söndag 22 augusti 2010

Å alla kära Ebba-Witt!

Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.

Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: "Å alla kära systrar!"

Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. "Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande", påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.

Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp ("feminism" var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:

... månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop ...

Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en "Ola" får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).

Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.

Och alla systrar är starka och solidariska - utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.

Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:

Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!


Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort - saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.

De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.

Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals - det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén - att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer - är inte lika bisarr.

Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:

Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]

Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till "alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister": "Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!"

Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem "Befrielsen är nära" från 1975:

En dag ska barnen säga:
"Tack mödrar! Det gjorde ni bra!"
En dag ska barnen säga
"Denna mänskliga värld vill vi ha!"


Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt "tack mödrar!" till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sej helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.

Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.

5 kommentarer:

Dvärghundspossen sa...

Det kanske är först i efterhand som dagens "bloggar-feminister" kommer att få den uppskattning dom förtjänar... Jag tycker många unga tjejer med feministbloggar idag på ett rätt fantastiskt sätt kombinerar egna erfarenheter och känslor med rationella argument och akademisk pålästhet, samtidigt som dom når ut till otroligt många människor.
Sen är ju, som du skriver, dagens feminism j-igt brokig, och självklart finns det falanger där som jag tycker är idiotiska och har stört mej på när jag kommit i kontakt med dom... det är ju inte konstigare än att socialismen, liberalismen, djurrätts-rörelsen etc är väldigt spretig, så även om man identifierar sej med och gillar vissa bitar inom en viss ideologi/folkrörelse finns det andra bitar som man ogillar. Men om man svepande sitter och avfärdar en hel generation feminister så visar det ju bara att... tja... man kanske har blivit lite bitterfitta själv på gamla dagar.

JB sa...

"Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik" - ett riktigt guldkorn.

Hanna sa...

"Och alla är de starka och solidariska - utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön."

jag skrattar så jag blir helt tårögd!

Anonym sa...

Akademisk pålästhet? Som i litteraturvetenskap då?

Annars så kände jag igen mig i bloggposten. Brattström är precis som Lodalen när hon i QX-krönika efter QX-krönika talar om för läsarna varför de skall vara så tacksamma.

Henric sa...

Angående den intervju i Månadsjournalen du nämner i början så finns det lite behind-the-scenes-godis i ekots lördagsintervju från 2003-12-13 ca 16.45 in i programmet.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=3626611#E
Lyss, Kalle, till hur en del av det kulturetablissemang du verkar ha en mer ljummen relation till ger sig på en annan av detsamma med mustiga invektiv!