torsdag 28 oktober 2010

Ett brev som måste förbryllat.

I Sverige har vi ju aldrig brytt oss om våra grannländers musikscen. Ingen svensk har köpt plattor med danska Shu-bi-dua eller norska Åge Aleksandersen annat än på pin kiv. Däremot säljer Bo Kaspers och Björn Afzelius multum där. Det har väl med ländernas förhållande att göra. Lillebror vill gärna leka med storebrors kompisar. Storebror tycker lillebrors kompisar är idioter.

Därför har få svenskar nåt förhållande till danska tv2, ett band som med sångaren Steffen Brandt i spetsen skördade makalös framgång under danskt åtti- och nittital. Mats "Malla" Ronander-proddade plattan "Nærmest lykkelig" (med låten "Monas solarium") togs 2006 upp i den omdiskuterade danska kulturkanon. Bandets karriär sammanfattades i dokumentären "Musik og bøgetræer i 25 år" 2004 - och låt oss nu för guds skull inte göra oss lustiga över diverse danska ord.I april 1989 fick Steffen Brandt ett brev som måste ha gett honom myror i huvet. Det var skrivet av en gammal barndomskompis som han inte sett på nio år. Det inleddes:

Hej Steffen, din gamla vargunge! Jag är nu tillbaka i Danmark efter en längre vistelse i Pyrenéerna och jag fick lust att träffa dig igen. Kommer du ihåg cykelturen 1980 tillsammans med Lisbeth och Mette? Det var tider det, med svetten lackande i pannan, för någon paella blev ju aldrig av. Jag glömmer aldrig ditt hetsiga humör - men stopp där ... Du har säkert gissat att jag heter Carsten Nielsen. Kära Steffen, detta är ett nödrop till dig och bara till dig. Inledningen behövs för att du ska kunna skjuta alla frågor åt sidan med förklaringen: brevet är en resebeskrivning från en ungdomsvän, om en av dina närmaste ställer frågor.

Brevskrivaren verkar något desperat. Det är viktigt för honom att vara hemlighetsfull, men räknar samtidigt med att eventuella tjyvläsare nöjer sej med att läsa de första raderna i det sex sidor långa brevet.

Kända människor får ofta märkliga brev. Folk som vill gifta sej, folk som vill förklara vad de kända människorna borde göra med sina liv, folk som i all anspråkslöshet ber om att få sin helikopter sponsrad. Steffen Brandt blev på ett vis inte så överraskad. Men han visste också att det samtidigt pågick en enorm polisutredning mot en cell misstänkta danska vänsterterrorister. Mannen som skrev till honom verkade tillhöra denna cell:

Lär dig planen utantill och bränn därefter detta papper i en diskho, mosa askan och skölj rent. [...] När du väl har bränt upp det kommer du alltid att kunna påstå - om du blir utfrågad - att jag bad dig hjälpa mig att fly från ett nazistgäng som jag påstod var ute efter mig, eftersom jag hade hånat dem offentligt. Okej.

Även i verkligheten är det för närvarande ultrahögermänniskor som jag flyr ifrån. Framför allt från polisstaten, PET och FET och de danska sionisterna.

PET och FET är polisens respektive försvarets underrättelsetjänster. Åtminstone PET var mycket riktigt på jakt efter Carsten Nielsen. De danska sionisterna var kanske inte samma reella hot. Framför allt jagades Nielsen av den danska polisen. Det var egentligen inte så konstigt. Nielsen och hans glada gäng hade under de gångna femton åren gjort ett antal spektakulära rån, kidnappningar och bedrägerier. Det brukar inga polisstater tillåta.

Rockstjärnan Steffen Brandt kliade sej säkert i bakhuvet när han läste brevet. Troligen blev han precis lika konsternerad som Dan Hylander skulle ha blivit över ett liknande brev.I brevet uppmanades Brandt att signalera till Nielsen med en gul signal - gärna ett antiatomkraftsmärke - på porten. Nielsen skulle svara med att klia sej i nackhåret. Sen skulle Brandt ha två flyktbilar klara. I "run-car 1" skulle ett tunt täcke ligga på botten av bagageutrymmet. Den skulle köra omedelbart men lugnt. "Ljuset ska tändas efter att bilen kört ett hundratal meter, men innan Hørhavevej naturligtvis". "Ställ era klockor efter radionyheterna".

Sen kommer en exakt körsträcka med Århus flesta gator angivna. Vid Bispevej i Stavrup ska Brandt själv stå med "run-car 2":

Du står i mörkret och väntar och röker ett bloss. Låt inte någon få syn på dig eftersom du är ett känt ansikte. Du kan också vänta med halvöppet fönster så att du kan reagera på mitt babalubaskrik.

Sen ber Nielsen egentligen inte om nånting mer, förutom "ett fritidshus eller liknande, inklusive proviant". Samt "en del redskap": "Ha därför en påse klar i bilen med en komplett affärsmannamässig klädsel åt mig: en smal kavaj med långa ärmar, långbyxor med nittio i midjemått, skjorta, slips, keps eller hatt i storlek sextio, halsduk, underkläder, strumpor och ett par foträta skor i storlek 45."

Sen ber han inte om nåt mer, förutom en teve (helst). "Glöm inte att tanka bilarna!" samt "Gör eventuellt några anteckningar och bränn detta brev snarast" uppmanas avslutningsvis.

Det ska understrykas att Carsten Nielsen hade skäl att känna sej jagad. Hela övriga ligan var haffad och i en hemlig lägenhet på köpenhamnska Blekingegade hade de pansarvärnsraketer, sprängdeg, automatgevär och några miljoner i kontanter. Men nånstans längst inne måste han ha känt att det var att begära ganska mycket av en snubbe han inte träffat på ett decennium.

Och Steffen Brandt å sin sida måste ha känt att det var ett ovanligt udda brev. Och för den som undrar: nej, han skaffade aldrig två run-cars. Inte ens ett par foträta skor. Så han fick aldrig höra Nielsen babalubaskrik.

(Källa: Peter Øvig Knudsens "Blekingegadeligan 2: Den hårda kärnan", 2007.)

8 kommentarer:

Spiring sa...

När det gäller det du skriver i det första stycket, så är väl Gasolin' det stora undantaget. Möjligen också Sort Sol. Och diverse norsk svartmetall... men vi svenskar som följt Trille, Savage Rose och Folque är kanske inte så många, nej. Däremot känns det som att finska band gått rätt bra här.

Heliokles sa...

Ja, det var ett egendomligt brev.
Man noterar särskilt felstavningen "babalubaskrik". Sannolikt anspelar Nielsen på stridsrop av balubas, stridbar gerilla i Kongo med rykte om sig att vara blodtörstiga. Men Nielsen var väl förklarligt nog stressad och då är det lätt att skriva fel.

Apropå stridsrop kunde man via DN:s hemsida följa en länk till en (ny)-inspelning av hur "The Rebel Yell", sydstatsarméns fruktade avgrundsvrål, kan ha låtit vid Gettysburg för 150 år sedan. Jag avstod dock.

Martin sa...

Hmm... Inser att Heliokles säkert har alldeles rätt. Innan jag läste hans kommentar gick mina funderingar emellertid i en helt annan riktning - jag tänkte mig att det torde röra sig om nåt sorts be-bop-a-lula-tjoande á la Jerry Lee Lewis. Det föreföll liksom inte absurdare än nåt annat i sammanhanget...

J-h:n sa...

Gene Vincent, inte Jerry Lee, men det är nästan irrelevant. Frasen är uråldrig. Wikipedia ger bara början:

"The phrase "Be-Bop-A-Lula" is almost identical to "Be-Baba-Leba", the title of a # 3 R&B chart hit for Helen Humes in 1945, which became a bigger hit when recorded by Lionel Hampton as "Hey! Ba-Ba-Re-Bop".

LillaBarn sa...

Vilken fantastik blogg; välskriven, rolig, engagerande osv. Nu ska jag läsa vidare. Cheers mate!

Spiring sa...

Sen ska vi inte glömma Cans LP från 1974, "Soon over Babaluma". Plotten tjocknar.

(Man kan ju också tänka sig att Nielsen helt enkelt hade "Babaluba!" som sitt igenkänningstecken, oavsett var han fått det ifrån.)

Tomas sa...

Glöm nu inte D:A:D, detta danska superband. Och nuförtiden så har ju rockbandet Volbeat slagit riktigt stort i Sverige, säljer ut Scandinavium etc.

Olle sa...

...och en edit av "Fire pils og en pizza" av nämnda Åge Alexandersen snurrade en del i discosammanhang förra våren: http://www.emodrengindiepige.dk/2009/05/set-me-free/