måndag 3 december 2007

Min historia med Staffan Heimerson.

S
K
J
U
T
J
Ä
R
N
S
-
S

T
A
F
F
A
N

Den gamle murveln Staffan Heimerson har – som det anstår hans skrå – många anekdoter om sej själv på lager. Det tillhör arbetet att ha ett gränslöst intresse inte bara för världen, utan också för den egna personen, rösten och naveln.

Hans egen favorit är antagligen den om hur han snöt åt sej en intervju med Idi Amin när han oförhappandes sprang på den idrottsintresserade gentlemannen/kannibalen i swimmingpoolen på nåt hotell.

Däremot berättar han aldrig historien om hur han, i en och samma artikel, lyckades befinna sej på Mount Everests topp och på Aftonbladet-redaktionen i Stockholm samtidigt.

Och heller aldrig historien om hur den där Bottenviken mellan hans hårgardiner flyttade sej mot nacken.

Han berättar heller aldrig historien om hur jag och vännen/ kollegan Ola Norén körde efter hans bil i säkert fyra mil på småländska enfiliga vägar.

Vi hade varit på fest vid nån av dom där sjöarna som heter nästan samma sak, och medan våra reskamrater i baksätet ville bekämpa sin trötthet med att sova, ville vi bekämpa vår trötthet genom att babbla. Och då och då märkte vi att nån av dom tre där bak nästan slumrade till, varför vi fick kämpa för att babbla ännu högre.

Rätt vad det är så noterar vi plötsligt att i bilen framför oss på vägen, nåt slags öppen sportbil, kanske en MG, sitter en människa som bakifrån är väldigt lik Staffan Heimerson. Tjockt, vitt hår på ett ganska brett huvud. Ola knackar mej i sidan med axeln och säjer ”Du, är inte det där Staffan Heimerson?” Jag tittar noga på föraren i bilen framför, och kan till och med se ögonen i MG:ns backspegel.

”Jo”, sa jag, ”nog fanken är det Staffan Heimerson!”

Och så vände vi oss till sällskapet där bak och hojtade till dom: ”Titta framför er i bilen så ska ni få se vår mest beundrade utrikeskorrespondent!” Från baksätet kom ett ljud som vi tolkade som ett upphetsat rop, men som skulle kunna ha varit en snarkning.

Vi var övertygade om att Staffan Heimerson satt i bilen framför oss. Problemet var att vi inte riktigt kunde se det. Vi låg alldeles bakom, men vägen var enfilig och trafiken tät så det gick inte att köra om och verkligen få det bekräftat.

Spänningen var tung i bilen. Adrenalinet pumpade. Vi kände oss antagligen som jänkarna när dom stod i begrepp att landstiga i Normandie.

”Snart kommer vi nog ut på motortrafikleden så ska ni alla få se att det verkligen är Staffan”, skrek vi lugnande mot baksätet, där vi föreställde oss att tre människor upphetsat bet på naglarna och skälvde.

”Åh, vad det ska bli spännande att få se Staffan!” sa Ola.

”Jag ser verkligen fram emot att få se Staffan!”, sa jag.

”Håll ögonen öppna där bak! Somna inte nu! Snart ska ni få se på Staffan!”

”Snart kommer Staffan!”

”Staffan! Staffan! Staffan!”

Och efter en god stund kom vi faktiskt ut på en tvåfilig väg och vi kunde genast kasta in fyran och axa upp så att vi alla kunde se föraren i bilen. Och fem väldigt nyfikna huven vreds simultant mot den andra bilen samtidigt som vi körde upp i höjd med den. Och då såg vi allihop att den som körde bilen var - en dam. I fyrtioårsåldern.

Sen var jag och Ola tysta i säkert tre minuter.

3 kommentarer:

Thomas sa...

Ett kåseri om en gubbe??

embla sa...

"Ola knackar mej i sidan med axeln"

var det verkligen med axeln? Lyckades han med det?

Kalle Lind sa...

Och detta kommer från nån som i nästa kommentar skriver "agående".