söndag 28 november 2010

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

I min bok "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns - mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen "Svenska Bilder" (och som övervägde att ge filmen "Äppelkriget" titeln "Svenska jord"): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn "Spader, Madame!"

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling "Solen lyser på havet blå", ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna. Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

- Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)
Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med "välhängt bakdelskött".* Beppe Wolgers "Förtrollningar" är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i "Förtrollningar" är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

- Vet du vad ett fängelse är?

- Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

- Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom - inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

- Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn - jag förstår honom.
* de fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv - troligen inspirationskällor till Sven Wernströms "Trälarna"-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).* "Det kan hända!" är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.* "Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna" är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, "Herkules Jonssons storverk". Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare - Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) - utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna). Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis "Mummel - en ny människa" tar jag upp i "Proggiga barnböcker". Jag behöver väl inte argumentera för varför. * "Kalle går ut" är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.) Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).Storyn - Kalle klär på sej bl.a. pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply - rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bl.a. en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

14 kommentarer:

Spiring sa...

Per Stigman gick som följetong, eller kanske rättare sagt som en serie avslutade berättelser, i Rekord-Magasinet. Tror att i stort sett allt som tryckts i bokform kommer därifrån.

Jag minns de här små böckerna som tydligen gavs ut av Svenska Barn, har för mig det var en fyra-fem berättelser i varje bok. Senare gjorde Oktoberförlaget en mer ambitiös återutgivning med ett stort antal volymer.

Robin Hood är självklart den stora inspirationskällan, men likt Moberg med "Rid i natt" hade Per Stigman också det antityska temat - tyska fogdar under svenskt 1300-tal. Som du skrev har berättelserna ett tydligt klassperspektiv, men jag minns dem ändå inte som tillrättalagda utan rätt spännande.

Mårten sa...

Hur mycket Herkules Jonsson finns det? Jag minns att jag såg det som TV-serie i början av åttiotalet. Jag har idag mycket vaga minnesbilder av vad den serien handlade om, men vad jag minns var det inte någon julkalender.

Kalle Lind sa...

Spiring: det lilla jag har hunnit läsa är inte det minsta plakatpolitiskt, även om där finns lite förklaringar om hur onda fogdar var (efter vad jag förstår helt historiskt korrekt). Det är renodlade äventyrsberättelser.

Mårten: det du såg var med stor sannolikhet just julkalendern från 1969, inspelad under sommaren och helt renons på snö och julstämning sånär som på sista avsnittet. Förutom tevekalendern, radiokalendern och den här boken, som TD alltså skrev parallellt, finns inget.

Spiring sa...

TV-serien om Herkules Jonsson har säkert gått i repris flera gånger. När den gick som julkalender var jag för ung för att det ska ha satt några spår i minnet, men jag tror den gick i repris nån gång på 70-talet också. Det enda jag minns på rak arm, förutom lite allmänt vad det handlade om, är att pappan fick heta "Jonsson" efter förvandligen, och att mamman sade en nonsensramsa som byggde på hur motorn på en viss bil var beskaffad (en rad jag kommer ihåg var "bubbla förknasare", en förvanskning av "dubbla förgasare"). Kanske var pappan motorfixerad, eller nåt? Nån som sett den på DVD kan säkert rätta mitt fläckvisa minne på dessa punkter.

Kalle Lind sa...

Spiring: upplägget för serien är att lille Herman Jonsson och pappa Olle Jonsson (bilmek) byter plats med varann när mamma Ann-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna och säger "Överliggande kramaxel och kalasvev och bubbla förknasare" (snabbstenograferat "överliggande kamaxel och kardandrev och dubbla förgasare"). Då blir Herman Herkules och pappa Olle Bara Jonsson. Det innebär att de har varandras kläder och att Herkules är smart och handlingskraftig, medan Jonsson är dum och feg (en roll bokstavligt talat självskriven åt Tage Danielsson).

Heliokles sa...

Herkulesboken är inte något av Tages mästerverk, men den är förstås skriven för barn och julkalendern var säkert mycket spännande. Jag minns att bovarna stjäl alla klockor i Sverige med en jättelik magnet, utom klockorna i domkyrkotornet i Lund, som satt för hårt fast. (Det var som sagt Hasse som läste i Lund, Tage i Uppsala. Han hade kanske aldrig sett domkyrkan, som har två torn men inga klockor.)

Intressant förlag, visste inte alls om det. Men Hasse hade tydligen inte förtroende nog att ge ut några av sina barnböcker på det.

Kalle Lind sa...

Heliokles: Hasse Alfredson skrev ingen barnbok under de ynka år förlaget fanns. På sextitalet skrev han den banbrytande Blommig falukorv, bokpendangen till skivan "Hasse Alfredson nästan sjunger för barn" som sedermera fick den klämmigare titeln "Blommig falukorv" (1965) och den mäkta festliga "Varför är det så ont om Q?", från början en pjäs för Dramaten (1968). Han hade säkert för avsikt att skriva nån bok för Svenska Barn han också, och han medverkade i den första antologin gav ut (mer om den i ett kommande inlägg), "Hej, vi skriver för dej". Dock lades förlaget ner innan det blev tid över.

Paul W H sa...

Mina föräldrar har upplyst mig om att jag dyrkade "Kalle går ut" som liten grabbhalva.

Kalle Lind sa...

Paul W H: just den boken fick större spridning än de andra, eftersom den nyutgavs några år senare av Rabén & Sjögren. Gedin och Åhlin tog också upp karaktären Kalle i ett par uppföljare: "Kalles nya vän" och "Kalle, sov gott!" (1980-tal).

Theo sa...

Historierna om Per Stigman vore väl värda ett eget kapitel. Förutom de fyra små böckerna från Svenska Barn gav Oktoberförlaget senare (mitten-slutet av 70-talet??)ut en serie med åtminstone 9 volymer. Jag lånade alla på Västerås stadsbibliotek kring sekelskiftet men upptäckte förra året till min bestörtning att de flesta gallrats ut.

Nivån av plakatpolitik varierar en del, men för det mesta håller de sig till att vara äventyrsberättelser. Stundtals blir det en del utbrott av explicit marxistisk teori (i en av novellerna, där stigmännen kidnappar en girig domprost, förs en närmast textboksartad diskussion och det talas t o m om "produktionsmedel") men den mer detaljerade ideologiska överbyggnaden hålls för det mesta implicit. Det märks också att novellerna är skrivna under en ganska lång tid då de skiftar ganska mycket i ton. En del (som jag gissar är de tidigare, men jag kan ha fel) är mer lättsamma äventyrsberättelser medan andra är påtagligt våldsamma och rentav har en lätt sadistisk ton. Paradoxalt nog känns också ibland framställningen av de osympatiska tyskarna i kontrast med det rent svenska närmast, om inte rasistisk så i alla fall något xenofob. (Det är för all del en invändning jag också skulle rikta mot Äppelkriget, men det är en annan historia...)

Spiring sa...

Theo: De har nog gallrats ut lite varstans. Själv har jag del 1 och 2 (tryckta 1976 respektive 1977), av Oktoberförlagets utgåvor, som en gång tillhört Kista bibliotek.

När inte biblioteken tar sitt ansvar som kulturbevarare får man ju rycka in själv. Fast det börjar bli fasligt trångt i hyllorna.

PellE sa...

En bok som utspelar sig "på en bensintank"?

Kalle Lind sa...

PellE: tack. Ändrat. Jag är glad att du påpekade det. Besserwisser.

Spiring sa...

Själv tyckte jag "på en bensintank" såg kul ut, det manade i alla fall fram en rolig bild, och ville inte riskera att framstå som en gnällig felfinnare mer än vad jag redan gör...