torsdag 4 november 2010

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym "Den maskerade proggarens stora röda". För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar "Den idealiska läsaren":

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.


En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok "Proggiga barnböcker" har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad "Proggiga barnböcker" inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att "Proggiga barnböcker" inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken "Därför blev vi som vi blev" luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen "irrelevant".

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit mer nöjd om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mej att Tin, trots titeln "lektör", inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i "Proggiga barnböcker" för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, "Min kamp", gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med "Fascismens doktrin" 1929. Och så sent som 1967 kom "Maos lilla röda" på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning ... en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället "Kommissarien och tystnaden" (1997) eller "Fallet G" (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet "ironi" och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

34 kommentarer:

Henrik sa...

Om det kan vara till någon tröst så är det möjligen en fösäljningsmässig fördel att boken huvudsakligen finns tillgänglig i bokaffärer snarare än på bibliotek - om bibliotekarier i allmänhet nu verkligen betraktar Carleson som en auktoritet.

Anonym sa...

Du må vara putt men jag är vansinnigt road - och det är inte ens skadeglädje! Lyssna på Henrik så blir du nog lite gladare.

Anonym sa...

Det är väl just för att det finns människor som Tin som fortfarande sitter på någon form av betydelsefull position som din bok behövs (utöver det faktum att den är mycket underhållande).

David sa...

Tämligen intressant att man väljer att katalogisera boken under litteraturvetenskap och samtidigt motsäga seig själv i lektörsomdömet. Och detta i första meningen. Det behöver förvisso inte vara samma person men de jobbar väl ändå i samma organisation?

Nonsensakuten sa...

Den slutklämmen är riktigt rolig och en rejäl pungspark åt alla kulturkoftiga lektörer a la Tin.
Tacka vet jag Tintin...och Haddock...

Anonym sa...

Det roliga med människor som har lustiga namn är att man kan kartlägga människan genom en enkel googlesökning. Av döma av bilden på Facebook så är Tin en kvinna. Hon verkar också ha varit inblandad i några kortfilmer så det är väl bara att leta upp och skriva recensioner av på bloggen.

Nordh sa...

Det räcker väl med att kolla på vilka grupper Tin Carleson är med i på Facebook för att inse att det där med självdistans kanske inte riktigt är Tins grej.

För egen del måste jag dock säga att jag blir mer sugen på att köpa boken nu när den blev sågad av en humorlös vänsterpartist.

Wilhelm Svenselius sa...

Jag beställde precis ett ex av "Proggiga Barnböcker". Var lite halvsugen innan, tänkte vänta tills den låg i reahögen på ICA, men nu bara måste jag ha den.

Retar den upp humörlösa vänsterpuckon som Tin är chansen 100% att jag finner den enastående rolig. :D

Erik Haking sa...

Det som slog mig när jag läste "Proggiga barnböcker" var hur du ständigt återkommer till det välmenande men "pekpinniga" och tråkiga sättet många av böckerna var skrivna på.

Jag tycker "Proggiga barnböcker" är en synnerligen varm och snäll bok där det annars hade varit lätt att slå in öppna dörrar och bara håna.

Men, det är ju jag det. Jag heter ju inte Tin.

http://denomhet.blogspot.com/2010/10/bocker-om-bocker-om-tider-som-flytt.html

Katarina sa...

Jag minns inte vem det var som sade att "Det tjänar inget syfte att recensera en sjukhusfars som om det vore en misslyckad uppsättning av Hedda Gabler." Det är i vilket fall ett citat jag ofta har haft orsak att tänka på, inte minst nu. Hoppeligen har väl Sveriges bibliotekarier förstånd att se skillnad på en humorbok och en avhandling. Annars missar biblioteksbesökarna en hel del nostalgi och goda skratt.

Själv irrade jag runt på Akademibokhandelns diverse avdelningar och letade förgäves efter Proggiga barnböcker tills jag kom på att den kanske stod på litteraturvetenskap. (Plus ytterligare lite tid för att hitta denna undangömda hylla.) Det hade liksom inte fallit mig in. Och jag är bibliotekarie.

Walker sa...

Trist att BTJ inte förstår humorn i din bok. Carlesons kritik att den inte är litteraturvetenskaplig genomgång utan personligt tyckande är löjligt.

Det hindrade inte hennes kollegor att placera Fredrik & Filips uppväxtskildring "Två nötcreme & en moviebox" på avdelning för 80-talshistoria. Duons bok kan väl knappast kallas vetenskaplig genomgång av 80-talet utan mer tyckanden.

Jag kan avslöja att din "nemesis" Tin Carleson är en kvinna. Hennes intressen och favoriter visar kanske inte direkt på någon muntergök, men hon gillar ordvitsar!

http://www.facebook.com/tin.carleson

Kalle Lind sa...

Hej alla,

jag blir glad för omtanken. Hade någon skrivit en kommentar med innebörden "ojdå, tål herr ironikern inte lite kritik?" så hade jag inte riktigt haft nån bra ripost.

I en intervju från 1967 säjer Hasseåtage att "inget är slappt och förfelat som gå i svaromål mot kritik". Jag har burit det där med mej sen jag läste det första gången i tolvårsåldern, och gjorde det länge till mitt eget tyckande utan att söka efter några egentliga argument för det.

För ju äldre jag blivit, och ju mer jag själv ställt mej i offentligheten, desto mindre förstår jag den hållningen. Varför ska kritiker bevaras från kritik? Varför ska de få vara dåligt pålästa och slentriantycka saker när de begär så mycket mer av dem de recenserar?

För övrigt får man tycka vad man vill. Men tycker man nåt om andra så får man se till att veta vad man tycker om.

moarity sa...

Bilden klarnar ytterligare lite grann. Per Carleson
kanske kan vara en pusselbit.

http://trosaradikaler.se/sida.aspx?id=19

Väl värt ett besök (missa inte valaffischen "girighet"
nere till.. vänster)

Lotten sa...

Du vet väl att man (på fullt allvar) kan överklaga BTJ-recensioner och få en annan som läser – som en second opinion?

För SÅ viktigt är det att få en vettig BTJ-recension.

(Jag skojar inte. Och andra gången får du en bättre recension av en lusläsande lektör om inte boken är felstavad, idiotisk, kränkande eller ... Äh, förresten, kränkande är nog positivt när jag tänker efter.)

Spiring sa...

"Ogillande, period"?! Menar man det svenska "period" skriver man förstås det, men vad ska det då betyda i det här sammanahanget? Och annars finns det ett fint gammalt svenskt ord. Punkt.

(Lite kritik till Herr Ironikern. Ironisk sådan eller inte? Vem vet?)

När det gäller Carlesons recension misstänker jag att det är så enkelt som att hon kände sig trampad på tårna. Kanske upplevde hon att "här kommer nån söndercurlad, välfärdssjuk snorunge och raljerar över allt det fina jag brann för i min ungdom". I såna lägen är det, erfarenhetsmässigt, lätt att råka glömma sitt professionella uppdrag och börja tala i egen sak, så att säga. Det gäller inte bara för sårade ironiker som får illa genomtänkta recensioner...

Spiring sa...

Hur kommer det sig förresten att boken klassats som "Litteraturvetenskap"? Dina tidigare böcker påstås ju inte vara "personhistoria" utan, med viss rätt, "humor". Misstänker att det kan påverka att den recenserats som vore den en "litteraturvetenskaplig genomgång".

David Nessle sa...

Man har särskilt goda förutsättningar att få en bibliotekstjänstanmälan omprövad om det förekommer direkta sakfel i den -- och den där passusen om att skratta åt människors lika värde tycker jag fefinitivt kvalar in. Precis som du säger finns det helt enkelt inget stöd för den i din text. Alltså finns det all anledning att snurra på rouletthjulet en gång till och se om BTJ inte kan skramla fram en anmälare som har lite större förutsättningar att läsa boken för vad den faktiskt är ...

cecber sa...

Jag har inte läst boken, men på ditt blogginlägg låter det lite som att boken kanske har fått fel klassning, den kanske inte borde ha fått signumet "litteraturvetenskap"? Och därmed också fel lektör och därmed fel omdöme.

Anonym sa...

Vad jag vet har Bibliotekstjänst i många år varit en tummelplats för världsvisa, recenserande fil.kander.

Det är beklagligt. Å andra sidan tror jag att många biblioteksinköpare har bättre koll på aktuella böcker än BTJs "lektörer" och väljer att läsa och tänka själva.

Isidor sa...

Jag har läst boken. Jag älskade den på en hel rad olika plan, inte minst för att den faktiskt är snäll varm och kärleksfull på många vis.

Jag rekmmenderar den till Alla och Alla verkar tycka det låter som en toppenbok de Måste Läsa.

Humor kräver intelligens. Radikaler och fundamentalister har sällan humor (det finns nobelpristagare som gjort sig ett namn på den tesen).

Jag misstänker att Tin helt enkelt antingen är en vänsterradikal med en agenda, eller korkad. Eller båda.

Nu gör vi det lätt för oss, enlig hennes eget sätt att se på världen.

Hon har fel. Du har rätt!

henkus sa...

Jag bjöd in Tin att kommentera ärendet med följande meddelande på fejjan:
"Hade varit kul om du hade gått in och kommenterat detta blogginlägg, gärna med en intressant beskrivning om hur boken hamnade i denna kategorisering, och hur du tänkte när du recenserade!"

Mathias B sa...

Tjenare Kalle!
Ditt sarkastiska och träffsäkra avfärdande av denne rent ut sagt skitnödiga kulturtönt har räddat min fredag!
Jag har inte hunnit införskaffa boken ifråga, men nu har jag en god anledning till att få tummarna loss.
Keep up the good work!

tompa sa...

Jag har ännu inte hunnit läsa dennna bok. Men jag blev väldigt inspirerad när jag såg Kalle Lind i Babel. Jag tyckte mycket om de tidigare två böckerna om "Människor...". Så "Proggiga barnböcker" är därför beställd till min lokala bokhandel.
Jag känner inte Kalle Lind annat än utifrån hans blogg och hans böcker. Jag misstänker dock att Hr Lind kan vara mer en mer sammansatt person än vad som framkommer på nätets olika fora. Men jag kan ha fel, det har hänt förr (-72 vill jag minnas).
Jag har t ex inte kontrollerat om han är med på Facebook, vad han i så fall tryckt "gilla" på eller vilka andra hemsidor han föredrar. Kanske borde jag göra det. Tänk om han är ett humorlöst vänsterpucko utan självdistans. Det vore inte roligt.

Gubben Far sa...

Jag recenserar också för BTJ. Och jag läser BTJ-häftet. Det förekommer då och då att böcker omrecenseras. Det gäller särskilt ungdomsböcker. Tydligen, gissar jag, är det vanligare på den avdelningen att lektörer helt missuppfattar den ton och det tilltal en författare kan ha valt att anlägga. Ett tag försökte BTJ köra med dubbla recensioner, två skilda lektörer på varje barn- och ungdomsbok. Jag gillar verkligen Kalles bok. Min son gillar den ännu mer. Jag uppskattar att den inte har den snålt sakliga litteraturvetenskapliga ton som Kåreland och andra har, jag uppskattar också att de ironiska slängarna är diskretare än i "Människor som..."-böckerna. Rättshaveristen borde överklaga! För då får jag recensera boken i stället.

Heliokles sa...

Kalle:

Jag har precis läst boken och uppskattade den mycket - även om jag läst det mesta här på bloggen i ännu bättre (oftast mer utförlig) version. Men lite får du skylla dig själv att du blir sågad. Vad du gör är att du kåserar på ett lättsamt och ironiskt sätt över vad som på den tiden var blodigt allvar.

Många av de här människorna var råkommunister, de hyllade på allvar Mao, Nordkorea, Albanien och i vissa fall till och med Kampuchea. Detta var mardrömssamhällen som hade ihjäl tiotals miljoner människor. Till och med "farbror Ho", som lett ett nationellt befrielsekrig mot en brutal imperialistisk krigsmakt, var en hårdhänt diktator. Att indoktrinera barn till att vilja ha sådana samhällen är kanske inte en fråga som bör behandlas så anekdotiskt och lättvindigt?

Jag tycker boken duckar för en analys av ideologin bakom. Och då framstår det som att den driver med vad som på ytan verkar vara genomsympatiska åsikter hos proggarna. David Nessle tar konsekvenserna i sin serie och skruvar till det fullständigt. Din bok växlar mellan till synes seriöst dokumenterande och ohejdad knashumor. Då ber man om att bli misstolkad.

Jag tycker du skulle haft ett seriösare kapitel om ideologin bakom, kanske med fokus i barnindoktrineringsboken. (Du har ju faktiskt en ansats i inledningen.) Då hade du sannolikt blivit ännu mer sågad av gamla övervintrande 68:or på BTJ. Men det hade du kunnat ta med stolthet.

Tycker definitivt du ska överklaga. Din bok är inte litteraturvetenskap, den är snarast kåserier, och står bättre under skönlitteratur.

Kalle Lind sa...

Spiring: man får lov att använda utrikiska uttryck om man kursiverar dem, det brukar min korrläsare anföra (sen har vi ganska skilda uppfattningar om vilka uttryck som är utrikiska, dvs upptagna i svenska vardagsspråket eller ej - hon hänvisar till SAOL, jag till magkänslan). "Period" kändes definitivare just här.

Tompa: vänsterpucko - ja (beroende på vem du frågar), humorlös - nja (beroende på vem du frågar), utan självdistans - eventuellt (beroende på vem du frågar).

Heliokles m.fl.: jag både håller med och inte. Jag hade med den här boken kunnat skriva en objektiv akademisk granskning, alternativt en subjektiv akademisk granskning, men bestämde mej på ett tidigt stadium för att inte göra det.

Jag ville se om det gick att skriva komiskt OCH facklitterärt, dvs. underhållande och raljant utan att göra avkall på sanningar. Huruvida jag lyckats är delvis en fråga om hur man definierar "sanning".

Det är riktigt, som somliga påminner om, att den proggiga barnlitteraturen faktiskt inte hade monopol ens på sjuttitalets marknad. De flesta barn, då som nu, läste väl ingenting, och bland de som gjorde det var nog Kalle Anka & co vanligare än Lotta i Hallonby. Den aspekten - att det här var ett tämligen marginellt fenomen - för jag inte fram.

Jag placerar heller inte in böckerna i ett vidare litteraturhistoriskt sammanhang -vilken sorts litteratur var detta en reaktion på? vilka internationella strömningar kan ha påverkat? - annat än undantagsvis.

Jag svarar inte heller på min egen underrubrik, i det att jag faktiskt inte resonerar om hur vi eventuellt blev. (Rubriken är så klart tänkt som medvetet pompös, anspelande t.ex. på dem av mina generationskamrater som skrev "Allt är ditt fel, Staffan Westerberg!" på ett tält på Hultsfred).

Varför gör jag då inte det? Främst pga platsbrist, men också för att jag verkligen var angelägen om att kasta av mej alla akademiska ok och bojor och faktiskt sätta luppen på det jag finner udda och komiskt.

Och när det kommer till tidens vurman för diktatorer så är den ett kapitel för sej. Det kapitlet heter "På sjuttitalet var Mao bra" och fick tyvärr klippas bort, återigen pga platsbrist. Jag hyser en förhoppning om att det kapitlet - jämte några av de ytterligare sju färdigskrivna kapitel som inte fick plats - ska kunna inkorporeras i pocketupplagan. Som extramaterial.

I de böcker jag faktiskt tar upp snuddar man bara vid diktatorerna (visst, Ho Chi Minh nämns som hastigast i "Här är Nordvietnam!" och Kåldolmar & kalsipper, och Lenin och Mao nämns som historiska altruister i en Kamratpostenartikel). Jag ansåg därför inte att den diskussionen behövdes. Idag, när hjulet liksom vridits åt andra hållet och Nixon och Reagan börjar få nån sorts status som tänkare, har namnen i sej en sån laddning för läsarna av "Proggiga barnböcker" att jag tyckte exemplen kunde tala för sej själva.

Kalle Lind sa...

Jag har för övrigt skrivit en överklagan. Mest för att jag tycker det är spännande. To be continued.

Johan#173281 sa...

Word och det...
Hoppas bara att han/hon/detdär inte får ut royalties på namnet :S
Jag fnissade lika mycket alla 27 gångerna(om man bortser från url'en och Tintin)

Hank sa...

Jag kan inte se något problematisk med att klassificera boken som litteraturvetenskap. Det är trots allt litteratur den handlar om, och det är rimligtvis ämnet, snarare än stilen, som bör bestämma var i ett bibliotek boken hamnar. Jag kan i alla fall inte komma på något annat ställe där det känns naturligare att leta.

Richard sa...

Bara en liten sak, byt ut "gnälligt" i titeln mot "genialt", sen alla rätt.

August L S sa...

Måste säga att jag, efter att ha läst kommentarerna, ändå känner en viss sympati för Carleson. För även om denne nu verkar vara något av en lite träig 70-talsnostalgiker vänder det sig lite i magen på mig när alla flabbarna viglas upp på din sida. Det är ju uppenbart att det Carleson tycker var fint ändå blir ett mål för sarkastiska ironiker som själva aldrig kommer våga stå upp för någon välmenande, och kanske inte helt demokratiskt tillsatt, ledare. Och även om jag kan hålla med om en del som sägs tycker jag inget är så tråkigt som ryggdunkaranda och allsång.

Så boken blev missförstådd. Okay. Det blir vi alla ibland, och inte bara av typ inkompetenta töntar liksom ba. Strindberg blev också missförstådd, inte gnällde han för det ... eller hm, det var väl en mycket dålig liknelse. Men ändå!

Kalle Lind sa...

August L S: jag känner också sympati. En tråkig sak i sammanhanget är att jag och Tin Carleson antagligen kan mötas i en massa politiska och humanistiska frågor. Jag är också för alla människors lika värde.

Men att jag möter hennes nedlåtande omdömen om mej med bloggsarkasmer tänker jag inte skämmas för. Hon har sitt vapen, jag har mitt. Och det var hon som började.

August L S sa...

Jag vill inte veta vem som började; jag vill veta vem som fortsatte!

Gubben Far sa...

Man ska inte flabba. Man ska läsa Btj:s lektörs-PM: http://corp.btj.se/filearchive/2/2806/Lekt%C3%B6rs%20PM.pdf. Där står visserligen "Bedöm bokens värde i förhållande till andra, jämförbara böcker", men det står också "Recensionerna får inte innehålla ironiska eller överlägsna formuleringar" och "Recensionerna ska ... inte innehålla direkta inköpsråd eftersom inköpsbeslutet alltid ligger hos biblioteken". Så frågan är om recensenten genom att skriva "mycket" personligt tyckande och "rekommenderas istället" inte bryter mot givna instruktioner.