Politiskt inlägg.

Jag vill ju egentligen inte ta ställning i frågor. Särskilt inte känsliga; dit räknas allt från Israel till vilken mognadsgrad en avokado bör ha uppnått vid perfekt förtäring. Det är så jobbigt när folk blir arga, särskilt om det är människor med bättre argument och en massa statistik som kommer och hackar hål på alla ens djupt kända känslor. Bättre vara hal och ironisk, bättre säja att allt är på skoj och larv.

Men det här med snubben som fällts för 51 TECKNADE bilder av så kallad barnpornografisk karaktär är inte värdigt ens den svenska varianten av demokrati, dvs. demokrati med ärvt statsskick, dvs. skendemokrati. Åtalet har naturligtvis inte ett piss med nån vilja att skydda några stackars kids att göra (ingen lär ha tagit skada om inte konstnären ritat med spetsig penna direkt på någons hud). Det är istället ett utfall av a) glädje över att styra och ställa med andra människor, och b) gammal hederlig sexualneuros.

Den fällde uttalar sej själv här. Läs det gärna. Det är ganska angeläget. Kom ihåg att alla inskränkningar av demokrati börjar med det majoriteten finner misshagligt.

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad "Tusenkonstnären", som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten - jag skulle tippa att jag var sex - tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mej en LP med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. "Äppelkriget" såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: "Blommig falukorv", "Varför är det så ont om Q?". Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: "F", "Rosa rummet".

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, "tusenkonstnär". Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen - nåväl, ynglingen - längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi passerar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa "om femti år kanske ..."

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som "17-årige poeten Carl Lind" på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och - åtminstone enligt Maria Küchen - tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mej mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad - vilket händer, tack vare det välsignade nätet - som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

Waters under broarna. Och över huvudet.

Jag har skrivit om dvd:n "This Filthy World" tidigare - den skönt bisarre undergroundregissören John Waters spoken word-föreställning där han berättar om sina filmer, om sitt liv som freak och om nya trender inom bisarr sex. Igår söndag såg jag honom live, på scen, i Malmö. I en halvfull salong. 30% bögar, 69% nördar och så min fiancé och nyfödde.

När jag gick på folkhögskola 94-95, längst in i det skånska mörkrets hjärta, satte vi oss på bussar med två byten för att ta oss till Lund och biograf Södran med kanske tretti sittplatser, där man fick lösa medlemskap i klubben Haunted House för att se typ en Waters-film och en Dario Argento från videokanon. Det kändes subversivt och givetvis är det så plastkräftscenen i Multiple Maniacs bäst bör njutas.

En annan gång såg jag och min fiancé Female trouble på en bögbiograf i San Franciscos Castro-kvarter. Med levande organist som förspel och många spontanapplåder från publiken under föreställningen. Det var också ett ypperligt obskyrt sätt att ta del av smaklösheterna. Bäst kändes applåderna efter skämt jag inte förstod, men som jag upplevde var kodade signaler inom en utsatt bögcommunity.

Plötsligt finns John Waters tillgänglig - hade jag inte varit en hämmad fan hade jag kunnat ta på honom - och det är för udda för att jag riktigt ska kunna ta in det som ett faktum. För min del hade det lika gärna kunnat vara ett hologram.

Han säjer exakt samma saker som på dvd:n jag har i hyllan hemma och är klädd i lika konstiga överdesignade kläder. Enda gångerna känslan av Här och Nu infinner sej är när han börjar prata om "Ausa Valdoo and Knottbi and the bride of Christ" och när han inte hittar rätt utgång i slutet utan fumlar runt bland de svarta tygsjoken.

Men det spelar ingen roll. På morgonen läste jag en artikel om Björn Söder - Sverigedemokraternas partisekreterare, som vill eliminera alla kulturbidrag utom till vikingamusuem och folkdräktssamlingar, som vill påminna om att steget från Pride-parader till tillåtet tidelag är försvinnande kort, som vill inskränka tandvård för de papperslösa, som vill skapa ett samhälle av beskäftiga lillgamla män i gråa Brothers-koftor och de flickor som kan tänka sej att ligga med såna - och efter ett sånt adrenalinpåslag är det en fröjd att svalka av sej i Waters historier om att se Bergman på LSD ihop med obesa transvestiter.

När Waters inte gör film om sexmissbrukare eller seriemördande hemmafruar, åker han runt i USA och propagerar mot dödsstraff och undervisar fångar på kåkarna (som inte sällan tycker att han är en sjuk jävel).

När Söder inte står och spottar fradga över att misshandlade människor på samhällets botten får en kvarts tandvård, sitter han antagligen hemma och ondgör sej över att inte alla människor vill ha en mjuk grå kofta från Brothers.

Waters manar till tolerans och öppenhet. Söder manar till Brothers-koftor i ljusgrått. Det smärtar mej att Waters gör det till halvfulla salonger samtidigt som koftkillen verkar vara på väg in i riksdan.En ung Waters (redan då i hallickmustasch) bredvid Divine utan drag (och dessutom i livet). Male bonding när den är som minst male och mest bonding.

Han lever!

”Z” (1969) är en av de bästa politiska filmer jag sett. Troligen för att den a) väljer komedin som form och b) anonymiserar alla autentiska förebilder. Vi vet att regissören Costa-Gavras och kompositören Theodorakis var greker, och vi anar general Papadopoulos militärjunta mellan raderna, liksom Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Orwells 1984. Dessutom annonserar inledningstexten att ”varje likhet med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är ingen slump. Den är avsiktlig.”

Filmen utspelar sej dock i ett icke namngivet land där folk pratar franska. Hittepå-namnen på människor och partier gör filmen till ett tidlöst dokument om förtryckets taktik och mekanismer.

”Z” är historien om hur polis och militär i en skendemokrati hetsar pöbeln att döda oppositionsledaren. Det är svettig paranoia och komplicerad konspirationsteori. Det är framprovocerat våld, arrangerade självmord och ett samhälle där den fysiskt starke formulerar sanningen. Trust no one. Diktatur är demokrati.

Det är en film som upprör. Och inte fan blir jag mindre upprörd för att Costa-Gavras använder farsen som form. Tvärtom. Att man inte ska skoja om det fruktansvärda är som bekant nåt de präktiga hävdar för att själva framstå som mer engagerade. Hellre lägga huvet på sned och säja ”usch så hemskt” och se till att alla ser ens krokodiltårar.

Filmens komiska höjdpunkt – om man nu går med på att tragik är komiskt – kommer i eftertexterna. Skämtet – som naturligtvis hade varit ännu roligare om det inte varit på allvar – har Costa-Gavras snott rakt av från Papadopoulos. Punkt för punkt listas allt som grekjuntan passade på att förbjuda:

* långt hår
* kort-kort
* Sofokles
* Tolstoj
* Mark Twain
* Euripides
* att krossa glas på ryskt vis
* strejk
* Aischylos
* Aristofanes
* Nationalencyklopedin
* Ionesco
* Sartre
* Beatles
* Albee
* Pinter
* tryckfrihet
* sociologi
* Beckett
* den homosexuelle Sokrates
* Dostojevskij
* Gorkij
* "Vem är vem?"
* modern musik
* populär musik
* modern matematik
* bokstaven Z - som på grekiska betyder "han lever"

Så skar den fascistiska juntan bort inte bara den västerländska civilisationen, utan också den egna stolta kulturhistorien. Filosofin, dramatiken och epiken raderades ut ur skolböckerna och beslagtogs från biblioteken. Så var det år 0 på nytt och människan hade aldrig lärt sig tänka.

Ikväll går vi alla ut och krossar glas på ryskt vis, läser högt ur Vem är vem? och trallar Ob-la-di-ob-la-da för att manifestera vår rätt att tänka fritt och att skratta åt det läskiga.

På bilden: en glad fascist.

Ett nästan seriöst inlägg.

16 april 1983. En upprörd Palme i riksdagens talarstol har retat upp sej på nåt Ulf Adelsohn sagt om svensk utrikespolitik (det här var i samma veva som moderaterna såg en sovjetisk u-båt i varje svenskt badkar och ibland nog såg rätt).

Att kritisera svensk utrikespolitik under Palme var att sparka Palme personligen på pungen. Att Adelsohn sen stack på valmöte i Finland och inte tog den utrikespolitiska debatten var en personlig skymf mot Palme. Karln skälver av indignation när han väser i staccato:

Efter dessa angrepp så försvinner herr Adelsohn till utlandet för att hålla valtal! (---) Hälsa honom att Sveriges utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.

Att Palme och Adelsohn inte var dom såtaste vänner är känt. Personkonflikten utnyttjades också flitigt av partistrateger inom bägge leden; varje gång Olle varit taskig mot Uffe var det synd om Uffe.

Lite anmärkningsvärt var det dock när man från moderathåll ville insinuera att Palmes irritation över Adelsohn hade antisemitiska undertoner (Adelsohn har judiskt påbrå - h:t i efternamnet är alltså inte för att vara fin i kanten).

När Palme vid nåt tillfälle kallade Adelsohn för "en främmande fågel" i debatten var Gunnar Heckscher, f.d. högerledare och själv judisk, snabbt framme och förklarade för Adelsohn att det är ett per definition antisemitiskt uttryck. Adelsohn själv ryggade en smula för påståendet.

Riktigt konspirationsteoretiskt blev det dock när man ur palmecitatet ovan ville krama fram att "häpp häpp" skulle syfta på det gamla slagordet HEP - Hierusalem Est Perdita (Jerusalem är förlorat) - som var särskilt vanligt under pogromerna i 1800-talets Ryssland (dvs en kristen kritik mot judarna som tillät muslimerna att gå in i Jerusalem).

It makes no sense. Indicierna som lades fram var att Palme med sitt baltiska påbrå skulle ha uttrycket särskilt aktuellt. Men fortfarande blir ju citatet fullkomligt obegripligt. Skulle Palme EGENTLIGEN ha sagt "inte hä hä och Jerusalem är förlorat - Jerusalem är förlorat"? Vad betyder i så fall det? Och vad har det med svensk utrikespolitik och pajaskonster att göra?

Enligt Adelsohn syftade "häpp häpp" på helt andra saker. I själva verket var Palme upphängd på ett uttalande Adelsohn gjort om sossarna, där han menade att "Gunnar Nilsson (LO-ledaren) sa HIPP, Feldt sa HAPP och Palme sa HÄPP". Vilket gör det hela marginellt begripligare.

Men jag tycker det är fascinerande som exempel på när man griper efter dom tunnaste halmstrån. Moderaterna hade väl alla skäl att tycka illa om Palme ändå - han tyckte ju inte som dom - och behövde knappast läsa mellan raderna och spå i kaffesump för att hitta indicier på att Palme tyckte Adelsohn var en fjant. Det sa han så gärna i klartext.