Ett orimligt långt inlägg om ett ganska smalt ämne.

I Malmö/Lund-regionen säljer de hemlösa tidskriften Aluma. Det aktuella numret har tema humor och där har jag delvis haft funktionen som redaktör (vilket främst innebär att jag passat på att skriva en massa texter själv samt passa olika texter till vänner). Eftersom få hemlösa har råd att ta sej särskilt långt för att kränga tidning kommer jag att lägga ut några av texterna här, så att de även kan komma En man med ett skägg-läsarna i Böggle till del.

Alla som jobbar med humor får ibland frågorna ”Vad är humor?” och ”Får man skämta om allt?”. Man kan då göra det enkelt för sig och svara ”det som händer innan man skrattar” respektive ”ja”.

Man kan också börja resonera kring det. Ganska ofta kliver man då in i en klyschminerad zon, där fraser som ”man får skämta om allt bara man gör det på rätt sätt” och inte minst ”man får skämta om allt så länge man slår uppåt” gärna dyker upp. Normalt låter sig utfrågaren nöjas med det och så går intervjun vidare.

Påståendet att humor måste slå uppåt kan dock diskuteras. Det är en sanning många verkar vara överens om och som därför aldrig ifrågasätts. Frågan man dock måste ställa sig är förstås: vem står Nedanför och vem står Ovanför? I 2000-talets början skrev Killinggänget på sin sajt Spermaharen ett par tarvliga humortexter om Henning Mankell och Håkan Nesser.

I fallet Mankell lekte man med succéförfattarens offentliga image som Afrikavän och gjorde medvetet horribla kopplingar till gamla kolonisatörsmyter.

I fallet Nesser var associationerna vildare och gripna ur luften: i en sorts rollspel kunde läsaren låtsas vara Håkan Nesser när denne köpte ”porn” och sög ”gubbkuk”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Mankell blev putt och Nesser fly förbaskad. Debatten gav ringar på vattnet i andra mediala sammanhang. I teveprogrammet Söndagsöppet dök skådespelerskan Kim Anderzon oförhappandes upp i en panel och ansåg skämtet vara tveksamt eftersom ”satir ska ju slå uppåt”. Här kan man stanna upp och resonera kring tre påståenden i Anderzons utsaga.

Nummer ett: ”ska” satir slå uppåt? Vem har bestämt det? I vilken lagtext är detta stadfäst?

Nummer två: slår man inte uppåt om man slår mot Mankell och Nesser? Det är ju fråga om två manliga mångmiljonärer i medelåldern med obegränsad tillgång till media. Skulle de vara maktlösa?

Och så då nummer tre: vad är uppåt? Vem står ovanför vem här? Man kan så klart hävda att Killinggänget – ett osannolikt firat, välbetalt och framgångsrikt kollektiv av komiker, trendsättare och Guldbaggevinnare – faktiskt inte kan slå uppåt eftersom de själva befinner sig vid det översta tänkbara pinnhålet. Ingen står väl rimligen ovanför Robert Gustafsson? Får han då inte lov att skämta med någon?

Företeelser och personer man inte får skämta med är, enligt många: andra hudfärger än den vita, andra sexuella läggningar än den heterosexuella, andra kön än det manliga samt småväxta, hemlösa och ensamstående trebarnsmödrar i förorten. Dessa grupper befinner sig, underförstått, Nedanför.

(Här finns undantag: Özz Nûjen får skämta om kurder och Mia Skäringer får göra den ensamstående förortsmamman Tabitha – allt med motiveringen att de skojar om sin egen grupp.)

Vilka är det då man faktiskt får skämta med? Här verkar många – skämtare såväl som vanligt folk – vara överens: politiker. Och då spelar det ingen roll om politikerna i fråga är bögar, blattar eller alkisar.

Före detta handelsminister Leif Pagrotsky råkade vara någon decimeter under snittet. Det gjorde honom till ett lovligt byte för panelskämtare i diverse humorprogram. Pagrotsky var ju trots allt politiker. Då slår man ju uppåt även om man till synes slår neråt. Plötsligt kommer dvärgskämten som man annars håller sig för god för väl till pass. När den moderata statssekreteraren Ulrica Schenström valde att ta en blöt kväll på krogen trots att hon hade jourberedskap, var det fritt blås på landets skojarredaktioner. Johan Rheborg rev i Parlamentet ner ett jubel som inte hörts sen Nürnbergdagarna när han härmade Schenström genom att sluddra och ramla.

Hade publiken skrattat lika rått och länge om Rheborg istället härmat en vanlig A-lagare som supit bort sitt knäck? Troligen inte. Ändå söp Schenström onekligen bort sitt knäck. Hennes fall blev troligen tyngre än den genomsnittliga parkbänksalkisens: från plats 17 på tidningen Fokus lista över landets hundra mest inflytelserika personer 2007 till ingen placering alls 2008.

Trots det skulle antagligen inte Kim Anderzon tycka att Rheborg slog neråt den här gången.

Vad väger tyngst i det här sammanhanget? När Gudrun Schyman ofrivilligt outades som alkoholist på en biopremiär var det av allt att döma all right att göra sig lustig över henne. De flesta ståuppare hade någon kul oneliner om nerkissade biografsalonger på repertoaren. Schymans roll som politiker var tydligen så statustyngd att rollen som alkoholist ändå inte placerade henne på platsen Nedanför på den där tänkta skalan.

Politiker står således, per definition, Ovanför. De tillhör De Tillåtna Offren.

Kikki Danielsson kom också ut som alkoholist. Nog för att det skojades också med henne, men där hörde man snart röster som tyckte att det var fel att håna en så tragisk figur. Dansbandssångerskor står med andra ord Nedanför.

För att förtydliga: i min värld får man skämta om vem som helst när som helst hur som helst. Det innebär inte att jag automatiskt tycker att allting är roligt, smakligt eller moraliskt, men att humorn har samma rätt att välja ämne som journalistiken eller dramatiken.

Framför allt menar jag att den där Neråt-Uppåt-skalan är ett mycket trubbigt instrument för bedömning av ett skämts moraliska rätt.

Det är naturligtvis nedlåtande att alls placera folk på olika skalor. Tror man på alla människors lika värde och lika rätt, borde det väl också innefatta människors rätt att bli hånade och bespottade? Varför skulle en homosexuell handikappad jude inte få bli sparkad på? Han kan väl inte hjälpa att han blivit sådan?

Lars Vilks har fört ett liknande resonemang apropå de skandalomsusade rondellhundarna: loskorna mot Muhammed är ett sätt att erkänna muslimerna som en likvärdig grupp som inte behöver extra skydd eller omtanke.En tydlig tendens är att människor gärna tar på sig andras kränkthet. I Martin Kellermans Rockyserie stöter huvudpersonen på ett gäng från ett gruppboende – ”dräggelpatrullen” – på en lyxrestaurang. Han ondgör sig över deras närvaro och menar att de ändå inte får något ut av sitt besök eftersom ”assistenterna måste ju ändå tugga maten åt dom”: ”Att ta med dom hit är som att servera en dillkvist till kattmaten!”

Trots att Rocky-figuren får sitt straff – hans dejt lämnar restaurangen och han får äta själv på McDonalds – valde många av de tidningar som publicerade Rocky att avstå från sidan på grund av risken för anstöt.

Däremot publicerade FUB – Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning – gladeligen serien i sitt medlemsblad. Om de som eventuellt hade skäl att ta illa vid sig tyckte att det var roligt – varför gav sig då de icke-drabbade över huvud taget in i debatten? För att föra ”de svagas” talan? Vem är det då som stämplar dem som svaga?Jag har själv jobbat med humor i ett antal år och ett otal sammanhang. Inte sällan har människor hört av sig med åsikter om vilka man bör och inte bör skämta om. Det är uteslutande fråga om känsloargument. Någon tyckte att man inte ska driva med Jan Stenbeck eftersom ”han var en stor affärsman” (som i ganska hög grad byggde sitt medieimperium på tasksparkar och vulgärjournalistik, kan tilläggas).

Någon annan ansåg att man inte bör skämta om adeln eftersom ”det inte längre är en grupp med inflytande” – att adeln har betydande jordegendomar och avancerade nätverk ger alltså inte inflytande (vem har för övrigt sagt att inflytande måste vara ett skäl för drift? Varför skulle det inte räcka med fåniga efternamn?)

Får man inte ens skämta om Stenbeck och adeln – två betydande maktfaktorer under de gångna seklerna – så decimeras förstås måltavlorna för skämtande oerhört. Så tycker inte heller de flesta.

Däremot är vi många som, utan att fundera närmare på saken, skrivit under på devisen om att inte skämta neråt. Att vi på så sätt satt oss på ganska höga hästar har vi inte alltid reflekterat över.

Ett intressant faktum som kan tjäna som slutord är att många också anser att man inte bör driva med kungen. Vilket kan vara ett tecken på att man faktiskt ser honom som en lägre stående varelse.