tisdag 29 januari 2008

Allt om min buskis.

Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet "buskis". "Buskis" behöver man aldrig förklara. "Buskis" är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. "Buskis" är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika "pissfitta" på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om dom så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)– spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i dom kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dom vilka ruttna pissfittor dom är.

måndag 28 januari 2008

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och - vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) - penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av dom största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig - kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

... den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren "Människor det varit synd om".

Skruvade timmen.

Söndagen 27 januari hölls comedy-festival på Slagthuset i Malmö. Alla var där utom vissa. 850 betalande. Av dom valde en påtaglig minoritet att gå till pyttescenen och titta på Weird hour medan Adde och Robin Paulsson skämtade på andra scener. I Weird hour framträdde bl.a. jag. Det var som att Iron Maiden och AC/DC lirade på varsin scen på Sweden Rock, och att man själv vore Jim Jidhed och uppträdde i pubtältet.

Annars var uppställningen på Weird hour ganska trevlig för den som gillar olika skånska män i trettiårsåldern som skojar om sånt dom tycker är roligt (Kringlan Svensson: horan - världens äldsta yrke?; Kalle Lind: Hylands (med tonvikt på Tuss och Per-Ótto); Ola Söderholm: diverse, bl.a. att bajsa ut en cykelhjälm; Valle Westesson: Bantar-Björn; Simon Svensson: Second life; Jesper Rönndahl: fräckisar, med viss tonvikt på pungen).

Det som egentligen gjorde timmen skruvad var a) att den var fyrtifem minuter (helt weird!) och b) att en uppträdande kraftigt avvek från dom andra: transan Claes Schmidt/ Sara Lund. Hen stack bl.a. ut med att vara tio-tjugo år äldre än vi andra. Och just det - sen var hen klädd lite grann som Alla Pugatjova också. Det var ingen annan.

Nu är Claes Schmidt ägare till Slagthuset och måste rimligen ha haft nåt att säja till om gällande sin egen placering i programmet, men det blev en lite märklig effekt att just hen uppträdde under rubriken "weird". Eftersom själva poängen med resonemanget hen framför på scen är att det inte är så jävla konstigt att en karl vill se ut som en avdankad syster Päiviränta.

Jag kan gå med på att det är helt skruvat att en trettitvååring är fixerad vid den sen länge döde Lennart Hyland, och att en annan pratar om Bantar-Björn inför en publik som föddes i samma veva Bantar-Björn åt sin sista feta sås.

Men det blir lite skruvat på skruvat när den som vill understryka att hen inte är skruvad blir inklämd däremellan. För vilken blir då poängen? Att hen i själva verket är skruvad? Eller att hen inte är skruvad, och att det skruvade är att den skruvade timmen ger plats åt en icke-skruvad? Men hur skruvat är det? Då kan ju vem som helst framträda under skruvade timmen. Och är den då så gräsligt skruvad?

Det blir för många metanivåer för mej. Sen ska jag villigt bekänna att jag själv inte heller känner mej så jävla skruvad. Eller rättare sagt: nog är jag skruvad, men 2008 känns väl det ganska normalt?

onsdag 23 januari 2008

Ett nästan seriöst inlägg.

16 april 1983. En upprörd Palme i riksdagens talarstol har retat upp sej på nåt Ulf Adelsohn sagt om svensk utrikespolitik (det här var i samma veva som moderaterna såg en sovjetisk u-båt i varje svenskt badkar och ibland nog såg rätt).

Att kritisera svensk utrikespolitik under Palme var att sparka Palme personligen på pungen. Att Adelsohn sen stack på valmöte i Finland och inte tog den utrikespolitiska debatten var en personlig skymf mot Palme. Karln skälver av indignation när han väser i staccato:

Efter dessa angrepp så försvinner herr Adelsohn till utlandet för att hålla valtal! (---) Hälsa honom att Sveriges utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.

Att Palme och Adelsohn inte var dom såtaste vänner är känt. Personkonflikten utnyttjades också flitigt av partistrateger inom bägge leden; varje gång Olle varit taskig mot Uffe var det synd om Uffe.

Lite anmärkningsvärt var det dock när man från moderathåll ville insinuera att Palmes irritation över Adelsohn hade antisemitiska undertoner (Adelsohn har judiskt påbrå - h:t i efternamnet är alltså inte för att vara fin i kanten).

När Palme vid nåt tillfälle kallade Adelsohn för "en främmande fågel" i debatten var Gunnar Heckscher, f.d. högerledare och själv judisk, snabbt framme och förklarade för Adelsohn att det är ett per definition antisemitiskt uttryck. Adelsohn själv ryggade en smula för påståendet.

Riktigt konspirationsteoretiskt blev det dock när man ur palmecitatet ovan ville krama fram att "häpp häpp" skulle syfta på det gamla slagordet HEP - Hierusalem Est Perdita (Jerusalem är förlorat) - som var särskilt vanligt under pogromerna i 1800-talets Ryssland (dvs en kristen kritik mot judarna som tillät muslimerna att gå in i Jerusalem).

It makes no sense. Indicierna som lades fram var att Palme med sitt baltiska påbrå skulle ha uttrycket särskilt aktuellt. Men fortfarande blir ju citatet fullkomligt obegripligt. Skulle Palme EGENTLIGEN ha sagt "inte hä hä och Jerusalem är förlorat - Jerusalem är förlorat"? Vad betyder i så fall det? Och vad har det med svensk utrikespolitik och pajaskonster att göra?

Enligt Adelsohn syftade "häpp häpp" på helt andra saker. I själva verket var Palme upphängd på ett uttalande Adelsohn gjort om sossarna, där han menade att "Gunnar Nilsson (LO-ledaren) sa HIPP, Feldt sa HAPP och Palme sa HÄPP". Vilket gör det hela marginellt begripligare.

Men jag tycker det är fascinerande som exempel på när man griper efter dom tunnaste halmstrån. Moderaterna hade väl alla skäl att tycka illa om Palme ändå - han tyckte ju inte som dom - och behövde knappast läsa mellan raderna och spå i kaffesump för att hitta indicier på att Palme tyckte Adelsohn var en fjant. Det sa han så gärna i klartext.

Sveriges Pensionärers Inaktualitetsparti. Eller: Intressepartiet antecknar.


Eftersom min bil inställt sej på Death Row och ska få sin slutgiltiga lethal injection om en månad har jag okynneskört lite i dagarna, och har på kuppen hittat en ny favoritkanal: Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI).

Alla ni som satt likhetstecken mellan "gammal" och "konservativ, reaktionär, omodern" - gratulerar! Ni har vunnit ett paket vuxenblöjor och ett liggsårsomslag!

Igår satt jag och avnjöt en paneldebatt om två aktuella fenomen som dom debatterande just gjorts medvetna om: mobiltelefoner och uppkoppling. Ingen av dom tre ägde en mobil eller ett internet-abonnemang. Och det står ju var och en fritt att välja bort nåt, men det fascinerande var deras verklighetsuppfattning.

Läste nån gång om en science fiction-film från sjutti-åttitalet där människorna i framtiden kör runt i flygande bilar men fortfarande måste leta upp en telefonkiosk för att ringa (kan det vara Bladerunner? Jag är pinsamt dåligt insatt i sci-fi). Ungefär där befann sej bordslöparmaffian i närradion.

Riktigt komiskt blev det när programledaren - f.ö. Ragnar Landerholm, som vi en gång hade med i Hej domstol där han sjöng en kuplett om Tage Erlander (mel. Skånska slott och herresäten) - frågade hur det skulle bli med telefonkatalogerna i framtiden. För där kan ju inte alla mobilnummer få plats, antog han lite ogenomtänkt.

En gammeltacka visste besked: då får man lösa det genom att alla människor har visitkort med sina telefonnummer som man får ge till varann, varpå var och en sen får föra in det i sin egen mobils telefonbok (det sista ett fenomen som hon förvånansvärt nog kände till).

Programledaren suckade. Han som just vant sej av med gengas. Skulle han nu vara tvungen att trycka upp visitkort också? Då måste han ju lära sej manövrera en stencilapparat!

Det sista var inte direktcitat, men jag är ganska bra på att läsa mellan raderna.

tisdag 22 januari 2008

[Doo:ku]-såpor.

Som sagt kommenterar jag av princip inte saker som hänt under modern tid, men det känns som om Jan Malmsjö inte kvalificerar sej dit även om materialet är nyinspelat.

I sista avsnittet av Stjärnorna på slottet satt han och ondgjorde sej över nåt som tydligen heter [doo:ku]-såpor. Detta är tydligen något som går på teve och som tydligen är förkastligt.

Tidigare har omnipotenta herrar som Persbrandt, Thommy Berggren och Thorsten Flinck uttalat sej om detta fruktansvärda fenomen som om det gällde deras egen psoriasis, som om [doo:ku]-såpor äter barn till frukost och ligger med dramatenskådisars fruar.

Det är liksom steg 1 i Grandiosa Kulturpersonligheters Dos and Don´ts att ta avstånd från denna pandemi som hotar att sprida gräshoppor och ökenstormar över mänskligheten.

Det är ungefär lika enkelt och slentrianmässigt som att gnälla på Stefan & Krister eller Per Gessles texter. Dörren gapar lika vidöppen som porten till dramatenskådisars bekräftelsebehov.

Men det riktigt intressanta med Malmsjös utfall är att det 2008 finns ett enda program i någon av dom kanaler jag får in som över huvud taget kan klassas som [doo:ku]-såpa. Det heter Stjärnorna på slottet.

Fantastiska fakta om Snoddas!

Visste ni att...

...Gösta "Snoddas" Nordgren var den förste svenske artist som fick en diamantskiva (300 000 sålda exemplar)? Skivan var förstås hans enda hit "Flottarkärlek" med den famösa refrängen "Haderian hadera". Baksidan var "Charlie Truck" med refrängen "Yippie ay/ Yippie ey/ Charlie Truck han är okej/ Yippie ey/ Yippie yim/ Det betyder tjo och tjim".

...Snoddas var helnykterist och inte ville spela in Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan för raden "vi har brännvin till tröst"?

...man lanserade godis med följande tagline: "Snoddas mjölkchoklad - med den underbara smaken"? Produkten kallades även "Snoddas-kola" och "Karusellen-choklad" (Karusellen var det Hyland-program där bandyspelaren lite otippat blev stjärna över en natt).

...Snoddas kontroversielle manager Torsten Adenby stämde en korvmoj i Linköping som lite out of the blue kallade sej Snoddas-kiosken? (Dom hade två produkter: kokt Snoddas-korv för tre kronor och stekt Snoddas-korv för tre kronor.)

...man också lanserade Snoddas-skjortan och Snoddas-statyetter i keramik?

...det gick många historier om hur Snoddas räddat människor mirakulöst (jfr Jesus Kristus)? En handlade om en alkoholiserad familjefar som brände motboken sen han hört Snoddas sjunga Haderian i radio. En annan handlade om hur Snoddas, på väg till ett folkparksgig, stannade vid en pojke som stod och väntade på att doktorn skulle ta hand om hans sjuka mor. Snoddas skjutsade pojken hem, gav pengar till doktorn och sjöng för den sjuka tills hon vaknade. Under tiden fick publiken stå och vänta.

...Snoddas under sin första folkparkssommar 1952 besökte 474 festplatser och höll lika många konserter?

...Snoddas passioner i livet var fiske, bandy, kaffe och att köra bil fort? Faktum var att han i princip drack ihjäl sej på kaffe, när han gick bort i kärlkramp vid 52 års ålder. Han menade också att det inte var några problem att han körde så snabbt som han gjorde, eftersom han kört bil sen han var åtta år.

...Snoddas hade enorma skatteskulder, vilket enligt många berodde på att hans manager blåste honom, enligt många andra på att han gav bort sina pengar till vänner och lodisar?

...Snoddas satte folkparksrekord som inte slogs förrän 1983 av Carola och 1984 av Herreys?

...Snoddas familj (fru, tre barn) bodde i Ljusne, medan Snoddas själv tillbringade sin mesta lediga tid i ett torp några mil därifrån? Familjen hade mycket sällan nån aning om var han var. Dom hade heller inga hushållspengar.

...detta kan ha ett direkt samband med att Snoddas hade minst två utomäktenskapliga barn?

...Snoddas var väldigt slarvig med intimhygienen och ofta inte ens hade tandborste med sej på turnéer? En av hans dragspelare kommenterade lakoniskt: "han kunde ha hållit sig renare".

...Snoddas då och då mellan utsålda turnéer (700 kr/gig) hoppade in lite på tegelbruket i Norrborn (60 kr/dag)?

...den apolitiske Snoddas på förekommen fråga brukade svara att "jag röstar på stenpartiet"?

...när man faktiskt noterade att en röst registrerats på Snoddas i valet 1952, kommenterades detta på ledarplats: "Det var ju bra det, för han hade ingen förut"?

...man på en turné drog med sej Snoddas eka, som folk fick plocka bitar som reliker ifrån? På en sommar omsattes tre ekor.

...Snoddas i ett Hyland-program på sjuttitalet antog utmaningen att leva på 17 kr i veckan? Han köpte fläsk och kaffe och rodde ut till en kobbe och klarade utmaningen med 50 öres marginal. Till sin fördel.

...Snoddas sista offentliga framträdande var hos Janne "Loffe" Carlsson i hans Cirkus-show? Det sista offentiga replikskiftet såg ut så här:

Loffe: Fiskar du torsk nån gång?
Snoddas: Ja, det har hänt.
Loffe: Hähä. Det är bra till kålpudding har jag hört.

...efter Snoddas död blev det auktion där folk slogs om att ropa in Snoddas uppstoppade fiskar?

...Snoddas vid ett framträdande på Frasses tivoli tog ett stort tivolitåg som gage sen tivoliägaren hävdat att han inte hade pengar? Snoddas körde sen hela vägen hem med tåget.

...Snoddas så gott som efter varje gig succésommaren 1952 fick finna sej i att folk tagit med sej hans backspeglar som souvenirer?

...Snoddas fick sitt namn för att hans far krängde knullgummin? Pappan gick själv under namnet Gummi-Kalle.

måndag 21 januari 2008

Skånepartiets närradio.


Jag var och besiktigade bilen (gick i princip igenom, så när som på åtta akuta och skitdyra saker som måste åtgärdas omedelbart) och hade det blandade nöjet att få in Skånepartiets närradio när jag satt och inväntade min tur.

Skånepartiet är vad man kallar ett missnöjesparti (dvs ett litet oetablerat parti som är missnöjda med samhället, till skillnad från större etablerade partier som tycker samhället är perfekt och inte vill ändra nånting).

Med sin grundare, entreprenören och virrpannan Carl P Herslow, var de pionjärer inom närradiosändningar, som de började med redan i slutet av sjuttitalet.

Under de första åren var de fria medierna i princip CP Herslows enda fråga, som han drev med den sinnessjukes monomana envishet. Efter hand insåg han att gemene man skiter rätt frankt i den frågan, och utvidgade därför sitt partiprogram till att också gälla fri sprit och strypt invandring. Då kom han in i Malmös kommunfullmäktige.

Vad jag satt och lyssnade på idag var en typisk sändning från Skånepartiet. En av världens äldsta och tråkigaste gubbar ledde ett slags telefonväkteri, där olika människor han uppenbarligen kände och som inte hade nåt annat för sej en måndagseftermiddag, ringde in och höll med gubben i allt han tyckte.

Samtalen växlade eklektiskt mellan tidskriften Manas ifrågasatta kulturstöd (Skånepartiet var emot stöd eftersom de hört att Mana är "antisemistisk"), terrorceller i Spanien (där de satt på info som CIA säkert betalt stora pengar för), valet i Österrike (som de var oproportionerligt intresserade av med tanke på att de inte hade några som helst siffror tillgängliga), Malmös badhus (där problemet är invandringen, som skapar gängbildningar och som dessutom ska ha tolk) och så en obehaglig personfixering vid kommunstyrelsens ordförande, Ilmar Reepalu, som de gjorde personligen ansvarig för att vi snart har ett muslimskt styre i Sverige.

Hur känner då dessa sjuk- och ålderspensionärer till allt? Ja, källorna redovisades noggrant: kulturtidskriften Punkt.SE. Jag anar att de även lyckats läsa in en del mellan raderna.

Med tanke på Skånepartiets långa historia av radiosändningar var det ett påtagligt otajt program. Programledaren avbröt sej hela tiden för att svara i telefon men bara en av fem gånger hade han nån på tråden varför han satt och sa "hallå?" i evinnerlighet. En besvärande munntorrhet tog sej uttryck i smackanden som skar i diskanten. Det hann gå ett världskrig mellan påan och låten (under stunden jag lyssnade spelades bl.a. Karl Gerhards Våren i Skåne, dansbandet Dannys och nån ovanligt otäck dragspelsdänga).

Och detta må väl vara hänt. Det stora problemet är kanske inte att sändningarna låter som knäckebröd, och det är ju kul att di gamla har nåt att göra mellan ankmatandet och Go´kväll.

Problemet är så klart att de är dumma i huvet och närmast verkar stolta över det.

Jag fascineras av en typ av människor som tycker sej ha lösningen på alla världens problem (då ska tilläggas att 90% av världens problem verkar vara den höga muslimska populationen i Malmö och att lösningen är deportation). Vilket påstående programledaren än ställdes inför hade Skånepartiet svaret i sitt partiprogram.

Den globala uppvärmningen, visste den här gubben att berätta med den auktoritet som är de enfaldiga förunnat, är inte så mycket en fråga om utsläpp som om överbefolkning. Den enda lösningen på överbefolkningen är - blev jag lite överraskande upplyst om - ett världsparlament. Och det har Skånepartiet haft i sitt partiprogram sen 1995 - men det har massmedierna helt ignorerat!

Det är klart att man blir bekymrad när man hör att pressen helt förbiser att ett gäng halvdementa vellingebor vill bygga upp en världsomspännande regering för att minska befolkningen. När man sitter och lyssnar kommer man dessutom på helt andra sätt att, nu på en gång, minska befolkningen med åtminstone en programledare och några inringande dårfinkar.

Ja, och sen hann de också förklara att det var bättre att palestinierna sökte sej till de omkringliggande arabländerna istället för att envisas med att jobba och gå i skola i det land dom bor i.

Denna mentala sprutdiarré hade jag alltså inställd på bilradion när bilprovningens kontrollant tog över ratten. Jag var för långsam i tanken och hann inte stänga av, och sen stod svadan och läckte ut genom den öppna bildörren medan han undersökte mitt underrede. Samtidigt som han körde en penna genom min sönderrostade dragkrok hörde jag Laila i Oxie förklara att Sverige inte kommer att bli anfallet av muslimer eftersom det är här "dom" sitter och planerar sina dåd.

Jag hoppas innerligt att det var mitt val av radiokanal som fick honom att underkänna bilen.

torsdag 17 januari 2008

Bergmans perfekta dag.


Boken "Tre dagböcker" är för DN-intellektuella lämpligt utvalda köttbitar ur Bergmans, hans sista fru Ingrid von Rosens och hans dotter/styvdotter/bådadera Maria von Rosens dagböcker under Ingrids sista år med cancer.

Med all respekt för död och sjukdom och diarré och varbildningar, så är det rejält ointressant att läsa. Det är kortfattat och fragmentariskt och man måste hela tiden läsa mellan raderna för att komma åt dom verkliga knäppigheterna. Men hittar man in mellan alla triviala konstateranden, så kan det trots allt bli ganska lustigt.

För det är ju trots allt inte vilken prostatitpensionär som helst som för pennan:

Sitter med Ulla Åberg och översättningen av "Misantropen" som vi nu tragglat oss igenom. Thorsten Flinck på hastigt besök. Rar men obeskrivligt skitig. Jag gillar honom. Han lyser av begåvning. Snäll kväll. Lite trötta. Glasspinne. Vi ser amerikansk deckare.

Det är nånting med kontrasterna som gör det komiskt. För det första gillar jag tanken på att Ingmar och Ingrid sitter och slickar på varsin Puckstång medan dom kollar - gissar jag - Kojak eller Miami Vice (jag tror IB tyckte Sonny Crockets krokodil var skitfräck!) För det andra gillar jag att den lätt mogadondoftande friden på Karlaplan plötsligt bryts av att en otvättad Thorsten Flinck raglar in och luktar skarpt.

Det är liksom bara i kontrast till Thorsten Flottbalja (och till magdämoner och dramatenångest) som en glasspinne är värd att minnas.

söndag 13 januari 2008

Dom ekmanska sickorna.

En av Sveriges flitigaste, mest framgångsrika och mest begåvade regissörer hette Hasse Ekman. Han blev med tiden också en av Sveriges mest underskattade och bortglömda regissörer.


Han hade lite grann oturen att vara samtida med en förstoppad prästson med kindvårta och basker, och där Ekman trots allt kände av producenters och publiks krav blev Bergman alltmer övertygad om sitt eget geni och allt mer kompromisslös i sitt filmskapande. Vilket innebar att Bergman gick från klarhet till klarhet, medan Ekman blandade ess och lankor.

Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade ("Med dej i mina armar" med Edvin Adolphson, "Ratataa" med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder ("Fram för lilla Märta" med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.

Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram "Flicka och hyacinter" (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik - både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs dom 60% som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40% av biopubliken inte själva twisten i filmen).

Inte bara tar filmen - om än alltså mycket kyskt - upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.

Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.

Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som "Fröken Chic" och "Sjunde himlen" är söta bagateller, men visar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.

I en annan tid, på en annan plats: Svensk Filmindustri, slutet av sjuttitalet. SF har konstaterat att dom tretton filmerna om det anakronistiska Olsenbanden gått sjukt bra i hemlandet Danmark, och även med framgång transkriberats för den norska marknaden.

Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.

Gösta Ekman - en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio - engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.

Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte - som hos Hasseåtage - att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.

Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.

fredag 11 januari 2008

Jag reglar dörrn för varje missionär.

Ibland gillar jag saker på lattjo. Ibland gillar jag saker på riktigt. Ibland gillar jag saker på riktigt, men skäms lite inför mej själv. När det är för mycket starka känslor, för mycket svartsyn och för fylliga brösttoner.


Dan Berglund var 21 när han debuterade med En järnarbetares visor (på KPML(r):s skivbolag Proltärkultur). Han lät som en fruktansvärt gammal man när han sjöng om Anderssons kärrings åderbråcksklåda, om herrar som räknar profiter och alla dom som mördas i den svenska industrin medan sossarna och facket putsar Wallenbergs skor.

Jag blir berörd in i hjärteroten. Pojkvaskern verkar mena vartenda ord han sjunger, och trots att han skrev visorna själv känns dom som ristade i runstenar. Plattan måste när det begav sej ha låtit som en SSU-finansierad dokumentation av gamla kampvisor, insjungna av nån alkoholiserad krogtrubadur med känningar i stipendiedjungeln. Idag kan jag ställa den bredvid "Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson" utan att tänka på dom avstånd som egentligen finns i tid. Berglund tog liksom upp en stafettpinne som lämnats femti år tidigare.

Trots att Berglund var knuten till, och lät sej utnyttjas av, politrukerna i KPML(r), står texterna mestadels ovanför partipolitiken. Berglund beskriver ett nattsvart elände och formulerar emellanåt löftet om den annalkande revolutionen, som verkar historiskt oundviklig. Och säkert kunde Sven Wollter och dom andra grovarbetarna i partiet stå bakom det, men det kan för det mesta även jag. Även om jag inte tror på nån revolution.

Däremot tycker jag kraven på rättvisa och människovärde, uppmaningarna att slåss för sin rätt och konstaterandet att ingen hårt arbetande människa ska ha gett sitt liv förgäves, är vackra.

Allra bäst är karln när vreden processats genom poesisamlingen - en gnutta Dan Andersson, några nypor Erik Lindorm, stora nävar Cornelis och i det här fallet hela grundreceptet från Taube (kan lämpligen sjungas på melodi Sjuttonde balladen) - och resultatet är ett djupt känt förakt och en text som ekar av tidlös gammeltid.

Jag reglar dörrn för varje missonär
som bär vårt släktes frälsning i portföljen
och bjuder mej att tåga i hans här
bland alla andra rövarband och följen
Ja jag önskar nästan att jag var
en kannibal som vädrade sitt byte
Jag skulle dansa runt hans bleka plyte
och koka honom i mitt sittbadkar

Jag ler i mjugg åt denna fäblesse
när dessa utkorade gör sej reda
och utser sej till mänsklighetens ess
som dock nån stöddig farsa jämt får leda
Jag hör dom stöta gällt i sina horn
och storma fram ur lützendimman vrålande
om riddarvakt, om ljuset det strålande,
att jaga mörkrets furste från hans tron

För mej får prästerskapet stå och glo
Vad är en herde utan får som bräker?
Osaligt odlar jag min egen tro
det är en otro - var så säker
Vad rör mej fruktans kalla katedral
där richelieuer trängs i predikstolen?
Jag vistas hellre i den varma solen
om ock det anses för ett kätterskt val

Jag står på strand där isen just har smält
Jag älskar salt, havsvind och våg som svallar
Jag vann den strid som ej på ärans fält
med lager kröner några tjocka skallar
men rör upp skum vid pater nosters fyr
där stolta skepp bryts sönder uti natten
Jag gick till botten med min hand på ratten
och sjunger stolt min sång när stormen yr

torsdag 10 januari 2008

Det ointelligenta arslet.

Titta noga till vänster på bilden och se hur en riktigt enfaldig sätesmuskulatur ser ut.

1968 kom "Jag är nyfiken - blå". Regissören Vilgot Sjöman ville spränga sina egna puritanska tabun och tyckte gott att Lena Nyman kunde få spränga dem åt honom.

Det var antagligen inte särskilt lätt att vara Lena Nyman under de där åren. Hon exponerades i filmen under eget namn som en karikatyr av sej själv, Vilgot Sjöman och en jobbig ung människa med samhällsförändrarambitioner. Folk valde gärna att uppfatta materialet som dokumentärt.

Och eftersom Nyman var naken på bild tog sej folk rätten att ringa upp henne och upplysa att hon var prostituerad.

Nåt slags kulmen vad gäller bristande skam och heder uppstod när Artur Lundkvist (vid tillfället 62), välsedd akademiiiiledamot och författare, och Nils Beyer (65), kritiker på Arbetet, var för sej valde att recensera Lena Nymans 22-åriga kropp.

Artur Lundkvist skrev i Se bl.a. att "hon är bättre med kläderna på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken".

... den här texten har en fortsättning. Läs mer i boken "Människor det varit synd om".

onsdag 9 januari 2008

Allt värt att veta om Ulf Adelsohn.

Har läst det mesta ur gamle högerledaren Adelsohns "Ulf Adelsohn. Partiledare. Dagbok 1981-1986" (en titel som inte kvalificerar sej under rubriken "finurliga memoartitlar"). Det mest spännande i sammandrag:

På sidan 17 berättar han att han har en vän som heter Patte (Fredell).

På sidan 79 berättar han att han har en vän som heter Pille (Olin).

På sidan 91 berättar han att har en väninna som heter Kisse (efternamn okänt).

På samma sida antyder han också att han skällt ut en "käring" på stan som ställt för närgångna frågor om hans hälsa och hans glasögon.

Detta hände 2 oktober 1982. Nån som minns mer? Nån som rentav känner käringen? Exakt vad frågade hon om glasögonen som gjorde Adelsohn upprörd? Var dioptriantalet känsligt? Antydde hon att han har brytningsfel? Alla tips emottages tacksamt.

I övrigt kan man nog leva utan just den här boken.

En man med skägg om sex män med skägg.



Förra veckan lyckades den hågade plocka upp ett par, åtminstone ur populärkulturantikvarisk synvinkel, pärlor ur tevesörjan. För första gången i mitt liv fick jag faktiskt se ett helt avsnitt av dom så kallade "Skäggen".

Jag har hört talas om fenomenet sen jag började bära mental tweed och röka mental pipa vid fem års ålder, till och med läst minutiösa rapporter från dom sammanlagt fem programmen, sett x antal valda delar i olika klippkavalkader, plöjt intervjuer med dom medverkande och skaffat mej en ganska tydlig bild av hur det såg ut.

Ändå blev jag positivt överraskad. Nej, det var inte så jävla roligt, ett krav man har all rätt att ställa på humorprogram tillverkade i modern tid, men som kanske inte alltid fungerar att ställa på grejor från humorhistorien. Däremot kändes det timslånga programmet - coolt, hippt, svängigt.

Idag skulle den här typen av program aldrig sändas på prime-time-20.00-minsta-gemensamma-nämnare-farfar-och-lilljäntan-skrattar-åt-Gustav-Svenssons-tokiga-upptåg-tillsammans-tid. Däri låg nog också att programmet blev så uppmärksammat och så hatat (det lär fortfarande inneha rekordet i antal inringda och inskickade klagomål).

Jag kan inte heller riktigt se nån poäng med att sända en viss typ av program på tider när dom som skulle uppskatta dom ändå inte tittar. Så var dock inte fallet 1963, då ju alla tittade på teve under dom timmar det fanns teve (typ 19-23, onsdag tevefri, en kanal).

Vad jag kan ta till mej vid en tittning 2007 är det tillbakalutade, mumlande, mungipsironiska. Sex män ur den urbana nöjessfären - en journalist (Edvard Matz), en akademiker (Jan-Öjvind Swahn), en scenograf (Yngve Gamlin), en humortidningsredaktör (Lasse O´Månsson), en poet (Beppe Wolgers) och nöjeschefen själv (Åke Söderqvist) - har ett avslappnat spånmöte runt ett sammanträdesbord.

Alla röker kopiöst, Beppe hostar nåt som borde vara kompakt och sotsvart, det dricks lite skumpa, skådisen Gunnel Broström kommer in och alla slåss om att få ha henne som bordsdam. Skämt levereras i förbifarten, långt från fanfarer och rimshots. Den som inte hänger med får skylla sej själv. Dom som hänger med gör tummen upp.

Sammanträdet sammanfattar förra veckans sammanträde (läs teveprogram) och någon klagar på att kostymbyxorna blivit fläckiga när man ätit mat på licensbetalarnas bekostnad. Söderqvist lugnar - utan att med en min röja ironin - att licensbetalarna ska få pröjsa en ny kostym.

Någon visar ett inslag som bygger på den vid tiden något överanvända idén att Erlander suttit länge som statsminister (jfr skämt om Göran Perssons fetma, Pagrotskys längd, Lars Danielssons bortförklaringar) - och alla spolar inslaget med motiveringen att idén är trött. Ett slags självreflexiv, metamedveten humor som har betydligt mer gemensamt med Ulveson & Herngren än samtida, folklighetsflåsiga Hylands hörna.

På samma vis som Luuk brukade göra i sina tidiga sena kvällar, kommenterar man också Sveriges radios (som det då hette) stadgar, där programmen på sitt folkhemsförnumstiga vis förväntades informera och undervisa tittarna. Gunnel Broström undervisar därför tittarna om vem som är mördaren i höstens deckarskörd (ett skämt så klart, något som så klart gick långt över huvet på inskrivande vänner av ordning).

Långt före sin tid presenteras ett dold kamera-inslag där man går runt i Trosa och skrämmer lokalbefolkningen med att europavägen ska dras rakt genom stadskärnan. Ännu längre före sin tid visar man sen en alternativ klippning där man får dom intervjuade att bejaka detta faktum.

Detta - liksom den lekfulla scenografin med sammanträdesbordets inbyggda korvlåda - var ett typiskt verk av scenografen, regissören, konstnären och idésprutan Yngve Gamlin, idag sorgligt bortglömd. Hans tankar om metateve, mockumentärer och expressiv klippning var naturligtvis extrema då. Idag hör det till dom tydligaste tevetrenderna i världen.

Och hela tiden titulerar man varann - och detta var fem år innan du-reformen, när Sverige hade världens krångligaste tituleringssystem beroende på om man pratade upp eller ner mellan samhällsklasserna - med det överdrivet familjära "du grabbar".

"Du grabbar" blev också namnet på ett antal scenshower på Grönan och Berns, med en starkt decimerad skara skägg. En EP släpptes. I övrigt gjorde dom inte särskilt mycket mer tillsammans. Men dom fem tevetimmar som gjordes satte ett rejält avtryck i sin tid och påminde en självrättfärdig befolkning att dom var jävligt förskonade från riktiga problem.

Att ta sej tid att leta upp papper och kuvert, köpa frimärken och hitta en postlåda för att gnälla på att Beppe Wolgers pratar och äter korv samtidigt, får betraktas som ett utfall av för mycket tid och för få bekymmer.

Jag har alltså sett ett av fem timslånga program med dom sex skäggen. Jag ser gärna dom övriga fyra. Tar man bara bort samtliga referenser och ersätter med motsvarande, är det ett program som skulle kännas lika skönt lojt, cool och hipp idag.

Dom kallar oss slashasar.

Det var så lätt att vara ung
och skita blankt i svenne-stajl
Drömmen att bli en Centans kung
Bara flumma omkring med ett smajl

Jag gillade Stefan Jarls modstrilogi långt innan jag såg den (en av väldigt få saker som förenar mej och Jonas Åkerlund). Socialrealism i kombination med Jarls, om inte heliga, så i alla fall ständiga vrede, skapar per automatik film som engagerar.

Särskilt mittdelen Ett anständigt liv ser jag gärna om, ett stycke film i genren feel-bad, två timmar spyor och lägenhetsinbrott och döda killar med perforerade underarmar som känns som att bli slagen på pungen på ett skönt sätt. En film som på sin tid faktiskt fungerade så som Stefan Jarl menar att all film bör funka: som en brandfackla. Palme höll ett tal om den i riksdan.

Jag håller inte med Jarl om att konst måste vilja förändra världen. Däremot tycker jag det är ganska trevligt när den gör det.

Den första filmen, "Dom kallar oss mods", är inte samma råa stycke kött slängt i ansiktet. Åtminstone inte idag. Den hårda musiken med Hawkey Franzén spelas nu i P4. Kentas och Stoffes dagdrivartillvaro i Stockholms parker känns mysig på samma sätt som Jacks muntra härjanden på Gärdet och Vitabergsparken. Man bortser liksom gärna från att Stoffes mamma var fyllkärring och att Jacks kompis Harald dör efter att ha härjat lite väl muntert. Oavsiktligt vädjar filmen mer idag till ens romantiska än ens samhällsomstörtande sida.

Det låter trots allt ganska behagligt att spliffa lite, kröka lite, ligga lite. Är priset att jag får sova i en trappuppgång så kan det kanske vara värt. Är priset däremot att jag, som Stoffe, måste dö tre gånger innan jag fyller tretti så måste jag kanske ta saken till beaktande. Och det gör han först i Ett anständigt liv.

Dom kallar oss mods nådde biodukarna 1968 och blev förstås en skandalsuccé. Närbilder på ett guppande pojkarsle och den tydliga anklagelsen mot välfärdssamhället provocerade.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade 24 mars 1968 hur tongångarna lät bland dom socialarbetare som förväntades utgöra ett skyddsnät, som var heltidsanställda av samhället för att medla mellan välfärden och dess avvikare, som fick betalt för att låna sitt öra åt folk på glid.

I Svensk socialvårdstidning skrev redaktören Curt Bergquist:

De som har makten borde säga ifrån om de dagdrivartyper, om de skränande och äggkastande typer och deras gelikar som högljutt tillåts demonstrera sitt omogna och tanklösa missnöje med det mesta.

Är det inte genant med de damer och herrar som jamsar med ungdomarna, praktiskt taget hur dessa än bär sig åt? (---)

Det finns en massa kuratorer och andra som fått nog av det mjäkiga pratet om förståelse. Om man inte protesterar är man lite naiv. (---)

"Dom kallar oss mods" är ett filmdravel om slashasar. Ett genant jamsande med dagdrivare.

Så nu vet vi. I AB-artikeln bekräftar ordförande för Sveriges Socialtjänstemannaförbund, Bertil Övelius, att synpunkterna i Bergquists ledare är representativa för förbundet.

Och plötsligt får man liksom ännu lite mer förståelse för varför Kenta och Stoffe inte riktigt kände sej välkomnade.

måndag 7 januari 2008

Zpritenh.

När man har som hobby (och oavlönat jobb) att läsa om gubbars minnen om vad gubbar en gång gjort och andra gubbar en gång sagt, slår det en gång på gång hur mycket folk söp förr i världen.

Och det är inte bara inom kategorin Riksalkisar - Cornelis, Thor Modéen, Pekka Langer, Monica Z - och kategorin Officiella Smygalkisar - Lennart Hyland - det dracks på ett sätt som faktiskt förvånar mej.

Zarah Leander tutade i sej som en vettvilling. Det berättar Ulf Ekelund i sina i övrigt gränslöst tråkiga levnadsteckningar.

Jag antar att vi alla minns Ekelund, nåt slags ordförande för Friidrottsorganisationen (eller vad det rimligen kan heta) som bl.a. arrangerade friidrotts-VM i Göteborg 1995 och fick en del skandaler på halsen. (Vill du läsa mer om Ekelunds osedvanligt svettiga 1995? Köp "Människor det varit synd om"!)

Ulf Ekelund var en udda fågel i idrottsvärlden. Han var verserad, pratade flytande franska, pratade flytande svenska, bar kostymer i sidensammet, var god vän med Georg Rydeberg och Hjördis Pettersson och delade en underbar östermalmsvåning med sin älskare. Det var ganska långt mellan honom och schablonbilden av en svensk idrottspotentat med bandyportfölj med renat och leverpastejmacka och stora LP-skivor under armarna på de tajta banlonskjortorna. Han var s.a.s. mer Ulf & Kicke än Lars-Tommy.

Och på nåt vis blir jag inte förvånad när det också visar sej att Ekelund på sjuttitalet även umgicks flitigt med en av landets få verkliga divor: Zarah Leander. Bögar gillar - med all rätt - Zarah Leander (Lennart Swahn satt som ett barn i en gottaffär mellan Leander och Birgit Nilsson i en ofta repriserad stjärnskräll). Zarah Leander gillade - med all rätt - bögar. Jag antar att de delade ett slags utanförskap. Och givetvis ett intresse för män.

Leanders karl hette Arne Hülphers och kallades av Zarah ständigt för "Hülphers!!!" Han var också hennes ackompanjatör. Och hennes fyllebroder.

Enligt Ekelund hade han en gång Zarah och Hülphers som gäster på en större middag. Det serverades vin. Zarah råmade genast på vodka. Ekelund beställde in två sexor till henne och Hülphers. Zarah hojtade: "Idiot, vi vill ju ha en flaska!"

Och så tömde Zarah och Hülphers flaskan med gemensamma krafter. Därefter sa Zarah: "Kom nu Arne så går vi hem och tar en sup".

Zarah drack över huvud taget vodka som ryssar: alltid. För att inte göra så stor sak kring det - en lika trolig orsak: för att göra så stor sak som möjligt kring det - bad hon ständigt sina uppassare om "vatten". Om uppassaren - som kunde vara Ekelund - ibland kanske tyckte att Zarah druckit väl tappert, blandade han ut glasen med vatten. Zarah replikerade genast: "Jag vill ha riktigt vatten!"

Sen berättar Ekelund för övrigt väldigt utförligt om sin sexuella debut. Medan jag själv sitter och undrar varför i hela fridens namn han tror jag bryr mej.

Husåhemskt.

Som sagts tidigare i denna spalt: gör man teveprogram, scenshower och radioprogram kan man vara ganska övertygad om att medier och allmänhet visar en ett intresse som pendlar mellan noll och intet. Bestämmer man sej för att riva några innerväggar får man en artikelserie.

Om man sen råkar bo i en storstad som bestämt sej för att det räcker med en dagstidning som alla gott kan läsa, kan man vara ganska säker på att ringarna på vattnet förfleras. På en snabblunch på Malmös tv-hus kommenterade både killen som öste upp nasi gornengen och Carina Brorman, husets högsta höns, projektet. Hon har aldrig tidigare kommenterat nåt vi gjort gällande just teve.

Med detta sagt: jag är inte bitter, bara ärligt förvånad.

För er som valt att bosätta er på andra orter än Malmö - och ingen klandrar er - finns här några nycklar till detta superspektakulära.

fredag 4 januari 2008

Slit och slang-samhället.

Jerry Williams memoarer, skrivna på solnaslang, är som poesi för en skåning född på sjuttitalet. Ofta förstår jag bara innebörden, inte dom enskilda orden. Ibland - som när det handlar om motorcyklar och brukshundar (och det gör det hela tiden) - förstår jag inte ens innebörden.


Men jag förstår inte heller exakt vad Dylan menar med rader som "the sun is not yellow, it´s chicken" eller "they're painting the passports brown" eller "the empty-handed painter from your streets/ is drawing crazy patterns on your sheets". Dom är bra ändå. Tror jag.

När jag läser Jerry är det första jag associerar till Anthony Burgess framtidsslang - "gulliver", "tolchok" - i A Clockwork Orange. Det andra är fantasy. När Jerka berättar om Stockholms raggare i femtitalets slut förs jag inte bara bakåt i tiden, jag går genom garderoben in i en annan dimension. Raggare är lika mytiska för mej som fauner. "Cupan" kan precis lika gärna vara Mordor. Har detta hänt på riktigt?

Jag fick plocka med mig min gamla kvarpa och ibland blev det både Wild Cat Blues och Klarinettpolka med shufflestuk. (---)

Men det var rockband vi ville vara. Och det var vi för raggarna.

Dom största raggargängen i Stockholm var Road Devils, Car Angels och Teddy Boys. Med tunga jänkare var dom ute på raggen genom stan. Kungsgatan upp och ner, hänga utanför Cupan eller Corso eller dra upp till Östermalms IP och tjacka slang. Dom som hade göka på gång kunde dra ut på Djurgården.

Road Devils hade en övergiven kåk mitt ute i Farstaskogen. Där funkade vi som deras husband en kväll i veckan, när dom partajade. (---)

Här var det bara rocklåtar som gällde, Elvis, Richard, Jerry Lee, lite Eddie Cochran. Jag slapp Wild Cat Blues och Klarinettpolkan och när bandet lirade instrumentallåtar som Walk Don´t Run eller Guitar Boogie så kunde man hinn med en vända ut i ett baksäte med nån majsa. (---)

Här behövde ingen smussla med borsten, det var mera röj och nästan alltid var det nåt kurr på gång.

En äldre snubbe, som var en riktig prakt-ivar, hade hamnat helt snett ute hos raggarna. Där sprang han runt och viftade md en kniv. När han tryckte upp en liten fjunig kis mot väggen och hotade honom så fick alla panik och ropade på Willy. När snubben hörde att Willy var på väg så dumpade han kniven och försökte dra. Willy spände jacken i honom: "Kör du med kniv, din jävel?"

När snubben nekade tog Willy fram sin lilla fällkniv, tryckte den i handen på honom: "Nu har du kniv, din jävel!", slog två snabba vänsterkrokar och en stenhård rak höger. Snubben var utslagen i flera timmar, kröp därifrån i gruset och kom aldrig mer tillbaka.

Ni som själva använder begrepp som "kvarpa" och "prakt-ivar" får gärna höra av er. Helst inte till mej dock. Men Svenne & Lotta behöver säkert sällskap.

torsdag 3 januari 2008

SVT tar sitt ansvar!

Jag låter för det mesta bli att skriva om saker som berör nutid, samtid och sånt som går att relatera till, men idag gör jag så klart ett undantag. För den gubbparad SVT ger sina licensbetalare denna torsdag i januari - på nåt som känns som en kollektiv födelsedag - trotsar alla motstycken.

Först en repris på På parkett från 1970. Lasse Holmqvist i ett helt osannlikt hårburr (den vita fläcken lär ha kommit från en fotboll, den stora magen lär ha kommit från stora kvantiteter starksprit) intervjuar Ingmar Bergman, som är hur folklig som helst i sina neuroser. Som sina gäster har han valt Povel Ramel, betydligt blygare och obekvämare än Demonregissören som koketterade med sin blygsel, och lite inkvoterat Elisabeth Söderström. Janne Tollarparn Ericsson spelar Beatles med sin jazzkvartett och allt är så fascinerande gemytligt icke-edgy.

Sen, med en kvart för nån snabbrätt från Familjen Dafgård, kontrar tvåan med en repris på ett av dom fem Skäggen-programmen. Beppe Wolgers, Yngve Gamlin, Edvard Matz, Jan-Öjvind Swahn (innan glasögonen delade sej), Lasse O´Månsson och Åke Söderqvist lyckades 1963 vända opinionen mot sej genom att prata med mat i munnen och säja att Gustaf II Adolf var feg. Efteråt intervjuar Arne Weise producenten Kalle Haskel (vars fru Mona var Hasseåtages sekreterare) som läser valda bitar av hatbreven.

Och som nyfabricerat grädde på moset: reprisen av en timme Janne Malmsjö som jag gissar kämpar lika tappert som i första avsnittet med att få ALL uppmärksamhet. Tittar ingen på honom, skriker han rakt ut i luften på finlandssvenska och slår ut med armarna så att andras ansikten kommer i vägen.

Jag föreställer mej att landets alla krogar och gator ekar folktomma en högtidskväll som denna.