Går man in i SVT-arkivets sökbas (vilket man kan göra om man jobbar på Sveriges Radio, vilket är ett bidragande skäl att jag gör just det) kan man hitta alla program som nånsin gjorts av och sänts i Sveriges Television. Själv sitter jag ofta som vargen i en Tex Avery-film med ögonen spretande ur hålorna och underkäken i knäet och dreglar över saker jag omedelbart känner att jag måste få se innan jag dör.
Problemet är att en massa program inte finns på vhs utan måste ses i olika sorters filmprojektorer som jag inte har tillgång till och som jag omöjligt kan övertala Sveriges Radio - som metodiskt gjort sej av med grammofoner och rullbandspelare - att införskaffa.
Jag får alltså nöja mej med att läsa de utförliga, men ändå märkligt neutrala, programbeskrivningarna. Det är många gånger en fröjd bara det.
20 maj 1968 - Året Då Margareta Garpe Intog Kårhuset - sändes barnprogrammet "Paj åt hungrig haj". Det gjordes av Gunila Ambjörnson, för mej mest känd som en av hjärnorna bakom Ville, Valle & Viktor (och för att hon fattas ett l i sitt förnamn), och Carin Mannheimer, känd för att ha gjort knäckebröd till teveteater och vunnit folkets hjärtan på köpet.
Utan att ha sett programmet vågar jag påstå att det var så kallat vänstervridet.
Enligt arkivet inleds det med "Barn, och skådespelarna Kent Andersson och Ingwar Hirdwall" - vid tillfället anställda på Göteborgs stadsteater a.k.a. Pekingoperan, där de varit med och utvecklat de samhällskritiska gruppjäserna Sandlådan, Flotten, Hemmet och Tillståndet.
Beskrivningen fortsätter:
Barn leker med dockor, frimärken, klättrar i träd. Gatuupploppsbilder ur Akt. 19580904, Akt. 19660606. Barnen gör demonstrationsplakat. Barnen intervjuas om vad demonstration är. l:a maj demonstration ur Akt. 19670501. Pojke leker i sandlåda. Barnen fortsätter göra plakat och intervjuas om vad de vet om Sverige.
Programmet ger intrycket av att vara associativt berättat och redigerat. Demonstrationsbilderna som verkar ha dykt upp från ingenstans övergår i Hasse Alfredsons Blommig falukorv-visa, illustrerad "med pojke som tackar nej till olika maträtter hans mamma serverar, han får falukorvring med majblommor nerstuckna".
Från temat mat och - gissar jag - västvärldens kräsenhet - glider ämnet över på fördelningspolitik:
Barnen int. om fattiga och rika länder. Kent Andersson och Ingwar Hirdwall illustrerar vad som inte år jämlikhet. Kent Andersson rider på Ingvar Hirdwall. 'Ryttaren' sätter sig vid bord och dricker och äter gott och 'hästen' får ingenting. Stillbilds -montage, olika barn över hela världen. Barnen demonstrerar på Göta-platsen med sina plakat (ljudet: Internationalen).
Och sen är avsnittet slut.
Det verkar på ett vis ha varit ett ganska inspirerat program med sin collageaktiga stil, fjärran från andra likstela barnsändningar med svartvita foton av mögelhus, entoniga berättare och kinesiska tvärflöjter på ljudbandet. På ett annat vis kan väl ingen anklaga det för saklighet och objektivitet.
I sextitalets slut och sjuttitalets början pratades det mycket om statstelevisionens påstådda vänstervridning. Det är svårt att hitta motargument när man rotar i vad som faktiskt visades: det var röda tider, åtminstone på barnprogramsidan. Sen kan man alltid hävda att public service i och med det utgjorde en motvikt till de borgerliga idéer som uttrycktes i de flesta pappersmedia.
Men ett faktum är ofrånkomligt: dåförtiden hade staten monopol på etermedia. Jag kan som sagt förstå högerfolk som irriterade sej.
torsdag 25 februari 2010
Paj åt hungrig haj.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
12 kommentarer:
Hur blir det med Frank Gunnarsson? Få människor kan tänkas skriva om denne man bättre än ärade Kalle Lind.
Kan inte låta bli att fundera på hur ett politiskt barnprogram är idag: Den spralliga tjejen som uppmuntrar till konsumtion (försvarad med en miljövänlig dekal) talar ju för sig själv och medelklassen. Barn som på ett individuellt plan ska ta ansvar för världens svältande, skoltörstande, flyende barn är lite luddigare och dunklare. Raka rör som på sjuttiotalet kanske ändå är att föredra.
Hej!
Jag arbetar som redaktionschef på en nystartat sajt som heter Resa I Sverige. (Premiär om tre veckor) som kommer att formas med ursprung från magasinet ”ALLT OM HOTELL OCH RESOR”.
Detta kommer att bli en komplett guide över vårt lands fantastiska mat- nöjes- och turistattraktioner.
Men det unika med oss, om du jämför med andra typer av reseguider, är att en stor del av sajter utgörs av bloggare. På detta sätt blir sidan ”levande” och du som besökare kan ha en ”relation” till det som skrivs genom att kommentera bloggar och sedan få offentliga svar.
Skulle DU vara intresserad av att bli en av våra bloggare, där du tar dig an temat ”resor” och sådant som berör turister? Restaurangbesök, shopping, hotellbesök, bussresor... You name it!
En stor del av vår verksamhet är att vi värnar om miljön och kommer att samarbeta med olika miljöorganisationer, vilka annonsintäkterna från din blogg kommer att gå till. Detta handlar alltså om välgörenhet för din del.
Verkar detta intressant?
nathalie@resaisverige.se för mer information!
MVH
Nathalie
wow! finns det något sätt att komma åt dessa filmen om man INTE jobbar på sr/svt? det måste ju vara som en guldgruva..
/Sara
Zackan, först tänkte jag att jag höll med dej. Sen tänkte jag lite till och blev osäker. Du skriver att dom politiska budskapen framförs mer subtilt idag... Men det kanske vi bara tycker för att vi är mitt uppe i det? Budskapen ifråga är ju uppenbarligen inte osynliga, eftersom du med många fler ändå ser dom.
Politiska budskap i dagens program kanske framstår som precis lika övertydliga som sjuttiotalets om trettio-fyrtio år?
Eftersom jag inte hittade någon mejladress skriver jag här istället.
Jag hittade en rätt bisarr artikel, eller snarare bild, som ledde mig vidare till ett bisarrt parti. http://www.nsd.se//nyheter/artikel.aspx?ArticleID=5168459
Det visade sig att Sveriges Kommunistiska Parti kör rätt hårt på Moskva-lojaliteten fortfarande och dessutom finns spridda runt om i Sverige. Bland annat publicerar de en från ryska översatt hyllningstext till Stalin i sin partitidning Riktpunkt. Det är mycket siffror som kretsar kring antalet producerade traktorer och sånt, alltså precis som på den gamla goda tiden. Här finns den att läsa:
http://www.riktpunkt.se/rp_2010/nr_1_10/01_10_05.htm
Och, ja, jag har skrivit om det på min blogg. Nu till min fråga. Vilka är det här? Du verkar ju ha rätt bra koll på den gamla bokstavsvänstern, men jag har inte sett att du avhandlat just den här grupperingen. Är det månne KFML (alltså utan r:t)?
Ok, det här är ganska obehagligt, men jag tror faktiskt att jag kommer ihåg den där falukorven. Med tanke på att jag bara var fyra år då måste den satt djupa spår.
Vad mer som jag inte minns har format mig?
Bra spaning, Kalle! Och nu till den obligatoriska invändningen:
"Sen kan man alltid hävda att public service i och med det utgjorde en motvikt till de borgerliga idéer som uttrycktes i de flesta pappersmedia."
Jo, men Kalle, på den tiden fanns det ett stort antal socialdemokratiska tidningar i A-pressen för dem som ville läsa annat än borgerligt, många av dem understödda av ett rejält presstöd. Trots - eller på grund av - detta har de flesta dött ut idag. Arbetet hette en tidning i din stad, om du träffar äldre socialdemokrater blir de fortfarande upprörda över "sveket" när den las ner. Efter att ha tagit emot över en miljard av skattebetalarnas pengar i stöd under åren. Förödmjukande nog för S är det nu nästan bara borgerliga tidningar kvar som tar emot presstöd - Svenskan och lilla Skånskan, som ju cashade in stort när Arbetet konkade.
Uppenbarligen har det varit (och är) så att många människor röstat på S trots att de läst borgerliga dagstidningar. Det är svårt att komma ifrån tanken att de senare tidningarna överlevt i högre grad eftersom de varit bättre rent journalistiskt.
Heliokles:
Nja, att de har överlevt är nog snarare för att de har haft lättare att få annonsörer.
Fulsnygg: Ja, men det är lite hönan och ägget - annonsörer dras ju till tidningar med många läsare. För vissa exklusiva varor kan man tänka sig att borgerliga tidningar har en mer resursstark läsekrets, men för de flesta affärer är det mängden läsare som räknas.
Malmö har ju exempelvis varit en S-styrd stad med bara någon enstaka mandatperiods undantag, ändå var det aldrig tillräckligt många Malmöbor som ville läsa den S-märkta tidningen Arbetet för att den skulle klara sig utan presstöd. Något fel var det på A-pressen.
Fulsnygg: dagens SKP verkar i princip vara det gamla APK, dvs de som bröt sig ur VPK på 70-talet för att de inte tyckte partiet var tillräckligt pro-Sovjet.
KFML, som senare var SKP ett tag, var snarast anti-Sovjet.
Fulsnygg (igen): När jag nu läser din blogg verkar det som att du visste detta redan. Så vad syftar du på med din fråga ovan, "vilka är det här"?
Skicka en kommentar