Den öppna munnens skratt.

Det finns människor som skrattar med öppen mun. Eller rättare sagt: man måste ju givetvis öppna munnen för att kunna släppa ur sej det audiella bevis på glädje ett skratt är, men det finns figurer som ställer käftarna på vid gavel och låter gapet täcka hela ytan mellan hakspetsen och ögonbrynen, samtidigt som dom släpper ifrån sej ett buller (i vissa fall) eller bara ett förkvävt astmatiskt väsande (i andra fall).

Låt oss skärskåda landets tre mesta öppenmunsskrattare. Av en ren slump råkar det vara tre medelålders män med flyende hårfäste kända från tingeltangel och boulevardpress.

3) Ulf "Uffe" Larsson. Helt ovetenskapligt vill jag påstå att Uffe Larsson var den som lanserade det vidöppna gapskrattet, eller åtminstone populariserade det och gjorde det trendigt bland män som vill ta plats på barbecueparties och golfrestauranger.

Det skedde i nyversionen av Pratmakarna. Originalversionen av Pratmakarna var som bekant ett sjuttitalets försök att skapa nåt showigt och glassigt i Sveriges television. Vad gjorde man då? Tog in orkester, fyrverkerier och kolsyrerök? Skapade upplevelser, happenings, once-in-a-lifetime-moments? Nej för håken! Man ställde fem gråsprängda män framför ett skynke för att dra gamla vitsar!

Pratmakarna med originaluppsättningen Stig Grybe, Carl-Gustaf Lindstedt, Roffe Bengtsson, Mille Schmidt och Arve Opsahl (sextitalets svar på sjuttitalets Rolv Wesenlund och åttitalets Jon Skolmen, dvs en tjock norrman som svenskar lät vara med i alla teveprogram för att kompensera att Norge är intresserade av vår underhållning och vi inte av deras), var ett sånt där program som ingen hade kommit ihåg om det samtidigt gått nåt på andra kanalen.

Re-maken var etter jävligare. Vid det här laget kände ju svenskar till fenomenet "teveunderhållning" och hjärntrusten bakom uppfräschningen insåg därför att det inte höll med fem avdankade revyrävar. Istället kallade man in typ tio avdankade revystjärnor! Lennart R Svensson, Claes Månsson, Johannes Brost, Carina Lidbom och just Uffe Larsson drog soldatanekdoter från farfars tid och slipprigheter som disponenterna en gång suttit och skrockat åt på groggverandorna.

Som kuliss den här gången valde man minsann inte bara ett skynke. Nej, istället valde man ett skynke framför vilket man placerade dom pratmakare som inte för tillfället stod vid mikrofonstativet. Och av någon anledning hamnade Ulf Larsson alltid så han satt precis strax bakom den som för tillfället drog den där om handelsresanden och blondinen. Och eftersom han alltså hela tiden syntes var han ju tvungen att visa att han tyckte skojigheterna var skojiga. Och just i den situationen gjorde Ulf Larsson det bokstavliga gapflabbet till sin "grej".

2) Lars "Lasse" Berghagen. Under cirka en miljon sommartisdagar flockades barn, pensionärer och utvecklingsstörda i en djurpark för att se en man i blå kavaj vika sej som en fällkniv och spärra upp sej som inför en rotfyllning så fort nånting som ytligt sett påminde om en festlighet uppenbarade sej.

I Berghagens fall handlar fågelholksimitationen främst om att understryka att nu jävlar är det 100% festligt, 100% folkligt, 100% fullsatt och 100% Berghagen! I rakt nedstigande led från Hyland skulle befolkningen drillas till trivsel. Titta, Jonas Wahlström lägger en orm på mej (gapskratt)! Titta, Jonas Wahlström lägger en annan orm på mej (gapskratt)! Titta, Jonas Wahlström lägger en spindel på mej (gapskratt)! Titta, Robert Gustafsson låssasramlar - samtidigt som Jonas Wahlström lägger en annan spindel OCH en orm på mej (gapskratt + fällknivsvikning + knäslag)!

Det är public service-Prozac, en minsta gemensamma nämnarunderhållning och en minsta motståndets lagglädje. Som om någon simultantolkar åt oss: nu är det roligt, gott folk, nu ser det ut som om Berghagen ska svälja en bälta, så nu kan ni skratta! Och nu gråter han, det betyder att han just läst en av sina egna dikter om en igelkott.

Och så slipper vi tänka och tycka nåt själva.

3) Lars "Lasse" Holm. Somliga säjer att det var när Gunde Svan togs in som programledare för Fångarna på fortet i början av nittitalet som vår tids syn på programledaryrket tog fart: man behövde inte längre vara programledare för att leda program, man kunde lika gärna vara känd för att ha bajsat på sej i en längdåkningstävling.

Det är en sanning med viss modifikation. "Programledare" har ju alltid varit ett diffust yrke. Vad kvalificerade alla dom sportjournalister som gjorde underhållningsteve på åttitalet? Exakt vilken är kopplingen mellan att kunna rabbla olika serietabeller fort och att roa?

Gunde Svan var ju en naturbegåvning, som klippt och skuren för att hunsa småväxta och att hetsa Johannes Brost att plocka spindlar.

Jag hävdar att synen på programledare som nån som bara behöver ställa sej i mitten av kamerautsnittet och glänsa av lika delar svett och brunkräm, kom med Lasse Holm och Sikta mot stjärnorna. Behöver man försaka en uppväxt genom att äta barkgröt och mosskli och snora sej igenom snöstorm och motlut för att bli programledare, är vi ganska många som tvekar och väljer att ändå skaffa oss en utbildning. Men räcker det med att ha skrivit "H-O-C-K-E-Y-HOCKEY" och "Canneloni Macaroni och lasa-a-a-agne" så är vi väl alla kallade.

Och om en programledarinsats sen bara behöver bestå av att man tittar förvånat på sina gäster med ett maniskt stomatolleende medan dom pratar, för att sen blotta tonsillerna och hesväsa så fort dom pratat färdigt, och oavsett vad dom sagt, så nog katten är vi alla också lika kvalificerade.LASSE HOLM FAS 1LASSE HOLM FAS 2