Äntligen i min ägo!

Som jag har väntat! Och som världen har väntat på att få veta!

Delikateshöökarn.

Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten "Katt bland hermelinerna": "herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt").

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt - sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv - för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextitalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet" har nu antologin "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?" lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

- Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

Så väl som en Anne.

Det här är så fascinerande.

Boken är utgiven april 1994, då Wibble fortfarande var finansminister. Ingen sittande minister idag skulle posera med två fimpar på bokomslaget.

Här har skett ett paradigmskifte helt i paritet med hur den allmänna hållningen till homosexualitet och jämställdhet faktiskt har svängt.

Visst knackas det fortfarande bög och visst pratas det om böglobbies och visst has det synpunkter på hur Pride-paraden excellerar i påfågelfjädrar ("man får vara hur annorlunda som helst så länge man inte skiljer sej från mängden").

Visst belönas ohederliga reportage om kvinnojourers påstådda manshat även nu ("jag är för jämställdhet så länge det inte blir så överdrivet jämställt att det blir alldeles jämställt").

Och visst, bor man i Malmö ser man fortfarande stolt cancerogena föräldrar dra barnvagn och halsbloss samtidigt.

Men det är ju inte som förr.

Mina barn kommer ju att tro att jag är uppvuxen på digerdödstiden när jag berättar att fortfarande när jag var nitton år kunde en minister sätta sej lite snett framför en avflagnad dörrkarm i ett vitbrutet konferensrum, låtsasläsa i en pappersbunte, lägga två sura fimpar i ett glasaskfat och på så vis låta avbilda sej för evigheten.

Jag är tacksam för att Wibble satte höganäskoppen på ett underlägg så inga fula ringar uppstod på bordfanéret. Det hade säkert kostat tre spänn att ersätta.

I övrigt säjer både titeln och omslaget nåt om den folkpartistiska anspråklösheten. Anna-Greta Leijon (s) döpte sina memoarer till "Alla rosor ska inte tuktas", Thage G (s) sina till "Resan mot Mars" och Bildt (m) var inte modestare än att han kallade sin rapport från helikoptertrippen ner till Balkan för "Uppdrag fred".

Wibble nöjde sej med det lilla. En tjock bok om Keynes teorier, en proposition om sänkt marginalskatt, ett avspänt rundabordssamtal med Peter Örn och Lars Leijonborg, två cigg och en kopp kaffe - där har du det wibbleska receptet på en lyckad fredagskväll.

Det är inte Anne Wibbles fel att historien sprang ifrån henne. Att det som skulle signalera Folklighet fjorton år senare bara skriker Ohälsa.