Svensk ståupp (som trots Myggan Ericsons upprepade propåer aldrig kom att kallas raktuppochnerkomik) blev ett fenomen på Westermans och Norra Brunn i åttitalets slut. Jonas Hallberg, Adde Malmberg, Lasse Tennander, snart Ulla Skoog och Lennie Norman satte igång nånting som blev bespottad fyrtitalistfirmafesthumor på nittitalet och hippt och edgy på nollnolltalet.
Inledningsvis hörde man inte sällan äldre män som ville understryka att ståupp inte var nåt nytt. Martin Ljung hade visst gjort det. Carl-Gustaf. Och så hade Jarl Kulle gjort Lenny Bruce i TV i början av sjuttitalet.
Det är både sant och inte. Ljung och Carl-Gustaf stod visserligen upp och var visserligen roliga, men de gjorde revymonologer där de spelade gubbar. Och Jarl Kulle spelade Lenny Bruce. Det är en ganska viktig skillnad.
För är det nån som inte varit Lenny Bruce är det Jarl Kulle. Jarl Kulle hade ett stuteri i Skåne och läste poesi på Dramatens lilla så att östermalmstanterna svimmade i sina uppvisningspälsar. Lenny Bruce var gift med en strippa, sköt heroin och hoppade ut från ett fönster med orden "I´m a Super Jew". 
Det ter sej nästan fyrti år senare som en kulturkollision utan motstycke: Jarl Kulle gjorde alltså Lenny Bruce. I dåtidens på en gång vänstervridna och folkhemspräktiga statstelevision.
Teveserien "Varför gömmer du dej i häcken?" sändes 1971. Jag har en skiva som samlar Kulles Bruce-monologer därifrån. De har titlar som:
Pumpor Och Rumpor
AB Religion
Kommuniké Från Ekumeniska Rådet
Blottaren
Småbögar
Adolf Hitler
Blylavemanget
Adolf Eichmann
Att Komma
Jag Kommer Att Kissa På Er
Hur Skall Man Få Färgade Vänner Att Känna Sig Hemma På Ett Party
Psykopatika Sexualis
Dryparen
Det är en lätt hallucinatorisk upplevelse att höra Jarl Kulle - Gustaf Adolf Ekdahl! Gustav III! Greve Carl Magnus Malcolm! - orera om att pissa i vasken och ta med sej barnen på porr. Kulle kämpar som ett djur, kopierar Bruces intonationer, pratar om "tattarpack" och "finnjävlar", väser, spottar, skriker. Skämten känns inte särskilt svängiga 2009, men det är storartat skådespeleri.
För det är skådespeleri det är. Som exempel på det svenska sjuttitalets schizofrena underhållningskultur är det fascinerande. Som milstolpe inom svensk ståupp är det lika intressant som Evert Taubes inverkan på svensk rap.
Intressant att notera är för övrigt att TV visade serien sent på lördagskvällar, att den röda TV2 inte var intresserad och att en insändarskribent kallade programmet antisemitiskt. Allt enligt tidningsklippen på konvolutet.
tisdag 21 april 2009
Herreman Jarl och lilla bocken Bruce.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
11 kommentarer:
Jag minns TV-serien och tyckte att den var fantastiskt spännande. Det var nog till och med så vågat att det var en helt naken kvinna med. Det är svårt att idag förstå hur avancerat det var nu med internet och allt.
Även trots att man inte hade riktigt begreppen så föreföll Kulles Lenny bruce som ... inte helt fullständig. Det var svårt att få ihop bilden. Sedermera när man lärt sej mer om både Kulle och Bruce så har jag förstått varför det kändes så fel.
Har vaga barndomsminnen av det där programmet. Som åttaåring hade jag dock ingen aning om vem Lenny Bruce var. Faktum är att jag nog hade rätt vaga begrepp om vem Jarl Kulle var.
Annars gjorde väl Lasse O' Månsson en del saker på sjuttitalet som med god vilja kan sägas vara ståupp? Har LPn "Spräck upp amigos" från 1977, och revymonologer är det då all inte frågan om.
Jag tror f.ö. du redan är medveten om att Evert rappade, och kanske först av alla:
http://www.youtube.com/watch?v=QrgzNI98r78
Att han stakar sig rätt rejält här och var uppvägs möjligen av en text präglad av en grad av allmänbildning man annars sällan hör i popmusik.
Läste nån artikel som jämförde de två stora skåningarna på Dramaten dvs. Kulle och Ernst-Hugo och fann deras bakgrunder som bekant vitt åskilda. Kommer att tänka på en monolog som Ernst Hugo höll i Dabrowski (finns i Öppet arkiv) där han spetsfyndigt talar om att det är bara är smaklöst när en statlig skådespelare ska spela en kung eller en lagårdspiga. I varje fall vet jag vem jag föredrar av de två.
Anders E: angående Everts rap - jag är bekant med Grandmaster Taubes pratsjungande. Den nämns ofta - jämte Povels Jag diggar dej - som ett exempel på tidig rap. Mitt försök till poäng var att dessa låtar, hur mycket rap de eventuellt var, inte haft nån inverkan på svensk hiphop (som hämtat sin inspiration på helt andra ställen).
Och på samma vis är inte Kulle-projektet ett pionjärprojekt. Inte för att det var ointressant, utan för att det inte var stand up comedy.
Att läsa dikt stackato har inget med rap att göra.
Följande låtar är INTE Rap.
1) Kinesiska Muren (Taube)
2) Jag diggar dig (Ramel)
3) Det angår dig inte (Bengt Sändh)
4) Lille Klas (Finn Zetterholm)
Men det finns två fakta kring Jarl Kulle som bör nämnas.
A) Rollen erbjöds Ernst-Hugo Järegård som dock tackade nej.
B) Plattan gavs ut på Polar. Abba-Stickan Anderssons skivbolag.
I efterhand låter det som något som havererade på halva vägen men ändå genomfördes - men varför?
/Clas Kristiansson
Tackar så mycket för det. Intressant att läsa en fackmans syn på genren.
Men det finns väl en ganska stark gemensam nämnare ändå? Den stora skillnaden är väl nämligen ifall man ställer sig ensam på en scen och spelar en krummelur eller om man ställer sig ensam på en scen och spelar sig själv.
För i grund och botten är det väl sin offentliga person man dramatiserar. Jarl Kulle spelade Lenny Bruce. Jonas Gardell spelar Jonas Gardell. För jag inbillar mig inte att han är Jonas Gardell. Åtminstone beter han sig inte precis likadant på scenen som han skulle göra om man började prata med honom i bankomatkön. Hur mycket som än är sant, hur mycket komikern än dammsuger sitt liv på komiska detaljer så är det ändå en dramatiserad version som vi får se. Och raktuppochnedkomikerns framförande må kräva stor tajming, närvarokänsla och improvisationsteknik men någon sorts inrepeterad stomme antar jag finns i de allra flesta fall.
Den stora skillnaden är väl att man släpper en eller möjligen två ledstänger.
Man utger sig inte för att vara en udda person i en udda situation (tex en osynliggjord pensionär som flytt från ålderdomshemmet) utan låtsas bara vara sig själv som man går och står.
Det innebär att man inte får en dramaturgisk ram och naturlig övergång mellan gagsen. Gränsen mellan showens olika teman blir flytande vilket kan leda till diverse "en annan sak som jag har tänkt på...".
Detta innebär också att man måste hålla lite större krav på att skämten är realistiska. De ska gärna tangera det absurda men publiken bör kunna fås att tro att det som berättas faktiskt hänt den levande och någorlunda jämnåriga människan de har framför sig.
Så ser jag på saken. Jag har tydligen en postmodern dag idag. Tillrättavisningar emotages varmt.
U.J.
Har för mig att även Hagge Geigert gjorde anspråk på att ha introducerat stand-up på svenska. Detta med sina slutmonologer i Haggerevyerna från tidigt 80-tal. Visserligen satt han på en pall men det finns en del poänger. Hagge var satiriker, inte skådis. Monologerna var elaka, ofta politiskt vassa. Åtminstone var det mer stand up än det som Ljung och Carl-Gustaf gav ifrån sig...
Varför projektet genomfördes? Det fanns helt enkelt ett vakuum på vass och satirisk humor. Det fanns väl också någon sorts folkbildningspoäng i att introducera Lenny Bruce som begrepp i Sverige.
Jag hittade den här LP:n på loppis idag (tre euro) och tänkte genast "fan, den här skivan har ju den där Kallepågen skrivit om nån gång för länge sen". Jag ska nog avlyssna den så fort jag får tid - just nu tillfredsställs mitt humorbegär ganska väl av tidningsurklippen på konvolutet!
Hösthälsningar från Hfrs!
Väldigt våga minnen av jarl som bruce men router limit för en ung 12-åring var det!
Som alla kan förstå skrev jag inte riktigt så...
Vill bara tillägga att jag inte fattade att det skulle vara roligt!
Skicka en kommentar