Gott folk! Äntligen kan jag bjuda på uppföljaren till inlägget om "Lotta och daghemmet"!
Tyvärr måste jag göra mina läsare besvikna. "Lotta får nya vänner" samlar inte hälften så många proggpoäng (p.p.) som den föregående boken. Här finns inga demonstrationer och inga bistra kommunalråd, inga busskörande mammor och inga storköp med mänskliga spillror med tomma blickar.
Men det är ändå inte Svenskt Näringsliv-sponsrat. Boken berättar om hur lilla Lotta råkar sparka en fotboll (eftersom tjejer visst kan spela fotboll!) genom en ruta på "pensionärshemmet". När hon och kompisen Anders ska in och hämta den får de en rundvandring av pensionären Albin. Hemmet visar sej vara Helvetets Förgård.
Författarparet Ulf Hultberg och Behnn Edvinsson skyr inte överlastade pratbubblor:
Ulf och Behnn skyr inte heller ångest. Albin lotsar sålunda barnen rakt in i scenografin till A Clockwork Orange:
Barnen bevistar en predikan på pensionärshemmet, som naturligtvis hålls av vad Vilhelm Moberg i Utvandrarna kallade "bukpräst":
Så följer de Albin in på hans rum, där han plockar fram sitt gamla fotoalbum. På sex av bokens sidor får vi som läsare också se dessa gamla foton, antagligen publicerade med benäget tillstånd från Svenskt Arbetararkiv. Givetvis har Albin varit en sån där hårt arbetande statar-flottar-torpare som folk var förr-i-tiden:
Sen drar Albin med sej de vetgiriga barnen in i "terapin". Om vi som läsare inte redan längtar efter en blöt handduk och en stor burk valium, får vi ytterligare argument för självmordet av Albin:
Boken är på tjugo sidor. Mer behövs inte för att göra en femåring suicidal.
Är tanken att barnen ska samla sina händer till en enda jättelik knytnäve som ska krossa den östtyska människosyn som förvisso präglade sjuttitalet? Ska barnen ta sina hinkar och spadar och riva ner städernas pensionärshem och skapa ett samhälle där de gamla kan behövas?
Eller ska de ta kontakt med de gamla på sina egna pensionärshem? Slutrutans sens moral antyder en sån ambition hos författarna:
Och det är ju, som alltid, behjärtansvärt. Men samtidigt - vilken normalt fungerande småtting skulle våga uppsöka ett random pensionärshem efter att Ulf och Behnn målat upp dem som futuristiska mardrömslandskap?
tisdag 25 mars 2008
Proggiga barnböcker del 8: Lotta får nya vänner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
4 kommentarer:
Undrar om inte jag var lite kär i Lotta ... Så var jag också intresserad av politik redan som lågstadiebarn, vilket inte precis ökade min popularitet :-)
Hej Kalle,
Jag tycker din blogg är suverän, och jag läser den varje vecka. Jag är i synnerhet berörd av din expose över svenska proggiga barnböcker. Jag känner igen flera av dem och minns att jag som barn tog dem till mig eftersom de fanns tillhanda på min förskola, men att det alltid fanns ett underliggande obehag med att läsa dem som jag först i vuxen ålder insett var en form av juvenil existentiell ångest.
Till och med den sista bildrutan är i sig så visuellt deprimerande att jag inte kan förstå syftet med den. Raka grå gångvägar med en prydlig gräsmatta i bakgrunden, inhägnad av ett sådant där extra lågt staket som antagligen huvudsakligen bara var en symbol för beträdelseförbud: "Vi vet att det här staketet är så lågt att till och med en tax utan svårigheter kan ta sig över, men vi vet att det är allt som krävs för att få er att följa ordningsreglerna."
Var det denna torftiga gråhet boken skulle entusiasmera oss till att göra revolution gentemot?
Det är svårbegripligt i mina ögon eftersom just denna deprimerande betongkonformism känns som en inseparabel del av den svenska proggens klasslöst socialrealistiska urbanutopi - i kontrast till det kapitalistiska Amerikas grälla spännvidd med de fattigaste fattiga likt människospillrorna i videon till Hendrix "Crosstown traffic" och de superrikas kromgnistrande vrålåk på upper East Side.
Eller var gråheten helt enkelt en realistisk och omedelbart praktisk fond varur vårt socialpragmatiska samvete skulle frodas?
Hjälp mig förstå!
Tack för ditt skrivande Kalle!
Henrik: Det är en intressant frågeställning du drar upp. Hos sjuttitalet gnällvänster - tydligast kanske exempliferad med Sjöwall-Wahlöös sista bok Terroristerna - finns en ambivalens gränsande till schizofreni.
Å ena sidan finns en anklagelse mot en socialdemokrati som skapat ett konformistiskt samhälle, betonggrått, fyrkantigt, övervakande, förbjudande, människofientligt. Bortsett från det kverulantiska draget är det väl en kritik man delvis får hålla med om.
Sjuttitalet var inte batikfärgat, LSD-psykedeliskt, ens velourbrunt. Det var grått som stadsdelskontoret på Kirseberg i Malmö.
Man måste komma ihåg att progg a) dels var en jävligt diffus kultur med tusen skiftningar där det är väldigt stor skillnad mellan Träd, Gräs & Stenars makrobiotiska hasch och Knutna Nävars stalinistiska kampdyrkan, b) var ett kulturpolitiskt inflytelserikt, men allmänpolitiskt oerhört marginellt fenomen.
För å andra sidan: hur ville då sossarnas angripare från vänster att idealsamhället skulle se ut? Somliga vände blicken mot öst, till ett Kina där alla hade likadana blå och grå uniformer. Somliga vände blicken lite snävare mot öst, mot det osannolikt deprimerande Sovjet med lydstater. Ganska många blickade mot Kuba, där sockerrör och yppiga mulattor skänkte lite förmildrande must åt förtrycket. Sjöwall-Wahlöö var ytterst nöjda med att vara storsäljare i Sovjet.
Det fanns en konstig obalans i proggens uppfattning (främst då beroende på att proggen var så mångfacetterad och givetvis hade fler än en uppfattning). Man kan instämma i en del av kritiken, men med dom alternativ som presenterades var ju ändå realiteten att föredra.
Ulf och Behnn tyckte uppenbarligen att pensionärshemmen var omänskligt organiserade. Gott så. Men en oroande känsla i mej säjer att Ulf och Behnn såg dom existerande socialistiska staterna som ett tänkbart alternativ. Och då vill jag nog hävda att Ulf och Behnn var a) naiva, b) grundlurade, c) dumma i huvet.
Vad farfar revolutionären och pappa kårhusockupanten än påstår: ingenting var bättre förr.
''Men jag är inte sjuk, så jag tycker det är långtråkigt.'' haha
Är man inte sjuk har man det långtråkigt, slav arbetar eller väntar på att få dö.
Vill dom deprimera barnen eller vad är grejen...? sjukt, sjukt
Skicka en kommentar