fredag 26 september 2008

Män som gillar män.

Håkan Lagher har skrivit en handfull böcker och jag äger dem alla. "Proggen" är den hittills mest översiktliga och välskrivna referensboken om sjuttitalets musikrörelse, "De legendariska åren" beskriver entusiastiskt skivbolaget Metronomes fantastiska katalog och "Jag ljuger aldrig om rock´n´roll" är fullspäckad med anekdoter om ZZ Tops horor och Fleetwood Macs riders och är den enda bok jag sträckläst.

Nu har han gett ut "Den vassa eggen. Ulf Lundells kreativa kaos". Den handlar om Ulf Lundell och en dubbel-lp han gjorde i samband med att han höll på att supa ihjäl sej för tjugotre år sen.

Uppenbarligen finns det inga ord som är för starka för att beskriva "Den vassa eggen" och Lundells självutlämnande skilsmässoskildringar.

Jämförelserna med Dylan, Springsteen och Strindberg (som föddes exakt hundra år innan Lundell och började måla i samma ålder!) regnar över sidorna.

Lundell "är som ett kärnkraftverk och alla är rädda för härdsmälta".

Plattan "är Ulf Lundells revolt mot rockmusiken". Lundell "nämner saker vid dess rätta namn och slänger upp köttslamsorna på bordet".

Arrangemangen på plattan "är så skickligt iscensatta, så djärva och nydanande att albumet fortfarande upplevs som chockerande innovativt": "Det låter som om Lundell sprutat in sitt eget gift i musikernas blod".

Producenten Lasse Lindbom lyssnar på Lundells demo och hör hur Lundells "hjärtslag går rakt in i mikrofonens membran. Det är som om karlns liv strömmar rakt in hos Lasse Lindbom, rinner ut över parkettgolvet och tar över hela vardagsrummet".

Lundell "tänker filmmanus, skriver böcker, tänker sångtexter, skriver dikter, allt på en gång i en flod av ord. Han brinner. Han brinner nästan upp".

När Lundell blivit ovän med sin kreativa producent Kjell Andersson möts dom på en parkering: "Det är som en duell i en westernfilm. Två män möts på en öppen plats och det kan bara sluta med ond bråd död". (Oss emellan: det slutade inte med ond bråd död. Det slutade med att de gjorde några plattor till ihop.)

Gitarristen Janne Bark "är den satellit som Lundell behövde kretsande runt sig och Lundell är planeten med stark dragningskraft".

Och Håkan Lagher själv låg i skilsmässa när Den vassa eggen kom ut. I skräprummet i sin lägenhet sitter han och lyssnar på Lundells rapport: "Jag hade inte blivit det minsta förvånad om jag där och då hört Guds röst, mitt bland bråten av kartonger och klubbor, säga ´Lagher, närmare mig än så här kommer du inte i mitt liv´".

Han avslutar: "Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten".

Det är stora ord för fyra LP-sidor fyllerosslande, ackompanjerat av åttitalistiska synthmattor. Som ett barn av nittitalsironin sitter jag med en kudde för ansiktet och läser. Samtidigt kan jag inte låta bli att röras av dessa män som dyrkar och behöver varandra, som speglar sitt liv i Lundells och Lundells i Strindbergs, som så hudlöst och reservationslöst vågar ställa sej nakna på torget och skrika: "Ja, jag är patetisk".

Visst tålte de något att skrattas åt, men mera att hedras ändå.

13 kommentarer:

Frida sa...

Jag har letat efter de där Lagher-böckerna på nätet men hittar dem inte, var har du köpt dina? De ät tänkta som presenter, men faktiskt inte till en medelålders man utan till min pojkvän på hans 25-årsdag. Undrar vad det säger om honom/oss egentligen? Hur som helst vore jag tacksam om du ville hjälpa mig att hitta dem!

Anonymous Operator sa...

Haha, ja för mig är Ulf Lundell ett enda sort mysterium. Ett ännu större mysterium är dom som faktiskt köper hans skivor och lyssnar på hans musik. Fascinerande och lite skrämmande.

Magnus sa...

Jag har inte mer än bläddrat i boken men det förefaller - av de utvalda citaten att döms - som att Lahger inte varit pedagogisk eller skicklig nog att förklara skivans storhet. Att endast hänvisa till sina känslor inför ett album som kom 1985 låter sig helt enkelt inte göras. När skivan är så gammal som drygt 20 år så måste man tränga djupare in i verket och beskriva/visa varför den fortfarande håller. Djupet saknas. Att lyfta in Strindberg som en referenspunkt kan bli olyckligt. Lahger vill säkert visa att den sortens kris Strindberg drabbades av under Inferno-eran blev konstnärligt förlösande för honom och att samma sak kan ha skett med Lundell. Tyvärr tror säkert många att Lahger menar att Lundells konstverk har samma konstnärliga sprängkraft som Strindbergs verk.
Jag gillar Lahgers ambition att våga anse en svensk LP-skiva ifrån 80-talet vara ett stort konstverk och försöka visa detta. Boken är läsvärd trots allt

Feedback66 sa...

Haha, ett Lundell-album som är "chockerande innovativt"? Mmm...

Anders E sa...

Hoho, minns jag rätt brukade Lagher kunna prestera sådan här till pekoral gränsande panegyrik redan på den tiden då Schlager var "den enda rocktidningen" och "storslaget" var rockkritikerklyschan på modet. "slänger upp köttslamsorna på bordet", jo jag tackar jag.

Apropå Lundell, här är en skildring av hur det kunde gå till på krogen 1980:

http://farbrorpunk.blogg.se/2008/january/pa-partaj-med-uffe-lundell.html

Trampe sa...

"Den vassa eggen" är en väldigt bra platta, men ljudbilden är snarare grovt daterad än "chockerande innovativ".

Nämnde Lagher sågade för övrigt mina kompisar i bandet Dom Dummaste på ett hejdlöst komiskt sätt i Schlager 1983. Bl.a. kallade han dom "några av de mest korkade, uppblåsta, inbilska och mest kvasiradikala musiker som någonsin stått på en svensk rockscen" och påstod att de var "lika konsekventa och förutsägbara som intellektuella borgare alltid har varit", något som framstår som stor komik om man känner personerna ifråga.

Benke sa...

Jag minns med viss skadeglädje Laghers pompösa recension av Ebba Gröns första platta i Schlager som han var med och startade. Samma sak där, adjektiven
räckte inte till, bilderna var inte nog. Han skrev nånting i stil med
"vem är väl jag att säga nåt om Ebba Grön, det är de som står där nere på gatan och leder revolutionen"
De var så bra och så fantastiska att
Håkan i princip inte ens hade rätt
att bedöma dem. Lite som Muhammed
som inte får porträtteras.
Sanslöst uppblåst och kul !
:)

Anonym sa...

Lagher bryr jag mej inte ett dugg om. Läser man honom får man skylla sej själv.

Lundell däremot är en annan femma. Jag tycker att han gör bra låtar. Och hans texter håller bättre än de flesta andra svenska rockpoeters. Jag kan inte komma på någon annan som ens är i närheten.

//Forsmark

Johansson sa...

Även om jag känner varenda jävla människa som nämns är det en träffande och skojigt fruktansvärt skriven drapa. Hatten av!

Kalle Lind sa...

Allmän kommentar: en del av mitt hjärta slår för både Lagher och Lundell och jag är glad att bägge finns och viftar med sina pompösa romantiska fanor. Filtrerad av ett ironiskt nittital värjer jag mej dock för alltför stora ord utan självironiska markörer.

Intressant att notera är dock att samme man som stod vid rodret på den ironiska generationens slagskepp - Andres Lokko - också var den som med tidningen Pop tog över Laghers storvulna stafettpinne. Lokko skrev recensioner i form av kärleksbrev och använde ord som "viktig" i antagligen alla artiklar han skrev.

Och inte ens Joe Labero har använt ordet "magisk" fler gånger än Per Bjurman.

Kalle Lind sa...

Frida: "Proggen" och Metronome-boken bör finnas på Bokus, Jag ljuger aldrig om rock´n´roll kan kräva ett gäng googlingar och tur på Tradera. Jag har inget annat konkret tips. Lycka till.

John Eje Thelin sa...

Om ändå Lundell faktiskt gjort uppror mot rocken istället för att bekräfta alla dess mest innerliga klyschor. Då kanske han hade gått att lyssna på utan att man skulle behöva ha spypåse i närheten.

Niklas sa...

Boken är mycket välskriven. De som inte gilalr den gillar inte Ulf Lundell antar jag och varför läser man den då? Ulf Lundell har lyckats sätta ihop en mängd bra låtar. Anar jag nån form av avundsjuka för att era idoler inte är lika stora eller anar jag oförmåga att sätta er in i texter? Vidare kan Winnerbäck komma i närheten och överglänsa och Cornelis ska vi itne ens tala om. Detta gäller förstås texterna då han gjorde visor och UL rock. Dessutom skriver han jefligt bra böcker bitvis.