Under några månader i åttitalets slut hette svensk litteraturs gossen Ruda eller enfant terrible LOB. En tid senare hette han väl nåt annat, Nikanor Teratologen eller Sebaot X eller nåt liknande som lät lagom kätterskt och gudsföraktande. Ibland heter han Magnus Dahlström, för det mesta Stig Larsson.
LOB - Lars-Olof Bengtsson - hade varit en lokalkändis i Göteborg sen sjuttitalets slut, då han övertalades att vara med i punkcombon Göteborg Sound för att de drack mycket starköl. Mest känd blev den finstämda visan om Björn Borg - med det försynta påståendet "du har aldrig gjort ett handtag i hela ditt liv" - som lär ha gjort Södertäljes stolthet så gramse att han försökte dra LOB inför skranket.
1979 var det inte helt chic att ha synpunkter på nationalsymboler, oavsett om de skrev sej i skattesmitarparadis eller ej.
LOB - med ett smeknamn som dessutom är synonymt med Lagen om Omhändertagande av Berusad person - var en blandning av The True King of Rock'n'Roll Underground GG Allin och The True King of Fruntimmersvitsar'n'Göteborgsgemyt Sten-Åke Cederhök. Vulgär, oförutsägbar, snabbkäftad, galen, försupen och västkustpatriotisk. Åtminstone ännu 2002 still going bärsärk.
Första gången jag själv hörde talas om karln var i SVT-programmet "Stina med Sven", en lamare uppföljare till Nöjesmaskinen (dessutom innehållande programmomentet "Sven med Åke", som var en lamare uppföljare till Nöjesmassakern). LOB intervjuades av Dabrowski och Melander. Vad som sas kommer jag inte ihåg, men jag minns att han plötsligt spottade ut citronläsken SVT bjöd på och plockade upp en starkbock ur bröstfickan på jeansvästen. Sånt gjorde intryck på en trettonåring.
Han skrev alltså en bok, "Excelsior" (1988), som först bara trycktes upp och spreds bland LOB:s polare (typ Freddie Wadling), men som av nån Komvux-lärare fiskades upp och fick större spridning och kultursidesartiklar och ett par likartade uppföljare.
Det är en skitjobbig bok att läsa. Jag antar att det är medvetet. I botten ligger nån sorts bibelallusion. Boken är redigerad efter samma versprinciper som Den Heliga Skrifti. Verserna är ömsom långa, ömsom korta, alltid stötande, utom i de fall när de bara är billiga vitsar:
- Låt oss sjunga HERRENS lov!
- Jaså, har han semester?
Oftare är det frågan om billiga OCH stötande vitsar:
- Hur kommer det sig, tror du, att folkpartiet kunde lyckas så bra i valet 1985?
- Det berodde på att vi nådde ut med vårt budskap och tog väljarna på rätt sätt!
- Tog väljarna på rätt sätt? Hur då?
- Rätt på fittan!
Men ännu oftare är det BARA stötande:
Doris Lessing
är en hora
som bara skulle må bra
av att bli ihjälslagen
lite oftare
Ytligt sett är boken bara en enda postpubertal Onkel Kånkel-orgie i "urinwurstar", "slaskiga horfittor", "blöta smygfjärtar", grova personpåhopp på stackars Sune Mangs och inte minst ett kvinnohat som man gärna vill tolka ironiskt men inte riktigt kan. Samtidigt är den lite för smart, lite för genomtänkt och lite för rolig på riktigt för att avfärdas.
Mitt i regnet av bruna korvar som kläms ut ur världens rövhål finns en gapig kritik mot samhället i allmänhet och finkulturen i synnerhet där LOB inte riktigt lyckas dölja att han tänkt lite innan han satt sej vid skrivmaskinen:
Fan vad jag är symbolisk när jag bl a skriver: Det snackas ju så jävla mycket i mina dagar om gräsrötter och hur mycket de skall ha att säga till om. Gräsrötter skall väl för fan inte ha någonting att säga till om! De skall bara ha skit, så att de blir tjockare och skönare att trampa på. Men låter de växa sig för stora, då klipper vi av dem, jäms med, allihop. Liar och gräsklippare skär lätt genom skitfödda plantor ...
Att kalla det "tänkvärt" känns märkligt. Jan Berglin är tänkvärd, liksom Tage Danielsson (som intressant nog är en av få offentliga personer LOB nämner utan förnedrande epitet, som Peter "Skittänderna" Himmelstrand eller Jan-Ove "Fittdoften" Waldner) Tänkvärt är lika med finurligt är lika med underfundigt är lika med salongsfähigt. LOB vill inte befinna sej i några som helst salonger. Det vill kanske om man skriver:
Tänk om alla människor vore som jag
Då skulle allt telefonkatalogen se bra löjlig ut
Men det vill man definitivt inte om man några sidor senare skriver:
Christina "Dyngfittan" Jutterström gick för ett tag sedan på journalisthögskolan, gatan och heroin. Nu har hon slutat på journalisthögskolan.
1988 var det nog inte heller politiskt korrekt att uppdatera gamla skolgårdsvitsar med en krydda nationellt trauma:
- Men snälle Lob! Vet du verkligen inte att Olof Palme är död?
- Nä, jag visste inte att han var sjuk ens ...
"Excelsior" kallas av kritiker gärna "mastig" eller "tröttsam" och med all rätt. Man blir mätt och man blir trött, men samtidigt är det som att lyssna på en gammal parkbänksalkis som ibland plötsligt slänger ur sej nån insiktsfull sanning eller blottar ett oväntat kunnande.
För egen del blir jag på ganska gott humör varje gång LOB riktar sina brakskitar mot kulturparnassen:
Somliga tror
att det här med att skalda knäckprosa
bara är att sätta sig ner,
skriva ett par meningar
och bryta av dem på lämpligt ställe
så att det ser ut som en dikt
av Pär Lagerkvist eller så.
Och så är det faktiskt också.
Men intressantast av allt är att, just som jag sitter och stånkar och bläddrar och famlar bland klyschor som "slår in öppna dörrar" och "skriker så högt att det inte hörs", så hittar jag ett citat som omedelbart slungas mot mej:
Man höjer alls icke rösten för att argumenten skulle vara svaga, utan för att alls göra rösten hörd i ett land där megafonerna tillhör de rika!
Och så inser jag att den här boken, till skillnad från sånt jag själv skrivit eller sånt som brukar Augustprisbelönas, faktiskt är skriven för att författaren var tvungen.
måndag 22 november 2010
Göteborgsfittsbibeln.
torsdag 18 mars 2010
Anders Glenmarks felaktiga bandnamn.
Anders Glenmark är väl inte den hetaste producenten/artisten/skåningen som sjunger på hittepådialekt just nu, men det ska absolut inte hindra oss från att hacka lite på honom. Glenmark har ju aldrig varit ordens kung - "ingenting känns svårt/ för hon har blommor i sitt hår/ som bara jag kan se" ÄR ingen vidare text, och då skrev han inte ens den själv! - men extra tydligt blir det när man närstuderar vad han döpt sina bandkonstellationer till.
På sjuttitalet sjöng Anders Glenmark i vokalgruppen Glenmarks - minst tre svensktoppshittar! - tillsammans med farbror Bruno Glenmark, syster Karin Glenmark och faster Ann-Louise Hanson. Är ni med? Gruppen hette Glenmarks och bestod av en Hanson. Och innan Karin kom med i skönsjungargänget också Lisa Linn.
På åttitalet sjöng Anders Glenmark i gruppen Gemini - som betyder tvilling - tillsammans med sin storasyster Karin Glenmark. Ni ser temat?
På nittitalet sjöng Anders Glenmark i gruppen GES - döpt efter sångarna Glenmark, Orup, Strömstedt. And I rest my case.
Tre fel av tre möjliga. Hattrick i konstiga gruppnamn. Och då har vi inte gått in på själva låtarna.
(Eget betyg till spaningen: stark 3:a för engagemang, 1:a för pricksäkerhet.)
måndag 22 februari 2010
Benny Anderssons hobbies.
Benny Andersson började som organist i Hep Stars. Sen fick han skyhöga skatteskulder och togs om hand av Stikkan Anderssons fru Gudrun, som sanerade hans ekonomi. På Stikkans Polar hittade han en kille som spelat i det halvhippa Hootenanny Singers och haft hittar som "Omkring tiggaren i Loussa" och "Ring ring - här är Svensktoppsjuryn" (mel. Maxwell´s silver hammer).
De började skriva låtar ihop - "Hej clown", "Partaj aj aj", you name it - och ligga med ett par schlagerstjärnor och rätt vad det var så hade de bisarrt mycket pengar och var älskade av alla jordens människor, särskilt bögar och australiensare, dock ej av svenska proggmusiker.
Efter ABBA har Björn & Benny febrilt letat efter nya saker att fördriva tiden med. Först köpte de upp sej på Monark ihop med abborna, men skilsmässotrasslet gjorde det inte roligare att engagera sej i nåt så rasande osexigt som en cykelfabrik.
Så småningom tog Björn klart och tydligt ställning mot religionens inflytande på samhällsdebatten, medan Benny gav en miljon till Gudrun Schyman - och vi kan bara gissa hur häpna deras gamla antagonister inom vänstermusikrörelsen blev.
Men i övrigt verkar Björn främst ha valt det behagliga livet. Rapporter från honom handlar mest om hur han vill exploatera nån gotlandsö och undvika skatt. Då och då kallar Benny in honom för att skriva texter till de melodier Benny totat ihop medan Björn legat i solstolen.
Benny är, tror jag, den rastlöse. Likt Elvis Costello kastar han sej mellan de musikaliska genrerna: folkmusik med Orsa spelmän, nån annan sorts folkmusik med BAO, nån tredje sorts folkmusik i Kristina från Duvemåla.
Men Benny är inte nöjd där. Han vill mer än klia klaveret. För några år sen köpte han ett ruckel vid Mariatorget i Stockholm och rustade upp det till ett mondänmysigt hotell med showsalong. Det heter Rival. Jag var där i helgen och såg en show: Kvarteret Skatan. Det som gjorde mest intryck på mej var kanske det här dörrhandtaget:
När det blev upptaget såg det ut så här:
Det är ju hur cool som helst! Istället för att visa med en liten grej ovanför handtaget så visar man i själva handtaget huruvida det är upptaget!
Jag vill gärna föreställa mej att detta är Benny Anderssons personliga bidrag till inredningen. Jag tänker mej att han utarbetat handtagsidén tillsammans med sin fru, Mona (odödliggjord genom "Födelsedagsvals till Mona" med Kalle Moraeus birfilare). Jag föreställer mej att Benny fått en ingivelse när han stått och ryckt i mugghandtaget medan Mona suttit på insidan, eftersom åldern har gjort Benny något skumögd och han inte längre kan skilja rött från vitt ordentligt.
Det finns nåt fint med par som inte bara dricker vin och ser på teve tillsammans. Måns Herngren och Lena Ph konstruerade ett popbrädspel, Silvia gav häromsistens ut en bönbok (ja, det är lika bisarrt som det låter) som illustrerades med Hans Majestäts egna fotografier.
Jag vill gärna tänka mej att Benny och Mona har suttit tillsammans under höstkvällarna och stillsamt men engagerat resonerat sej fram till hur man kan piffa upp den där klassiska men oundvikliga toalettdörren. Jag vill tro att Mona plötsligt stannat upp i samtalet - "men vänta Benny! Så här kan man kanske göra!" - och så har hon rafsat åt sej en serviett och skissat upp - kanske inspirerat av nåt resorthotell på Madeira som hon och Benny flytt till under kulna vintermånader - ett genomskinligt plasthandtag med lampor i.
Och så har Benny sagt: "Mona! Du är ett geni! Du borde ha Nobelpriset!"
Och så har Mona sagt: "Äsch! Jag är ju bara en okänd figur som ingen riktigt känner till, men som i alla fall har fått min egen födelsedagsvals ..."
Och så har de fortsatt dricka te i stillhet medan Benny då och då har skrattat till vid tanken på en så enkel men ändå så genial konstruktion. Där och då har Benny förstått varför han dumpade Agnetha - eller om det nu var Anni-Frid - för en påfallande anonym och okänd kvinna.
Så tänker jag mej att det gick till. Jag har naturligtvis ingen som helst täckning för det resonemanget.
fredag 22 januari 2010
Tillägg gällande Himmelstrand.
"Det är bara min kropp du vill åt":
Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ
Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!
Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa
Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng
"Ljudet när du snarkar":
Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund
Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm
Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna
Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va
Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå
Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt
Här ryms bara en av oss - det är jag
Det är dags för en av oss att dra - det är du
Två som aldrig kan bli en - det är vi
Vakna nakna tjej - vår stund är förbi
Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra
Som Lennart Persson en gång skrev i en recension: "Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund". Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.
torsdag 21 januari 2010
Gläns över Himmelstrand.
Han skrev - jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till - merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.
Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både "Tjejernas fula visor", ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes "Bordellmammans visor"-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt "Folklår". Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som "Kuken blåser tuba", "Å musen å ja" och "Snoppen e toppen".
Några år tidigare sammanställde han - tillsammans med Ingela "Pling" Forsman och sin fru Kerstin Aulén - insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga "Nu ska vi sjunga"-bok.'
Som sagt: en renässansmänniska.
Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager - "dang-dang" (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), "om jag hostar till nån gång så gör hon toddy", "spela squash", "överfrallor", "mister Medelsvensson" - är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som "Gå och göm dej, Åke Tråk" eller "Det sa prästen ingenting om" är typiska.
Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit "Lita inte på tjejer" (med fortsättningen "Det är farliga grejer") är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis "Jasså du man ska bli farsa" (med raderna "Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart - visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall"). Och så "Pang sock swish":
Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy
Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av "Little green apples":
Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst
Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad den klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”
Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln "Det börjar verka kärlek, banne mej" också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.
ch de välbekanta "En man i byrån" (som inte handlar om en massagestav) och "Håll dej till höger, Svensson" (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna "Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig", "Aja baja Annamaja" och "Det är bara min kropp du vill åt".
Och - inte helt oväntat - "Blaj bla bla blaj" och "Jag är knäpp".
fredag 18 december 2009
Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!
Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till "finurliga memoartitlar" och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.
Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette "The Look". Boken heter m.a.o. "The Book".
onsdag 11 november 2009
Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.
Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:
Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.
Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".
Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.
Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.
Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:
En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.
Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:
Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".
Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?
Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.
Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:
Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.
Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!
På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)
Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".
Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".
Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?
Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.
Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":
Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.
Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.
Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.
torsdag 29 oktober 2009
Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.
Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.
Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth - som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka - har enligt baksidestexten skrivit:
Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker "äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom" uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.
Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.
Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att "ingen kommer till Fadern utom genom mig":
Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.
Och så lägger han till en liten funderare:
Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.
Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget "ironi" (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):
Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen "farbror", utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern - inte Modern.
När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju - "Gud för mig bara 'är': i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud" - fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:
En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.
Gruppen The Christians - döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian - begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var "en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk" och "den förste hippien". Arnroth:
För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.
Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:
"Dö, din (svordom) bög! Dö!"
När han börjar diskutera Prince:
Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.
Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:
Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.
Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?
Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.
Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:
Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.
Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sej kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:
I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.
Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, "rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken". Easton har i en citerad intervju kallat sej kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag "för att bli ett med Herren". Arnroth kontrar:
Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.
Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:
Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibeln Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.
Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit "Missionary Man" - "låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!" - och Kay Pollacks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.
Det är en bok som snarare gör en glad och ... säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sej på. Istället kan man luta sej tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.
Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.
Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin "som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld" på försättsbladet.
måndag 17 augusti 2009
Plura kan inte räkna!
"Håll huvudet högt" ligger på Eldkvarns Limbo och beskriver osentimentalt, värdigt och rörande en moders död.
Jag gissar att det är Pluras och Carlas egen mamma Magda det handlar om - hon som Plura fortfarande hyllar varje år genom att göra sillsallat till jul (en av alla dessa meningslösa saker jag vet om folk som jag aldrig träffat bara för att jag läser memoarböcker istället för att lära mej nationalekonomi).
Det är ett makalöst stycke text som får mej att böla värre än en hormonell Lill-Babs. Men varje gång jag lyssnar tvärtorkar tårarna på slutet eftersom texten blir så förbryllande:
Att följa sitt hjärta - fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt
Vad fan menar karln? Vilka är de fem orden? "Att följa sitt hjärta" är fyra ord, "man kan bara förlora" är fyra, "hålla huvudet högt" tre och "man kan bara förlora och hålla huvudet högt" åtta. Vilka ord åsyftas? Bara några slumpvisa av dem? "Att", "sitt", "bara", "hålla", "högt"?
Förklaringar mottages tacksamt.
måndag 9 februari 2009
Kan Folkrepubliken Sveriges nationalsång bli en rocksång?
Vi har tidigare läst om två unga stofila radikaler i Göteborg som hatade rockmusik för att den gjorde dem borgerligt kåta. I Stockholm fanns ett gäng maoistiska teoretiker som kallade sej Sveriges Kommunistiska Parti. De valde anti-rock som sin officiella partihållning.
I skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" försöker ett antal olika män förklara varför rocken är skadlig och destruktiv. Artiklarna har rubriker som "Vem tjänar Bruce Springsteen", "USA-musiken i Sverige är en sjuka", "Rocken - den sista grenen på det borgerliga musikträdet" och den ovan i rubriken citerade.
Det är en fröjd att läsa för nån som gillar bisarr argumentation och knastertorr prosa.
En tvåhundra år gammal man som heter Thomas Nydahl går till hätskt angrepp mot Nationalteatern, som knappast var en politiskt renlärig grupp men gillades av KFML(r) för att den var från Göteborg och trots allt gjorde musik som gick att lyssna på. Nydahl är mycket irriterad på att Nationalteatern på sina konserter "lyckas piska upp en allmänt hysterisk 'pundar'-stämning" och på bristen på klassteori i låtarna:
I Nationalteaterns lilla värld finns en grupp verkliga revolutionärer: de som bestämt sig för att svära och slåss, knarka och supa sig fulla på mellanöl. Det är revolt i ordets rätta mening! (I mina ögon en revolt på borgarnas villkor, en "revolt" som leder till passivitet och fullkomlig politisk inskränkthet).
Mot denna grupp står samhällets verkliga förtryckare: snuten med batong i högerhanden! Det är så sant: pundaren upplever polisen som den omedelbare förtryckaren.
Men ska man om man kallar sig kommunist sänka sig till den nivån? Vore inte istället polisens agerande en bra utgångspunkt för att visa den verklige förtryckaren: monopolkapitalisten!
Stefan Ringbom - den musikaliska motorn i SKP-anstuckna Fria Pro-teatern - skriver den borgerliga musikens historia och lyckas använda olika varianter på ordet "borgerlig" i två av tre meningar. Han hävdar att "rock and roll är den senaste nyskapelsen inom den borgerliga musiken":
Faran när vi börjar använda musikindustrins produkter är att vi själva så lätt dras in i deras insmickrande tuffhet och tillämpar deras sätt att förhålla sig till musiken och publiken. Det är därför den blir så svår att använda anser jag.
Det finns dom som invänder att rock and roll bygger på blues, som är folklig musik. Det är rätt, men drastiskt uttryckt, varför i herrans namn ska den svenska arbetarklassen lägga den amerikanska arbetarklassens musik till grund för sin musik?
Och nej, svaret "för att den svänger" gills inte. Här pratar vi om kommunistiska akademiker som vill lyfta fram den svenska folkmusiken med fiol och dragspel som ledmotiv till den kommande revolutionen.
För oss idag är hela debatten obegriplig och på så vis fick ju så klart gammelmännen i SKP rätt: den amerikanska "degenererade" rockmusiken är en mycket självklarare del av vårt kulturarv än Skäggmanslaget. Men ärligt talat - det är för att den är något lite sexigare.
Oktoberförlagets (SKP:s bokförlag - gav bl.a. ut en rockplatta med Lasse Tennander) chefsideolog Anders Johansson skriver i sitt debatthäfte saker som "rocken har aldrig varit knuten till massrörelser inom den amerikanska arbetarklassen", "man kan inte säga nåt om (folklig) förankring om man inte kan påvisa att kulturen har sprungit fram ur arbetarklassens kamp" och "sådan musik är imperialistmusik och den kan inte 'omfunktioneras' eller fås att ändra klassinnehåll genom att man tricksar med texterna".
Och i Håkan Laghers bok "Proggen" berättar Lasse Tennander att samme Johansson "älskade ju också Springsteen och spelade luftgitarr i studion när vi spelade in".
tisdag 3 februari 2009
Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.
Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttitalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mej (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sej själv.
1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken "Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?"
Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen (bilden), använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:
Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.
Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:
En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.
Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.
Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.
Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sej för revolutionens sak?
Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:
I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk "flum"-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.
Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer - dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:
Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt - för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.
Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst "svårsjungen", svår att komma ihåg - inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?
Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska säjas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.
Så kul var det när pappa var ung.
tisdag 2 december 2008
torsdag 4 september 2008
En karriär att avundas.
Finge man byta sitt liv med någon annan, skulle jag lätt ha tagit Hans Hatwigs liv.
Nog har karln inte bara ett namn utan också en karriär att avundas? Han kom till Sverige från Tyskland på sjuttitalet, startade då tidningen Poster, blev bästa kompis med Kiss och Slade och tog en nakenbild på Mick Tucker i Sweet. Sen startade han tidningen Okej, fick hänga med Anders Tengner och lottade ut The Runaways-sångerskans trosor.
Och då är vi bara framme vid tidigt åttital.
Sen gjorde han inte mindre än två usla filmer: 1) skräckisen Blödaren (med Sussie Ax från hårdrocksbandet Stitch och - tadaaaam - Danne Stråhed!) med regi, foto, manus och produktion av Hans Hatwig (jfr Orson Welles, som också regisserade, producerade, skrev och visserligen bara spelade huvudrollen i Citizen Kane).
2) Gröna gubbar från Y.R! En fullkomligt självlysande film, kanske inte som just film betraktat, men som uppvisning i ohämmad spekulation. I princip hela filmen är inspelad på Skara Sommarland, med Bert Karlsson i en cameo, och tro det eller ej men Karlsson var också med och sponsrade.
I huvudrollerna har Hatwig – på gammalt marknadsvarietémanér – placerat tre dvärgar som han dessutom rakat på huvet och målat gröna. Dessa tre föreställer dom tre gubbarna från planeten Y.R., Yr-ving, Yr-sel och Yr-vaken.
Så är premissen upprättad: några rymdgubbar landar på ett utedass placerat långt ute i en granskog, och några unga människor utan skådespelarbakgrund sätts på att leta upp dom. Vad kan man mer begära av en film? Möjligtvis Carl Billquist som hysteriskt militärbefäl med namnet Pansarsson och festliga förolämpningar av typen ”grönfläckiga halvidioter” och ”sanslösa paraplyråtta".
Att skådespelaren (eller motsvarande) som identifierar tefatet på sin hemmaradar råkar säja "okänt företag" istället för "okänt föremål" kan man välja att se som ett tecken på att filmen gjordes lite för snabbt och med lite dålig tid för omtagningar. Man kan också se det som ett tecken på Hatwigs charmiga låt-gå-mentalitet.
Närmast känns det dock som en freudian slip, för är det något som inte förblir okänt i Gröna gubbar från Y.R. så är det just företag. Skara Sommarland får tokstor exponering, vilket givetvis kan ha att göra med att Bert Karlsson var med och sponsrade.
I en sekvens framträder bandet Bubbles på Skara Sommarland. Tusentals (åtminstone låter det så; vi ser bara tiotals) unga människor står och beatlesvrålar efter Bubbles, som sjunger sin förmodade megahit "We are the Bubbles". Att ingen hört talas om Bubbles innan filmen och inte heller nu (vi pratar alltså inte om det Bubbles som existerar idag), tar vi som ett indicium på konstnärlig frihet.
Inte bara Karlsson-produkter visas ogenerat upp i varenda bildruta. En av dom gröna rymdgubbarna kastar sej också över ett exemplar av kulturtidskriften Okej. Och faktiskt är Okej den enda tidning DVD-utgåvan hittat ett uppskattande recensionscitat ifrån: ”höstens roligaste filmäventyr”.
Men trots att han alltså gjort en film som tokhyllats av sin egen tidning, kände inte Hatwig att det var dags att dra sej tillbaka och börja odla krukväxter. Han fortsatte att utöka den svenska tidningsfloran med den ena kulturtidskriften efter den andra.
Först startade han "En ding ding värld". En tidning om hundmänniskor och långtungor; enligt Hartwig själv var allt tryckt i färg sant och allt i svartvitt påhitt. (Excerpten snodd... lånade härifrån.)
Sen startade han Veckans Nu!
Sen - vid typ femti års ålder - startade han Månadens date. (Visserligen en jätteflopp, men ändå.)
Och nu - Royal! Ett nytt glättigt magasin om den lätt grumlade genpoolen på Drottningholm.
Och dessutom ska han ge ut en roman om ett storpolitiskt jättescoop han fått av en Mycket Viktig Person för 25 år sen och som verkar ha förgreningar långt upp i Nazi-Tyskland. Och varför inte? Har man ägnat sitt liv åt att klippa och klistra i tyska veckotidningar så är det klart att man får mängder av storpolitiska scoop kastat över sej.
Ärligt talat: det finns inget annan stämpel på karln än "renässansmänniska".
Möjligen "knäppgök".
onsdag 27 augusti 2008
En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.
Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 - f.ö. samma år som Galago hostade igång - och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.
Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?
När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sej) som en aktuell vänstertidning.
Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.
Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för "Mannen med dom stora kalsongerna", ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.
Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:
Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:
Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.
Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.
Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:
Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):
Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.
Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:
Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.
Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):
Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.
Bonnie Bernström (suck... ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):
Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.
torsdag 7 augusti 2008
Rubiner för svin del 5: vingar, änglar, kräldjur, demoner, sex och våld
Arkitekten Allan Rubin (född 1935) skrev 1982 en bok om nåt som påstås vara "drogkultur". Boken heter alltså "Inget är som drogen" och har för säkerhets skull underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla" OCH överrubriken "HASCH". Den handlar om hasch.
Fast mest handlar den om Allan Rubin och hans oförmåga att förstå kulturella intryck och hans arrogans mot helhetsbilder. I kapitlet "Vingar och änglar; kräldjur och demoner; sex och våld i drogens spår" är han för ett ögonblick en smula ödmjuk:
Samtal med ungdomar har fått mig att förstå att det jag kallar för popmusik i själva verket är en rad olika musikformer. Man talar om pop, rock, hård-rock, funk, dub - och andra. Jag har inte haft tillfälle att lära känna skillnaderna och kallar därför hela den ungdomliga musikkulturen - litet oegentligt - för popmusik.
Denna grundläggande okunskap hindrar dock inte arkitekten från att - utifrån ett besök i en skivaffär - dra ett otal slutsatser:
Redan i fönstret fann vi skivomslag visande flygande människor svävande i kosmos - men det var bara början. [---]
Här fanns t ex omslag med artister med underliga ansiktsuttryck. Först nu förstod jag. Slappa ansikten, inåtvända blickar och stora pupiller - detta var utan tvivel drogade ansiktsuttryck. Här kunde kunderna förstå att artisten var en samfundsbroder - och budskapet vad man sökte.
En del av dessa bilder hade dessutom getts ett förstärkt droguttryck genom att man arbetat med fotografiska förvrängningar och förskjutningar. Ambitionen var uppenbarligen att ge associationer till psykedeliska berusningsupplevelser - ännu ett försäljningsknep för att locka sin kundkrets. [---]
Här fanns alla de välkända missbrukarna: Bob Marley, David Bowie, John Lennon, Jimi Hendrix, Rod Stewart, Nina Hagen... listan kan bli lång. Nog ser det ut att vara ett plus i kanten om man själv är missbrukare när man vill nå pop-publiken. [---]
Till detta kom att påtagligt många bilder - och även texter till låtar - skildrade flygupplevelser i olika former. [---] Allt från svävande människor i rymden, som enligt texten är "Higher than high", till fåglar, raketer, vampyrliknande varelser, människor maskerade som fladdermöss och fladdermöss som människor. Till alla dessa bilder kommer alla de som skildrar rymd och kosmos. [---]
Här fanns religionsmystik med reinkarnationsmotiv och med orientaliska inslag. Andra bilder visade släktskap med den västerländska religiös-mystiska konsten. [---]
Här fanns samma kräldjur, vampyrer, ormar och benrangel - alla de klassiska dödsmotiven från den religiösa konsten. [---]
De var många gånger rena orgier i groteskeri och död. Knivar, köttslamsor, sterila landskap, undergångsstämningar, aggressiva uttryck och människor sminkade till demoner... [---] I många fall var bilderna så motbjudande, att det var svårt att förstå att de kunde locka till köp. Men dödsinriktade kunder tycks lockas av dödens budskap.
Allan Rubin - som i egenskap av arkitekt säkert vet mycket om murade stommar och vattenburen golvvärme - kallar detta "drogkulturens alster, producerade av drogskadade med avsikt att nå drogskadade". Och i paranoikerns världsbild står förstås Etablissemanget i kulissen:
Så berättar en tjugoåring (för vem får vi aldrig veta, min anm.), som sedan flera år kämpar för att bli fri från sitt beroende, hur vissa låtar av detta slag väcker ett sug efter drogen. De återupplivar "dofter" från tidigare drogupplevelser som lockar till upprepning. Drogartisternas alster fungerar därmed som aptitretare för drogskadade och kan leda till ökat missbruk.
Dessa drogstimulerande alster sprids genom de stora etablerade skivbolagen - och de bejakas av recensenter i våra dagstidningar. Hur i hela världen tror någon att ungdomarna ska ta socialstyrelsens kampanjer mot drogen på allvar när samtidigt etablissemanget opåtalat kan sprida drogkulturen och dess budskap?
Men det tar inte slut där. Det finns tydligen också förråande filmer där "inget groteskeri" längre är "grovt nog":
Och än mer skrämmande ter sig denna utveckling när man får klart för sig att de cannabisskadade inte söker sig till dessa alster enbart för att få tidigare drogskador stimulerade, för att njuta av vålds- eller sexporr i enlighet med den hjärnhalva drogen framhävt.
Flera amerikaner har berättat att missbrukare även förbereder sådana "porrhögtider" genom att röka före föreställningen (konsert eller film) eller under själva seansen som vid Springsteenkonserten i Köpenhamn. Speciellt gällde detta våldsfilmerna. På detta sätt blev brutaliteten extra njutbar.
Bland den vålds- och sexporr som påstås vara extra njutbar finns filmer av - Rainer Werner Fassbinder. Det är alltså inte ens lågbudgeterad sleazeunderground Rubin syftar på; även en av Europas mest hyllade filmförnyare får huvet avklippt i den rubinska inkvisitionen:
Fassbinder har mycket riktigt figurerat i pressen i samband med narkotikaåtal. Kan detta vara en bekräftelse på att drogprodukter apellerar till drogskadade?
Och så reser Rubin tonläget från hysterisk till over the top när han plötsligt hakar upp sej på att Aftonbladet framhävt "popmusikern" Ulf Lundell "som något av en ungdomsidol" (vilket låter som ett tämligen objektivt konstaterande från 1982).
Som bevis för det olämpliga i detta citerar Rubin en recension av Lundells turnébok "Det är långt mellan lycka och leda". DN-kritikern Leif Nylén är uppenbart negativ till Lundells romantiserande av det vilda turnélivet och skriver i en passus:
Att det vänds upp och ned på en och annan möbel, att det dricks åtskilligt, att något gram kokain passerar i periferin behöver man inte direkt moralisera över...
Rubin kommenterar:
Här lyfter arbetarrörelsens tidning (alltså AB, som kallat Lundell "något av en ungdomsidol", min anm.) fram drogmusiker som idoler för ungdomen. Har smittan spritt sig till redaktionen? Och hur är det med Dagens Nyheter! "Inte mycket att moralisera över" kokainmissbruk! Läser Dagens Nyheters ledning sin egen tidning?
tisdag 5 augusti 2008
Rubiner för svin del 3: Ebba-grön på området.
I boken "Inget är som drogen" (med sin mängd av alternativa titlar, alla innehållande "hasch") använder arkitekten Allan Rubin samma guilt-by-association-bevisföring som gjorde McCarthys amerikanska femtital till en härva av paranoja och självcensur.
Hans metod går mycket ut på att han a) går in i en skivaffär, b) noterar att skivaffären säljer skivor med specifika grupper, c) noterar att skivaffären också säljer armmärken med hampablad, d) påstår att grupperna är drogskadade.
Likadant gör han med klottret. Alla inringade a:n - anarkistsymbolen - blir i sej drogskadade och legaliseringsbenägna, eftersom somligt klotter med inringade a:n är pro-legalisering.
Han har kommit över ett exemplar av punkfanzinet KLOAK STANK och hänger inte, till skillnad från alla andra, upp sej på särskrivningen utan på innehållet. Han citerar en sida med en diktartad, stream-of-consiousnessdrapa mot samhället, i spåren från beatnik och cut-up:
VÅGA VÄGRA VÄRNPLIKT Ställ inte upp för MILITÄRISMEN (sic!) utan vägra ge ditt LIV som KANONMAT... utan SLÅS (sic!) för fred... VÄGRA LYDA Ifråga sätt (sic!) allt som SVINEN säger TILL DIG... RIV ALLA FÄNGELSER... DU KAN ÄNDRA PÅ ALLT... GÅ SAMMAN OCH BÖRJA SLÅSS FÖR ETT BÄTTRE LIV... BEFRIA ALLA... KÄRLEK & UPPROR... LEVE FANTASIN... LEVE ANARKIN... LEVE B.F.F. (Beväpnad FörortsFront, min anm.)
Det här skulle kanske jag karakterisera som naivt men ärligt. Rubin kallar det "en fullständig redovisning av vad anarki i drogbetingad tappning står för". (Magnus Jonsson, redaktör för Kloak Stank, är idag frilansfotograf med inriktning på tredje världen.)
I samma stycke skriver Rubin:
Den som fortfarande känner sig osäker om det verkligen finns samband mellan drogen och den samhällsupplösande viljan uppmanas att studera EBBA GRÖNs aktuella skiva ´We are only in it for the drugs´. Låtarnas rubriker avslöjar vad drogkulturen uppmanar till: ´Totalvägra´, ´Sno från dom rika´ och ´Beväpna er´. På en annan skiva sjunger man ´häng Gud´.
Rubin besitter samma ovilja och oförmåga att tolka bilder och förstå frustration som Erik Zsiga, nyliberalen som dansade för några somrar sen med boken "Popvänstern" där han ogenerat kopplade ihop Ken och Linda Skugge.
Den som bemödat sej att läsa texten till "Häng Gud" vet att den är ett stycke gymnasial religionskritik:
Gud e fascist
Gud e rasist
För Gud gillar inte fattiga
och Gud gillar inte svartingar
Och inte fan gillar han dej
Han har glömt dej för längesen
Det är ö.h.t. roligt att läsa om Ebba Gröns farlighet 2008. I backspegeln framstår ju Ebba främst som en något hippare och förortsskitigare förlängning av proggrörelsen, med proggcovers på repertoaren och uppmaningar som "Köp Hallbladet!" på innerkonvoluten, långt ifrån den riktigt storstadscyniska heroinchica Bahnhof Zoo-punkgrenen.
Rubin hävdar alltså att totalvägran är en samhällsupplösande handling (vilket t.ex. måste komma som en nyhet för buddhister och Jehovas vittnen). Och det är också farligt på sikt! Allan Rubin:
Många av dessa vapenvägrande haschdrabbade placeras då i s k vapenfri tjänst, vilket ofta innebär arbete på lekis eller dagis. Denna är bakgrunden för många i denna nya kategori barnvårdare - nittonåriga grabbar med långt hår och hippieliknande klädsel, som nu sätts att ta hand om våra barn - det värdefullaste vi har!
Rubin går sen igenom P3-programmet Ny våg, som var SR:s punkfäste under några tidiga stormiga år på åttitalet. Rubin citerar ett antal framförda texter som "blev en otäck illustration av drogkulturens samverkan med etablissemanget":
Guds barn - era jävla barn
(Pissoir)
Ja knugens kuk - knugens kuk
Alla vill vi se knugens kuk
Veta hur den e - knugens kuk
(Kriminella gitarrer)
Det hände igår när jag knullade min hund
Dom har alltid spottat på mig
Dom satt där och äcklade sig mitt på ljusan dan
Idag har jag gjort det
och jag sköt och sköt och sköt
Idag har jag gjort det
(Dom dummaste)
I programmet spelades dessutom Ebba Gröns gamla anthem "Skjut en snut". Rubin redogör indignerat för Radionämndens beslut att inte fälla programmet för att ha spelat dessa låtar, och hakar speciellt upp sej på Radionämndens formulering att programmet riktar sej till "en ungdomlig publik med speciellt intresse för den musikgenre som kallas punkrock".
Rubin - och se framför er hur blodådrorna i arkitektpannan reser sej till bergskedjor - skriver:
Speciellt intresse för denna musikgenre - inte är det en musikgenre det handlar om, snarare en droggenre.
I en mening stannar Rubin upp och hämtar andan. Kanske han trots allt inser att han är en fyrtisjuårig husritare, kanske han till och med inser att hans överreaktion tangerat hysterin:
Kanske kan det här tyckas att jag alltför snabbt förknippar programmet och dess budskap med drogkulturen.
Men lika snabbt är Allan på banan igen och förklarar inte bara hur "ungdomen" fungerar utan också hur den bör fungera:
Ungdomen har ju alltid stått för revolt och tagit avstånd från auktoriteter som kungahus, kyrka och polismakt, och även från etablissemangets gängse moraliska lagar. Men när detta ifrågasättande sker genom att diskutera knugens kuk, tala om "Guds jävla barn", uppmana till "skjut en snut" och att knulla sin hund, då ser jag detta som ett tecken på en primitivisering, en oförmåga att ge protesten ett konstruktivt uttryck.
Namninsamlingar, klassråd och påtryckningar på din lokala Barn-och-Utbildningsnämndsordförande: ja.
Frustrerade utrop och könsord: nej.
I den fortsatta texten ondgör sej Rubin över att Ebba Grön mottagit ett stipendium på 50 papp från Statens Kulturråd:
Man kan undra över hur mycket dessa etablissemangets representanter agerar som en följd av aningslöshet - och hur mycket som beror på att man av någon anledning känner värdegemenskap med drogkulturen.
Visst kan man undra det. Man gör sej lätt löjlig när man gör det bara.
Särskilt upphängd är Rubin på Ebbas cover på Dag Vag-låten "Flyger", "som helt oförtäckt och bejakande beskriver en flyg-drog-upplevelse" (på ett annat ställe skriver han på insinuant svengelska: "är det en ´drogtrip´ låten skildrar?").
Här blir den puritanska tankevärlden som mest fascinerande: texten i fråga skildrar absolut en människa som flyger - "jag flyger fram och prövar mina vingar" - men ingenstans nämns den minsta lilla illegala substans och VAD SPELAR DET FÖR ROLL?
Måhända skildrar låten nåt slags preparatbaserad lustkänsla - "ja tittar ner å ja ser en massa måssa/ de känns så skönt ja de känns så skönt att jag nästan får frossa" - men en inte oväsentlig ingrediens i lyrik (och motsvarande) är ju tolkningsmöjligheterna.
Jag håller det så klart inte för omöjligt att Stig Vig var pårökt när han skrev ner orden - varför skulle han inte ha varit det just då? - men på vilket sätt gör det låten moraliskt tveksam?
Texten innehåller inte ens en uppmaning att pröva själv. Den skildrar ett jag som flyger över några hustak och tycker det är mysigt. Jag vill minnas att Stig Vig sedermera la låten på sin barnskiva "Stickan & 2 Till". I kontexten barnlåtar - mazurkadansande gurkor, prickiga hästar och pyjamasklädda bananer - handlar den då fortfarande om det Rubin påstår? Och har det nån som helst betydelse?
Vem fan börjar röka hasch för att Stig Vig ser en massa "måssa"? Allan? Läser du, Allan? Svara mej - jag undrar ärligt.
fredag 1 augusti 2008
Ny sommarserie: Rubiner för svin.
På måndag skjuter den fart, En man med ett skäggs sprillans nya sommarföljetong. Liksom i fallet Henning Sjöström rör det sej om en bok i genren "helt jävla knäpp litteratur".
Liksom i fallet Henning Sjöström är det svårt att säja om det ska räknas som facklitteratur eller fria fantasier. Liksom i fallet Henning Sjöström vill man ömsom bläddra vidare, ömsom söka upp författaren och slå honom hårt i huvet med boken.
Vi pratar om en bok med den något överlastade titeln "HASCH. Hasch, anarki, kaos hotar oss alla. ´Inget är som drogen´". Temat är Droger. Författaren är en arkitekt med det Ture Sventon-klingande namnet Allan Rubin. Året är 1982.
I slutet av sjuttitalet gick Rubin runt i Stockholm. Han såg klotter av typen "Skjut en snut", "KSMB" och "Jag existerar!" Han såg ungdomar med "destruktiva" utseenden. Han besökte bokhandlar som sålde new age-kitsch och skivbutiker som sålde jackmärken med legaliseringsmotiv. Han läste i tidningen att Ebba Grön fick fina recensioner.
Gissningsvis träffade han även Staffan Hildebrand (då 33) och såg till att bli briefad på hur kidsen fungerar.
Allt detta fick honom att ta ledigt under ett år för att skriva denna volym om hur "drogkulturen" trängt sej in i samhället. Tillsammans med vad jag gissar var hans fru - han refererar till "Eva" som om hon är common knowledge - fotograferade han klotter, läste kvällstidningar och bläddrade i sin uppslagsbok.
I förordet erkänner han glatt att han inte vet ett piss om det han skriver om, men får det till att detta kan vara till deras fördel:
Vi har kunnat stå fria att iaktta och dra slutsatser - utan att behöva ta hänsyn till institutionschefer och anslagsgivare.
- samt andra som kräver faktakoll och sunt förnuft, frestas man att tillägga.
Ett axplock bland kapitelrubriken ger en hint om tonen i boken:
Hippies och punkare - i drogens spår!
Samfundets bröder tar kamp för sin drog
Drogen ger gemenskap som rättfärdigar missbruk
De haschrökande psykologerna - vår tids häxmästare?
Popgalor - farliga seanser för drogskadade
Klottret förmedlar drogens budskap!
Mjöldrygan i Småland
Rituella mord
Reptilhjärnan
Sover samhället?
Med lagom halsbrytande kopplingar till aztekerna och Jim Jones självmordssekt vill Rubin leda i bevis att artister som Bowie, The Clash och The Police, företeelser som förortsleda och tonårstristess, terrorism, astrologi och meditation, är betingade av drogmissbruk.
En DN-recension av en Springsteen-konsert innehåller kritikerklichéer som "erotisk värme" och upplyser parentetiskt att "cannabismolnen ligger som brandrök". Rubin reagerar med kraft:
Tydligen rökte publiken hasch fullt öppet - och detta ansågs inte anmärkningsvärt nog att ifrågasätta! - Var står DN i missbruksfrågan?
Erotisk värme, ölberusning och cannabismoln, artistens magi, hyllning till livsglädjen! Kan det tydligare beskrivas vad det handlar om? Var det frågan om en drogad voodooseans, denna gång lyckligtvis tillägnad livsglädjen? (Här vill jag 26 år efteråt svara Rubin: nej det var det inte, Allan.) Men vad skulle hänt om den primitiviserade publiken av någon anledning skulle ha utsatts för provokation?
För den som eventuellt vill veta nåt om cannabis och/eller ungdomskultur har den här boken inget matnyttigt att ge. Är man däremot intresserad av hur hysterisk debattonen kunde bli under åttitalets mest moralpaniska stunder, är det rena mumman.
To be continued.
fredag 25 juli 2008
Risken minns.
Härom året kom Risken finns för första gången på CD. Plattan heter förstås Risken minns och är på enskilda spår skitjobbig att lyssna på.
Men när dom är som bäst är Risken finns - bäst. En del av proggen men samtidigt dess skarpaste kritiker:
Du har ju läst böcker av Lenin, du vet ju precis hur det är
Du säger du snackar för folket, men folket får aldrig va' med
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!
[---]
Men om man pratar för sig själv så får man de svar man vill ha
Och om ingen står och lyssnar brukar svaren låta bra
Med munnen fullproppad av klyschor, citat från nån urgammal skrift
Tror du att en jobbare fattar ett dugg vad du vill när han går på sitt skift?
Du är så jävla radikal
Du är så jävla radikal, så radikal!
Man kan säja att Risken finns infiltrerade, för att inte säja infekterade, den självtillräckliga självgoda testuggarmaffian inom sjuttitalets vänsterrörelse. Det gjorde dom förstås förbannat rätt i.
Med rötterna i vad som fortfarande är det främsta skånska proggfästet, Smålands nation i Lund, gav sej Gunnar Danielsson och Lars "Ferne" Fernebring runt och lirade på musikrörelsens scener i landet. Där andra band höll ett anförande om situationen i Chile innan dom spelade sin Victor Jara-hyllning, målade sej Risken finns blågula i ansiktet och sjöng en triptyk texter betitlade "Självkritik" (som framförs i ordningen 2,1,3):
Varje medlem har sin egen madrass
Vi bor femton man i en etta med dass
Våran morgonbön lyder klass mot klass
Våran aftonbön: finns det mera brass?
Vi bor i kollektiv, vilket, vilket, vilket, vilket, vilket liv!
Att självkritik är viktigt för partiet visste redan Mao (varför samtliga kineser utom en var ytterst självkritiska). Det är också nyttigt för själen. Risken finns framstår idag - trots sina bitvis avantgardistiska röstkollage till låtar - som några som ärligt försökte tala till massorna och inte bara Dom Invigda.
Talade dom stundom till Dom Invigda, var det för att antyda att dom ävenledes var Dom Inskränkta:
Kom och sätt dig här i gräset, låt oss säga "Peace" i kör
Låt oss prata skit om samhället och världen
Det finns mera kitt i pipan, låt oss vråla så de hör
Att vi har tagit avstånd ifrån världen
Risken finns var lika mycket Abbott & Costello som Marx och Engels. Dom lekte melodifestival och hoppade kråka och munhöggs och gömde sej i publiken och presenterade låtar med meningar som: "Ja, den här låten är kanske inte så väsentlig men den är åtminstone väsentlig för mej och för dej och för alla andra".
När jag intervjuade Ferne för Hej domstol! pratade han om den gamla medicin-i-äppelmoset-principen. Det tog en lång stund för mej innan jag fattade att han såg politiken som medicinen och humorn som humorn äppelmoset. Jag tror än i dag att han bedrog sej: att bandet fått en större fan-skara om dom låtit bli att ständigt häckla sina fans. Om dom sagt rakt ut vad dom menade istället för att gömma sej bakom jobbiga ironier som tvingar folk att tänka själva.
Så såg min uppfattning om sjuttitalet ut. Tydligen hade Ferne en annan. Och till skillnad från mej var han trots allt med när det begav sej.
Jag har alltid hyst en enorm respekt för folk som skyr tryggheten i en krets av ryggdunkande. Som vägrar vänskapskorrumperas. Som håller rent inåt.
Nollnolltalets Risken finns heter Doktor Kosmos. Dom har också en olycklig förkärlek för lustiga artistnamn och halvstudentikosa upptåg, dessutom för synthljud som var lika enerverande när dom var inne. Men liksom med Risken finns har jag inga problem att identifiera ett tydligt ärligt uppsåt att förändra världen till a) en rättvisare plats och b) en roligare plats.
Och på samma stolta vis har dom inga problem att ställa sej på en scen i nån stockholmsförort och se sin publik i ögonen och förklara för dom hur grundlurade dom är under dreadlockshärvorna:
Partaj som satan.
Med dans på gatan.
Du hatar gatukontoret, för du är en haschtomte.
Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!
En tovig frilla.
En graffad villa.
Du hatar Svenssons, för du är en haschtomte.
En huva smyger.
En gatsten flyger.
Du hatar skyltfönster, för du är en haschtomte.
Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte! Haschtomte!
Du är en sann rebell och hårdför anarkist.
Stat och byråkrater, tycker du är jävligt trist.
Du tror att du är frontsoldat åt radikalismen,
men du är nyttig idiot åt nyliberalismen.
Det mest fascinerande vid en jämförelse av dessa texter med tretti års mellanrum är att den flumvänsterrörelse som kritiseras är närmast identisk. Dom har måhända slutat predika arbetarideal för arbetare - mest för att både arbetarna och idealen är försvunna - och slutat läsa Lenin. Men fortfarande förväxlar dom smutsigt hår med radikalitet.
onsdag 9 juli 2008
Explicit lyrik.
1993 kom Just D-plattan Tre Amigos - den med tre gamla proffsalkisar i Just D-mundering på omslaget. Året därpå fullängdsdebuterade Latin Kings med Välkommen till förorten.
Latin Kings skrev på sin låtsasvarning: "Varning! Våldsamma texter!"
Just D skrev å andra sidan: "Föräldrar rekommenderar: Trevliga texter".
Det sa ganska mycket om attitydskillnaden hos dom två band som får säjas vara den svenskspråkiga hiphopens pionjärer. The Latin Kings framstod som gravallvarliga, odistanserade, på allvar uppfattande sej själva som representanter för en amerikansk gänggangsterkultur, som rimmade "fadersgestalt" på "knark" och nog gärna hade velat ha ryktet om sej som lika farliga som NWA och övriga PMRC-stämplade. Just D var lojt och självironiskt tillbakalutande, självklart medvetna om sin egen obetydlighet i samhället.
Som medelklasspojke uppfattade jag då att det var Latin Kings som överdrev och Just D som tog saker med den rätta coolnessen.
Idag har jag en stark känsla av att det var tvärtom.
Visst, Dogge rappar nuförtiden mest om en cykel på köpet, men Latin Kings fyra fullängdare nämns med en särskild sorts respektdarr på stämbanden av dom som bryr sej. Veterligt är det ingen som pratar om Just D idag. Allra minst dom tre som utgjorde Just D.
För egen del kan jag konstatera att mitt nittonåriga jag hade fel. Även på den punkten.
.jpg)
