Jag har dragit till Gotland för att - förhoppningsvis - se Göran Ringbom dreja. Finns tid över ska jag leta upp Grymlings-gården, ligga på en strand och leka Göran Stangertz samt glana in Pughs hemmabundna tunnor. Jag bara förutsätter att där inte finns nån uppkoppling. Vi hörs vad det lider.P.S. (alternativt P.C.) Att jag dessutom ska stalka PC Jersild är ju så självklart att det inte behöver påpekas.
fredag 31 juli 2009
torsdag 30 juli 2009
Farbror Sven sitter där och pratar.
Jag har läst en mossig bok. Det är inget ovanligt i mitt liv, men jag har läst en ovanligt mossig bok. Den är skriven av Sven Jerring, handlar om Sven Jerring och gavs ut 1949. Då hade han redan gjort radioprogrammet Barnens brevlåda i tjugofyra år. Det skulle hålla på till 1974 och blev på så vis världens längst pågående barnprogram.
För er som inte kan er nysstidshistoria: Sven Jerring var vår förste radioidol. Han kommenterade sport, vilket mot alla odds har visat sej vara en väg till berömmelse även senare. Han gjorde också alla andra typer av radioprogram, lustigt nog också detta "barnprogram". Själv hade han inga barn eftersom han var ungkarl (vilket jag gissar var en dåtida eufemism för bög).
Jag har aldrig hört Barnens brevlåda och av Jerrings egen beskrivning att döma hade nog inte mitt liv blivit rikare om jag gjort det. Barn kom och sjöng visor, brev från barn lästes upp och Jerring läste upp långa listor på sjuka barn. Som det så ofta heter i de här spalterna: behjärtansvärt ja, underhållande nej.
Boken fungerar dock som tidsmaskin. 1949 var det tydligen helt normalt att döpa ett kapitel i en folklig bok till "Barnfarbrors antecedentia" och räkna med att folk förstod. Radioprogrammet som beskrivs var en folklig angelägenhet och Sven Jerring - farbror Sven kallad - en ansvarstagande folkhemshjälte.
Ett kapitel i boken handlar om vikten av att inte använda kraftuttryck. Ett annat om alla insamlngar som gjordes i programmet till sjuka barn. I ett annat resonerar farbror Sven om hur han bemöter barnens utsagor i de brev han fått:
"I dag har vi lärt oss trafikreglerna det var en polis som undervisade oss." Bra! Glöm dem inte. Se alltid noga upp!
"Vi skall ha en utfärd till Köpenhamn, när det blir sommar." Utmärkt tillfälle att tala allvarligt om samhörigheten mellan de nordiska länderna.
Men programmet bestod inte bara av en gammal mans förnumstigheter. Det bestod också av en gammal mans hejdlösa skämtande - dock inom anständighetens gränser och helst på barnens bekostnad:
"Jag har fått en klarinett och en kompass och en karta, som hör till." En klarinett med kompass och en karta som tillbehör! - jag ger mig hän åt vildsinta fantasier om den klarinettblåsande unge orienterarens framfart i markerna.
Exakt hur vildsinta farbror Svens fantasier var kan vi bara gissa oss till. Men ett avancerat antagande är: inte så vildsinta. 1949 kunde man trots allt inte tillåta sej att ha hur kul som helst. Inte i radio. Och inte om man var barn. Och inte utan att också få en lektion i vikten av det nordiska samarbetet.
Men den ofullbordade dikten från ett döende barn till farbror Sven får så klart också mitt cyniska förhärdade hjärta att smälta. Det är mycket sorgligt med barn som dör. Det är extra sorgligt med barn som dör med en gammal knarrig sportkommentator i sina sista tankar:
Jag frågar en ängel: Vad är det för stad?
Stockholm, han svarar. Då blir jag så glad,
för då har jag här någonstans en vän-
Ack säg, får jag vinka till Farbror Sven!
Och Farbror Sven vinkar upp och mot mig ler.
Jag drömde så, Farbror Sven för
Längre kom inte dikten. Den tioåriga författarinnans hjärta stannade där.
Det fanns ett annat Sverige en gång. Ett brunmurrigt land där radiopratare såg sej som omhändertagande folkmagistrar och folket såg dem på samma vis. Ett land där ett folk samlade sej för att höra lillgamla barn sjunga falskt, vänligt tillrättavisade av en man som uttryckte sej sirligt. Ett på sitt vis makalöst tråkigt land som jag är glad över att ha sluppit.
Men också ett land där folk satt och skrev ner adresserna till alla sjuka barn för att kunna skicka kantstötta veckotidningar till dem. Och där tioåriga flickor kunde skriva kärleksbrev till gamla män och gamla män kunde publicera dem utan att nån tyckte det var suspekt.
onsdag 29 juli 2009
Rökkollapsy.
Som alla sjuttitalister med självaktning gillar jag naturligtvis Trazan & Banarne. Dpck är det bitvis förbryllande att se och höra de gamla programmen och plattorna på nytt. På sjuttitalet pratade ingen om målgrupp, vilket gör att man ibland frågar sej vem gubbarna i maskeradkostym pratar till.
Lasse Åberg har i intervjuer varit väldigt tydlig med att han utgick från sej själv när han satte ihop programmen. Det är uppenbart med tanke på den myckna förekomsten av åbergska artefakter: brylcreme och myggjagare, femtitalsestetik, rock´n´roll och skräckfilm, kärleksfull bonnkomik och sävliga vitsar.
"Apanssons yrke" (skriven av den sjuka humorns introduktör i Sverige, Lasse O´Månsson) refererar hejvilt till personer och företeelser långt ovanför kidsens tidsenliga Skorpan Lejonhjärta-frisyrer. Apansson bör "behärska poesi, reguladetri och frippe". Dessutom sotar han brillor åt Garbo, gör recepten åt Wretman och ordnar röka åt hökar. Vi får också veta att Brunte - gissningsvis Apanssons häst - "harvar vid Harvard".
Bortsett från det tunga oset av jazztobak som vilar över texten, är allusionerna något avancerade. Det är dock något barn i allmänhet skiter blankt i. Så länge det svänger spelar orden föga roll.
Ändå funderar man ibland vilka apan och ... tigermannen? ... vänder sej till. Sången om Kalle Klant - Rökkollapsen - har ett antiröktobaksbudskap som väl sjuåringar i gemen inte känner sej personligen träffade av. Och de tonåringar som borde tagit till sej texten låg väl och sov när Trazan & Banarne sändes på jullovsmorgnarna:
Kalle Klant som just fyllt tio
står och drar sitt första bloss.
Ville likna dom på bio
Vara lika tuff förstås
Fyllde elva, köpte pipa
Cigaretten den blev dyr
Med små luftrör som hörs glipa
sätter han på pipan fyr
Varje morgon ses han rusa
ner till tobakshandelns dörr
Och vid tolv han börjar snusa
- sånt dom ofta gjorde förr
Nu fick Kalle i sin skalle
att gå över till cigarr
Kalles farfar varna Kalle
Kalle sa: din gamla narr!
Kalle Klant och Kalles farfar
är nu borta bägge två
Kalle Klant hann fylla tretton
Kalles farfar nittitvå
Kalle ses nu ofta spöka
ner kring tobakshandelns dörr
men nu har han slutat röka
- det han inte kunde förr!
Innehållet var djupt känt. Jag minns Lasse Åbergs namn från antirökkampanjer på åttitalet och ringer man upp honom och ber snällt kan man än idag få höra hans bästa antirökskämt ("det är bra motion att röka, lungorna tränas varje gång du hostar!" - det här vet jag därför att gamla kollegor till mej naturligtvis har prövat).
Och jag är präktig nog att instämma i budskapet (även om jag betvivlar att särskilt många elvaåringar nånsin rökt pipa och särskilt många trettonåringar rökt ihjäl sej). Men jag är som sagt väldigt osäker på vem som ska ta det till sej.
tisdag 28 juli 2009
Subliminala budskap i barnkulturen! Del 2: Agaton Sax och valförlusten 76.
Ingen läser väl Agaton Sax nuförtiden. Det var en något torrare och ordrikare variant av Ture Sventon: anglofili, slöa taxar, excentriska ungkarlar, plommonstop och småstadsmysterier för en publik som uppskattar subtila blinkningar till Doyle, Christie och Maria Lang.
Författaren Nils-Olof Franzén var i många år "programdirektör för ljudradion" och skrev böckerna som hobby. Böckerna sålde bra, inte minst i England där de ju älskar att bli bekräftade genom hån.
1976 blev "Agaton Sax och Byköpings gästabud" tecknad långfilm. 1976 var som bekant också valåret då såssarna förlorade makten till en mycket långsam ångermanlänning. Och kanske hjälpte faktiskt Agaton Sax-filmen till.
I en sekvens anlitar Agaton Sax sin världsunika datamaskin Tänkande August, som kan tala om var alla jordens skurkar befinner sej. På skärmarna rullar de fiktiva Octopus Scott och Julius Mosca förbi - och så plötsligt, oförhappandes, ut ur det blå poppar Palme själv upp!
Jag är inte helt hundra på hur det hela ska tolkas. Kanske avsåg nestoranimatören Stig Lasseby att skicka ut subliminal Palme-propaganda till den del av publiken som hade rösträtt.
Fast mer logiskt känns det nog att han ställde Palme bredvid de fiktiva superskurkarna.
Som herr Sax på Byköpings-posten själv hade sagt: detta är ju oerhört.
måndag 27 juli 2009
Den enda revysketch som lär ha förändrat världen.
Det fanns som bekant en tid då folk trodde sej kunna använda kulturen till att förändra. Det är inte särskilt längesen; pappa kan antagligen berätta om han inte just då var upptagen med att gapskratta åt ett obeskrivligt cannabisskämt.
För min generation låter det som en saga. Folk klev alltså upp på tiljorna, utrustade med gitarr och en bunte nödrim - och trodde sej kunna PÅVERKA sin publik, REFORMERA samhället, göra SKILLNAD. Naivt. Pretentiöst. Självupptaget.
Det är lätt att hånflina några decennier efteråt, när de rödaste av de röda sitter med tunntarmen full av Stenbecks silverpengar och till och med Sven Wollter låter lite svag i stämman. Jag är den förste att kasta stenen. Bevismaterialen ligger i drivor omkring oss: det blev ingen revolution trots att Fria Pro-teatern sjöng det, kvinnoförtrycket fortgår fast att Björn Afzelius satte ner foten redan 1976.
Men samtidigt ska man förstå att nämnda grupper levde i en tid då det faktiskt fanns ett påtagligt bevis på att det gick att förändra samhället från scen. Redan 1963 bevisade Hasseåtage att propagandapamfletter kan vara både festliga och göra faktisk inverkan.Numret "Telefonnumret" i Berns-revyn Hålligång handlar om varför det tvungetvis skulle ta två månader att få en telefon installerad i sitt hem, vilket var rutinerna 1963. (Jag tillhör själv inte de ivrigaste påhejarna när all offentlig egendom säljs ut, men till och med Telenor framstår ju som ett under av service mind jämte dåtidens Televerket.)
Hasse Alfredson och Lasse O´Månsson raljerar långt och länge om varför det tar två månader när själva inkopplingen sker på två minuter ("det där är överdrivet, det tar säkert tre minuter om man ska göra det ordentligt").
De lägger fram teorin att en alla telefonnummer är slut och att man därför får kalla in (dåvarande generaldirektör) Sterkys Mordänglar som helt sonika får ta livet av en abonnent.
De spekulerar i om Televerkets anställda helt enkelt inte kan läsa ("J-O säjer JO, H-A-N säjer HAN, S-O-N säjer SON, säjer JOSSEHANANON").
De funderar på om det faktiskt är så att varje mellanchef i verket måste godkänna varje abonnent ("kanske kungen själv också, det är ju ett kungligt verk menar jag").
Det är ganska roligt. Och det var med stor sannolikhet mycket roligt då. Det hör man på publikskratten.
Men mer fascinerande än själva sketchen är dess följdverkan: en tid senare annonserade Televerket att de skulle lägga om sina rutiner. Två månaders väntan skulle nu decimeras till en vecka ("EN VECKA!" skriker svensken anno 2009 som blir furiös när det inte är full täckning längst ut på Bottenhavet).Hasseåtage tackade för Televerkets hastigt påvisade ödmjukhet genom att låta sin nästa film "Att angöra en brygga", som ju handlar om en handfull människor som blir strandsatta på en ö längst ut i skärgården, avslutas med texten:
Detta hade inte hänt om de haft telefon. Gynna Televerket.
Vilket skulle kunna göra Att angöra en brygga till en av världens längsta reklamfilmer.
Televerket tackade i sin tur för uppmärksamheten genom att GD Håkan Sterky själv kom upp till skrivarstugan i Vitabergsparken och överräckte en antik telefon till direktionen för AB Svenska Ord.Med allt detta i färskt minne, är det med andra ord inte så konstigt om man under decennierna därpå trodde att kulturen faktiskt kunde förändra världen. Kan man rucka på ett statligt verk så måste man väl för jösse namn kunna rucka hela samhällsstrukturen.
Jag klandrar ingen för att de försökte. Men jag tänker inte heller låta mej klandras för att jag låter bli att försöka.
fredag 24 juli 2009
Sara Lidmans 120 sista dagar.
Martin Kristenson skriver som vanligt en sjukt välresearchad och initierad artikel i tidningen Kapten Stofil, som jag förutsätter att ni alla läser och memorerar. Utifrån SVT:s satsning på skräckfilm sommaren 72 tecknar han en bild av den svenska moralpaniken och hysterin som exploderade med Studio S famösa "Vem behöver video?"-sändning 1980 (som jag f.ö. själv skriver om i "Människor det varit synd om").
Jag är några år för ung - believe it or not - för just skräcksommaren 72 (däremot minns jag förstås skräcksommaren 82 tydligt), men känner igen tongångarna från min egen torftiga barndom och fenomen jag fördjupat mej i tidigare (t.ex. häxjakten på serier eller idiotier om knark och hårdrock).
Bland alla fnoskiga citat Kristenson luskat fram - Härnösands och Stockholms tingsrätter slog i början av åttitalet fast att även zombies bör räknas som människor i förråande våldsskildringar, en centerpartist skrev till radiochefen 1972 efter att en tant kastat ut en julgran från åttonde våningen i en julkalender - fastnar jag särskilt för ett.
Det är signerat Sara Lidman. Det handlar om filmen Saló eller Sodoms 120 sista dagar.Lidman vet jag ganska lite om. Jag känner till att hon låg med Ivar Lo, gillade Vietnam, talade på gruvarbetarstrejker och skrev romaner om västerbottniskt fattigfolk. Säkert behjärtansvärt. Alldeles verklighetsförankrad var hon dock inte, vilket snart ska framgå.
Saló vet jag desto mera om. Det är den läskigaste film jag sett. På allvar. Jag såg den efter att i flera år ha matats med rykten om hur kompisar som sett den börjat gråta eller hur Eslövs tuffaste tuffing Målar-Henke bjöd folk på chokladpudding när han visade den.
Jag trodde att det skulle vara en splatterfilm. Det var den mest kompromisslösa konsekventa nerstigning i helvetet jag sett. I två timmar följer regissör Pasolini, med närmast dokumentärt registrerande kamera, hur några fascistiska generaler våldtar, förnedrar, torterar och tvingar ett gäng ungdomar att äta bajs från silverterriner.
Pasolini blev som bekant mördad strax därefter, kanske på uppdrag av italienska staten. En sida av mej kan ha en viss förståelse för den mördare som provocerades av Saló.
En annan sida av mej hånskrattar åt hur Sara Lidman, dessutom fjorton år efter att filmen kom, vägrar förstå att film är på låtsas:
Pasolinis liv och verk har ägnats stor uppmärksamhet, även i Sverige. Nu frågar jag dessa experter vad de vet om inspelningen av filmen "Saló".
Vem är den skådespelare som fråntogs sitt öga?
Hade han gått med på lemlästningen i förväg - eller överraskades han av den under inspelningen?
Hur gestaltade sig hans liv senare - som skådespelare och privat person?
Man kan ju bara fundera på hur Lidmans verklighetsuppfattning i övrigt såg ut. Borde inte Clint Eastwood sitta i fängelse med tanke på hur många kobojsare han pangat ihjäl? Hur kan Allan Edwall vara med i Åke och hans värld när han dog i Fanny & Alexander? Är det inte konstigt att ingen har sett Karlsson på taket när han flyger omkring så ogenerat i Stockholm?
Var tanten inte författare? Hade hon aldrig reflekterat över att allt som står i böcker inte är sant?
torsdag 23 juli 2009
Proggiga barnböcker anno 2009.
I evighetsserien "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" har man här på bloggen kunnat följa hur våra föräldrar samhällsomstörtarna en gång berättade socialistiska gonattsagor för oss.
Kanske kommer våra egna barn att skriva raljanta krönikor om sin uppväxt. Det finns naturligtvis stoff även för deras del."Pappa bor på fängelset" skulle kunna vara skriven av Per Gahrton och Hans Nestius 1974 och utgiven via KRUM - Riksförbundet för Kriminalvårdens Humanisering a.k.a. Föreningen Med Världens Konstigaste Akronym.
Det är den nu inte. Den kom ut 2008 och beskrivs så här på Adlibris:
I barnboken "Pappa bor på fängelset", en verklighetsbaserad berättelse, får vi följa Kevin som besöker sin pappa på anstalten. Genom pedagogiska illustrationer ges läsaren en inblick i hur miljön på ett fängelse kan gestalta sig.
Men än mer tidstypisk är naturligtvis en sån här volym:Den beskrivs så här:
När Kalle har sommarlov får han sin kusins gamla klänning med silverprickar. Kalle älskar klänningen, den är mycket svalare och skönare än hans skjorta och byxor. Och när han börjar skolan efter sommaren så vägrar han ta den av sig. hans lärare klagar och hans kompisar skrattar - tills den dag han gör mål efter mål på fotbollsmatcherna. Kalle har en äkta målgörarklänning. Och nu vill alla andra också ha en...
Och - ja, det är sant! Författaren har också skrivit "Prinsessan Kristalla" med följande välannonserade sens moral:
Och - ja, det är sant! En prinsessa kan visst ha vacker klänning OCH vara stark och välja själv.
Jag vill i vanlig ordning understryka att jag inte har några problem med några budskap här. I min värld är alla böckerna angelägna. Men jag gissar att de queerteoretiska verken kommer att skrika oerhört mycket 2000-tal när våra telningar skaffat sej könshår och ser tillbaka på en förlorad uppväxt. Och det är inte nödvändigtvis till böckernas fördel.
onsdag 22 juli 2009
Begåvade människor jag känner del 9: Susan Taslimi.
Teveserien "Häktet" gick i SVT 2005. På fyra timmar berättades ett gäng historier om väskryckare och hustrumördare, manschettbrottslingar och quickisar, streetkids och gamla pundare - samt om trötta, arga, dumma, godtrogna, håglösa, uppgivna och fascinerat gapande plitar.
Det var en ganska bra serie. Och ganska sann. Jag vet, eftersom jag först sprang fram och tillbaka med nycklar på häkte och kåk i Malmö, och sen skrev själva serien. Bitvis för sann, tyckte somliga som kände igen sej. Själv duckade jag under flera års tid när jag gick ut på Malmös gator.
Jag skriver inte det här för att förhäva mej. "Häktet" blev inte den ingång till feta manuskontrakt och priskristaller och ständigt ringande mobil som jag i min naivitet föreställde mej. Men det blev ingången till en vänskap som på pappret ser ut som en manuskonstruktion.För seriens regi svarade Susan Taslimi - en gång i tiden en av Irans mest firade skådespelare. 1989 flydde hon från vanvettets teokrati, men också från galorna, applåderna, statusen. Hon hamnade i Sverige, där tulltjänstemän gick runt med ett foto av henne och visade de övriga iranierna, som storögt nickade och antagligen kände sej som lite finare asylsökande i sällskap med en Stjärna.
Jag gissar att svenskar som satt på kåken ihop med Johannes Brost eller Sanna Bråding kände samma sak.
Från översta toppen i det persiska kulturlivet till understa botten i det svenska: Susan fick diska hos en fri teatergrupp i Göteborg. På kvällarna gick hon runt i en lägenhet där hon satt post-it-lappar med "KOPP" på koppen och "LAMPA" på lampan och repade sej själv som Medea framför sin "SPEGEL".
Det blev till slut en offentlig föreställning och en ordentlig succé. Susan kunde sluta diska och börja föra en ambulerande tillvaro som skådis och regissör vid Riksteatern, Galeasen, stadsteatrar, teve. "Hus i helvete" var en spretig debutfilm som blänkte till här och var och gjorde iranier i Sverige sura. Och är det några jag alltid respekterat så är det människor som nänns kacka i eget bo.
Hon hade kunnat göra en film om persiska hjältar och få fyrtitusen biobiljetter sålda av sej själv. Hon valde att skildra sina landsmän som människor. 2002 var inte tiden riktigt mogen för nyanseringar i etniska skildringar. Det brydde sej Susan inte om. Hon behövde berätta sin historia om tjocka och självupptagna perser. Har man flytt från ayatollor till öländska flyktingförläggningar slutar man troligen att tro på hjältar.
Historien om Susan Taslimi är som en roman, ett filmepos, en pikaresk om hur etterjävliga människor kan vara och hur vilja och vision kan driva en till det omöjliga. I fel händer hade den kunnat berättas av representanter för den förhärskande flyktingpolitiska idén att om man bara tar ifrån en människa alla hennes möjligheter så löser hon det själv med lite fiffigt entreprenörskap.
Själv är jag stolt över att få utgöra en fotnot i det där eposet. I arbetet med den där serien om människor som sitter inlåsta hittade vi varann: en megastjärna från Teheran, coolnessen personifierad, mamma till Cream (om nån minns Addis Black Widow) - och en lönnfet wannabe från Eslöv.
Susan kunde relatera till det där manuset om människor som satt inlåsta. Hon hade själv suttit i ett jättelikt häkte som hette Iran. Att jag kunde relatera till det är kanske inte lika häpnadsväckande, men så fann vi i alla fall varann.
Ett gammalt Wiehe-citat kommer, som ett mjältbrandsbrev på posten, till mej:
Du är en svartögd señorita
ifrån andra sidan gränsen
Jag är en fredlös desperado
på flykt från hela världen
Med undantag från att jag inte är fredlös, desperado eller på flykt från nånting annat än mina egna neuroser så stämmer det på pricken. Vi träffas några gånger om året och diskuterar ett Projekt som varit i rörelse sen 2005. Vår historia blir bättre och bättre, förutsättningarna sämre och sämre. Pengar hamnar i fel fickor, SVT lägger månatligen om sin programpolitik, tydligen skriker inte marknaden efter historier om asylsökande i förskingringen.
Men kanske är Projektet bara en förevändning. Kanske är det bara den lägereld kring vilken vi samlas och konstaterar att det går att bygga broar - över ett halvt jordklot, några decenniers erfarenhet och en halv meter kropp. Det är ganska lätt att konstatera skillnaderna oss emellan.
Vilka är då likheterna? Först och främst våra usla lokalsinnen, vilket leder till att våra möten alltid försenas med minst en halvtimme.
Men mest hoppas jag att vi förenas i humor. Både i Iran och i Eslöv kan man göra iakttagelsen att människan ofta tål att skrattas åt.
tisdag 21 juli 2009
Gammal Groll.
I Ingela Agardhs bok "Den största nyheten" - nyheten i titeln är f.ö. Agardhs frälsning - berättar det gamla nyhetsankaret om hur Margaretha Krook och Birgit Nilsson förolämpade intervjuaren Agardh genom att påpeka hur dåligt insatt hon var i ämnena teater och opera.
"Jag tror inte att du har sett tillräckligt med teater för att det ska vara intressant för mig att svara på det", sa Krookskan mitt under intervjun.
"Ja, det var ju en trevlig flicka, men inte kunde hon något om opera", sa La Nilsson efteråt.
Arrogant och nedlåtande måhända, men båda divorna tryckte på samma faktum: det är helt okej för en samhällsbevakande journalist att veta nada om kultur.
Och svänger ämnet över på nåt så urbota banalt som populärkultur - såna där nya förkastliga konstarter som "film" och "teve" - koketterar journalisterna t.o.m. med sin okunskap.Linus Wahlgren intervjuades i fredagens Studio Ett apropå sin nya mockumentär "Scener ur ett kändisskap", där han spelar "sej själv" som statuslysten och Dramatenkåt. Programledaren Helena Groll berättade för lyssnarna att Wahlgren är med i "en fejkad dokumentär" och hon betonade bägge orden som om hon aldrig hade sett dem bredvid varandra tidigare.
De flesta människor med någorlunda pytteintresse för vad som rört sej på humor- och tevefronten det sista decenniet känner till fenomen som Larry Davids Curb your enthusiasm, Ricky Gervais Extras, Garry Shandlings Larry Sanders show, Christopher Guests filmer, Herngren & Ulveson, Felix Herngrens Sanningen bakom eller för den delen Borat eller Brüno.
Dock inte just hon som var satt att intervjua Wahlgren. Hon kunde liksom inte släppa idén att Wahlgren även på riktigt är beredd att offra allt för att få stå på Dramaten. När Wahlgren intygade att det verkligen inte förhåller sej så, lät hon närmast aggressiv:
Varför är du med i den här filmen? Vad vill du med den?
Stackars Wahlgren - som verkar lite för lycklig och lyckad för att falla mej personligen på läppen, men som ju heller inte ätit levande barn eller fistat Astrid Lindgrens kadaver - hamnade från sekund ett i försvarsställning och tvingades förklara basala saker som "vi ville inte förändra världen, vi ville göra en rolig film”.
Mest fascinerad blev jag av Grolls skjutjärnsfråga:
Linus Wahlgren – är det så att idag så betraktas det ändå som finare att stå på Dramaten än att dansa och sjunga och spela Emil?
Nä, Helena Groll, just idag, dagen för den här intervjun, den sjuttonde juli 2009, så har steppdans och snickerboa mycket högre kulturell status än Hamlet och Bergman. Alla andra dagar, alla andra år, sen tidernas begynnelse, är det naturligtvis inte så. Det är liksom så grundläggande att de flesta låter bli att ställa frågan.
Och allra roligast blev det mot slutet, efter att Wahlgren upprepade gånger intygat att han inte drömmer om Dramaten, att han är stolt över att göra fars och musikal och att han bara LÅTSAS som nåt annat i den där filmen. Då berättar Wahlgren att han just spelar i en Astrid Lindgren-kavalkad som han själv skrivit.
Groll: Så du håller dej till den här genren i alla fall?
Wahlgren: Den här genren?
Groll: Ja? Dans och sång och Emil och ...
Ni som inte kände till "dans och sång och Emil och"-genren kan vara alldeles lugna. Den finns bara i Helena Grolls huvud. Där ligger den långt bak och skäms, medan resten av hjärnan ägnar sej åt Viktigheter och Sublimiteter (t.ex. Studio Etts därpå följande ämne: smutsiga pizzerior).
Groll gick och tvättade tungan med lut, spottade tre gånger över axeln och mumlade "I´m Wahlgren-dirty, I´m Wahlgren-dirty". Sen hade hon gjort sej ren från den förhatliga lågkulturen för den här gången.
måndag 20 juli 2009
Rapport från en semester: Svenska hjärtan.
Har spenderat en betydande del av min semester med att plöja igenom Svenska hjärtan (varmed åsyftas Carin Mannheimers radhusmelodram och inte den här ännu folkligare varianten).
Märkligt nog såg jag inte serien när den gick. På pappret är den ytterst kallelindsk: svensk tristess, monotoni, passiv aggressivitet och Sten Ljunggren som älskare. Jag har alltid haft en svaghet för det osexiga. En gång gick jag och ett par manliga kamrater på stan och glodde på folk. När vi kom hem visade det sej att de hade glott på flickrövar och jag på en skäggig gubbe i en lustig beppemössa.
Jag skriver inte det för att visa att jag är en fin kille. Snarare för att understryka att jag är en tråkig kille.
Således borde jag gilla Svenska hjärtan. Det gjorde jag inte. Jag har inte blivit så irriterad på nåt jag sett sen jag låg hemma och svor högt för mej själv åt Såsom i himmelen ("För helvete Michael! Knäpp skjortan! Du är i Norrland!").
Jag blir irriterad därför att detta inte är en lågbudgetserie eller ett förstlingsverk eller ett AMS-projekt. Det är en serie med monopol-teves budgetar, skriven och regisserad av en kvinna med tonvis av erfarenhet. Och ändå vägrar hon att en enda gång sätta kameran så att de två talande huvena inramas av nånting annat än en beige kulissvägg.
På sin tid kritiserades serien för att se ner på de människor den skildrade. Det har jag svårt att se. Däremot är det uppenbart att regissör Carin Mannheimer ser ner på företeelser som spänning och dramatik.
Svenska hjärtan vill skildra gråhet och upprepning. Det gör den genom att sätta ett grått filter på kameralinsen och låta folk säja allting till förbannelse. OM nåt till äventyrs händer, måste den som är med om det samtidigt berätta att det händer. När Solveig Ternström tömmer askkoppar säjer hon samtidigt "här står man och tömmer askkoppar".
Jag har sällan tagit del av ett mer ineffektivt berättande. Det är som om Carin Mannheimer inte tror att vi förstår att Börje och Hellen ska köpa ny tvättmaskin om de inte i TRE SCENER pratar om att de ska göra det (för övrigt "en avokadogrön", ett ord som mantralikt upprepas som om det innehåller en symbolisk laddning det absolut inte gör).Jag minns ett möte mellan Mannheimer och Ulf Malmros i ett märkligt Arne Weise/Cissi Elwin-lett teve-om-teveprogram. Mannheimer behandlade den "unge" kollegan såsom fyrtitalister ur övre medelklassen plägar behandla dem som inte har ett personligt förhållande till Det Legendariska 1968 ("Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dagar! Då var det nära att det blev revolution här också!").
Malmros ville ogärna prata om tv-teater. Han föredrog begreppet film. Han hade liksom snappat det där som figurer som Méliès, Chaplin, Griffith, Victor Sjöström och Eisenstein kom på under nittonhundratalets början: att det blir festligare om inte bara läpparna utan också kameran rör på sej.
Mannheimer ansåg att tv-teater var ett bättre begrepp, underförstått för att teater är finare än film och att det är alltid är tjusigare att låta folk prata väldigt länge än låta bilar sprängas. Jag vill minnas att det slutade med att Malmros satt moltyst med armarna i kors medan Mannheimer fortsatte att berömma sin egen produktion.
Andy Warhols "Empire" är typ tolv timmar lång. En stillastående kamera följer på avstånd tolv timmar av Empire State Buildings liv. Folk som sett den vittnar om hur en liten inzoomning i timme åtta framstår som en elektrisk dolkstöt av dramatik.
Likadant fungerar den berömda gräsklipparscenen i Svenska hjärtans avsnitt sex, en sekvens jag hört talas om långt innan jag såg serien. Där skälver det plötsligt till. Torsten har blivit bedragen och hans arroganta jag har inga andra ventiler till sitt känsloliv än att köra gräsklipparen över vardagsrumsmattan. En händelse! Ett känsloutbrott! Jag vaknar till ur dvalan.
Det är en storartad scen. Men det är en helvetes lång och pratig väg dit.
Att två miljoner människor tydligen satt bänkade för en åttatimmarsserie med en - jag upprepar: EN - dramatisk scen säjer kanske en del om att det görs ganska få serier som faktiskt handlar om såna som sitter och tittar på teve en måndag (såna som Promoe kallar "Svenne Banan", alltså människor utan mögliga skägg som äter annat än groddar).
Men framför allt säjer det väldigt mycket om tidens totala brist på alternativ underhållning.
söndag 19 juli 2009
Ännu en teaser.
Äsch vad fanken, här kommer en Melander till. Han var ju alldeles makalöst cool i sin ungdom. Och gubben till höger om honom är naturligtvis Thorbjörn Larsson. Han är kanske inte cool på det viset.I morron kör vi järnet. Gubbparaden väntar i pajplajn.
I´m back! And I´m gubbig!
Imorron måndag avslutar jag min "semester" och allt, precis allt, är som vanligt. Jag sparkar igång med en rapport från fyra veckors "ledighet". Och ja, det handlar om teve. Och ja, gubbar nämns vid namn. Och ja, det gnälls på fyrtitalister. Jag sa ju att allt är som vanligt.
I uppvärmningspresent får ni en bild på Åke Wilhelmson i tidernas mest oinspirerade studio. Och tycker ni inte att det är skönt nog, så sitter en alldeles läskigt cool Sven Melander längst till vänster.