bilda en slyngelklubb, där de ska röka cigarr och dricka brännvin. Egon motargumenterar utifrån personliga erfarenheter:

Förra året drack Valle Smed upp en hel flaska brännvin. Han trillade huvudstupa i ankdammen, och när han kom upp slog hans fru honom med en kvast. Och mor slår ännu hårdare än Valle Smeds fru.

Det dricks, som sej bör i en dansk kontext, både öl och brännvin. Det gör ont när folk slåss - och folk slåss. Gusten Grodslukare är farlig på riktigt, inte bara för att han en gång ätit en levande groda, utan för att han alltid hittar småpojkarna när de gömmer sej och faktiskt vill dem illa. Och så svärs det. Lille Dille i "Robban och alla de andra polarna" svär i varje mening: "Jävlar, jag skulle ju sluta svära!"

Men trots att världen är hård och vuxna inskränkta och bigotta, så finns en sorglöshet hos böckernas huvudpersoner - utom förstås hos Ivan Olsen, men han får sin revansch när en häxa gör honom oövervinnelig för en dag. Fantasin bor nämligen granne med trädgårdsstorksrealismen: Topper hittar en magisk penna som gör noshörningen han ritar på väggen levande, Virgil träffar en liten tjock drake som äter upp smedens eld.Liksom hos Astrid Lindgren finns etniska schabloner som inte känns comme il faute 2010 (Margareta Strömstedt pratar aldrig om de svartmuskiga tivolizigenarna i "Rasmus, Pontus ochh Toker"): den store Rapollo är en smutsig man med italiensk brytning som åker runt på marknader och stjäl från folk. Och flickorna är perifera.Men det där är faktiskt, liksom hos hela Sveriges Astrid, marginalanmärkningar. Ole Lund Kierkegaards böcker är i övrigt allt det som dagens barnböcker anklagas för att inte vara: rättframma, drastiska, uppriktiga, och därigenom sympatiska. Barnen tvingas klara sej själva - men klarar också sej själva. Och de gör det för att deras levnadstecknare har en så gränslös tillit till dem.Jag har under de gångna månaderna gjort en del press för boken "Proggiga barnböcker". Flera gånger har jag ombetts att jämföra barnboken då med barnboken nu. Det har varit knepigt eftersom jag inte riktigt följer dagens barnboksutgivning med lupp. Men auktoriteter på området - Ulf Stark, Viveca Lärn - har hissat varningsflagg inför redaktörers klåfingrigheter och föräldrars önskan att barnlitteraturen ska dräneras på allt som upprör eller kan tjäna som dåliga exempel.

Generellt tror jag att det är fel väg att gå att skydda barn genom att låta Anton Svensson krama Emil istället för att skicka till snickerboa. Våld, mobbning, pöbelfasoner upprör förstås det läsande barnet - men det är väl inte annat än ett sundhetstecken?

18 kommentarer:

Matte Matik sa...

Åh vad kul att du tar upp dom där! Jag fullkomligen älskade de där böckerna när jag var liten! Om jag får vara politiskt inkorrekt och biologistisk skulle jag vilja säga att jag tycker att det är brist på barnböcker som riktar sig till pojkar och tar upp frågor och problem som jag är övertygad om att pojkar konfronteras med mer än flickor (rädsla för att få stryk t.ex.) - och de gör det på ett humoristiskt sätt. Nuförtiden är det mer "Kalle vill ha klänning" som gäller. Tack!

Ron Obvious sa...

Denna text var i sanning en kulturgärning. Men man får inte glömma att huvudanledningen till att vi läste Lund Kierkegaard var för att han, till skillnad från större delen av dåtidens bokutbud, helt enkelt var väldigt kul.

JB sa...

Hur var det nu med Gummi-Tarzan; slutar inte den med att allt återgår till det vanliga? Har nåt vagt minne av det, det kändes så där schablondanskt amoraliskt.

Kalle Lind sa...

Ron Obvious: du har rätt. Lund Kierkegaard är ju mer än nånting annat en humorist. Kopplingarna till Emil och Bombi Bitt antyder det, men det bör understrykas.

JB: jo, det stämmer. Ivan får stryk på nytt. Ytterligare ett tecken på hur Lund Kierkegaard inte väjde för det obehagliga. Samtidigt är ju "Gummi-Tarzan" en fantasi om omnipotens som det stukade plågade barnet förhoppningsvis kan vinna näring och hopp ur.

Dvärghundspossen sa...

*S* Minns hur Gummi-Tarzans biceps blev c:a femtio centimeter hög när han var stark för en dag. Min favorit var iaf Otto noshörning. Vad jag minns var dom där böckerna väldigt poppis bland båda könen när jag gick i skolan.

Emma sa...

Jag är född 90, och minns att mina tjejkompisar gillade de där böckerna på mellanstadiet. Så på den tiden var de inte bortglömda. Själv läste jag dem aldrig. Det är möjligt att det var för lite text för min smak. :P

Mikael sa...

Oj, vad jag gillade de här böckerna när jag var liten!

À propos erinrar jag mig en festlig förveckling i ett avsnitt av "Upp till tretton". En kille på sisådär elva år berättar att han tycker om att läsa Kirkegaard. Ulf Elfving blir helt ställd och frågar: "Men tycker du inte att han skriver lite svåra texter?" Det svarar killen självsäkert att han alls inte tycker. Ulf Elfving trodde förstås att han pratade om Sören Kierkegaard.

Anna sa...

Mina kids (och jag) lyssnade med stor förtjusning på kassettbanden med Gusten Grodslukare, Hodjas flygande matta och Otto är en noshörning, alla inlästa av Hasse Alatalo. Framförallt Hodja är helt underbar. Vi går fortfarande omkring och skrålar på Hodjas "Nu ska jag flyga på min matta bort från Pjort", så här femton år senare.

Arrug Slahmag sa...

Jämnårig med Kalle Lind, och jag läste varenda bok jag hittade av OLK.

Skönt att höra att de åldrats med relativ värdighet. En riktig kulturgärning att du tar upp dem igen.

Jag var också en av de som i 10-års åldern blev förvånad när jag hörde namnet Kirkegaard i samma mening som 'svår, dyster och pessimistisk'!

Katarina sa...

Ole Lund Kirkegaard läses fortfarande av mellanstadiebarnen, kan jag glatt meddela. (Och ja, det finns iofs en del etniska schabloner, men å andra sidan är det trevligt att för ovanlighetens skull få höra att kvinnor bär slöja för att de ska slippa sminka sig när de går ut.)

Vad gäller dagens barnboksutgivning är den strålande på bilderbokssidan (med allt från Stina Wirséns vardagsdramatiska djur till Gro Dahles outsägligt hjärtskärande tragik), helt ok för ungdomar, betydligt bättre än tidigare vad gäller lättläst... men rätt dålig på kapitelböcker av OLKs svårighetsgrad. Tyvärr.

Theo sa...

Det här var kul! :-D Jag växte också upp med de här böckerna (också jämngammal med Lind) och älskade dem. Faktum är att jag fortfarande kan bli full i skratt av att påminna mig en del repliker ur "Robban och alla de andra polarna".

Gjordes det förresten inte filmer på ett par av hans böcker på 80-talet nån gång? Har ett vagt minne av att jag läste i Kamratposten om filmversioner av "Gummi-Tarzan" och "Otto är en noshörning".

elin lantto sa...

Så Ole Lund Kirkegaard (min gamla barndomshjälte!) är alltså the Hank Williams of dansk barnlitteratur! Intressant.

Ördög sa...

Theo>> Vaga minnesbilder är numera lättbekräftade!

http://cdon.dk/film/otto_er_et_n%C3%A6sehorn-510811
http://cdon.dk/film/gummi_tarzan-510779

Jag minns ännu hur uppsluppet vi skrattade då vår älskade klassföreståndare Christine B. läste Lille Virgil för oss nån gång 1978 - vi var åtta år då. Smack och dack, den skäggige landsvägsriddarn ska ha tack, lixen laxen lorten, som knuffade mej tillbaka genom minnesporten!

Kalle Lind sa...

Theo/ Ördög: filmen Gummi-Tarzan minns jag tydligt att jag har sett några gånger i Eslövs stadsbiblioteks hörsal. Jag minns den som betydligt obehagligare än böckerna. Filmad sjuttitalsrealistisk med otäcka tonårsmobbare, fyra-fem år äldre än lille Ivan Olsen, blev effekten en helt annan än av bokens karikerade saga.

Men Otto är en noshörning har jag inte sett. Den ska införskaffas.

magnusax sa...

Kul att du tar upp Lund Kirkegaard, han var en favorit när jag var liten. Jag har tipsat om ditt inlägg på min blogg.

http://afractionoftheweb.blogspot.com/2010/11/ole-lund-kirkegaard.html

Anonym sa...

Som yrkesverksam barnbibliotekarie kan jag meddela att Lund Kirkegaard alls inte är bortglömd. Böckerna lånas ut hela tiden, Gummi-Tarzan används i samband med att man talar om mobbing i skolan, osv.

snowflake sa...

Frös han ihjäl?! Nu blir jag alldeles ledsen. Hoppas han var tillräckligt full för att slippa ha ont eller bli rädd.

@Mikael Haha, bra historia!

Ördög sa...

Av en händelse stötte jag idag på en annan bloggare som också gillar Ole Lund K-gaard! Ni har säkert mycket att säja varann.

http://www.svb.se/blog/vem-minns-ole-lund-0