Saken är biff - och banan!

I en tidig Rocky-stripp - som jag nu har ägnat halva natten åt att försöka leta fram med nedslående resultat - läser Martin Kellermans alter ego en gammal Biffen och Bananen-sida. Det är en händelse som ser ut som en tanke.

Den serietradition Rocky främst bygger vidare på är inte, som det ibland påstås, Charlie Christensens Arne Anka - som är en hopplöst åttitalistisk machovänstersatir - eller Robert Crumbs Fritz the Cat - som är en sextitalets karnevalistiska uppgörelse med det kälkborgerliga USA - utan stockholmsjargongens och ungkarlstillvarons Biffen & Bananen.

Att Rocky gärna jämförs med ankan och katten har förstås med ointresserade kulturjournalisters oförmåga att se annat än ytan att göra. Katt som super - anka som super - hund som super - här måste finnas ett samband! De skulle ju aldrig ställa Reservoir dogs bredvid riksdagens högtidliga öppnande för att båda innehåller män i kostym.

Kellermans Rocky och Rit-Olas Biffen & Bananen är båda samtidsskildringar. Kellerman håller tummen mot Söders och nollnolltalets pulsåder och skildrar stadsjeepskultur, mediahoror, vuxna människor som är fulla mitt i veckan och överbetalda dataspelswiggers. Hela tiden med ett finkalibrerat öra och en självlysande förmåga att transkribera enfaldigt gattugg till klatschiga onelinerbubblor.Rit-Ola på sin tid gjorde likadant. Biffen & Bananen skildrar en sorglös ungkarlstillvaro i Vasastan, främst under decennierna innan sextitalet kom och ritade om alla kartor. Biffen - vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt stor - lever tillsammans med Bananen - vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt liten - i en gemensam flat på Surbrunnsgatan. Efter tiotalet år med veckoliga niorutorssidor joinades dom av Galento - vars främsta karaktärsdrag är att han också är väldigt stor.

Tecknaren Rit-Ola - som Jan-Erik Garland enligt tidens krav på signaturer kallade sej - var bandyspelare i botten och inspirerades av en dansk löpartävling mellan en en köttätare och en vegetarian samt ett möte med den italiensk-amerikanske boxaren Tony Galento.

Serien kretsar m.a.o. en del kring idrott, ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Men det är faktiskt inget hinder. Seriens kvaliteter ligger på helt andra plan.

Biffen, Bananen och Galento är sin tids sorglösa ungkarlsslackers. Damer existerar, men främst som nån man vill imponera på med ett slalomtrick eller genom att chevalereskt dra barnvagnen Sveavägen upp.

Annars sköter Bananen hushållet, gnäller på Biffens cigarraska, bonar golvet så Biffen står på pallet och ryar när Biffen och Galento krubbat i sej två kilo falukorv och tretti prinskorvar.Främst verkar Biffen & Bananen försörja sej genom att då och då vinna nån stor internationell idrottstävling (och detta var ändå i en tid då professionell idrott var nåt fult i Sverige). Precis som Rocky och hans polare ägnar de sin tid åt att resa till olika ställen - torpet i skärgården, pensionat i Åre, infödingsstammar i Afrika - och i övrigt driva runt i Stockholm och lyfta på hatten åt brallisar, kex och kalaspinglor.Språket är den stora behållningen i bägge serierna. Biffen titulerar Bananen "putte" och "pysen". Bananen förolämpar den tröge Biffen med tillmälen som "tjockskalle", "sopprot", "dönicke", "plattfot", "dromedar" och det helt förtjusande "nuffe", och man kan inte annat än att nicka entusiastiskt när man läser.

Provkör Biffen en bil är det förstås nåt "lattjo" med signalhornet.

Ser de en skicklig slalomåkare hojtar Biffen "akta´re!" och Bananen fyller i med "vilken snitsare!!!"

Insisterar Bananen på att de okultiverade Biffen och Galento ska lyssna på Brahms kommenterar Biffen "Broms är snorfin".Rit-Ola tecknade serien i 42 år, mellan 1936 och 1978. Det är så klart en bedrift i sej, att hålla en serie levande med så begränsat persongalleri och som i så hög grad bygger på jargong. En gång i tiden var serien tidningen 91:ans mest kontroversiella inslag: halva läsekretsen jublade och den andra hotade dramamässigt med bojkott.

Med facit i hand visade sej Biffen & Bananen vara den enda av tidningens serier som faktiskt kan ha nåt att säja till eftervärlden. Kronblom? Åsa-Nisse? 113 Bom? De var faktiskt inte ens relevanta när de var aktuella.