söndag 14 november 2010

Deleted scene: Jag och Bosse Lidén.

I dagarna - som av en slump samtidigt som en biofilm på samma ämne släpps lös - nedkommer jag med boken "Hej bröder - lyssna nu till min historia!" Det är en bok om Cornelis Vreeswijk, eller mer bestämt om några av de över 500 låtar han hann skriva i andningspauserna mellan snedstegen och klavertrampen. Nedan en text som inte riktigt höll måttet för den färdiga boken, men som ändå ger en fingervisning om tonen och ambitionen."JAG OCH BOSSE LIDÉN"
Text och musik: Kris Kristofferson (”Me and Bobby McGee”).
Svensk text: CV.
Utgivningsår: 1974 (lp:n ”Getinghonung”).

Mönstra’ av i Narvik, 30 grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
Hade ganska trevligt, vad jag minns
Och jag plocka’ fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna och konduktören sa,
medan Norrlandståget dundrade fram:

”Är man fri så är man fri – och inget mer med det!
Frihet kostar allt, du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får vi välan se
Hoppas att du får en bra kapten
– bra för dig och bra för Bosse Lidén!"


Inget ord är mer rock’n’roll än ”yeah”. ”She loves you – yeah yeah yeah” (The Beatles). ”Pressure pressure I got pressure, oh yeah, oh yeah, oh yeah” (The Kinks). ”Yeah, yeah, I wanna be black” (Lou Reed). ”Yeah, yeah, yeah, do the Harlem Shuffle” (Rolling Stones m.fl.). ”Run away run away from the pain – yeah yeah yeah yeah yeah” (Aerosmith). ”Jah live, children, yeah” (Bob Marley). ”We say yeah!” (Hep Stars).

För att bestå av en stavelse och fyra bokstäver, varav tre vokaler, är det ett sällsynt uttrycksfullt ord. Beroende på sammanhang kan det uttrycka vad håken som helst: njutning, tillfredsställelse, otillfredsställelse, kåthet, aggression, hat. I extrema fall betyder det dessutom just vad det betyder: ”ja”. Inte minst är det effektivt utfyllnadsljud om man behöver ett läte för rytmens skull.

Alla svenskspråkiga rockskalder har dock tvingats konstatera samma sak: ”yeah” funkar inte på svenska. Svenskan är ett bra språk för att göra sammansatta ord (”bombhögern”, ”gråsosse”, ”soppatorsk”, ”skomakarlåda”) eller konstruera adjektiv av substantiv (dagens skånska förskolebarn kallar positiva saker för ”ägiga” eftersom de ”äger”, det vill säja vinner/dominerar), men det är inget vidare känslospråk.

Folk som gillar att prata om nationalsjälar kan säkert breda ut sej om varför det förhåller sej så; jag nöjer mej med att konstatera att svenskan fattas relevanta synonymer till ”yeah”. Fraser som på amerikanska låter sexuellt desperata – ”a-bop-bop-a-loom-op a-lop-bop-boom” – låter som dagisramsor på ärans och hjältarnas språk.

I början av 1990-talet packade rockikonen och kajalkungen Joakim Thåström sina fuzzboxar och drog till Amsterdam för att göra olyssningsbar industrirock på engelska. I en intervju uttryckte han nåt som nästan liknade glädje – i Thåströms värld är glädje inget man stoltserar med – över att äntligen få sjunga ”yeah”. Avundsjukt hade han noterat hur Borlängebandet Sator, som gjorde tungrock på dalaengelska, alltid kunde bränna iväg ett ”yeah” och injicera låtarna med Rock.

På rak arm kommer jag bara på två svenskspråkiga artister som testat att faktiskt använda ”yeah” i ett svenskspråkigt sammanhang. Den ena är mjukpopparen Martin, kallad ”Rymdrakets-Martin” efter en av sina minor hits, som fick en fjärdeplacering med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow” i Melodifestivalen 1999. Den andre är Cornelis Vreeswijk, som aldrig dristade sej att slänga in ett nonchalant ”yeah” i utrymmet mellan två strofer.

Frågar ni mej så lyckades Cornelis bättre. Cornelis hade en förmåga att få sina poser att inte låta som poser, som om ”yeah” var det naturligaste ordet i världen för en svensk holländare. I ”Jag och Bosse Lidén” petar han inte bara in ”yeah”. Han använder också ”wow”, ”oh”, ”mmmmmm” och ”nynnynnynny”. En språkmedveten man som Cornelis Vreeswijk använde troligen inte de ljuden av en slump. Det var de orden som behövdes för att uttrycka just det där just då.

Nu ska det säjas att låten ju bygger på singer/songwritern Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee”. Det americanakryddade countryblueskompet inbjöd säkert naturligt till häftigare bluesexcesser än vanligt. I bakhuvudet torde Cornelis, som alla andra, haft Janis Joplins inlevelsefulla tolkning, med ett närmast epileptiskt wail-parti som crescendo.

Men poängen är att det funkade. ”Yeah” gifte sej lika bra med ”Narvik” och ”Kiruna” som med ”New Orleans” och ”Kentucky coal mines”.

På ett sätt är det fullt logiskt. Cornelis kunde få rader som ”törhända ni jagar standard” eller ”lilla söta hönan Agda/ hon blev blåst på ovansagda” att låta nästan naturliga. Då vore det väl håken om han inte kunde blåsa liv i också den banalaste av bluesklichéer.

”Jag och Bosse Lidén” är ytterligare ett exempel på Cornelis självklara sätt att stöpa om andras ord till sina egna. Kristoffersons original utspelar sej – naturligtvis – i USA och beskriver en av de där planlösa rastlösa resorna över kontinenten som amerikaner är så övermåttan förtjusta i. Huckleberry Finns flotte längs Mississippi, Woody Guthries tågluffande genom det arbetande USA, Sal Paradises påtända biltripp i ”On the Road”, Peter Fonda och Dennis Hopper bakom toklånga framgafflar i ”Easy Rider” – allt är skärvor i en stor mosaik om Det Drömda Landet.

Sverige, som visserligen är ett stort land för att vara så litet, lämpar sej inte riktigt som spelplats för dylika storslagna berättelser. Burt Bacharachs och Hal Davids mäktiga ”24 hours from Tulsa”, om en långtradarchaufför som hamnar på erotiska irrvägar på väg hem till sin älskade, blev på svenska ”15 minuter från Eslöv”. Långtradaren blev en moped. Dusty Springfield blev Östen Warnerbring.

Det är med andra ord inte helt smidigt att översätta den amerikanska mytologin till svenska. Det visar också det första försöket som gjordes att klä Kristoffersons ord i svensk språkdräkt. Lalla Hansson gjorde ”Anna och mej” 1971 och valde att låta berättelsen stanna kvar i USA (även om de i andra versen gör en lika hastig som oväntad avstickare till Tokyo):

Stack iväg från ingenting, sökte mej ett mål
klädd i skjorta, jacka och ett par jeans
Anna fann en gammal båt och i grevens tid
tog oss ända ner till New Orleans
Jag tog upp ett munspel ur min tomma, slitna ficka
och blåste trött när Anna sjöng en blues
Och en vindpust blåste, vissla skönt
och Anna klappa takt
Vi kunde snart var låt som folk på båten sjöng

Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mej
Lalla Hansson var en av alla dessa halvunga män med gitarr som drev runt i det svenska musiklivets sjuttital, släpande på en ryggsäck med ljumma Löwenbräu och Dylanideal. ”Anna och mej” är ingen dålig text, men heller ingen bra. Bluesromantiken, New Orleans-båten och den märkliga meningsbyggnaden ger mej samma associationer som Carl Johan De Geers parodiska kioskdeckartitel – ”Kyss mig dödligt”.

Hansson var gissningsvis så marinerad i uramerikansk rockmytologi att berättelsen för honom kändes fullt naturlig, men fortfarande känns texten som en översättning och ingen tolkning. Och har man ett munspel i fickan så är inte fickan tom.

Och som översättning är den fortfarande inte tillfredsställande: ”Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting” betyder inte samma sak som ”Freedom’s just another word for nothing left to lose”.

Vreeswijk gjorde istället resan till en Taubeartad sjömanssång som ligger närmare en svensk tradition. Trettigradig kyla i sandaler låter som klassiskt sjömansskryt. I Vreeswijks andra vers far berättaren från Malmö till Brasilien, blir av med passet ”i någon konstig stad” och hittar kompisen Bosse av en slump på en bar i S:t Louis. Den osannolika berättelsen ekar av Fritiof Anderssons skroderande om hur han blivit ”held up i Kina”, ”rånad i Shanghai”, ”suttit hos pirater uti pant” och gift sej med ”dottern till mördaren Fu Wai”.

”Är man fri så är man fri och inget mer med det” är visserligen inte Cornelis största ögonblick som textmakare – jag har läst raden tretti gånger på raken och kan fortfarande inte se att den har några poetiska dubbeltydigheter – men vittnar i alla fall om en självständighet gentemot originalet.

Sen kan man ha diverse invändningar mot själva begreppet ”frihet”, som återkommer som ett mantra i den anspråksfullare rocklyriken och inte minst är ett av Ulf Lundells favoritord (hans roman ”Friheten” tar 797 sidor i anspråk). Ganska många män som förläst sej på Hemingway och Kerouac har lovsjungit friheten.

Att vara fri har betytt att stå utanför de borgerliga konventionerna, att tänka större än det förkättrade etablissemanget, att vara oberoende, rebell och outsider. I praktiken har det ofta inneburit ”fri att bedra min fru”, ”fri att ta en måndagsblecka” och ”fri att inte ta ansvar för ungarna”.

Frihet kostar för all del allt du har, min vän. Den brukar också kosta rätt mycket av vad din omgivning har.

20 kommentarer:

Erik sa...

I "Jag och Bosse Lidén" känns ett "yeah" naturligt och passande.

Det mäktiga är att det känns lika naturligt i en 200 år gammal epistel där få ens vågat tänka tanken.

http://www.youtube.com/watch?v=sW2ZpEmgSz8

JB sa...

Om den där texten inte höll måttet så är jag väldigt nyfiken på de som gjorde det.

Kan för övrigt tipsa om Jonathan Franzens "Freedom", som delvis behandlar det du skriver om på slutet. Redan halvvägs in vågar jag säga att det är den bästa roman jag nånsin läst.

Fredrik sa...

Ååh, Lalla Hansson. Inte varje dag vi i Ragvaldsträsk omnämns av Kalle Lind!

Urban sa...

Kommer du verkligen inte ihåg Forbes "Beatles" på rak arm?

Fast den anses av någon oklar anledning inte vara så bra. Och yeah-användningen är väl något pastischartad.

U.J.

Rimbloggen sa...

Forbes gör ju 1977 bara en återupprepning av Beatles "original-yeah" för att försätta oss i Mersey beat-stämning...

Per Starbäck sa...

Och det där på slutet är för den delen även vad Stockholms Negrers utmärkta låt som också heter just "Frihet" handlar om.

Kalle Lind sa...

Per Starbäck: aah! Stockholms negrer! "Det som är frihet för meeeej/ kan va ett fängelse för dej!" Jag fattade aldrig att man inte skulle gilla Stockholms negrer när jag var ung och arg. Jag tyckte till och med att den där låten de spelade in på fyllan, "Ikväll ska vi supa tills vi sprängs", var tuff.

Lukas sa...

I kalenderbiteriets anda får jag göra en liten rättelse: det var väl ändå i St. Louis och inte i New Orleans som Bosse satt på en bar? Att denna stad saknar kust annat än mot Mississippi får väl resan att framstå som än märkligare, men det får man ta.

Kalle Lind sa...

Lukas: du har rätt, jag skrev fel, det är ändrat. Jäkla tur att den där texten inte kom till tryckeriet. Jag hade aldrig kunnat se mej själv i ögonen igen.

Anonym sa...

På samma sätt som JB antyder ovan så väcks nyfikenheten på resten av boken. Om den här texten ratades så torde resten av boken ge så oerhört mycket mer än den minst sagt uppmärksammade filmen.

Vet inte om den plats som Cornelis har i ditt hjärta kanske hindrar dig från att vara helt objektiv, vilket skulle vara högst förståeligt och förlåtligt, men det vore intressant att höra vad du tycker om det som nu visas på vita duken runt om i landet.

Tycker väl själv att den är ett hyfsat habilt hantverk som gissningsvis någorlunda trovärdigt redovisar Cornelis liv sett utifrån. Problemet är att det blir lite för mycket redovisning och i stort sett inget mer. Tycker att Cornelis gärning, texter och tankar inte alls berörs så mycket som det borde. Visst, jag förstår väl jag också att det är intressant och kanske även säljande att visa på alla fel och brister; dumheter gjorda på den s k fyllan, ingen koll alls på pengar, ett fadersskap som synes ha varit präglat av mycket frånvaro etc. Men det hade varit roligt, i betydelsen intressant/mer givande, om man istället för de otaliga scenerna där han sitter mer eller mindre påverkad framför skrivmaskinen och mellan de tusentals blossen på filterlösa cigarretter knackar ner orden som blev så älskade av så många, istället hade ägnat lite mer energi åt att visa vad de texterna kom ifrån. Vad de betydde, om de nu betydde något. Vad de sade om samtiden osv osv.

Jag menar, när man pratar om Bellman så tycker jag att man får med både hans kaotiska liv och hans visor. De hängde i och för sig ofta ihop men likafullt så anses hans texter värda egen tolkning med sina återkommande karaktärer, beskrivningar av miljön osv. På samma sätt tycker jag Cornelis konstnärliga gärning borde kommit fram bättre.

Jag kanske bara svamlar här (jajjamen!)men på något sätt kände jag mig en smula besviken efter att ha sett filmen. Jag hade hoppats på något mer.

Om jag har missförstått alltihop är Kalle eller någon annan som känner sig manad välkommen att ge mig hårda verbala rapp på fingrarna. Skulle vara spännande att läsa.

Och boken är redan beställd.

Vänligen
Slim

Wulfahariaz sa...

Så nu har en Man med ett skägg sällat sig till den märkliga skara som tycker att svenskan på något sätt skulle vara sämre än svenskan. "Ordfattigt", "litet", "kommersiellt icke gångbart", "omöjligt att sjunga" får här sällskap av ditt "inget vidare känslospråk", och det på grund av ETT enda ords påstådda användningsområde. Det är din blogg och du får tycka vad du vill, så jag ska inte sitta här och bedriva hetspropaganda, varför jag i stället i denna min yttersta vanmakt tar till ett riktigt lågt och uselt grepp, nämligen besserwisserns, för att avreagera mig: Vad fan är "Löwenbrue"? För övrigt är det bara en vokal i "yeah"; hur många bokstäver som i vanliga fall råkar beteckna vokalljud är en annan fråga.

Kalle Lind sa...

Wulfahariaz: nja, nu läser du mej som Gud läser Satansverserna. Jag tycker inte att svenskan är sämre än engelskan (som jag gissar att du menar). Jag bara resonerar kring dess för- och nackdelar. För vi är väl ändå överens om att det är OLIKA språk med OLIKA förutsättningar?

Gällande Löwenbräu är det ändrat.

Gällande "yeah" hävdar jag nog att det är tre vokaler men ett vokalljud.

Schibbye sa...

Ja, jag skulle nog kalla "yeah" för en slags diftong i stil med ett skånskt "naeh" (nej).
I övrigt och även det apropå Skåne och översatt beatnik/singer-songwriterlyrik: Lyssna på "Dylan på svenska" med Ferne - riktigt bra översättningar och musikaliska tolkningar!

Spiring sa...

Jag har inte köpt boken ännu, bara tjuvläst lite på Adlibris, men redan det lilla utdraget kom mig att likt Kalle Anka utbrista "kvack!" ett par gånger.

Exempel (sida 11): "I elfte timmen" sägs vara utgiven 1985 istället för 1986, vilket väl är ett bagatellartat fel, men hur kan den kallas "comebackplatta" när den kom året efter "Mannen som älskade träd"? Comeback från vad?

Det där om Roskildefestivalsspelningen (samma sida) som fick "avbrytas efter tre låtar" ställer jag mig också något skeptisk till, eftersom jag var på den spelningen och är ganska säker på att jag hörde mer än tre låtar. (Däremot var det så packat med folk att jag var tvungen att dra mig bakåt, och när trycket lättade befann jag mig vara så långt utanför tältet att jag inte längre kunde se nåt, men nog fortsatte de en stund till.) Kanske bröt de tillfälligt, och satte igång igen? Eller har det hela blivit en anekdot som lever sitt eget liv?

Känns som att arbetet med boken forcerades lite, för att man inte skulle missa julruschen och eventuell draghjälp från filmen.

(Att Cornelis första var den första svenska rock'n'rollskivan - ja, där handlar det väl mest om skilda åsikter. Jag förstår vad du menar, och håller väl delvis med, men vi är nog några som ser en del inspelningar med Owe Thörnqvist som den första svenska rock'n'rollen - både musikaliskt och textmässigt.)

Spiring sa...

...och jag ser nu att bokens intro till stor del finns som olika poster på den här bloggen. Så det där felet slank väl med en gång till av bara farten.

"I elfte timmen" kom alltså ut 1986, *efter* såväl comebacken "Mannen som älskade träd" som gästspelet på Ulf Lundells konsert. Oavsett vad Silas Bäckström kan ha sagt över den bjussade måltiden.

Jag kanske är petig, men bristande faktakoll redan i bokens förord bådar inte gott - om man nu har ambitionen att ta upp stafettpinnen och göra Cornelis begriplig för senare generationer. Tänkte man sig bara att skriva en lite kåserande betraktelse över "Polarn Cornelis" texter är det kanske en annan sak.

Kalle Lind sa...

Spiring: du är hård men bara ganska rättvis. 1986 är ett oförlåtligt sakfel, där kan jag bara böja huvet i skam.

Vad gäller avbrottet så är det bara ett halvt fel. Eller rättare sagt: jag var ju inte där så jag vet inte om konserten fick avbrytas alls, men som jag har läst mej till fick konserten avbrytas TILLFÄLLIGT efter tre låtar för att publikanstormningen var större än nån räknat med. Det borde ha framgått tydligare.

Sen håller jag väl med dej om att mäster Cees kanske gjorde comeback en gång för mycket i historieskrivningen. Visst, "Mannen som älskade träd" var en comeback på så vis att det var den första LP med nyskrivna låtar han spelade in på ett par år, men den gavs ut via Norge och fick aldrig någon större spridning - då. "I elfte timmen" var ett medvetet försök att modernisera ljudbilden och göra de gamla låtarna på nytt och ta ett samlat grepp om en nylansering. Så det handlar förstås om hur man definierar comeback.

Gällande rock'n'roll-stämpeln så är det som du säjer en definitionsfråga och jag tycker också jag vidareutvecklar tanken i texten. Owe Thörnquist är för mej "bara" en något tjatigare Povel med för all del nyskapande sound; Cornelis förde in Världen, Kättjan, Ifrågasättandet. "Rock'n'roll" alltså inte synonymt med en musikstil utan en attityd.

Jag håller med dej gällande sakfels betydelse, men har märkt efter att ha skrivit fyra faktabaserade böcker hur toksvårt det är att hålla tätt. Ibland uppstår ett sakfel bara man komprimerar ett resonemang, ibland är källan man använt inte tillförlitlig, ibland skriver man fel och förblir förblindad trots tiotalet korrvändor.

Eftersom tanken med boken är att placera in Cornelis låtar i ett större sammanhang, främst samhället runt omkring honom, och inte att upprätta ett kalendarium, hoppas jag inte att de fel som nästan oundvikligen smyger in blir störande.

(Till mitt försvar ska f.ö. tilläggas att jag hittills har ändrat alla hittade korr- och sakfel inför varje nytryckning.)

Kalle Lind sa...

Slim: nu har jag förresten sett filmen. Håller med alla kritiker jag läst, som är rörande överens om att scenografin är sjyst men manuset för rapsodiskt och redovisande. Blir inte heller helt bekväm med Husviks mumliga generade tolkning. Svettscenerna var bäst. Men det stora problemet är att jag faktiskt inte grät förrän under slutbilderna, när Jack lägger blommor på graven. När jag ser Tom Alandhs Cornelisdokumentär gråter jag från första bilden på Slas till eftertexterna.

Men jag uppskattar samtidigt ambitionen, inte bara att levandegöra en klenod utan också att blåsa nytt nutidshistoriskt liv i biopic-genren, som är sorgligt eftersatt i Sverige.

Spiring sa...

Kalle: Jag tog en rask promenad på lunchen och tänkte då att det jag skrev kanske kunde uppfattas som lite hårdare än vad det var menat. Men av ditt svar att döma tog du det inte så.

När det gäller Roskildespelningen var jag ju "bara" skeptisk till uppgiften, med viss reservation. Jag var inte på festivalen för Cornelis skull, jag var inget fan då utan hade bara ett par tidiga skivor (första, Poemballaderblues, Personliga Person) och i sanningens namn tyckte jag låtarna de spelade i Roskilde var lite tråkiga - så när jag hastigt och olustigt befann mig långt utanför tältet gick jag faktiskt därifrån. Men mer än tre låtar hörde jag. Det korta avbrottet lade jag uppenbarligen inte på minnet.

Din definition på rock'n'roll som "attityd" stämmer ju inte in på Owe Thörnqvist, men den kan bara appliceras på Cornelis debut i efterhand (vilket du säkert gjorde helt medvetet). 1964 tror jag "rock'n'roll" var synonymt med svettiga raggare och burköl, lite gårdagens melodi, mer än med sex&drugs och fingret-på-pulsen. Där fanns varken världen eller ifrågasättandet, det blev inte förrän ett par år senare synonymt med rock&roll. Men med lite perspektiv kan man väl se Cornelis som en föregångare även där.

Owe Thörnqvist var, om man ser bortom de Ramelska ordvrängerierna, rock'n'roll på 50-talet i samtida internationell bemärkelse, både musikaiskt och med texternas bluesiga tvetydigheter - i alla fall i vissa låtar. (Bengt Eriksson skrev utmärkt om det i Schlager 1984 eller så. Schlager recenserade förresten "Mannen som älskade träd", så viss spridning hade den i Sverige också.)

Jag tittade efter din bok i två olika boklådor idag men den verkar inte ha hittat ut än.

Spiring sa...

Det känns som att jag mest skriver pekpinniga kommentarer när jag skriver kommentarer här på bloggen, så jag vill ta tillfället i akt att tala om att Cornelisboken överträffade mina förväntningar med råge. Mycket, och många, intressanta resonemang kring hans visvärld. Faktiskt en typ av bok som tidigare saknats i Cornelishyllan. Min enda, marginella, anmärkning är att den kunde korrekturlästs lite noggrannare. Men det är som sagt marginellt; en mycket bra bok.

Vad har du förresten gjort Akademibokhandeln för ont? Den enda fysiska bokhandel som jag hittat boken i är Studentbokhandeln i Uppsala.

Kalle Lind sa...

Spiring: tack och ursäkta. Jag har naturligtvis också retat mej på korren: vi var tre vana korrläsare som läste och ändå har de smugit sej igenom. Bugg i systemet.

Distibutionen har jag dessvärre inget inflytande över.