fredag 25 september 2009

Proggiga barnböcker del 39: Kapten Zoom.

Det här är för all del ingen bok, men jag orkade inte initiera ytterligare en artikelserie - Proggiga serietidningar - bara för en volyms skull.

Ja, Kapten Zoom - rymdhjälten från teveserien och plattan med samma namn - blev alltså också seriefigur. Tidningen, som av allt att döma bara fick ett nummer, gavs liksom skivan ut på SKP:s Oktoberförlaget (med namn efter den ryska oktoberrevolutionen förutsätter jag).

Tecknaren hette Ola Nyberg och var politiskt korrekt. Han tog bl.a. över FiB/Kulturfronts serie Bellman efter den politiskt otydlige - eller ännu värre: nästan socialdemokratiska - Jan Lööf och stramade upp den med ämnen som låg i linje med fibbarnas idéer - som i sin tur låg nära SKP:s.
Storyn är densamma som på teve och skiva: Kapten Zoom skickas från sin planet till jorden för att kartlägga mänskligt liv. Efter fyra år i skogen har han lärt sej allt om ekologi och är på väg att åka hem när han hittar en Stålmannen-tidning och inser att det finns mänskligt liv på planeten.Han trillar in hos Liselott Blom i Bollunda och försöker förstå hur den jordiska civilisationen egentligen hänger ihop. Ganska snart kommer han fram till att jordmänniskornas resursslöseri är miljövidrigt.Berömd - bl.a. samplad av The Latin Kings - är sekvensen när han tappar sin viktiga gröna ring (gissningsvis en hommage till DC-serien Green Lantern; huruvida Anders Linder höll sej à jour med hur just Green Lantern-serien radikaliserades under sjuttitalet sen han börjat agera parhäst med Green Arrow och de tillsammans slogs mot sociala orättvisor och rasism, är obekant) i toaletten och får följa kloaksystemen till Försenings... förlåt, Reningsverket.Som serie är Kapten Zoom inte alls oäven. Den är mest komisk, men med den relativt realistiska teckningsstilen blir den också till något mer än en superhjältepastisch (Anders Linder i stretch blev liksom aldrig nåt annat än en parodifigur).

Jag gissar att tanken var att bemöta den amerikanska kulturimperialismen med deras egna erkänt effektiva vapen: att av det mest genomamerikanska - superhjälteserien - göra nåt Radikalt och Alternativt.

På samma vis tyckte somliga inom SKP att man skulle stjäla rockmusiken från imperialisterna och vända den mot dem. Andra tyckte att man hellre skulle spela gånglåtar och polskor.

Kapten Zoom hade nog kunnat slå an om det nu blivit nån spridning. Det är inte alls ointressant med en superman från rymden som rör sej i en svensk kontext. Superman och hans kollegor rör sej mycket tydligt inom en amerikansk.

(Notera gärna hur fint jag knyter ihop den här veckan, som börjar med ett inlägg om Superman och sen via proggiga barnböcker tar sej till en proggig barnskiva och - voìla - en proggig superhjälteserie!)

17 kommentarer:

Gubben Far sa...

En man med ett skägg kvalitetsstämplar Anders Linders tv-dramatik. En man med ett skägg gillar Kapten Zoom. Själv blev jag rädd när jag såg det på tv. Och seriealbumet läste jag utan att tycka att det var roligt. Jag är nu tvungen att byta åsikt.
- Välkommen. Det här är min lägenhet.
- Jaså, det här är din belägenhet?
Tyvärr är det skämtet det enda jag minns av Zoom. Någonstans i berättargreppet var det något som kändes beklämmande. Var det att det var synd om en som ändå bodde i egen, fin lägenhet? Var det insikten att jorden snart förvandlas till en soptipp? Eller övertygelsen att kommunisterna mycket snart skulle komma att ta makten och ändra på allt?

cecber sa...

Jag var också rädd för kapten Zoom, minns inget annat av programmet än att jag tyckte att det var otäckt!

Anonym sa...

Jag minns inte kapten zoom. Det måste vara före min tid. Jag är född 74.

Claes Gustavsson sa...

Kapten Zoom kom 1976. Jag hatade Anders Linder. Jag hatade i princip allt som visades på SVT för barn/ungdomar. Ja, jag är sextiotalist.
Men den här granskningen av proggiga grejor uppskattas verkligen. Det är lika illa som jag minns det. Ja, värre.

Urban sa...

Jag har iochförsig aldrig riktigt förstått vad som gör Kapten Zoom till en superhjälte. Annat än att han har konstiga kläder och en utomjordisk härkomst alltså.

U.J.

Redaktör'n sa...

Det jag minns bäst av någon reprisering av Kapten Zoom är naturligtvis att Herr Linder visade penis. Det är kanske därför en del minns serien med obehag?

Simon F. sa...

Jag såg Kapten Zoom i repris någon gång under min barndom på 80-talet. Och jag minns att jag tyckte den var mycket rolig. Mer konspirationsteoretiskt lagda borgare kanske kan se det som orsaken till att jag i vuxen ålder blev socialist?

Greger sa...

Är det, utöver Nixon, även Hitler som mannen i första rutan har porträtterat i sitt kontor? Det ser nästan ut som det, i Nybergs detaljerade stil.

Claes Gustavsson sa...

Som den konspirationsteoretiskt lagda borgare jag kanske är måste jag säga att sjuttiotalet var ett stort mörker för oss som var barn vad gäller media. Hur man kan tycka att Anders Linder eller kanske Ville, Valle och Viktor är "mycket roliga" är bortom min begreppshorisont. Eller så.
En detalj: som grafisk formgivare kan jag titta på de svenska böcker som tillverkades på sjuttiotalet – det skulle vara fult. Det var liksom folkligt. Det skulle se ut som att du skulle skulle kunna göra det, solidariskt.
Ett jävla mörker. Inte mycket finns att hylla.

Claes Gustavsson sa...

Och – våra skolböcker på sjuttiotalet såg ut som skit och innehållet vill jag lämna över till någon annan att analysera. Galet.
Jag är uppvuxen med det där. Någon gång kanske någon orkar titta på "vår uppfostran". Mannen med ett skägg är på väg. Och det handlar inte om att man tycker att att gamla proggare var spritt språngande nakna och galna, men främst över hur ideér och ideologier styr hur vi tänker.
Som elev skulle man tycka på ett visst sätt, så var det bara. Och så grupparbete på det.

Feedback66 sa...

Ja grupparbete, det var ju självklart en del i såssarnas försök att omvandla sverige till en kommunistisk enpartistat, det fattar väl alla? Varför är det bara du och Pinochet som insett detta?

Claes Gustavsson sa...

Jag vill påpeka att jag inte tar upp det här som intäkt för att folk skall rösta på något otäckt på yttersta högerkanten. Eller vad du nu insinuerar.
Men man måste ju titta på hur det faktiskt såg ut.
Jag längtar lite efter boken "Sverige, så var det. Sjuttiotalet i retrospektiv".

Det VAR konstigt.

Den Ystre sa...

Det tycks som om vissa kommentar-skribenter ser Kalle Linds glada utgrävning i proggenms kulturlämningar som nån sorts "kritik av vänstern" eller av gamla politiska ideal. Så ser inte jag det.

Min uppfattning är att det mer handlar om förtjusning och fascination över en tid som tycks väldigt olik vår gällande vad som kunde sägas och vad som sades. Men det är ju min tolkning det.

elin lantto sa...

Jag är född 75, så jag såg förmodligen serien i någon reprisversion. Mina bestående minnen är den braiga signaturmelodin, uttrycket "galaxer i mina braxer", Kapten Zoom som försöker hypnotisera telefonluren, och Kapten Zoom som visar snoppen. Alltsammans fint och bra. Men, nu som vuxen fastnar jag framför allt för den oerhörda likheten med Mork & Mindy - ganska proggig för att vara en amerikansk serie; progg var mer eller mindre globalt dom här åren. Samma upplägg: en rymdis kommer till jorden och blir av en vänligt inställd kvinnlig jordling upplyst om hur allt funkar här. + lustiga rymdis-ord och Robin Williams mimik.
Misstänkt...

Anonym sa...

Hej En man med ett skägg. Jag vill fråga en sak som inte har direkt med Kapten Zoom att göra, utan mer allmänt rör bloggen. Den handlar ju om gubbar med skägg.

Igår sade Lasse Kronér i sitt program Diggiloo nämligen ungefär så här: "Ämnet är skägg. Men ämnet är inte skägg om man inte har med de här gubbarna", och så visades ZZ Top, och så kom någon fråga till de tävlande, bland annat Per Fritzell och Anna Book. Detta efter ett par klipp med Cornelis respektive Ernst Günther.

Dock: visst är väl ämnet även här gubbar med skägg? Även om inte ZZ Top är med (jag hittar dem i vart fall inte, hur jag än letar). Eller har jag missförstått alltihop?

Claes Gustavsson sa...

Jag ser också Kalles utgrävningar som något lustfyllt och inte något ställningstagande.
Men om man befann sig i det där – som jag gjorde – kan jag inte förhålla mig objektiv eller nyktert granskande. Det är för många känslor inblandade.
Det är så enkelt och lattjo att skratta åt åttiotalets axelvaddar och tokigheter, men sjuttiotalet. Jösses.

Gubben Far sa...

Men denna blogg har lärt mig att det också fanns en del att uppskatta och berömma i sjuttitalets djärva grepp, till exempel att de inte talade nedlåtande och sagotantigt till barnen. Jämför du med åttitalet men jämför också med sextitalet -- den tid då det minst träiga i tv:s barnprogramutbud var Televinken!