tisdag 23 november 2010

För Svitjod i dåtiden.

I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.


Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.


Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

29 kommentarer:

Erik Haking sa...

Palme med svärdet, Helander övers och ska det vara CH Hermansson längst ner till höger?

På andra sidan har vi ju Fälldin med pipan och Boman med tänderna väl (?) och Ullsten. I mitten kungen.

Nu får gärna nån annan rätta och/eller fylla på

J-h:n sa...

Google är också stofilens vän:

"Jarl Hjalmarson var en energisk kampanjpolitiker, som trivdes med att tala till och träffa väljarna. Ett modernt sätta att färdas snabbt och på så vis hinna nå så många som möjligt i valkampanjerna, som Jarl Hjalmarson var först med i Sverige att färdas med helikopter. Därför kallades han i Gunnar Ericssons och EWK:s roliga Svitiodböcker (som var parodier på vad som hände i Sverige) för ”Jarl Väderskutt”."

http://www.hjalmarsonstiftelsen.se/page.asp?pageID=2008

För övrigt tror jag att jag känner igen alla gubbar utom han mellan Palme och Hermansson.

Heliokles sa...

De står väl i politisk ordning, två från varje parti, nuvarande och mest förekommande ledaren under Svitjodtiden: Jarl Hjalmarsson och Gösta Bohman från högern, Gunnar Helén och Bertil Ohlin från FP, Fälldin och Gunnar Hedlund från C, Erlander och Palme i rött, och så Hilding Hagberg och CH Hermansson längst ut på vår högra och deras vänstra sida. Knugen med farfar förutsätter jag att alla känner igen.

Heliokles sa...

"Nuvarande" alltså som i 1973, när böckerna slutade ges ut.

Kul att du tog upp Svitjodböckerna. Jag har också läst dem från pärm till pärm. Jag skrev till och med en pastisch på dem 1999, med de dåvarande politikerna, och publicerade i en studenttidning.

Spiring sa...

Jag hade en liknande upplevelse som liten: lockades av bilderna, stöttes bort av innehållet. Mina föräldrar hade "Runda ord i Svitjod", delen med Per Byxfälle (som i mitt minne hette "Per Byxefäller", men jag kan naturligtvis inte konkurrera med någon som läser innantill), som de förmodligen fått av min mormor och morfar eftersom 1) de hade massor av böcker i serien och 2) var åt det hållet politiskt, något mina föräldrar inte var.

petter sa...

Apropå denna gubbhimmel...ligger något om Staffans stollar eller om Torsten Ehrenmark i pajplajn?

Mårten sa...

Heliokles: Den har jag läst (Herulens Haerold).

Konceptet har ju plankats på en blogg nära oss, närmare bestämt den fantastiska bloggen Gycklargruppen, som numera tyvärr är nedlagd. Jag hoppas ständigt på att den ska återuppstå.

http://gycklargruppen.blogspot.com/

Kalle Lind sa...

Heliokles: hm. Genant. Jag har inte tittat så himla länge på bilden för all del, men först när du satte ord på det så såg jag det helt självklara höger-vänstermönstret. Det var Helén och Hagberg jag inte knäckte.

Spiring: en dag när det finns budget hyr jag gärna in dej som korrläsare. Oscarssons vikinganamn är mycket riktigt Byxefäller - med det parentetiska tillägget: "(Ej att förväxla med Rockefeller, vilken ätt han icke tillhörde. Sätt. anm.)".

Anonym sa...

Kalle har härmed lyckats övertyga mig om att aldrig någonsin läsa Svitjod! Jag kan nämligen inte tänka mig att det finns något mer tråkigt än daterad centerpartistisk politikersatir i vikingaskrud om numera döda gubbar! Fast då är ju jag en sån som kräks i munnen vid åsynen av något av Bo Baldersson förstås..

Klas sa...

Subtilt att bara ha Astrid Lindgren som länk utan kommentar, jag var ju tvungen att kolla..

Heliokles sa...

Mårten: Vad kul att du läste Blekingskas tidning när jag var redaktör där! Jag var själv väldigt nöjd med Svitjodhyllningen, men ämnet var ganska begränsat och jag lyckades aldrig sälja den vidare. Jag fick beröm av en vänlig äldre dam på DN, men hon vidhöll att dagens publik inte uppskattade Svitjod. Hur hon nu kunde tycka så.

Kalle: Den politiska ordningen är extra fiffig genom att Fälldin står på höger sida och Hedlund sneglar ut på den vänstra bredvid sin gamle regeringskollega Erlander. Jag är osäker på om Svitjods persongalleri blivit 100% obsolett (bortsett från kungen, som ju fortfarande är en rubrikernas man). Bosse Ringholm nämns där, då som SSU-ledare men redan då träffsäkert porträtterad som kemiskt humorlös, och Per Gahrton som då var folkpartist men lika arg, men de är väl båda pensionärer idag. Vet inte om Alf Svensson kom med, han är ju fortfarande EU-parlamentsledamot.

Kul att du tar upp Svitjod i alla fall! Jag vill minnas att det i de första böckerna var någon slags ramhistoria om hur hävdatecknaren Völse (som i Eslöv, där Ericsson bodde) Skrönaglad tog emot underrättelser från andra vikingar, varav en, Ottar Lurpass, bara kome med allt mer tröttsamma sexanspelningar.

Spiring sa...

Apropå Byxefäller: jag var faktiskt övertygad om att jag mindes fel. Fascinerande att jag kan komma ihåg sånt jag läste i nåt jag bläddrade lite i för över 30 år sen, men knappt minns vad jag ätit till middag den senaste veckan (även då jag själv lagat maten). Fast det är väl ett tydligt tecken på förgubbning när fjärrminnet är överlägset närminnet, ett förstadium till att "gå i barndom".

Anonym sa...

Jag gick i samma klass som Gunnar ERicssons barnbarn, alltså Karin Alvtegens bror. Alla visste ju att han var släkt med Astrid och ibland undrande han lite försmått om ingen hade hört talas om Svitjod-böckerna. Det hade ingen...

Originalet till något omslag hängde på väggen i hans föräldrahem.

Carina sa...

Gösta Boman med tänderna
Torbjörn Fähldin med pipan
Olof Palme med svärdet
Carl XI Gustav med kronan
Tage Erlander högst upp t h
CH Hermansson längs ner t h
Han som kikar fram är bondeförbundare som jag inte kan namnet på... och inte de övriga heller. Själva statyn ska väl vara Gustav XI?

Wulfahariaz sa...

Gustav VI Adolf!

Wulfahariaz sa...

En pikant detalj är att Völse också var namnet på en hästpenis som enligt en isländsk saga hade en rituell funktion på en viss norsk gård.

Christian (f. 1974) sa...

Stort tack för länken till Gits! Jag ska absolut läsa allt. Tack också för sammanfattningen av min barndoms böcker. Dock var de mer kåldolmar och kalsipper än vilse i pannkakan vad jag minns. Mina föräldrar säger fortfarande "du har ingen humor, du har bara lumor", samt "din vilja hänger i skogen" när jag blir sur. Jag blir fortfarande lika arg varje gång. Nu vet jag i alla fall varför jag blir obehaglig till mods varje gång jag ser en polis, trots att jag idag tillhör medelklassen i Stockholm och borde gilla konstapeln. Det måste vara all läsning av "När barnen gick i strejk" av Gormander när jag var liten. Som jag minns gillade jag den faktiskt.

Bogey sa...

Kungen Tjabo i mitten med Farfar Gustav VI ovanför som byst.
På högersidan ser vi Jarl Hjalmarsson, Gösta Bohman, Gunnar Helén, Gunnar Heckscher och Torbjörn Fälldin.
På vänstersidan ser vi Gunnar Hedlund titta fram. (Han samregerade ju med såssarna på 50-talet), Tage Erlander, Olof Palme, Hilding Hagberg och CH Hermansson.

Gunnar Heckscher var partiledare för högerpartiet mellan Jarl Hjalmarsson och Yngve Holmberg. Han är pappa till Sten och Einar.

Wulfahariaz sa...

Men lägg av nu!

Gustav VI Adolf!

Bogey sa...

Okejrå. Annars brukar vi initierade säga Gustav vepinne.

Kalle Lind sa...

Wulfahariaz, Bogey m.fl.: tävingen verkar alltså fortsätta fast att svaret redan givits i kommentarfältet ovan. Det rätta svaret ser alltså ut som följer (från höger till vänster):

Jarl Väderskutt (Hjalmarson), ledare för De Ståndaktiga (högerpartiet)

Gösta Svartblå (Bohman), ledare för Bromsarena (moderaterna)

Gunnar Lärktunga/ Ordblände (Helén), ledare för De Mångvillige (fp)

Bertel Pendelkråka, ledare för De Mångvillige (fp)

Thorbjörn Slitstarke (Fälldin), ledare för Mittmannaflocken

statyn: Gustaf Mångvis

tronen: konungen (jag hittar inget döljnamn)

Gunnar Milde/ Sluge (Hedlund), ledare för svedjebrukarna/ slugingarna (Bondeförbundet)

Tage Slingerskank (Erlander), ledare för slingerskankarna

Olof Ettersöt

Hilding Röde/ Sputnik (Hagberg), ledare för sveruserna

Giftrik Halvröder (C-H Hermansson), ledare för sveruserna

Kalle Lind sa...

Petter: Hr Ehrenmark har jag inte läst sen jag som liten bläddrade i några av hans samlingar och begrep nada. En dag kanske.

Staffan Lindén har jag heller ingen annan relation till mer än att jag vet att han är pappa till Traste.

Heliokles: bodde Gunnar Ericsson i Eslöv? Påståendet gör mej förbryllad. Dels för att han ju var från Näs i Vimmerby, dels för att jag själv - liksom min mormor som alltså hade Svitjodböckerna - är från Eslöv och inte känner igen uppgiften. Men samtidigt ringer nån svag svag klocka nånstans i bakhuvudet; jag KAN ha hört min excentriske morfar referera till vår hemstad som Völse och jag KAN ha fått berättat nånting för mej om kopplingen till Ericsson. Måste dragga vidare.

Gällande det obsoleta - Per Gahrton (Trotsvänstre), Bosse Ringholm (Sidvördnad) och Kjell-Olof Feldt (Slagfeldt) är väl åtminstone i livet. I övrigt får det nog sägas vara ett hopplöst inaktuellt persongalleri.

Wulfahariaz sa...

Jag tävlar inte. Jag tillrättavisar.

petter sa...

Kalle: Staffans stollar har en del gemensamt med Svitjod, fast i "Poul Ströyer"-form.

Ehrenmark skulle du nog uppskatta mycket. Lite som Gits Olsson, fast med ett helt annat perspektiv. Se om du finner "Instängd på norra halvklotet" och läs det makalösa reportaget från Haiti/Dom. Rep. Eller lite kåserier om allt möjligt. Att inte fatta nada är en anledning att lära sig mer, det har jag lärt mig av en författare/humorist/skäggmurvel som heter Kalle Lind. ;)

Kalle Lind sa...

Petter: trevligt att nån fattar vad man tycker. Nej, jag tycker verkligen inte att "fattade inte" - och ännu mindre "fattade inte som tolvåring" - är ett argument för att inte läsa. Jag bara redogjorde för mitt förhållande till Hr Ehrenmark som det sett ut hittills.

Kalle Lind sa...

Petter: trevligt att nån fattar vad man tycker. Nej, jag tycker verkligen inte att "fattade inte" - och ännu mindre "fattade inte som tolvåring" - är ett argument för att inte läsa. Jag bara redogjorde för mitt förhållande till Hr Ehrenmark som det sett ut hittills.

Heliokles sa...

Kalle: Det där med Eslöv har jag från min far, det är möjligt att det inte håller för källgranskning. :) Men jag vill minnas att pappa sa att Ericsson bodde utanför Eslöv, på en gård, inte inne i centralorten. Wulfahariaz' påpekande måste vara ett sammanträffande - men vilket sammanträffande! Jag tror snarare att Ericsson ville associera till "völva".

För Ehrenmark så rekommenderar jag alla som vill bekanta sig med honom att börja med hans memoarer, "Jag minns min blåa cheviot". Det är på sätt och vis en ganska mörk bok, och ett enastående tidsdokument.

Perra Dox sa...

Min anglofili grundlades nog från när jag redan som liten lillgammal gubbe läste Hr Ehrenmark hemma hos min Mormor och Morfar, hans skildringar av Storbritannien då från ett svenskt perspektiv är trevlig helt klart läsvärda.

Anonym sa...

Åh Gode Jesus! Minns hur jag såg en hel radda sådana böcker på ett antikvariat häromåret.