Sju skämt som chockade Sverige. Del 3: Hillersbergs näsor.

I senaste numret av Aluma - de hemlösas tidning i Sydsverige - skriver jag en jädra massa om humor (note bene om humor, det är minsann ingen skrattfest att läsa). Texterna reproduceras här så att även upplänningar/ människor som tycker hemlösa får skylla sej själva kan läsa.

1960-talet och framåt: Lars Hillersberg avbildar israeler med stora näsor
Påföljd: personkampanj i Dagens Nyheter

Mellanösternkonflikten har sedan sexdagaskriget 1967 – och naturligtvis ytterligare några tusen år tillbaka – varit en av de mest infekterade även i svensk debatt. Det hindrade inte den allt annat än finkänslige satirtecknaren Lars Hillersberg att rita ett antal nidbilder av israeliska statschefer (Moshe Dayan, Menachem Begin), judiska utrikesministrar (Henry Kissinger) och svenska Israelvänner (Per Ahlmark), inte sällan med anspelningar på bibliska myter eller antisemitiska föreställningar.

Att Hillersbergs bilder var starkt kritiska till Israels politik är det ingen som säger emot, men en grupp debattörer framför allt på DN ville också hävda att de var antisemitiska. Man satte alltså likhetstecken mellan Israelkritik och judehat, och motiverade det bland annat med att judiska män av Hillersberg tecknats med stora luktorgan.

En teckning föreställande (icke-juden) Jan Stenbeck som en stor gris på vars spenar Robert Aschberg och Stina Dabrowski sög, påstods anspela på den klassiska hatbilden av ”judesuggan”.

En annan bild av gamle handelsministern Krister Wickman, inte heller han av judisk börd, refererade enligt samma resonemang till antisemitiska föreställningar (den socialdemokratiske Wickman tecknades som påhejare av kapitalismen).

Hillersberg ritade många hundra teckningar under sin levnad. Berömda är också bilden av ett skinnhuvud med texten: ”Rasister har bara två problem– för liten kuk och för liten hjärna” eller Sjöbobonden som tagit emot en flykting som han sänt som slav framför plogen.

Den notoriskt provokative Hillersberg menade själv att det var dåliga teckningar som strök publiken medhårs, och att en satirikers uppgift är att på allvar väcka anstöt.

Det lyckades han onekligen med. När han år 2000 tilldelades statlig inkomstgaranti för sitt konstnärskap rullade en hetsig personkampanj igång. En DN-journalist frågade rakt ut om Hillersberg var antisemit, och den raljante skämttecknaren svarade:

Jag hatar alla människor, inte bara judar. Det hör till genren.

Två veckor senare hade uttalandet förvanskats. I en ledare på Svenska Dagbladet beskrevs Hillersberg som ”en man som enligt egen utsago hatar judar och tecknar dem därefter”.

Exemplet Hillersberg visar att vissa frågor uppenbarligen är känsligare än andra och att det otvetydigt finns domäner man ska akta sig för att beträda om man vill vara allas vän.