måndag 9 februari 2009

Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?

Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.

I skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som "Vem tjänar Bruce Springsteen", "USA-musiken i Sverige är en sjuka", "Rocken - den sista grenen på det borgerliga musikträdet" och den ovan i rubriken citerade.

Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.

En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter "lyckas piska upp en allmänt hysterisk 'pundar'-stämning" och på bristen på klassteori i låtarna:

I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en "revolt" som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).

Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.

Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!


Stefan Ringbom - den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern - skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet "borgerlig" i två av tre meningar. Han hävdar att "rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken":

Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.

Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?


Och nej, svaret "för att den svänger" gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.

För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska "degenererade" rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat - det är för att den är något lite sexigare.Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag - gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som "rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen", "man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp" och "sådan musik är imperialistmusik och den kan inte 'omfunktioneras' eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna".

Och i Håkan Laghers bok "Proggen" berättar Lasse Tennander att samme Johansson "älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in".

12 kommentarer:

Daniel sa...

Men var kan jag läsa pamfletten? Finns den inte inscannad någonstans? Hela IB-avslöjandet finns ju på Fib/K:s sajt, är de inte lika stolta över den här insatsen?

"För oss idag är hela debatten obegriplig"

Nej, den är bara alltför välbekant. Från extremhögern. Nationell socialism á la SKP eller (r):arna är på flera sätt förvillande lik nationalsocialism.

När folk i dag hoppar av från vänstern till fascisterna är det oftast KP och RKU de kommer från.

Bjorn sa...

Daniel:
Jag förstår inte riktigt hur du menar, varför skulle FIB/kulturfront lägga upp något som de inte har att göra med på sin hemsida?

Kalle:
Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att de flesta inom sjuttiotalsvänstern faktiskt tyckte att det var helt okej med rockmusik, och hellre lyssnade på Rolling Stones än Knutna Nävar. Det är dessutom antagligen fler som lyssnar på Knutna Nävar idag än på sjuttiotalet.

Kalle Lind sa...

Daniel: nja, jag håller bara delvis med dej i din analys. Idag är det väl ingen som debatterar rockmusikens inflytande på våra revolutionära sinnen?

Jag är tveksam till påståendet att avhoppen från extremvänstern till nazismen är särskilt många. Viktigt att komma ihåg är också att påfallande många av de som hoppade av just SKP - Robert Aschberg, Peppe Engberg, Jörgen Widsell, Lill-Pelle Andersson - snarare hoppade över till en annan extrem: en slapp stenbecksk nyliberalism.

Och FiB/Kulturfront hade mycket riktigt inget med den här skriften att göra. Vill man läsa den får man nog vända sej till ett bibliotek; SKP har veterligt lagt ner sin verksamhet.

Bjorn: min avsikt är inte att uttala mej i generella termer. Jag letar efter tokigheter i den svenska populärkulturella historien. De hittar man inte sällan inom det vi för enkelhetens skull kallar proggen.

Jag fascineras inte minst av SKP:s hållning här för att den är så skönt anti-populistisk. I en tid när det trots allt var ganska hipp att kalla sej vänster, när de coolaste svenska rockbanden var vänster och kommunistpartierna verkligen hade alla chanser att dra till sej medlemmar genom rock - då valde de att propagera för spelmanslag. Som för att säja: det ska vara en uppoffring att vara maoist.

Det var f.ö. just därför Stenbeck gick så bra ihop med gamla SKP-are: de var vana vid att vara hatade, självrättfärdiga och gå emot den allmänna smaken. På så vis går det en rak linje mellan den här skriften och Tutti-Frutti med Bruno Wintzell.

Mårten sa...

I Tyskland på sjuttio- och åttiotalen fanns några band som i ett slags diffus antiamerikanism valde att sjunga på tyska istället för det rådande modet att sjunga på engelska och att spela på synthar istället för på gitarrer som i den amerikanska rockmusiken. Bland dessa band räknas Kraftwerk, Die Krupps, Einstürzende Neubauten och DAF, alltså en del av den bästa musik som någonsin producerats, i Sverige ledde det till olyssningsbarheter som Blå Tåget och Röda Bönor. Det är så orättvist...

För den som vill läsa spydigheter om sjuttiotalsmaoister rekommenderas Carsten Palmaers "Liten ordlista för nusvenskar", som han själv skriver "sprungen ur avund inför de av hans generationskamrater som utan att spilla en droppe ur drinkglaset förflyttat sig från Folkrepubliken Kinas ambassad till Förenta Staternas".

DJ Brusa högre lilla å sa...

Underbart roligt att läsa. Faktum är att inställningen "anti-rock" inte är helt död. Så sent som i mitten av 00-talet fördes en liknande kamp mot den skadliga rocken av vissa hårdföra ideologer i den svenska indiepoprörelsen.

Anonym sa...

Mårten: nu är väl smaken olika men jag måste invända mot att Blå Tåget och Röda bönor skulle vara olyssningnsbara. De förstnämnda är iofs emellanåt ganska konstiga och knepiga men fortfarande knivskarpa när det gäller. Leif Nylen och kompani har skrivit några av Sveriges coolaste låtar.

Röda Bönor var kanske inte riktigt lika helgarderade och genomtänkta som Blå tåget, men det är ett jävla drag på deras låtar emellanåt. "Slut på rumban" och "Jösses flickor" är långt ifrån olyssningsbara. Även om man gillar tyska industriljud.

Just dessa två grupper skulle jag säga tillhör den delen av proggen som verkligen håller än idag, utan någon som helst ironi. Jag kan förstå om man inte alltid håller med dem om deras åsikter, även om jag nog skriver under på 90%, men musiken, engagemanget och texterna är fan i mig jävligt lyssningsbara i vilket fall.

Kenneth sa...

Älskar den här bloggen, även om den flitigt förlöjligar min favoritgenre svensk progg (fast jag inser att du har hjärtat på rätt ställe, kalle). Vad beträffar folkmusik skulle jag vilja slå ett slag för proggarna Contact som flirtade mycket med svensk folkmusik, och till och med gjorde ett eget skillingtryck:

http://www.youtube.com/watch?v=Qszp0BZpiMQ

Dessvärre finns inte hela låten uppe, men den är i min mening en av de allra bästa svenska låtarna från denna tiden. Huruvida det var ett resultat av ideologisk diskurs vet jag inte men jag tycker det är fett kaxigt att ställa sig i tv och inte helt anspråkslöst deklarera att man skapat det första skillingtrycket på 70 år och sen riva av denna pärla.

Daniel sa...

"varför skulle FIB/kulturfront lägga upp något som de inte har att göra med på sin hemsida?"

Maoister som maoister. Deras historia är ju ganska så sammanflätad med SKP:s.

"Jag är tveksam till påståendet att avhoppen från extremvänstern till nazismen är särskilt många."

Nej, jag tror inte heller avhoppen är särskilt många. Men när de sker brukar det vara från nationalistiskt anstuckna partier.

"Så sent som i mitten av 00-talet fördes en liknande kamp mot den skadliga rocken av vissa hårdföra ideologer i den svenska indiepoprörelsen."

Hahaha, jag var nog en av dem. Det berodde dock knappast på inskränkt nationalism, och inte heller var alternativet knätofs utan musik som saknade den gräsliga lågpannade och bakåtsträvande rawk-attityden. Sen så tyckte vi knappast rockmusik var skadlig, bara dum och illaluktande.

Men det var en fas.

Kantarellkungen sa...

"Folket har aldrig segrat till fiendens musik."

Jag tror att stofilerna har rätt i detta. Däremot hade de fel i att tro sig veta bättre än folket vad folket ville ha. Fiendens musik var även folkets musik på samma sätt som fiendens alfabet var folkets alfabet.

En sak som proggare som blev etablisemang helt verkar ha missat är att olika varianter av hårdrock är den verkliga arbetarklassmusiken i de senaste 30årens Sverige.

Kul blogg du har, Kalle. Jag gillar att du kan utvinna så mycket humor ur min uppväxts miserabla kultur.

Spiring sa...

Mårten:

"i Sverige ledde det till olyssningsbarheter som Blå Tåget och Röda Bönor. Det är så orättvist..."

Orättvist var ordet. En orättvis jämförelse.

För det första ledde det inte bara till Blå Tåget och Röda Bönor; det ledde också till Fläsket Brinner, Arbete & Fritid, Samla Mammas Manna, Älgarnas Trädgård, mm, mfl. Minst lika egensinniga och Kosmische som tyska samtida band, fast med delvis andra influenser (folkmusik i stället för Stockhausen).

För det andra var inte alla dina tyska exempel aktiva samtidigt som Blå Tåget. Det finns gott om intressanta svenska band samtida med Einstürzende, som inte har det minsta med 70-tals-progg att göra.

Anonym sa...

Thomas Nydahl lever i all högönsklig välmåga, numer största delen under året i Lissabon. Han hoppade av partiarbetet efter en resa till Albanien 1978. Hans hemsida hittar du här: http://nydahlsoccident.blogspot.com


Förutom denna bok skrev han även nyckelromanen Fabrik (han jobbade under 1970-talet på Nordsjö färgfabrik i Malmö, numera Akzo Nobel).

http://www.polkagris.nu/wiki/index.php/Thomas_Nydahl

Det som fascinerar mig med den bilden som finns där från 1970-talet är att KFML(r):s driftscell verkar bestå av lundastudenter som "proletariserades". Speciellt Kockums var utsatt för infiltratörer under åren, människor som försökte "radikalisera facket inifrån" (inte bara errarna). Jag har fått den uppfattningen att errarna i Malmö och Lund bestod till övervägande del av studenter och akademiker eller med dito bakgrund som hoppat av den akademiska världen medan man i Göteborg konsekvent kastade ut sådana personer.

Larz Gustafsson sa...

SKP hade HELT rätt i denna fråga.