torsdag 11 november 2010

Spana in lingot, Dante!

Dante-böckerna läste jag aldrig som barn. Jag var ändå medveten om deras existens, främst via filmen "Dante, aktar'e för hajen" med Emil-Jan Ohlsson som Dante, och som stod på exakt samma plats på exakt samma hylla på Videoteket i Eslöv under de tio-tolv år jag frekventerade den butiken.

De skrevs av Bengt Linder, en av dessa snabbfingrade leverantörer av lustifikationer för press och teve som aldrig fått nåt erkännande trots den oerhörda produktiviteten och flyhäntheten. På den tiden det fortfarande pratades om Skattkammarön-sketchen a.k.a. Världens längsta sketch - och den tiden är ju långt in i den svenska lördagsunderhållningens åttital - påpekades det aldrig vem som skrev den.

Fakta: fler hundar än manusförfattare har stjärnor i marken på Hollywood Walk of Fame.

Danteböckerna är ganska typiska barndeckare och doftar inte minst av Tvillingdetektiverna. Dante och polaren Tvärsan rör sej, liksom tvillingarna Klas och Göran och deras kusin Hubert, i ett igenkännbart samtida Stockholm och pratar som samtidens farbröder gissade att kidsen pratade. Redan titlarna - noggrannare genomgångna här - vittnar om ett uppskruvat, rentav flåshurtigt, tilltal.

Liksom Tvillingdetektiverna anar man att ambitionen bakom böckerna var pekuniära snarare än konstnärliga. Det ökända förlaget hette B Wahlströms, gav också ut Kitty och Enid Blyton och är för en svensk barnboksbibliotekarie vad Herman Lindqvist är för svenska historiker.

Att det inte lades någon längre tid eller större omsorg på att paketera Danteböckerna märks bl.a. på att Dante på ett och samma bokomslag tecknats i två helt olika stilar av två helt olika tecknare (den ovan nyligen avsomnade Hans Arnold, den nedan Fantomentecknaren George Bessis):Så om "Vicken tavla, Dante" inte känns alldeles genomarbetad beror det troligen på att den skrevs på en helg och glömdes bort av sin författare i samma stund han knackade ner slutorden "Hur tror du det gick för pojkarna?"

Men inte desto mindre är det ganska roligt att läsa. Linder skyltar helt öppet med att han inte bryr sej det ringaste om intrigen. Däremot är det inte svårt att se en viss inspiration och språkglädje i den bisarrt snitsiga jargongen. Den ständigt hungrige Tvärsan bjuds på mat hemma hos Dante, hans "gubbe och gumma" samt storasystern Ginger:

- Finns det mer fläskkotlett, Madame?

- Nej.

- Då spar jag en komplimang, sa Tvärsan med en suck.

- Gör mig en tjänst, sa Ginger till killarna.

- Vad då? sa Tvärsan.

- Gå och ramla i sjön.

- Kära syrran, om vi inte var så dystra för ögonblicket så skulle vi strö gips i din ansiktskräm. Och då skull jag i morron bitti knacka dej i fejset och fråga om det var nån hemma. Sen skulle du få åka till en smed som skulle få knacka till dej med en slägga i nyllet så att du fick fram snushornet i friska luften. [---]

- Angenäm kostym Monsieur har, sa Tvärsan till Dantes gubbe. Är den skräddarsydd?

- Ja, sa Dantes gubbe.

- För vem då? sa Dante.

Dantes gubbe gav Dante en blick.

- Måste bara släcka av på Tvärsans komplimanger, förklarade Dante, annars lurar han av er allting.

- Den där sparven? sa Ginger. Ska han kunna lura av nån nånting?

Ginger skrattade högljutt.

- Rena skatskrattet, sa Tvärsan.

- Mycket pinsamt, sa Dante. Jag tror Tvärsan och jag dinerar i mitt rum.

Killarna fyllde sina fat, reste sej och bugade.

- Vi drar oss tillbaka till enskilt käk och rådslag, sa Dante.

- Och med sin klockrena stämma, ja sin näktergalsstämma kan Madame sen tala om när efterrätten är serverad. Mycket efterrätt.


Så här har naturligtvis aldrig människor pratat, undantaget några grava maniker, och i synnerhet inte pojkar i förpuberteten. Men det är en jargong som fastnar, som en Lady Gaga-refräng. Åtminstone jag blir ganska munter av den hyperventilerande pingisdialogen med sina ständiga kliv mellan tillgjord sirlighet och hemmasnickrad Söderslang.

Om barndeckare på den proggpräktiga tiden anklagades för att vara eskapistiska och våldsförhärligande, borde man i fallet Dante ha lagt till att de också har en klart språkinspirerande verkan. En påfallande stor del av dialogen rör för övrigt språket i sej:

- Tarastjaro! sa Tvärsan sammanbitet.

- Va? sa Dante.

- Ett ord jag hittat på när jag blir arg, sa Tvärsan. Det är ett så mustigt ord att bita i! Tarastjaro! TARASTJARO! Försök själv. Det ska vara med öppet hårt a. Och mustigt tje-ljud!

- TARASTJARO! sa Dante. TARASTJARO! Inte illa. TARASTJARO I SALSÅKER!

- TARASTJARO SIGNORINA PEPPELINA. ICH WILL NICHTS FIGARO HABEN!

- Ett utmärkt ord att avreagera sej med, sa Dante. Och så kan man förvrida ansiktet så hemskt när man säjer det också. Det kommer att slå på brudarna i plugget.

21 kommentarer:

Sweex sa...

va kul! jag älskade dante böckerna som barn, tyckte de var hysteriskt roliga och jag vill minnas att jag en sommar memorerade en massa uttryck från böckerna och använde dem alldeles för mycket på min omgivning som inte var lika roade.

Storyn var som sagt högst perifer men dialogerna mellan dante och tvärsan och hur de oftast lyckades snacka omkull skurkarna var riktigt underhållande. Inser nu att jag troligtvis skulle tycka böckerna är lika roliga i dag.

förresten, jag hade för mig att Bengt Linder var en pseudonym? men jag förväxlar det väl antagligen med att många av de gröna bokryggarna var skrivna under pseudonym...

J-h:n sa...

Även jag hade som barn oerhört roligt åt tugget i Dante-böckerna, trots att jag mycket väl insåg att inga av mina jämnåriga någonsin skulle prata så. Nu slår det mig att Bengt Linder är något av en Lasse O'Månsson light - jag tänker särskilt på Paddy-böckerna, som har en likartad dialog om än i vuxnare tappning.

hemligamorsan sa...

Älskade Dante-böckerna när jag var typ 10-14. Och Bonnie-böckerna också. Det var väl samma författare?

Feedback66 sa...

Dante var bra grejor, fast jag tyckte att "tugget" var lite otäckt.

Katarina sa...

Jag läste aldrig Dante, däremot Bonnie av samma författare, som jag även i vuxen ålder kan fnittra åt. Det är otroligt fåniga böcker på buskisnivå, men de är helt enkelt KUL.

Maria sa...

Åh, Bonnieböckerna med alla dess brallisar och polisonger är mina snuttefiltar. Gillar hur händelseutvecklingen vanligtvis börjar med att någon får en sten i huvudet för att sluta med att en magister springer genom en skog i storm med sin fru (fastbunden på en stol) i famnen och krockar med en älg, eller att en tatuerarfru på grund av löksoppa får en bölgroda/jultomte tatuerad på ryggen.

Anonym sa...

KÄra Kalle Lind. Här är ett ord som jag tycker saknas i din blogg. Flannelograf.
Hälsningar, Kikki (NYC)

Kemimannen sa...

Jag läste några böcker i mellanstadiet men jag tyckte att de pratade så konstigt, och det tyckte jag inte om. Jag tänkte att det är nog så de pratar i Stockholm. Såna där ungar som pangar doror, ger en tjottablängare över lysmaskarna så man får åka plingplongtaxi till plåsterhuset, som det hette. Det var lite skrämmande för en Kalmarbo. Åshöjdens BK kändes tryggare på något vis.

Anders E sa...

Även hos P.G. Wodehouse är det väl de språkliga krumbukterna snarare än intrigerna som är behållningen. Inga jämförelser i övrigt.

George Bessis tecknade f.ö. den kortlivade serietidningsversionen vilket kan förklara varför ett av hans alster fick pryda ett bokomslag. Minns jag rätt var serietidningen en rätt egendomlig publikation.

Klas & Göran bodde f.ö. i det fiktiva Vindsele. Kusinen Hubbe var det som bodde i Stockholm. På Kaptensgatan, om jag inte missminner mig.

ICH WILL NICHTS FIGARO HABEN!

Urban sa...

Säg mig, Kalle: Vad anser du Hans-Eric Hellbergs "Dunder & Brak"? Kanske frågar jag i onödan. Jag noterade med glädje att H-E-H var med personförteckningen i "Proggiga barnböcker" men har inte läst den än (den ligger i karantän för att jag ska hinna jobba också). De har en språkglädje som åtminstone skulle kunna nämnas i samma blogginlägg men bottnar samtidigt i en sorts samhällsengagemang. En sorts "roman om ett brott" för 10-12-åringar. De står på min lista över de mest lyckade proggbarnböckerna, även om jag ärligt talat tycker bättre om de senare av dem. I synnerhet första tredjedelen av första boken är lite väl socialrealistisk med alkoholiserade finländare i bruksort.

Nu var det väl inte bara Wahlströms som gav ut Enid Blyton? Möjligt att de hade någon av serierna men fem-böckerna vill jag minnas att Astrid Lindgren köpte in åt Rabén & Sjögren. Äventyrets-serien tror jag kom ut som "pop-böcker", också utgivet av Rabén. Fast Blyton fick ju ur sig rätt mycket så BW fick kanske sin del.
Jag säger inte detta för att på något sätt beröva Wahlströms deras status som smutsförlag utan för att jag helt enkelt tycker om att påpeka när folk har fel.
Och möjligen fästa uppmärksamheten på att världens inställning till tant Blyton varit rätt Schizofren.

Som bibliotekarie vill jag gärna också påpeka att orsaken till bibliotekens motstånd mot Blyton, Kitty och gänget inte i första hand - som många (däribland jag när jag var liten) tror - handlar om att serierna är långa i sig utan just om alla dessa svartmuskiga zigenare. I en del av Kittyböckerna lär man tillochmed kunna vara säker på att om det dyker upp en ful mörkhårig man och är otrevlig i de första kapitlen, så är det han som är skurken.

Nu har ju dessa böcker aldrig tilltrots någon verkshöjd och därför har man kunnat tvätta mer och mer för varje upplaga som kommer men fem-böckerna är fortfarande inte rena nog att komma in hos oss (med några undantag där skolorna köpt in.)

U.J.

Peter sa...

Vilket kärt återseende! Jag hade de allra flesta Danteböckerna när jag var i tioårsåldern. Och var medlem i DSC - Dante Secret Club. Stort tack för minneskavalkaden!

Jonas sa...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka efter att jag upptäckt den här bloggen. Och återupptäcka skaparen bakom mitt favvoradioprogram. En del av mig vill nämligen falla ner på knä och tillbedja dessa makalösa iakttagelser och litterära krumbukter medan den andra delen känner sig knäckt över insikten att man aldrig kan knacka fram samma skarpsynta texter.

Anonym sa...

Min mormor blev djupt imponerad när jag vid åtta års ålder berättade för henne att jag tyckte om att läsa Dante. Hennes beundran utbyttes mot förvåning när jag reciterade en av Tvärsans hemliga koder: "Lärka, cykelspänne, offside, Julius har potatistå..."

/Skägglurken

Feedback66 sa...

Vad är det egentligen som händer på den svartvita bilden? Ser ut som om Dante håller en jättestor kråka under armen. Men det kanske är helt normalt?

Kalle Lind sa...

Sweex: nja, som du själv säjer förväxlar du nog Bengt Linder med i princip alla andra författare Wahlströms gav ut. Mycket pseudonymer där rent allmänt.

J-h:n: intressant påpekande. Ska plocka fram Paddy-trilogin ur bokhyllan och återuppliva minnen.

Kikki (NYC): tack för påpekandet.

Anders E: du har rätt ang Klas och Göran. I huvudet blandade jag ihop dem och tänkte att Hubert som den bortkomne borde vara lantisen och K&G de streetsmarta. Jag ändrar.

Urban: har dessvärre inte läst Dunder & Brak. Hellberg är med i Proggiga barnböcker eftersom jag tar upp Puss och Kram.

Gällande Blyton så är jag helt övertygad om att åtminstone Hemliga sjuan gavs ut på Wahlströms. Men tanten var ju hyfsat produktiv så hennes alster spreds säkert mellan förlagen - och gör så fortfarande.

Jag har för övrigt sökt med ljus och lykta efter de Mysterieböcker jag läste som barn (där Blyton skriver om Larry, Daisy, Pip, Betsy och Fatsy), där det förekommer en konstapel Goon. I de femtitalsöversättningar jag läste tog han bort eller la till h i början av ord ("nu ska du a en håthutning!). Jag fann detta mycket förvirrande tills jag tjugo år senare plötsligt kom på att han måste ha pratat cockney i original och att översättaren inte riktigt orkade förklara detta. Eftersom fotpolisen Goon är dum och dryg - till skillnad från den vänlige överkommissarien - tror jag det är adekvat att också anklaga Blyton för klassförakt.

Jonas: trevligt att läsa för min del, men vi var tre som skapade Hej domstol! och fyra som utvecklade det.

Feedback66: kråkor under armarna var helt normalt i Sthlm på sjuttitalet.

Spiring sa...

Sen fanns ju Tjabo och Mysis också, som i princip var karbonkopior på Dante och Tvärsan. Varför, kan man undra, det var Bengt Linder som skrev dem också. Luktar lite sätt-att-kringgå-förlagsrättigheter, tycker jag.

Anders E sa...

Det slår mig nu att utbrott av typen ICH WILL NICHTS FIGARO HABEN! påminner om om vad man kunde läsa på Svenska Mads insändarsidor på den tiden det begav sig. Frågan är vem som influerade vem, om nu influens ö.h.t. förelåg.

Anonym sa...

Det som tilltalade mig med Danteböckerna var förstås den spralliga dialogen. Och stundom de närmast slapstickkoreograferade actionsekvenserna. Eller kanske själva grundidén att vuxenvärldens allvarsamma anspråk på Respekt var något man kunde köra åttor omkring...
Att ramla på Danteböckerna mitt under mellanstadieperiodens högtravande lära-för-livet-indoktrinering av kunskap som skulle komma så väl till pass om man någon gång på livets stig hamnade i ett frågesportprogram på TV, var som att utrustas med en magisk luftrenare mitt i livsallvarets fisdimma. Och så lärde man sig att prata med flickor - att "tala med konsulinnor på konsulinnors vis"! (Nej, jag är singel) /Martin R

Johannes sa...

Är inte tillägg av "h" i början av ord (som i "håthutning") något som förekommer i traditionella uppländska dialekter? Har för mig att jag sett något sådan hos Albert Engström. Så översättningen kan ha varit mycket sofistikerat.

Gustav sa...

Aaah, Dante! Jag hade hela serien och plöjde 3-4 böcker i veckan - stoppa nyläst längst till höger, ta ny längst till vänster. Språket, den sköna distansen till vuxenvärlden, Stockholmsgeografin (jag försökte alltid kolla efter bekanta gatskyltar när jag var på Östermalm (där jag nu bor)) och precis lagom spännande stories med lagom korkade bovar - alltihop satt som en smäck.

Jag tror att Tvärsan lärde mig väldigt mycket av grunderna i min humor (att tänka ut vad som bör sägas och sen säga tvärtom, typ) och att en snabb replik inte behöver vara lika rolig som en sen och genomtänkt. Jag var, trots att jag mer eller mindre levde i de här böckerna, ändå medveten om att riktiga människor inte pratade som Bengt Linder skrev.

Men varför var alla böcker exakt 149 sidor långa? Det begrep jag aldrig. Det kan ha funnits nåt undantag på 163 (?), men annanrs var de exakt lika långa. Löste man det med extra radbrytningar eller mindre font, tro?

J-h:n sa...

@Gustav: Böcker trycks i ark om 16 sidor, så Dante-böckerna var antagligen 160 sidor allt som allt, inklusive försättsblad etc. Sådana här billigare bokserier var hårt standardiserade, innehållet fick anpassas efter utrymmet. Författarna visste precis hur mycket plats de hade på sig, och skulle de missa ströks texten obönhörligen ner.