Siv Widerberg var lika flitig som Sven Wernström när det gällde att sprida det socialistiska evangeliet. Båda engagerade sej också gärna i skolfrågan och skrev ett gäng makalöst osexiga böcker om saken.
Wernström snuddar vid ämnet i "Mordet på Lillan", där bokens huvudpersoner gör ett skolarbete om nedläggningen av en fri teatergrupp. Han gjorde också "Spelet om plugget" (med riktigt bisarr fortsättning här), som i regi av Suzanne Osten lärde sextitalets nior att bilda elevråd och titta på det kinesiska föredömet.
Widerberg skrev en hel serie om en klass - "Klass 6D, Sverige, Världen", "Klass 6D som tårtbitar", "Klass 7 a", "Klass 8 a och b" - där "Nian" från 1980 utgör le grande finale.
Det är ungefär så tråkigt som man kan föreställa sej att en skildring av en högstadieklass på sjuttitalet kan vara. Den dramatiska motorn utgörs dels av hotet om en radikal lärarvikaries uppsägning, dels av hotet om att en tonårsflicka på glid ska få anpassad studiegång.
Men den riktigt heta handlingstråden kretsar kring ett grupparbete om socialgrupper:
Det gick som ett sus genom klassen
då "socialgrupps-gruppen"
la fram sitt arbete till sist.
Det visade sej ju utan tvekan
att Veikko hade haft rätt i
vad han hade kastat fram om
att hur man önskade skolan
hade med ens uppväxt och
klasstillhörighet (socialgrupp) att göra.
Som alltid när äldre ska beskriva kids så blir tonträffen sådär. Främst för att Widerberg tillskriver högstadieungarna en medvetenhet, en kreativitet och framför allt en kampglädje, som jag har väldigt svårt att koppla till nån verklighet jag har upplevt. På mitt högstadium fördes inga ideologiska resonemang.
Gissningsvis är boken tänkt som en samtidsrapport, men jag kan inte riktigt se framför mej vem som skulle läsa den. Ungarna visste väl redan hur det såg ut i skolan, och hade nog bara blivit förbryllade om dom till äventyrs ramlat över Widerbergs beskrivning.
Dock är det arkeologiska värdet odiskutabelt. Genom dessa påfallande välbläddrade bibliotekssidor (teori: bibliotekarierna mutade alla som lånade Siv Widerberg med ett Lucky Luke-album) kan jag läsa ut ett och annat om sjutti- och det tidiga åttitalet. Inte om hur det stod till i skolorna, men väl i huvet på en progglady.
onsdag 8 oktober 2008
Proggiga barnböcker 28: "Nian".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
6 kommentarer:
Jag minns de där böckerna, jag läste alla... Hade glömt inslaget med socialgruppen, men nu börjar ett och annat falla på plats. Jag förstår nu varför jag upprörs över mina elevers politiska oengagemang och deras intresse för idol. Jag har ju läst om att ungdomar är aktiva och politiska varelser...
Jag är djupt skakad, hur kom det sig att jag är så balanserad och klok som jag är, efter allt jag läste och såg som barn? (Allt som jag läste och såg och inte förstod ett dyft av, visan om Centralbyråkraten t ex.)Det är ett mysterium.
Röd Prince är naturligtvis mycket fräckare än Vit Blend. Men coolast av alla är Lucky Strike. Till och med tuffare än John Silver.
"Lucky Strike - it's toasted."
Tack för ÄNNU ett lysande inlägg angående innehållet i en av den som synes outtömliga raden av uppbygglig barn/ungdomslitteratur som vi sextitalister fick ta del av...
Möjligen kan man fråga sig om den språkliga invändningen angående prefixet sten- var så oerhört gammaldags. Jag tänker då på Ugglas textrader i "Jag vill inte gå hit" från Vittringplattan 1978. "Jag tror jag drar nu/Det här kan va nu/Livet är stenkul/Utanför murarna/Dit vill jag gå/Och inte hit"
Kanske författarinnan lyssnat på lite östermalmsrevolutionär musik när hon skrev? Å andra sidan har väl den gode Magnus U visat i flera sammanhang att han redan då var "helt nere" med trettitalskupletter så...
Hursomhelst
Tack igen.
En man med ett skägg förgyller närmast dagligen tillvaron!
tack för nostalgin som ger värme i bröstet...
Jag läste hela den där bokserien, och jag tyckte om den... jag tyckte om Staffan Westerbergs dockprogram i TV också.
Sådeså.
"På mitt högstadium fördes inga ideologiska resonemang. Där jämfördes vit Blend med röd Prince."
Jag märker att du inte gick på högstadiet året innan kärnkraftsomröstningen. På min skola var debatten stenhård! Genomtänkta analyser som "om det blir krig skickar dom en bomb på Forsmark, och så sitter vi i skiten!" parerades briljant med "Nej, ett kärnkraftverk kan inte explodera!". Fast det är möjligt att ideologierna inte gick så djupt.
Skicka en kommentar