Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.
"Cornelis i mitt minne" handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan - jag låter bli att kommentera namnet - stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:
Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.
Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.
måndag 23 augusti 2010
Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
12 kommentarer:
"Andra verksamheter"... hehe. Inte illa.
Kan det ha varit kring skivbolaget Polygam?
Det passar sig inte för offentligheten men jag skickar dig gärna ett mejl och berättar.
Clas: lagomtjock@yahoo.se. Jag är idel öra.
skivbolaget Polygam - bästa Freudianska felskrivningen på länge
Blev bara så glad över att det finns en blogg också, nu när jag spurtläst bägge "Människor som..."-böckerna och inte längre vet vart jag ska ta vägen. Jag kan såklart skriva min doktorsavhandling om att den mest överdrivne mannen av dem alla nog var Warren Zevon, som köpte en grå Calvin Kleinströja i varje stad han besökte, utifall de skulle råka sluta tillverkas. Han öppnade aldrig förpackningarna. Och det var i princip det enda normala han hade för sig. Men näst bäste låtskrivaren var han hursomhelst (ingen jämförelse med Bengt Sändh).
Hursomhelst, tack för stor upplysning av min vardag!
Kalle och Clas:
Finns det möjlighet att städa historien på namn så att vi andra kan få ta del av skvallret?
Obetalbart. Jag skulle gärna vilja ha bekräftat från någon disputerad folklivsforskare om "Rustan" är ett genuint svenskt namn. Det förekommer ju annars huvudsakligen bland personer med ursprung i Kaukasus. Misstänker dock att Bengt Sändh kan ha varit av resandesläkt, det finns vissa subtila indicier om man granskar hans och broderns livsstil. Är Rustan ett tattarnamn?
Kantarellkungen: det får vara upp till Clas. Jag har tagit del av anekdoten och skulle för min del säja att det påstådda brottet torde vara preskriberat (och dessutom en smula förstärkt av goda historieförtäljare), men jag kan inte bryta ett förtroende.
Heliokles: vi säjer "resande".
"Rustan" är bara vad Bengt kallar honom i boken. Han hette egentligen Kent Sändh.
Mikael: Tack, då var det mysteriet avklarat.
Nej, på denna tid hette han Rustan. Han bytte namn till Kent långt senare. Jag vet inte vart farmor fick namnet ifrån men även pappa har underliga mellannamn. Hans fullständiga namn är Bengt Ture Astor Sändh. Det kan ni kalla honom om ni vill ha en snyting.
Bengt kallade faktiskt Rustan för "Findus" förmodligen för att Rustan var yngre och i tidig ålder tvingades äta "barnmat". Rustan kallade sig själv för Findus och han satt mycket riktigt på Långholmen för vissa "andra verksamheter".
Det lustiga är att jag jobbade på Stockholms Stadsmuseum mellan 2009 och 2016 och var teknisk projektledare för "Digitala Stadsmuseet" (digitalastadsmuseet.se). Under de åren såg vi till att mängder av nya bilder som digitaliserat s lades upp på denna webb.
En bild var tagen av en dörr man sparat från Långholmens fängelse i Stockholm och på den hade förmodligen Rustan ristat in "FINDUS". Jag kippade efter andan för han hade en vana att ofta överraska oss med sina tilltag "i dimmat" tillstånd.
Vid ett annat tillfälle hade Rustan tyckt att vi måste fiska fisk i strömmen till djuren på Skansen (han var stor djurvän). Men han tröttnade snabbt och sade att: "jag bjuder på lunch på Grand Hotel".
Vi gick dit och beställde men servicen var riktigt långsam och när vi ätit klart så säger han plötsligt: "Äh, det här var ´både dåligt och taskig service så det här tänker jag fan inte betala för!". "Nähä, men du har ju faktiskt bjudit mig på lunch, så jag tänker heller inte betala.
"Du får femton meters försprång om du sticker nu", sade kusinen oberört, så det var bara att springa.
Sedan låg vi på däck på en gammal risig trålare som hette Elsa utanför Strand Hotel vid Nybroviken och sov tills det hela blåste över.
Det här var på 70-talet, så jag antar att det preskriberats.
Skicka en kommentar