tisdag 3 februari 2009

Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.

Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttitalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mej (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sej själv.

1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken "Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?"

Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen (bilden), använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:

Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.

Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:

En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.

Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.


Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sej för revolutionens sak?

Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:

I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk "flum"-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.

Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer - dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:

Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt - för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.

Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst "svårsjungen", svår att komma ihåg - inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?


Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska säjas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.

Så kul var det när pappa var ung.

14 kommentarer:

Åke Forsmark sa...

På sätt och vis så var jag själv en del av detta. Min avsikt var att gå med i den vänstraste rörelsen. Jag var och flörtade med KFML(r) men det kändes på något sätt oseriöst när folk som var uppfödda i byar utanför Piteå och pratade bred bonschka skulle försöka sälja proletären utanför systemet med göteborgsdialekt. Någon annan vänstersekt råkade jag utesluta mej själv från genom att råka nämna att jag hade en samling av Captain America. ""Jamen det är ju Kirby" var obegripligt nog inget giltigt argument (Kirby, för er klenkunniga, var den främste superhjältetecknaren).

Har du läst Seriefront, Kalle?

Anonym sa...

Spännande att se hur nära de är att komma till Allan Rubins slutsatser. Närde en viss förhoppning om att de skulle nappa på drogen som vingar/flyga-vinkeln på slutet. Men man kan inte få allt.

Kalle Lind sa...

Forsmark: Seriefront känner jag inte till, däremot sitter jag med Lars Pettersons famösa serieskrifter från sjuttitalet och fascineras. Det är vänstermoralism i dess prydno, lika humorlös och lika självrättfärdig som de kristna puritanerna. Vad är Seriefront?

Daniel sa...

Underbart att det här uppmärksammas. Kan du inte göra en kulturgärning och leta upp debatten kring punk i Musikens Makt också? Där fick de unga gubbarna och tanterna in bögar på ett hörn också i den borgerliga dekadensen.

Sen blev de fritidsledare, dagisfröknar och bibliotekarier allihop, och liknande muppar sitter ju FORTFARANDE och gastar om "flumkultur" och låtsas att det är farligt att röka gräs.

"Fiendens musik" förresten? Tänk om Joe Hill resonerat så istället för att sno Frälsningsarméns låtar. Men så var han frihetlig också, till skillnad från de här idioterna.

Åke Forsmark sa...

Seriefront var en slags Musikens Makt för serier. "En folkets seriekultur". Utgivaren är numer rabiat antifeminist och har tydligen något med "Contra" att göra.

Mårten sa...

"En typisk orgiastik musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.

Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse."

Ge mig rock-musiken nu!

J-h:n sa...

Just det. Jag reagerar som mannen i publiken i den gamla historien om antitobaksmötet, där agitatorn förkunnar: "Cigarrökning leder till dryckenskap, utsvävningar och skörlevnad!" Då hörs en röst ur publiken: "Var hittar man denna goda cigarr?"

Anonym sa...

Fantastiskt roligt i all sitt inkrökta begär att få full kontroll över andra människors innersta! (Sigge Sots "skämtteckningar" är också höjdare och oerhört komiska i sin totala humorlöshet).
Det är nog vår smala lycka att de har varit engagerade i sådana hopplösa partier som KFML(r) och liknande,så att de har varit befriade från egentlig politisk makt, för det har de väl aldrig haft, eller..?

Anonym sa...

"En typisk orgiastik musik ... [som] strävar efter att hetsa sina åhörare till extas."

Åh! Vad jag önskar att modern musik kunde vara lite mer så! Ibland tror jag att de förstockade har vunnit..

Ulf Bjereld sa...

Visst kan man diskutera 1970-talsvänstern i termer av moralism. Men kommentarerna till denna bloggpost lever också verkligen upp till högt ställda krav på självrättfärdighet och snusförnuft! Märker ni inte det? :-)

Anonym sa...

Den bästa reflexionen: "Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt?"
Det ger ju onekligen en ny infallvinkel, och kan säkert fungera som afrodisiak, om man är lagd åt det perversa hållet...

Åke Forsmark sa...

Bjereld. Visst anser jag mej själv vara förnuftig idag. Dessutom en hyggligt rättfärdig människa.

Min karriär som vänsterstolle vill jag nog mena saknade både det ena och det andra även om jag då försökte förklara mina ståndpunkter just utifrån förnuftiga och rättfärdiga bevekelsegrunder. Jag hade helt enkelt fel då och rätt nu och det vore nog illa om jag ansåg annat.

Det sociala (fri)spelet sa...

Jag har hejdlöst kul när jag läser din blogg. Inte minst beror detta på att vi verkar ha så oerhört många gemensamma referensramar. Jag gav nyligen min mor en födelsedagspresent som jag hittat i en Små Smulor-butik. Födelsedagspresent till mamma

Bägge föräldrarna skrattade förfärat, generat, förskräckt - och nostalgiskt när de fick syn på den. Vi kom sedan att diskutera just det oändligt humorbefriade stråket i 70-talsvänstern - och mina föräldrar höll med om att detta var det som var svårast att stå ut med. Inte minst var det svårt att framstå som tillräckligt rättrogen när man som de allt som oftast började fnissa hysteriskt åt fyrkantigheter som diskuterades som om diskussionerna gällde livet. Att skratta under allvarliga diskussionen måste ha varit den tidens motsvarighet till att svära i kyrkan.

Efter en genomlyssning av plattan fick jag följande mess av min mor:
"Tack kära dotter! Vi fick präktig ångest såväl kamrat far som jag när vi påmindes om den kultur vi omgav er med. Förstår dock varför vi hade den goda smaken att avstå från just detta mästerverk."

Jag bör tillägga att även om jag fortfarande kan texten till "Befria Södern" så minns jag snarare mina föräldrar lyssnande på Hoola Bandoola och Nationalteatern än på "En liten Quisling". Så jag kom ganska helskinnad undan - och föräldrarnas ångest är därför överdriven.

Spiring sa...

"En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas."

Hehe. Som den traditionella svenska folkliga musiken, med andra ord.