Den säjer ingenting om Cornelis liv eller verk i stort - vill man ha en första ingång bör man istället köpa Tom Alandhs film "Cornelis" eller Klas Gustafsons bok "Ett bluesliv" - men kommer med några fascinerande pusselbitar om karlns karriär i hemlandet. Han hade nämligen en sådan. Också.
Under några perioder under sitt extremt stormiga liv for Vreeswijk ner till Nederländerna, för att hälsa på mamman som flyttat tillbaka redan på sextitalet, för att ducka för fogden, för att ducka för nån annan, förhoppningsvis för att nån gång träffa sin son som bodde hos farmor under hela skoltiden, men också för att spela in låtar och turnera. Han blev ett namn. Han fick några hittar, bland annat "Veronica" i översättning.
Sen försvann han lika fort från den nederländska radarn och framstod väl där som ett some-hits-wonder. Få holländare brydde sej om att läsa svenska medier och bilda sej en uppfattning om att den där figuren som flaxade förbi faktiskt var en levande - och efter sin död än mer levande - legend på andra sidan kontinenten.
Det måste vara förbryllande ur ett holländskt perspektiv. Det är som om vi plötsligt skulle få reda på att, säj, Totte Wallin sjungs i holländska skolklasser, har en park i Amsterdam uppkallad efter sej och fortfarande säljer tusentals plattor årligen på tulpanmarknaden. På filmen vittnar svenska musiklärare, artister, förbipasserande om karlns betydelse. Vad förvånad man blivit om det visade sej att "Ryska posten" hade gått upp i den holländska kanon och sjöngs av gatumusikanter och skolbarn.
Trots att jag läst det mesta som finns utgivet om Vreeswijk, har jag aldrig riktigt fått kläm på hur hans nederländska karriär såg ut. Han var febrilt aktiv på den svenska skivmarknaden under sexti-sjuttitalen och ovanpå det många inhemska spelningar, turnéer, krogshower och teaterföreställningar och ovanpå det vittnas det om långa blöta perioder och ovanpå det några voltor och ovanpå det ett par äktenskap och ovanpå det långa vistelser i Norge och Danmark, där han gjorde plattor och turnéer och tidvis bodde.
Hann han dessutom spela in plattor på modersmålet och turnera där?
Uppenbarligen. Sin största holländska hit efter vad jag förstår, ”De nozem en de non”, "Raggaren och nunnan" (förvirrande nog konsekvent kallad "Flickan och nunnan" på textremsorna till ”Cornelis leeft”), fick han redan 1966. Då rullade maskineriet kring den fräcke trubaduren på högvarv här hemma (vilket som nu var hemma). Nån tid att följa upp den där slagdängan fanns inte då.
Några år senare lämnade han sina upptäckare, Anders Burman och Börje Ekberg på Metronome, med buller och bång och vredgad över att de försökte få honom att betala skatt.
Han skrev istället kontrakt med Philips, ägt av multinationella tysk-holländska Polygram, och verkar sen ha släppt ifrån sej nån LP varje gång han var hemma hos mamma med smutstvätten. Philips har stora planer och plattor på tyska och engelska planeras bredvid svenska och holländska.
Den holländska blir i alla fall av – han gör på nytt succé i Holland runt 1972 med översättningar av tidiga svenska hittar och lite Bellman. Bellman ansåg han sej extra lämpad att tolka eftersom hans holländska med tiden blivit någt arkaiserad och inte helt i takt med tiden.
Och så försvinner han på nytt. Men kommer strax tillbaka för att åter försvinna.
Sammanlagt gör han sex LP i Holland, en med Victor Jara som han alltså översatte från ett språk till två andra, en med tolkningar av den amerikanske folksångaren Jim Croce som han aldrig översatte till svenska. Ett par låtar – ”Skyddsrumsboogie” bl.a. – skrivs först på holländska och översätts några år senare till det tillskansade språk som trots allt låg bäst i munnen på honom.
I "Cornelis leeft!" hör vi några Bellman-översättningar som han uppenbarligen sjungit in till samma musikaliska bakgrunder som han och Björn J:son-Lindh skapade till hans första svenska Bellman-LP.
De insjungningarna är fortfarande outgivna i Holland. Vilket är väldigt symptomatiskt. Cornelis kastade sej av allt att döma in i projekt efter projekt, och det verkar fullkomligt slumpmässigt vilka som i slutändan blev nåt.
Man kan säja att hans holländska karriär var som hans liv i övrigt: tämligen rörlig och tämligen rörig.
tisdag 24 augusti 2010
Cornelis leeft!
måndag 23 augusti 2010
Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.
"Cornelis i mitt minne" handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan - jag låter bli att kommentera namnet - stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:
Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.
Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.
söndag 13 juni 2010
Ole Dole Halldoff.
Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv - femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer - mellan 65 och 82 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.
Det är fascinerande. Han måste ha känt sej kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är - anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa - och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.
Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag - en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunda ta till sej utan att därigenom vältra sej i omotiverad naken hud.
Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säja om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns - trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes - relativt moderna.
"Firmafesten" är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.
Vi pratar om en ensemblefilm - en genre jag råkar ha en viss svaghet för - som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är "helt raspig i roten", på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att "svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet". Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.
De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra - "jag läste att Jesus var astronaut" - och i gryningen säjer "fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två" - samt Lasse Berghagen, som verkar spela sej själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.
Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttitalsmiljön - med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen - gör det naturligtvis inte mer upplyftande.
Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman - som på sextitalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet - hade gjort en betydligt bättre film av materialet.
Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?
Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.
Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mej som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga "på sitt hemlands vilda tungomål" och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.
söndag 6 december 2009
Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.
På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.
Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"
I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:
Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolen
Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.
Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:
Så ge er av!
Jag är trött på era svängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun
(Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)
"Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.
Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:
Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad ... jorå!
Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:
Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot'en
så skjuter han dej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision
Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.
Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:
I Las Kvalmas
- har du varit där nån gång? -
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit
Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord
Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:
Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in
Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.
Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:
När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
- man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång
1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.
onsdag 30 september 2009
Poet i sin egen hemstad.
Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.
På The Beatles vita album (1968) finns ”låten” ”Revolution 9”, ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken ”En revolution i huvudet” påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är ”världens mest spridda avantgardeverk”:
Lennons resa bland förlupna ljud – med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik – hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.
Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan ”Poem, ballader och lite blues”: inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.
I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.
Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.
Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.
Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid – och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.
Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.
Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla – och mindre nödrimmade – visor hamnade i radioskugga.
Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.
Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som ”Kafka talar”, ”Meditation framför spegel”, ”Apollinaire” och ”Myosothis”.
Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga ”fredagsbarnen” (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.
Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.
Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade ”lite för stor respekt för det där med att skriva dikt”. Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth – men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.
Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.
När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.
Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.
Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare – gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.
Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Blues för Fatumeh” eller för den delen ”Somliga går med trasiga skor” är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.
onsdag 27 maj 2009
Jag är insmord i fett, Sara.
"Vilgot har ju aldrig kunnat filma", säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls "Liv till varje pris".
Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.
Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film "Tabu" från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.
Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.
På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.
Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sej för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sej naken.
I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)
För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, vars mor visade tussen i ungefär hälften av sjuttitalets svenska filmer.
Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sej att försvara de sexuellt avvikande ("gränspersonerna"). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: "Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället". (10 klyschpoäng av 10).
För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sej en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.
Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar - troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter - att testa olika perversiteter på varann.
I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell "Alfahannen" Bergqvist - och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):
Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.
Föreställ er att Kjell (alltså Macho-Kjell) dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)
Sen dyker Halvar Björk - mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm - upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:
Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!
Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Kjell (Alla balla snubbars Kjelle) testar sej fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sej bl.a. med bart underliv i en skog och drar sej i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).
Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttitalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).
Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sej, ömsom blir oroportionerligt arg ("DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!" gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors - hollywoodstjärnan - spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transor.
Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.
Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir "den första sexsamariten" (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en transparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sej naken.
Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säja. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv - och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.
Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är "Tabu" outstanding.
Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.
måndag 25 maj 2009
Proggiga barnböcker del 33: bolleskole för piger og drenger.
På sjuttitalet fick svenska barn lära sej att springan kan kallas "hålet" i Filip frågar och att mens är blod i stjärten i Per, Ida & Minimum. Det kommer väl inte som en chock för någon att även danskarna var tidiga med att lära barn vad som kan hända när far och mor låter kroppsbehåring blandas.
Redan 1971 kom "Sådan får man ett barn" till danska barns skräckblandade förtjusning. Den är skriven av en psykoterapeut som också illustrerat och jag håller tummarna för att den skäggige gubben på bilderna är ett självporträtt.
Texten är föredömligt rak och pedagogisk. Vi får veta att "morens revne (spricka) hedder kussen" och att "tisse-manden (kissmannen) hedder pikken" och att "den lille pose" som far har mellan benen "hedder pungen".
Nu ska det bli åka av. "Moren og faren kan godt lide hinanden" och därför kysser de varann.
Farens pik er blevet stor.
Den stritter lige rakt ut i luften.
Moren og faren vil gerne
have pikken ind i kussen.
Det är nemlig dejligt.
Temperaturen ökar. Mor och far hamnar på varann och "putter pikken ind i kussen".
Faren og moren gynger op og ned.
Det kalder man att bolle eller att sam-lege.
Det kan vare noget sjovt og rart.
Sen ställer sej far og mor upp, lägger armarna om varann och väntar i nio månader.
Nyckelordet för bokens tonfall - och den danska folksjälen - är "hygge". Allting är trevligt och mysigt och gemytligt och far och mor är nakna och kära och inga problem existerar:
Morens mave bliver osse större og större.
Faren synes, hun ser söd ud.
Och när det gått "mange, mange dave" så börjar far och mor prata med varandra:
"Jeg kan maerke,
liv-moren traekker sig sammen",
siger moren til faren.
"Nu skal jeg snart föde barnet.
Det bliver vel nok spaendende."
Och sen tar de sin make-love-not-war-bil och träffar en glad läkare som står lite passivt och sneglar när barnet kommer ut ur kussen.
Och sen är mor og far glada och far klipper av "navle-snoren" och mor "hviler sig nogle dage" och barnet äter från "morens bryster".
Sådan får man et lille barn.
Hvis der er noget, du ikke forstår,
skal du spörge din mor og din far.
Du kan osse spörge en anden,
du godt kan lide.
onsdag 15 april 2009
Begåvade människor jag känner del 7: Silas Bäckström.
I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att beställa fläsk med löksås om det finns på menyn. Silas åt kalvlever Anglais. Silas bjöd. Eller som det naturligtvis heter i Silas mun: "bjussade".
(Jag läser för tillfället Slas för glatta livet. Det är därför jag skriver så korthuggna meningar.)
Silas är en Legend i Branschen. En grå eminens. En puppet master. Han producerade. Plattor. Krogshower. Teveprogram. Med de största. Cornelis. Östen. Ernst-Hugo. Lill. Zarah. Beppe. Grynet. De som bara benämndes med förnamn.
Främst jobbade Silas med Cornelis. Eller rättare sagt: av de Silas jobbat med, håller han Cornelis främst. De jobbade inte ihop varje dag. Inte ens varje år. Mäster Cees var en man som tog stor plats. Folk tröttnade. Cornelis gjorde bort sej. Ibland försvann han. Återfanns mot beskrivning i en gammal kvarn i Holland eller på en smörrebrödskrog i Kristianshavn. Silas och Cornelis arbetade till och från i tjugo år.
När Cornelis var som mest ute - bränd, såld, kalkad, glömd, föredetta, ex, ett skämt, ett bleknat minne - baxade Silas hem honom från Köpenhamn. Där hade han supit bort några år utan jobb. Sen knatade Silas runt till Sveriges alla skivbolag. Inget ville satsa en spänn på en försupen gammal vistrubadur från tider man skämdes för.
Silas producerade - proddade - två plattor själv istället. Gav ut dem själv. För egna pengar. Unga musiker. Synthar. De låter rätt skräpigt 2009 - mycket sämre än Cornelis sexti- och sjuttitalsproduktion - men försörjer fortfarande Silas.
Nu låter allt detta logiskt och självklart. Hade du sagt 1985 att Cornelis skulle leva för evigt hade du tagits för en skojare.
Efter Silas-producerade comebackplattan "I elfte timmen" 1985 gästade Cornelis Lundell på dennes nyårskonsert på Johanneshov. En gammal eskapist mötte en någorlunda ung och allt annat än oförstörd. Framför den avmagrade holländaren stod tusentals unga människor och skrek. Cornelis sjöng Märk hur vår skugga - i samma veva populariserad av Imperiet - på holländska.
Det jubel som uppstod då är det som fortfarande ljuder. Cornelis är 2009 Metronomes bäst säljande artist. Nya samlingar med samma låtar och samma namn säljer tiotusentals ex. Med all rätt, om ni frågar mej. Och Silas.
Jag satt på Tennstopet mittemot Silas. Som en maskhungrig fågelunge med öron som parabolantenner. Jag ville veta. Silas är sjutti år (på Silas-språket: "bast"). Äldre än mina föräldrar. Yngre än Cornelis. Vilket är svindlande. Jag har alltid föreställt mej Cornelis som en yngre bror till min mor, en överbegåvad slashas, familjens svarta får, den morbror Frans han själv sjunger om:
Morbror Frans är min idol
Ingen tål vad morbror tål
Ingen tål likör så bra
anser jag
Cornelis befann sej ständigt i samma allt-och-inget-ålder. När han debuterade vid 26 års ålder lät han som en farbror som redan sett allt. När han spelade in sin sista platta lite innan femti var det till samtida sound, om amfetamin och bränslemän. Han har alltid funnits, lika självklar oavsett almanackan. Hade han levt idag hade han snart varit 72. Lastgammal.
Silas Bäckström - för det är om honom detta egentligen handlar - driver Cornelismuseet och Cornelissällskapet. Arrangerar - arrar - Cornelisdagarna på Mosebacke. Håller i rundvandringar.
Att han bjussade mej på fläsk med löksås kom sej av en text jag skrivit till Cornelisbladet. Jag tror att Silas läste den och kände att hans arbete varit mödan värt. En trettitreåring från obygden har skaffat sej skägg, döpt sin förstfödde till Cornelis och vyssar sin nyfödde till Ballad om en gammal knarkare.
Kampen har inte varit förgäves. Stafettpinnen vandrar vidare. Broar byggs.
Jag kan ha missuppfattat det, men det kändes som om Silas gav mej ett informellt men heligt uppdrag: att medverka till att namnet Cornelis inte dör med Silas. Oavsett om det var Silas budskap eller inte, så accepterade jag.
I utbyte mot x antal anekdoter om Zarah Leanders frukost eller Cornelis båtaffärer accepterar jag vad som helst.
tisdag 7 april 2009
Skäggets bästa fräckisar.
Teveserien med ”skäggen”, dvs. sex män ur nöjesindustrin som var yngre än de såg ut, blev en skandalsuccé 1963. Trots folkstormsrekord och mordhot från insändarskribenterna fick den godmodiga satiren sin folkliga fanbase.
Då de sex skäggen hade hyfsat framgångsrika civila karriärer som poeter, krögare, radioskapare, scenografer, textförfattare, tidningsredaktörer, journalister, folklivsforskare, underhållningschefer och liknande lågstatusjobb hade de dåligt med tid att träffas för en fortsättning. Skäggen-stämpeln kunde ändå sättas på en handfull krogshower, vinylutgåvor och fräckisböcker.
”Skäggets bästa fräckisar” var den första av de senare. Jag vet inte hur många uppföljare den fick, men åtminstone en. Boken är ett fascinerande exempel på sextitalets försiktiga men entusiastiska frambrytanden inom erotikan, ett år efter Sjömans 491 och två år efter Bergmans Tystnaden, förebådande Kärlek-antologierna och Nyfiken-filmerna, knapplösa knull och Ulf Lundells dröppel.
Det är Lasse Åberg på omslaget och hans psykedeliske polare Ardy Strüwer på inlageillustrationerna, studentikos kvasivetenskaplig kapitelindelning och tomma sidor för ”gör-det-själv-fräckisar”.
Snasket är täckt med en fernissa av oskuld och redaktören Åke Söderqvist (med ett utseende som gjort för snuskissamlingar) gör i förordet en poäng av att endast tre runda ord förekommer (”pitten”, ”kåt” och ”veke” – tillika är det ”varianten som finns inuti stearinljus som avses”).
Han understryker också att boken inte kan ”erbjuda möjligheter till läsare som söker efter snusk. Den kategorin ber jag att få hänvisa till nyutgiven svensk skönlitteratur.”
Men skenet bedrar. Visst, somliga flasigheter är så subtila att jag inte alltid greppar poängen och andra hade väl blivit dagens skratt vid förskolans fruktstund. Påfallande många historier har dock ett nog så grovt innehåll under den frejdiga ytan. Det som var radikalt, burleskt, karnevaliskt och gladporrigt då är politiskt inkorrekt och med viss rätt känsligt nu.
Yngste jungman var med en infödingsflicka i Afrika. Hela natten låg hon och ropade:
- Jompa! Jompa!
När unge sjömannen kom ombord stod överstyrman och ropade till de infödda stuveriarbetarna:
- Jompa Jompa!
- Vad betyder ”Jompa”, undrade jungman.
- Fel hål, svarade överstyrman.
(Skämtet: att en sjöman dunkar på en infödingsflicka i stolgången.)
Far och dotter har blivit rånade på allt av en infödingsstam och står spritt språngande när dottern plötsligt ”drar fram plånboken”. Pappan suckar: ”Satan också, att inte mamma var med, för då skulle vi nog haft bilen i behåll också”.
(Skämtet: att kvinnor kan förvara saker i vagina och att äldre kvinnors vaginor är uttänjda.)
Pappan ska lära sonen blommor och bin och påminner om två flickor de träffat på ängen i somras: ”Kommer du ihåg vad vi gjorde med dem? Så gör bina”.
(Skämtet: att far och son ligger med flickor tillsammans.)
En man har misshandlat en kvinna på Kiviks marknad och kvinnan vittnar i domstol:
- Slog han er?
- Nej, han sparkade till mej.
- Var sparkade han er då?
- På Kiviks marknad.
- Jaa, det förstås, men var?
- Mitt på nöjesfältet.
(Skämtet: att en kvinna har blivit sparkad på fittan.)
En fäbodstinta lever ensam med får och getter. Efter några år får hon ett barn som säjer sej heta ”Bäääärtil”.
(Skämtet: att en kvinna har knullat med en get.)
En buktalande veterinär lurar bonden att lagårdsdjuren kan tala. Slutpoängen är att bonden tar en halvnelson på grisen och ryter: ”Säjer du nåt sojävel, så slår jag ihjäl dej”.
(Skämtet: att en bonde har knullat med en gris.)
En flicka tappar en karamell och en farbror frågar om hon fått hår på karamellen. Flickan svarar ”inte än, jag är bara tio år”.
(Skämtet: att en tioårig flicka är sexuellt medveten inför en gammal man.)
En liten pojke går runt och frågar efter vägen till bordellen, får örfilar som svar och ryter att då ”får baske mej farsan gå och hämta sina hängslen själv”.
(Skämtet: att en karl ligger med horor, dessutom öppet gentemot sin son.)
Två kvinnliga frälsningssoldater badar nakna och följande naturliga replikskifte utspinner sej:
- Det var värst vilken stor torva syster har.
- Ja, men så har jag också varit fanbärare i 17 år.
(Skämtet: att slidor tydligen tänjs ut av fanborgar. Samt, skulle jag tro, ordet ”torva”. Samt att det alls handlar om religiösa kvinnor.)
En gammal gumma har blivit våldtagen mot en gravsten och berättar att förövaren tryckte så hårt att ”de´ stod ’Vila i Frid. Anna och Barnen’ i ändan på mej i fjorton dar efteråt”.
(Skämtet: en våldtäkt.)
En man beklagar sej: ”Jag tänker på mina båda döttrar som ligger därute på kyrkogården. Och vet du, ibland önskar jag att de vore döda”.
(Skämtet: … troligen att pappans döttrar är horor. Men jag är inte riktigt säker.)
På nåt vis var det roligare förr, när man kunde ha skägg och vara bullrig och skratta åt våldtagna gummor utan att alla normalbegåvade tyckte att man var obehaglig.
På ett annat vis är det bättre nu, när det är fritt blås att dra vilka snuskisar man vill men alla utom Bert Karlsson håller sej för goda för misogyna fittvitsar.
torsdag 5 mars 2009
Hej Hasse hej.
En av min barndoms många obegripliga idoler var Hasse "Kvinnaböske" Andersson. Av någon anledning fick jag för mej att han sjöng för mej, Kalle Lind, sju bast och närsynt, när han sjöng om gubbar som gillade sina hundar och gamla skomakare och att det var bättre förr.
Han har givetvis inte följt mej genom livet på samma sätt som andra barndomsfavoriter - Hasseåtage, Povel, Cornelis - men ibland har jag känt ett behov av att uppdatera mej på vad Kvinnaböske pysslat med sen sist. Jag har sett honom sjunga om jeans och nya boots på Jakt- och skyttemässan på Bosjökloster, jag har snott en singel på Sveriges Radio där han sjunger för världens barn. Allt har varit sej ganska likt sen 1982.
Grejen med Hasse Kvinnaböske och den skola han företräder - skåntryn - är att ingen detalj i livet är för liten att göra en visa om. Han har gjort låtar om hur hans dotter hämtar hans snus ("Jennys sång") och om hur hans fru brer en knäckemacka när de är ute och fiskar ("Fiskefänge"). Han har också gjort påfallande många låtar om byfånar, misshandlade kvinnor, horor och frikyrkopredikanter. Alltid väldigt inkännande och empatiskt. Och späckat med nödrim.
Jag tror att bakom applikationsvästen klappar ett stort hjärta, även om kobojsarhatten inte döljer världens bästa omdöme.
Föreställ er alltså hur Wells hamrar på tangenterna medan bandet gubbrockar så bredbent och tunggungigt det går. Ovanpå det sjunger Hasse med patenterad glädje:
Jag är på väg till en spelning, vägen ligger öde och tom
Medan bilen rullar fram ligger skogen runt omkring tyst och stum
Plötsligt hugger det i bröstet, mina fingrar börjar domna bort
Jag blir genomblöt av svett fast i munnen känns det torrt
Hej Hasse hej, kom och sjung med oss en änglasång!
Kämpa inte emot, låt det hända det som är på gång!
Dina ögon ska nu slutas av ditt livs John Blund
och snart vet du svaret på frågan om din Änglahund
Historien är självupplevd, det intygar Hasse själv på konvolutet:
Min kollaps fanns utförligt beskriven i pressen och det fick till följd att så fort jag gick utanför grindarna hemma så kom frågorna: "Hur e' de med hjärtat? Lever du? Fick du ligga i hjärt-lungmaskin?" För att en gång för alla få slut på alla frågor och spekulationer beslöt jag att skriva en sång om mitt möte med änglarna.
Han kunde lagt till "en trallvänlig upptempo-sång med handklapp och tjo och tjim".
Det är en av de tio konstigaste låtar Hasse Kvinnaböske gjort och en av de tolv konstigaste låtar som finns.
måndag 2 mars 2009
Ett hedersuppdrag är utfört.
Min son heter Leonard Cornelis. Min mor heter Cecilia Lind. Det är sanningen och inget annat än sanningen. Till yttermera visso var morsan sjutton år när balladen om den söta fröken Cecilia Lind kom 1965. Som ung driftig gymnasist var hon med och arrangerade en skolkonsert samma år med Cornelis och jazzeliten med Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. På kvällen var de och åt på Stadt i Eslöv.
Hos Cornelis finns också ett påtagligt judiskt drag. Jag har själv inget judiskt påbrå och har förstått på somliga att jag därmed inte får yttra mej, men det gör jag ändå. Som bekant finns en stark judisk tradition inom den komiska kulturen – och en stark komisk tradition inom den judiska kulturen – som var ovanligt i takt med tiden under det ifrågasättande sextitalet. Från Groucho Marx sarkasmer via Tom Lehrers cyniska vispastischer, Joseph Hellers krassa krigskritik och Lenny Bruces tabubrott till Woody Allens dödsfixerade intellektuella tankelekar.I hundratjugokilo holländare slogs och samsades de svenska sexti- och sjuttitalen med den mänskliga erfarenheten och varenda upptänklig subkultur från romarnas Plautus och 1200-talets trubadurer. "Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick" enligt Blå Tåget. Det lär aldrig återkomma och det finns inga skäl att sörja, men det var trots allt en tid som gav börd åt de tider som kommit därefter och som onekligen är vår tids anmoder. Och i spaningen efter den tid som flytt är Cornelis en utmärkt tjallare.
torsdag 22 januari 2009
Du har väl blommiga kalsonger på dej, din jävla lyriker!
Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.
Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mej till Tengha blev det dock ”Ridåöverhalningen”, Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.
Vardagstjyvpotta!
Där har jag ett bra uppslag: spy!
Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.
Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!
Tappa brallorna och visa talangen!
Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!
Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Det är samme man som skrivit de varsamt lyriska hyllningsraderna till Hasseåtage:
Och Hasse har en liten hund
som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla
och odla en rabatt
Han lärde hunden fnittra skånskt
för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red
på hundens gula rygg
Vilket man egentligen inte bör förvånas över. Det är en språkets vän som formulerat sej, lika exakt i skörheten som i brutaliteten. Lika glimrande poetisk gentemot kollegorna som skoningslöst rå mot sej själv.
Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är ”Ridåöverhalningen” så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.
Det kan vara nån gammal fransk poet – Rimbaud? Baudelaire? – som har sagt att ”du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande”. Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sej själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.
Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i “Ridåöverhalningen”, hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.
Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna – och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säjer – blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.
Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter ”Ridåöverhalningen” några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.
lördag 6 december 2008
Hoppla! De finurliga memoartitlarna bara hopar sej! Del 7.
För att förekomma ordmärkaren: det här är väl inte memoarer i egentlig mening, men väl nära. Werner - eller om det möjligen är Werner - sammanfattar sitt liv genom sina bidrag till Lill Lindfors, Eva Rydberg och Häpnadsväktarna.
Och givetvis marknadsför den gode Cato det hela som "årets best selleri". Jag ligger golvad. Gud finns. När jag hämtat mej upptäcker jag följande slogans:
OBS! Av författaren nominerad till 2009 års Augustpris!
OBS! Intäkterna av boken går oavkortade till förf:s vällevnad
OBS! Flera org. planerar att vara elaka mot författaren!
Plötsligt känns världens ondska mindre ond och livets förtretligheter mindre förtretliga. Med rak rygg och blicken mot solen går jag att möta morgondagen.
FOTNOT: tack till den finurliga signaturen "anonym" för tipset.
onsdag 26 november 2008
Proggiga barnplattor del 1: Barnlåtar.
James Hollingworths och Karin Liungmans gemensamma debutplatta för barn, "Barnlåtar" (1974), är mer proggig i betydelsen "vi kan göra låtar om vad vi vill men inte minst om samhällsfenomen" (jfr Blå Tåget) än "vi gör musik som ska ackompanjera borgerlighetens nära förestående och synnerligen blodiga död" (jfr Knutna Nävar).
Man ska inte glömma bort den flummigt livs- och fantasibejakande sidan av den svenska musikrörelsen, ofta irriterande i sin obegriplighet, men samtidigt sant subversiv och alternativ. Säja vad man vill om Träd, gräs och stenar eller Samla mammas manna, men det är tammefanken inte dogmatiskt. Pårökt, experimentellt och skitjobbigt - ja. Uppfordrande, pedagogiskt och förnumstigt - nej.
James och Karin gör visserligen några mer traditionellt Televinken-pedagogiska låtar om att se sej för i trafiken och använda flytväst och tandborste och inte sätta eld på skogar i onödan.
Dom låtarna överskuggas dock av besynnerliga texter om att det är "dags att skaffa katt igen" (med motiveringen: "det var så länge sedan sist") eller dialogvisan Ebert, som börjar i ett löst samtal om grodor i fickan och pappas jobb men mynnar ut i en orgiastisk hyllningskör till majs.
Men mitt i det fantasibejakande är James och Karin missnöjda med samhället. I den mest berömda låten på skivan, "Älgarna demonstrerar", läser älgarna upp sina paroller:
Vi älgar kräver:
För det första - totalt förbud mot all jakt i skogen
För det andra - stoppa alla kalhyggen
och för det tredje - fri passage över alla vägar
Att älgar i verkligheten gillar kalhyggen (förlåt: föryngringsytor) kan vi lämna därhän. Poängen är att en barnlåt där begrepp som "demonstrationer" och "paroller" nämns oförklarade, bara kan ha skrivits på sjuttitalet. Naturdyrkan och tillkämpad skogsromantik har säkert funnits sen den förste svensken motiverade för sina barn varför i helvete han slog ner bopålarna i ett land med ständig tjäle, men bara på sjuttitalet paketerade man romantiken i politiska lösningar.
Jag förutsätter att "Älgarna demonstrerar" fortfarande går varm på Miljöpartiets kongresser.
Mer implicit är den associativa "Har du grävt någon grop idag?" där James Hollingworth ställer några anklagande frågor till den förmodat underårige lyssnaren:
Har du sett någon häst idag?
Har du tittat utanför din dörr?
Det finns så många saker
du borde se ...
Till exempel:
Vem har ett hjärta
och vem har det ej?
Jag börjar bli orolig för dig
- just för dig
Civilisationskritiken blir som tydligast i slutklämmen:
Varför vill alla bo i en stad?
Dåliga lungor och ingen glad
- ingen glad
Den kommer dock tydligast till uttryck i "Sagan om Stefan", det talade partiet som gudskelov låg sist på sida 1 så man enkelt kunde hoppa över det även på den analoga tiden. Hollingworth berättar en historia om en pojke som flyttar ut i en skog, där en myndighetsperson kommer och kräver att han ska ha en brevlåda. Sagan mynnar ut i en sång i den mer pissljumt anarkistiska traditionen:
Ska man ha brevlåda nu
och vad är byggnadslov för nåt
och varför får man aldrig göra
som man vill
när man är snäll?
Jag gissar att man även kan tolka visan om brevet som kommit bort på posten som svidande kritik mot ett postverk som inte fungerade heller på tiden när det var helstatligt. Men det kan vara att övertolka.
"Barnlåtar" är en skiva jag spelat betydligt mer än dom Smiths- eller Dylan-skivor jag gärna framhävde som världens bästa under mina Popläsarår. Texternas konstiga hopp mellan ämnen och infallsvinklar skapar samma feberrusiga kreativitetskänsla som Beatles vita album, där högt och lågt och politiskt och banalt och enerverande blandas lika ostrukturerat.
Dessutom svänger det om Barnlåtar. James och Karin drygar ut ljudbilden med "knäppmoj", "tandborste" och "nagelfil", och bakom dom på bas och trummor står Mike Watson och Roger Palm - samma gubbar som skapade sväng åt hyfsat framgångsrika akter som Björn Skifs, Abba och Ted Gärdestad. Och inte minst kompade Ola Magnell, den mest inåtvände av sjuttitalets truliga vispoppare, den felande länken mellan Povel, Dylan och Zoloft.
Som proggplatta är den helt okej och doftar fortfarande lagom mycket Timotej, Patchouli och tilläggsisolering. Som svängplatta för sjuttitalistföräldrar som haft seriösa funderingar på att åka hem till Kerstin Andeby och köra ner hennes synthkompade blomdyrkande jävla barnkörer i diafragman på henne, är den omistlig.
FOTNOT: James och Karin gjorde även plattan och radioprogrammet "Djurens brevlåda". Hollingworth gjorde också "Halvfemhuset" innan han blev webbdesigner och krögare. Nu har han slagit sej ihop med Jojje Wadenius i en barnfunkens supergrupp som säkert gör dagens sjuåringar extremt nostalgiska.
tisdag 18 november 2008
Det högst dödliga geniet.
Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: "Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år."
Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.
Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos - om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.
The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.
Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.
Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra - den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.
Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad "en renässansmänniska" (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).
En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta - men helt fabulerade - imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.
Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.
På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär "I huvet på n´Gamlin". Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.
(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino - Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).
Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.
Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: "Här vilar Yngve Gamlin" och sen en pil neråt.
måndag 3 november 2008
Inte en Harning.
Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).
Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva "Vad var det jag sa?" på sin gravsten.
I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon - tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:
Att skämtet - att en machohanne har en nalle under bordet - nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.
Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:
"Jan Guillou är för manlig
Anders Ehnmark är skamlig
och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
Göran Skytte är streber,
och Jan Myrdal förleder,
och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!"
("Räven")
Det är alltså inte Azelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till dom nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med dom tuffa acnekillarna. Dom sex silverryggarna representerar i Afzelius låt "dom som riskerar sin frihet/ för att dom skriver för livet" och "dom som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid".
Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:
Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har dom som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.
När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.
Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.
Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket - "Stålbadet" och "Asfåglarna" - som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.
Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade - Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor - inte längre finns. Satiren över "Mogadondalen" och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.
I en sekvens i satirromanen "En skatteindrivares död" (1980) kommer en delegation svenska byråchefer på avdragsgill studieresa till Singapore. Dom båda yrkeskvinnorna Chichi och Fifi sitter på en bar och diskuterar svenska byråkrater - främst "kommunsekreterare Harald Svendelin från Växjö" - på ett oerhört initierat vis:
- Varför får vi inte möta dom direkt på flygplatsen? Vi kommer ju att ses tillsammans varenda dag i fortsättningen.
- Din mamma (som också är sutenör, bloggarens anm.) påstår att det har med nordbors sociala kontroll att göra, sa Fifi. Ett möte direkt på flygplatsen verkar så planerat. Att istället träffas på en fin bar inne i stan ser mera spontant ut, säger hon. Det är den stora kärleken som slår till.
- Harald Svendelin är som sagt en bra karl, sa Chichi tankfullt. Väldigt renlig. På det viset är han en ovanlig nordbo. Han byter underkläder varenda dag också. Han kommer hit i höst igen. Han säjer att Singapore är mycket trevligare än Bangkok och Kuala Lumpur och Manila.
- Vi borde tacka nej till delegationer som mellanlandar på hemväg från Manila, sa Fifi. Det är rent livsfarligt. Kommer du ihåg den där galopperande mindanaoska gonorrén som hela Scandinavian Trading drabbades av när en sjukvårdsförvaltning var på hemresa?
- Jag har pratat med mamma om det, sa Chichi. Jag vill helst slippa nykterister också. Herregud vilken stank när riksdagens nykterhetsutskott var här förra året. Det verkar som om dom rentav är fysiskt rädda för tvål och vatten.
Ja, på den nivån är det. "Subtilt" är väl knappast nyckelordet, men författarens vällust är ganska smittsam. Han låter sitt alter ego Johan Torberg hålla långa utläggningar om den svenska sjukvårdens fixering vid anustermometrar - enligt honom fick privatläkare "bara göra avdrag för anustermometrar eftersom muntermometrar inte fann i riksskatteverkets register över läkarutensilier" - och hävdar att gamlingar i Östersund stämplats som senildementa för att fylla upp det överdimensionerade sjukhuset.
Jag hör till dom som hävdar att "Röda rummet" är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mej är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.
Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sej påhoppen bör man kunna relatera till ett slags sjuttitalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.
Fast dom där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så adekvata idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.
torsdag 2 oktober 2008
Tyck om Tyck om TV.
Så har jag då äntligen beställt fram och matat i mej samtliga avsnitt av teveserien Tyck om TV, som SVT sände åtta gånger under 1989. Programledare: Staffan Dopping.
Gissningsvis har han klippt sej sen dess.
Idén med programmet var alltså att folk skulle få tycka vad de ville om de program som sändes i TV, dvs SVT (TV3 hade visserligen satt igång sina sändningar, vilket man mycket smidigt inte låtsas om genom att uppmana tittarna att bara tycka om program "som alla kan se").
Tyckandet kunde utföras via brev, telefonsvarare - och Tyck om TV-automater, ett slags fotoatomatliknande bås som sattes upp i fem TV-hus i landet. Redaktionens egen förtjusning i uppfinningen går inte att ta miste på; tre-fem minuter per program läggs på att förklara hur man väntar tills det blir ledigt, sen går in, sätter sej på en "pall", trycker på knappen "spela in" och sen säjer vad man tycker.
Dopping kommenterar bl.a. automaten med fraserna "det är busenkelt", "varsågod och tyck" samt "visst är det spännande - det första magiska mötet med ett nytt kommunikationsmedel".
Vad tycker då folk? Till att börja med är de påfallande positiva till allt som visas i teve. Är folk upprörda, så är det främst för att Sköna söndag, Fräcka fredag eller Rekord-magazinet läggs ner. (Värt att notera är att Tyck om TV gjordes av Malmö-TV, liksom de tre nämnda programmen.)
Sköna söndags Catrin Jacobs - som enligt egen utsago var den som införde glamour i Sveriges television - förklarar att hon slutar för att "jag känner en livslängtan va och en längtan att leva i verkligheten". Hon "hoppas kunna komma tillbaka med något ännu bättre". Hon drar sej inte heller för att recensera sitt eget bemötande av kritiken mot programmets ytlighet: "Det klarade jag bra tycker jag".
När även Varuhuset ska läggas ner har en kvinna i Upplands-Väsby den goda smaken att skriva en dikt:
När Varuhuset tog slut
visste jag varken in eller ut
En sorg så stor och svår
att jag faktiskt fällde en tår
Var är dom nu - Sara, Bengt, Margareta?
Jag blir tvungen att efter dem leta
Mina vänner under så lång tid
som ger en skratt och sådan frid
Nej, tillbaka med Varuhuset i Kanal 1
för det var det bästa jag någonsin sett
Det är över huvud taget ett väldigt självgott Sveriges television som visar upp sej. Allan Schulman - idag mest känd för att vara pappa åt två narcissistiska bloggare, en gång Hylands koleriske producent - är visserligen besviken över att SVT inte velat uppmärksamma Hylands sjuttiårsdag med en direktsändning från hans födelsefirande (dom sände bara en flera timmar lång dokumentärserie) och flera är upprörda över att SVT sände "Streets of San Fransisco" (med Michael Douglas och Karl Malden) eftersom den "är gammal".
Men annars går Tyck om TV mycket ut på att Jan Guillou får lyssna på beröm på telefonsvararen och sen kommentera det. Det gör han ganska gärna.
Gällande några saker hettar det dock till:
1) Sporten. Ett par åldermän har varsin udda synpunkt - "låt oss slippa de många kameraväxlingarna i sportevenemangen", "sportkommentatorerna är så duktiga att de bör klara sej utan bisittare" - men annars handlar det förstås om sportens utrymme i kanalerna.
En kvinnlig teverecensent ur övre medelklass menar att Wilanders tennismatcher tar "en arbetsdag" av tevetid och att "människor har inte - bör inte ha - den tiden".
2) Bakgrundsmusiken. Detta gäller särskilt programmet "Sigma" (i Helt Apropås tappning "Smegma"). För att uttrycka det lika stolpigt som Dopping: "det tycks vara många som är intresserade av den populärvetenskapliga blandningen i Sigma" - dock har man lagt störande musik på reportagen.
Redaktören för Sigma får försvara sej och lugnar publiken med att han gått igenom reportagen i säsongens tre avslutande program och det finns "inte så kraftiga musikeffekter i dem".
3) Likheten mellan Aktuellt och Rapport. En brevskrivare menar att "Rapport med Bengt Öste räcker väl, men kunde vara lite längre" (som väl är ett kontradiktivt påstående?).
Och Valrhona-chokladets härförare på jorden, Svenskans dåvarande tevekrönikör Kerstin Hallert, får möta Aktuellts dåvarande chef Lars Weiss (i JÄTTEstort skägg).
Förutom att Hallert konsekvent uttalar Kissinger "Kiss-Inger" (högst oavsiktligt), så uppstår lite humor när hon börjar tjafsa om hur "statstelevisionen" behandlar "fru Thatcher" (högst avsiktligt) och bara intervjuar engelska människor "i slummen" "som fått det sämre" istället för att intervjua börsmäklare.
När Weiss försynt påpekar att hon politiserar, svarar Hallert med patenterad jag-har-mer-självförtroende-än-mina-tankar-har-täckning-för-syrlighet: "Det är JAG som politiserar? DET var intressant!"
Och exakt DÄR avbryter Dopping diskussionen för att förklara hur Tyck om TV-automaterna fungerar.
4) Våldet. Särskilt upprörda är folk över att "Läderlappen och Robin" sänds på barnvänlig tid. Det har bla. gjort att en brevskrivares son Charlie blivit aggressiv. Dopping gör ett experiment genom att låta barn på Förskolan Kamelen lyssna på signaturen - och genast börjar pojkarna fäktas och brottas.
Trots allt är debatten relativt sansad och belackarna trycker inte på förbud utan på att programmet sänds för tidigt och borde vara svensktextat så att ungarna förstår att Batman är god.
5) Drogerna. Här blir det så klart intressantare. En kvinna som jag gissar är frireligiös (hon har åtminstone frireligiösa glasögon) lägger ut texten om SVT:s långfilmer i Tyck om TV-automaten:
Samma fenomen: rollinnehavarna missbrukar droger... Det sniffas kokain och det injiceras heroin eller amfetamin. Hasch är också en av dom droger som visas ofta, ofta... Varför är det inga fler som skriker STOPP till detta vansinne?... Där vi kväll efter kväll får se ett förhärligande av dom droger som i verkliga livet bara leder åt ett håll: KÄPPRÄTT ÅT HELVETE!
Filmen hon syftar på är A Star Is Born, där Kris Kristofferson som bekant spelar en rejält nerknarkad rockstjärna. Den borde alltså enligt glasögontanten inte visats.
Istället har hon en konkret idé på vad Sveriges television borde göra istället: ägna dagliga 10-15 minuter, på bästa sändningstid, åt att upplysa om narkotikans fördärv.
Kvinnan är inte ensam om att reagera på droger. En tonårstjej i en Tyck om TV-automat uttrycker sej verbalt och initierat:
Även i Varuhuset tog dom upp ämnet droger då... Jag tycker serien visade ganska bra hur föräldrar ska hjälpa barn med droger... Och själv tyckte jag Rune och Margareta klarade det ganska bra att hjälpa Sara ...
Mest upprörd är den till studion inbjudna folkpartisten - och "folkhälsoarbetaren" - Barbro Westerholm, som får möta Lars Molin och klaga över att det dricks för mycket sprit i Tre kärlekar. Hon tycker det är beklagligt att sprit "glorifieras" i serien och att "man tar fram berusningen som någonting positivt". Problemet är framför allt att Tre kärlekar "är så bra":
Det här ger människor en ursäkt för att inte ändra sitt umgänge med alkoholen.
Molin plirar bak glasögon och säjer på släpig norrländska att han "sysslar med dramatik" och undrar försynt om "nästa steg skulle vara att jag tog bort alla fula människor, alla handikappade?"
Och mitt i röran av folk som tycker, folk som tycker det är kul att se sitt namn i teve, folk som tycker Tyck om TV-automaterna verkar fräsiga, folk som tycker det är mödan värt att påpeka att man tycker nåt är bra, folk som upprörs över att film skildrar verklighet, folk som tycker "det är för mycket innehåll" i Oldsbergs talkshow och "för mycket elände" i nyheterna, programledare som formulerar sej och är lite för förtjusta i sin Tyck om TV-apparat, jätteful grafik och en irriterande känsla av att alla är så jävla nöjda med saker som uppenbarligen är dåliga, framstår Molin onekligen som The Voice of Reason. 
Så var han också en man med ett skägg.
.jpg)
