Ole Dole Halldoff.

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv - femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer - mellan 65 och 82 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sej kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är - anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa - och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag - en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunda ta till sej utan att därigenom vältra sej i omotiverad naken hud.

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säja om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns - trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes - relativt moderna."Firmafesten" är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm - en genre jag råkar ha en viss svaghet för - som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är "helt raspig i roten", på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att "svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet". Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra - "jag läste att Jesus var astronaut" - och i gryningen säjer "fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två" - samt Lasse Berghagen, som verkar spela sej själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttitalsmiljön - med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen - gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman - som på sextitalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet - hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mej som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga "på sitt hemlands vilda tungomål" och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Jag har väntat i tjugosju år på att se om "Gräsänklingar", farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén "Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?" med. Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe - 1983 års drömduo - som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sej för hennes pappa Nils "Pom-pom" Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säjer att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transa. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextitalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttitalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sej lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen "Sköna juveler", en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne "Loffe" är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.Den gången ansträngde man sej. Och då blev det väldigt roligt.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 - det blå materialet.

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare."Mera ur Kärlekens språk" (Torgny Wickman, 1970).
"Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna" (Torgny Wickman igen, 1973).
"Inkräktarna" (Torgny Wickman igen!, 1974).
"Jorden runt med Fanny Hill" (Mac Ahlberg, 1975). "Justine och Juliette" (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 - och ja, det är den riktige Harry Reems).
"Den k--- familjen" (Heinz Arlach, 1976). "Veckända i Stockholm" (Ann Mari Berglund, 1976).
"Ta mej i dalen" (Torgny "Sjukt produktiv" Wickman igen, 1977).
"Kärleksön" (Joseph Sarno, mannen bakom "Fäbodjäntan", f.ö. nyss avliden, 1978).("Monas hemliga sexdrömmar", Charles Kaufman - nej, inte han med "Adaptation" - 1979).

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 - det städade materialet.

Svensk filmografi är alltså en samling böcker som decennium för decennium listar alla svenska filmer som gjorts. De är så klart en njutning att läsa för alla med det minsta intresse för det ointressanta.

En extra guldkrydda lägger sen bildtexterna (mer om dem här). Eller rättare sagt: de flesta bildtexterna redogör bara kallt för vilka skådespelare man ser på bilderna. (När jag tänker efter kan även de vara lite lustiga. Åtminstone när man bland väntade namn som Allan Edwall och Sif Ruud också ser Ricky Bruch eller en text ledsagar en bild som den här: eller när man påminns om att Thomas Hellberg faktiskt hade en karriär en gång. Fast då kanske det blir mer tragikomiskt. Alternativt bara tragiskt.)

Här och var har också någon liten skojare på Svenska Filminstitutet smugit in små lustigheter, oftast så lakoniska att man inte riktigt fattar om de är medvetna.

Den kanske mest läsvärda volymen, Svensk filmografi 1970-79, är också den med flest överraskande bildkommentarer. De många erotiska filmerna från perioden kommenteras tämligen ofta, men låt oss återkomma till dem. Först zoomar vi in de trots allt ännu fler icke-erotiska filmernas texter.Här anar jag att bildtextmakaren gör sej lite lustig över filmarnas till synes något klyschiga framställning av just en byråkrat: solbränna, självgott leende och solglasögon för att dölja skammen över sin unkna existens. Filmen "På tisdag vaknar vi upp till framtiden" handlar om Danmarks inträde i EG och är tydligen inte odelat positiv.Det vilar nåt oväntat cyniskt över den här bildtextens understatement. Bilden är hämtad från en dokumentär om Mexikos fattiga, "It's nice to be privileged", som texten alltså alluderar lite muntert på. Dessutom är "privilegierad" av allt att döma felstavat.Samma sak här. Här finns visserligen ingen medveten allusion - eller tja, filmen heter "Karlsvik - en by som Gud har glömt" - men lakonismen i texten kombinerad med den gränslösa håglösheten i bilden ger ändå känslan av att skribenten är väldigt distanserad till innehållet. Fast fortfarande är jag inte riktigt säker på om humorn är medveten eller ej.Här börjar vi väl ändå närma oss de medvetna skämtsamheterna. Alla människor utan diagnosen asexuell fäster ju genast blicken på de exponerade behagen - bildtextaren upplyser oss om att det tydligen brinner lite på bilden också.Och här är vi väl slutligen garanterat över i Avsiktlighetslandet. Bilden är - vilket ni ju genast ser - från "47:an Löken blåser på", där Lasse Åberg gjorde sin filmdebut som general Painriche. Kommentaren om produktplacering av Husmodern är så klart en högst avsiktlig lustighet - och därför inte heller lika lustig.

De sista bilderna här ger för övrigt en hint om vad slags bilder som dyker upp i nästa bloggpost. Så kolla inte in här imorron om ni mår dåligt av ickesilikonade sjuttitalsbröst.

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Ådalen 31.

Svensk filmografi tillhörde min ungdoms favoritlektyr. Där kunde man läsa medverkandelistor, produktionsuppgifter, handlingsreferat, kritik i sammandrag och i bästa fall kuriosa om alla svenska filmer som gjorts (alltså även "Jag - en kvinna" och "Fäbodjäntan"). Jag satt dreglande och läste. Inte bara om de erotiska filmerna - här fanns ju Fakta att hämta in! Fakta om Onödigheter!

Idag finns den mesta infon samlad på SFI:s databas , dock inte böckernas faktasprängda och akademiskt skitnödiga essäer, signerade gamla kritikerhjältar som Jurgen Schildt.

Framför allt verkar inte nätet ha någon plats över för de märkliga bildtexter som acompanjerar många av bokens texter. Jag har aldrig luskat ut om de är medvetet crazy à la tidningen Pop eller bara så sakliga att de blir ofrivilligt komiska.

DN:s grand old man Mauritz Edström skriver en lång krönika om Widerbergs Ådalen 31, filmen om kampen för rättvisa, frihet och bröd som blev till fem statligt sanktionerade dråp. Edström analyserar filmen ideologiskt och konstnärligt och texten är nerlusad av begrepp som "den individuela konflikten", "det föga relevanta klassbytesmotivet", "den impressionistiska berättartekniken" och "strukturrationalisering".

Det är, sammanfattningsvis, en Mycket Seriös Text. Den ledsagas av den här bildtexten:Är inte det lite oväntat?

Jag är insmord i fett, Sara.

"Vilgot har ju aldrig kunnat filma", säjer en sjuk Bo Widerberg i ett av de sista klipp som finns med honom, förevigat via Stefan Jarls "Liv till varje pris".

Han syftar naturligtvis på Vilgot Sjöman, och utan att vara särskilt insedd på Mannen Med De Monumentala Ögonbrynen så är jag böjd att hålla med Widerberg.

Det mest anmärkningsvärda exemplet på en regissör fullkomligt oförmögen att regissera är Sjömans film "Tabu" från 1977. Det är en av de sju knäppaste filmer jag sett.

Syftet nånstans i botten är att synliggöra de osynliga, visa upp de sexuellt avvikande, spränga just tabugränserna. Detta vet jag därför att 1) jag har läst mej till det och 2) personerna i filmen säjer det högt flera gånger.

På mej verkar Sjömans anspråk mer luddiga. Min första gissning kring hans bevekelsegrunder var att han ville få så många halvstora svenska skådespelare som möjligt att känna sej obekväma framför kameran.

Men man får ge honom att han inte var sipp. Eller rättare sagt, det var nog det han var. Men när han väl bestämt sej för att göra upp med sina egna sexualneuroser så gjorde han det med besked. Och alltid var det nån annan som fick klä av sej naken.

I en av filmens första scener ser vi en man som spanar på en tioårig flicka som klipper gräs. Lite opåkallat drar mannen ner sina byxor och ber flickan fotografera honom. (Exhibitionism parad med pedofili = 10 perversitetspoäng av 10.)

För att göra det hela ännu lite konstigare spelas flickan av Tintin Anderzon, vars mor visade tussen i ungefär hälften av sjuttitalets svenska filmer.

Strax därpå presenteras filmens huvudperson: en advokat som tagit på sej att försvara de sexuellt avvikande ("gränspersonerna"). Han säjer gravallvarligt till en av sina klienter: "Din far tror att ni är sjuk. Men det är inte ni som är sjuk. Det är samhället". (10 klyschpoäng av 10).

För att göra det hela lite konstigare spelas advokaten av Kjell Bergqvist, som senare skapat sej en image som Så Satans Hetero Att Man Börjar Undra.

Kjell hookar upp med en dam som heter Sara och de börjar - troligtvis för att bättre förstå Kjells klienter - att testa olika perversiteter på varann.

I en av svensk filmhistorias mest sublima sekvenser säjer Kjell "Alfahannen" Bergqvist - och nu tror jag mej citera ordagrant (annars får ni skylla på den där killen som sköter ljud på alla svenska filmer och som försov sej även till den här inspelningen):

Jag är insmord i fett, Sara. Jag dallrar. Saliv.

Föreställ er att Kjell (alltså Macho-Kjell) dessutom säjer det skakande, nästan gråtande. Slut ögonen och se det framför er en stund. (Insmörjning + daller + salivutsöndring + Kjell Bergqvist = 3 perversitetspoäng av 10, 10 knäppighetspoäng av 10.)

Sen dyker Halvar Björk - mannen som gjorde rösterna till Dunderklumpen och jätten Jorm - upp i handlingen. Han vill vara chef på dagarna och kvinna på kvällarna. Det är en kamp jag har all förståelse för är plågsam. Vilgot Sjöman lyckas nog inte öka på empatin för transvestiter med dialogskiften av typen:

Halvar: Använder du tampong eller binda?
Kvinna: Binda mest.
Halvar: Tampong här!
Kvinna: Använder du tampong?
Halvar: Mmm. Sticker in den i stjärten!

Sen fortsätter filmen främst att handla om hur Kjell (Alla balla snubbars Kjelle) testar sej fram bland sexuellt avvikande beteenden. Han ställer sej bl.a. med bart underliv i en skog och drar sej i struten medan han äter kyckling. (Exhibitionism plus flottig mat = 5 perversitetspoäng av 10).

Knäppighetskulmen nås antagligen när Heinz Hopf dyker upp i storyn (ingen svensk exploition under sjuttitalet utan Hopfs slemma framtoning!) under namnet Biceps. Han är iförd skinnkläder och tangorabatt och visar sej vara sadist OCH nekrofil (11 perversitetspoäng av 10).

Sen fortsätter det med att Kjell ömsom klär av sej, ömsom blir oroportionerligt arg ("DET FINNS INGENTING ATT KÄKA!" gråtskriker han). Och så dyker Stellan Skarsgård upp. Och Viveca Lindfors - hollywoodstjärnan - spelar sexkonstnärinnan Sirkka Lind (hon har bl.a. gjort ett krucifix med en sexuellt uppretad Frälsare). Och Lars Amble och Gunnar Björnstrand är transor.

Och ingen ser ens ut att ha haft kul på inspelningen, trots att Vilgot drog över budget med nästan en mille och rimligen borde ha haft några kronor på representationskontot.

Filmen slutar (OBS! Spoilervarning!) med att Sara blir "den första sexsamariten" (som jag uppfattar som ett finare ord för hora) och att Kjell arrangerar en transparad som blir ett fiasko. Och givetvis klär Kjell åter igen av sej naken.

Som sagt: det är inget mästerverk. Det är inte ens behjärtansvärt eftersom ingen rimligen förstod vad Sjöman försökte säja. Jag har faktiskt inte ens funnit nån särskilt klargörande text av Sjöman själv - och då ska vi komma ihåg att det var en man som dokumenterade varenda samtal han förde, de flesta tankar han tänkte och som skrev en universitetsuppsats om sina egna filmer.

Som exempel på För Många Sexualneuroser i kombination med För Mycket Fritid är "Tabu" outstanding.Till vänster: han som gjorde Dunderklumpens röst. Till höger: Gunnar Björnstrand. Ingen av dem hade misstyckt om kameramannen aldrig bränt av.

Skratta Picasso!

En av de bästa svenska filmer som gjorts är förstås "Picassos äventyr". Även med internationella mått mätt är det en ovanligt storslagen orgie i komiska, scenografiska och historiska infall, "en ovanligt talangfull lokalrevy i Arboga" enligt AB:s framlidne dönicke Jurgen Schildt men en veritabel terrygilliamsk hyllning till fantasin, konsten och människan enligt nyktrare bedömare.

För första och endaste gången försökte succéduon Hasseåtage medvetet nå en internationell publik - bland annat därför är alla repliker på gibbrish eller onomatopoetiska - med skiftande resultat. Det blev en jättesuccé i Ungern, där den fortfarande visas årligen på särskilda festivaler, men -

i Frankrike begrep man sig inte alls på deras humor, utan blev förbannade över att de var så respektlösa mot den Store Mästaren och Konstnären. (Göran Tonström, "Hasse & Tage och deras Svenska Ord").

Det är ett fascinerande faktum att Pierre och Colette och gänget blev så ilskna över att någon lekte med Picasso-myten - särskilt som få människor på jorden verkar ha varit större rövhål i det privata än Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano Santìsima Trinidad Ruiz y Picasso.

När Picasso äntligen dog 1973 vägrade hans exfru Jacqueline att låta deras gemensamma barn besöka begravningen. Sonsonen Pablito tog lite teatraliskt livet av sej med gift på begravningsdagen. Sonen Paulo blandmissbrukade ihjäl sej. Exälskarinnan Marie-Thérèse hängde sej. Och Jacqueline själv sköt sej i huvet.

Det kan möjligen skyllas på att Picasso gärna hängde med neurotiker. I någon mån måste man nog också skylla på Picasso, som metodiskt bröt ner alla människor omkring sej, och i synnerhet dem han också låg med.

Han hämnades på sin målande exfru - som gjort misstaget att gifta sej med en annan efter att Picasso varit otrogen mot henne - genom att skrämma konsthandlarna från henne.

Han gifte sej med sin älskarinna bakom ryggen på sina barns mor för att undanhålla dem från arvet.

Han föraktade sin älskarinna - med den något halta motiveringen "jag hatar sjuka kvinnor" - sen hon blivit sjuk av att ha fött hans barn.

Han straffade den enda kvinna han verkligen älskade genom att bränna henne på kinden med cigaretter. Hennes brott? Att inte älska honom.

Men visst, mellan varven gjorde han några sjyssta bilder. Och på kuppen blir man alltså oantastlig i Jeans och Antionettes ögon.

Vad var det grodlårsmaffian blev så upprörd över? Att Hasseåtage satte kortbyxor på Geniet och antydde att han med tiden blev en tavelindustri? Att Gösta Ekman framställer en bräcklig man som Chaplin-snubblar sej genom en värld han inte begriper? Blir tyskarna sura för att man påstår att Hitler var nazist?

"1000 kärleksfulla lögner" är en av filmens underrubriker. Efter att ha läst några rader i Picassos biografi är det mest upprörande faktiskt att någon använt ordet "käreksfull" i samma sammanhang som Picasso.

Kris och Krantz.

Gösta Krantz är kanske inte den person som genomsnittssvensken pratar oftast om. Han är den äggformade gubben i gamla Razzel-sketcher, en i den gamla Casino-kretsen, en ringräv, en slitvarg och en av Uffe Larssons många lite för gamla kompisar. Hans CV är digert och fyllt med långfilmstitlar som "För tapperhet i tält" och "Hallå skojare!" Ja, ni kan typen.

Hans memoarer har den bisarrt långsökta titeln "Krantz från glädjevården" (fyra på min lista!) och är - så klart - en ganska tröttsam radda självgodheter - "hade jag framgång hos flickor? Det måste jag nog erkänna" - och anekdoter från höhö-andets estrader.

Det roliga/ tragiska är perspektivet: boken är från 2005 och det är så tydligt att Krantz vid nedtecknandet var den ende överlevande i sin gamla krets av taskspelare. Utan tanke på eftergifter hänger han ut samtliga gamla kollegor, vänner som fiender. Och folk är verkligen antingen vän eller fiende; som amatörpsykolog skulle jag ställt diagnosen "border-line" på Krantz.

Det visar sej att stora delar av Casino-gänget (för människor födda efter 1950: Casino var beteckningen på Gösta Bernhards revyer, i vilka han påstod sej ha lanserat begreppet "crazy", mest känd aktör i kretsen var Carl-Gustaf Lindstedt) var suputer. Och då pratar vi inte att dom fick i sej en grogg för mycket på villaområdets kräftskiva; dom var av allt att döma oftast fulla på scenen.

Gustav Lövås (handlar Sjökvist i Åsa-Nisse; fråga farfar om ytterligare detaljer) var ibland "så packad att han måste hålla sig i belysningsräcket". Curt "Minimal" Åström (fråga farfar) trotsade teaters spritförbud genom att regelbundet hångla med en flicka som fyllt munnen med brännvin. Georg Adelly (fråga farfar igen) var så utslagen innan föreställningen att han försökte hävda magåkomma för att slippa spela. Herr Olsson (fråga farfars något äldre kompis) fick under en hel afton bara ur sej den lösryckta repliken "När jag ser den jäveln blir jag stark!"

Samtliga hängs dom ut ett halvt liv senare av Gösta Krantz. Men ännu roligare blir det när den gamle Krantz på Uncle Scrooge-vis sitter och grämer sej över det förflutna och hetsar upp sej över gamla bekantas karaktärsdrag.

Stig Bergendorff - som skrev Casino-revyerna ihop med Gösta Bernhard och var hans meddirektör - beskrivs närmast som en igel som framgångsrikt sög sej fast på den begåvade valen Bernhard. Han var "extremt snål" och gjorde alltid jobbet lätt för sej genom att bara byta ut namnet på finansministern i en gammal kuplett.

När Gösta Bernhard skulle ge ut sina memoarer ("Gösta Bernhards saga" - femton på min lista!) passade Bergendorff på att snabbt sno ihop sina egna "En ridåhalares memoarer" och norpa alla anekdoter han visste att Bernhard skulle ha med.

Det där med "ridåhalare" var Bergendorffs grej: eftersom han enligt Krantz inte var begåvad nog att vara skådis, men ändå ville ha rampljus, så kom han på "att han skulle hala ridån på kvällarna och talade sen om för pressen att han var teaterdirektören som också var ridåhalare och det tricket fungerade".

Krantz påfallande magsyrliga kommentar ett halvt sekel senare: "Vi hade kunnat få tio ridåhalare för det gage som han ansåg jobbet var värt".

Och när Bernhard-Bergendorff så småningom bytte teater: "Här var ridån mekaniserad, så han kunde inte hålla uppe illusionen av att utföra en viktig syssla".Men värst råkar Gunnar "Knas" Lindkvist ut (fråga pappa om den tokige morfadern i "Vi hade i alla fall tur med vädret"). "Knas" var en i Casinos kärntrupp - faktiskt mer etablerad än vad Krantz var - och ihågkoms på följande hjärtevarma vis:

Om vi nu talar om några av killarna i gänget (kort kommentar: snittåldern på "killarna" är runt 65) måste jag säga att Gunnar Knas Lindkvist inte var min typ. Han var en avundsam människa som inte erkände andras förtjänster men var noga med att framhålla sina egna. Han ljög ofta och var allmänt opålitlig och han överdrev sin betydelse på ett groteskt vis. En gång när jag träffade honom på Kanarieöarna talade han om att han var där inkognito.

Inte heller som skådespelare, i Casinos "Tant Gröns revy", föll "Knas" Krantz på läppen:

Gunnar Knas anförtroddes uppgiften som Tant Grön, men tyvärr klarade han inte av den alls. Han var bäst i korta gags och kunde göra roande figurer, men i så här långa talstycken blev hans ganska entoniga stämma sövande.

Det visar sej dessutom att "Knas" "på sitt försåtliga vis" brukade antyda att Krantz umgicks med Bernhard bara för att denne var teaterdirektör. Och till råga på allt var han så slarvig att Krantz fick hänga upp hans skjortor när dom delade loge!

"Krantz från glädjevården" går inte direkt till hävderna, men har ni sjukligt gott om tid och ett perverst stort intresse för Gösta Krantz syn på sej själv så är den naturligtvis ett måste.

Annars är jag rädd att jag redan slängt åt er dom saftigaste köttbenen (nej förresten! Krantz hävdar dessutom att det var han som gav Gustav Adolf von Sydow artistnamnet "Max"!)

Var ligger Knohult?

På Bokmässan kom jag över Anders Nordqvists volym "Var ligger Knohult?" i Kapten Stofils monter (där bl.a. David Nessle huserade). Den innehåller i princip allt som finns att veta om dom tjugo Åsa-Nisse-filmer som en gång fick Harry Schein att göra en radionämndsanmälan enligt paragrafen om "god smak".

Man får veta exakt vilka märken Åsa-Nisses bil Eulalia II var i dom olika filmerna (begrepp som "konsekvens" var inte särskilt viktiga för regissören Ragnar Frisk) och exakt var i Täby (för givetvis spelades bara några ynka procent in i Småland) olika sekvenser är skjutna.

För egen del aktualiserar boken två saker:

1) den kanske roligaste text jag nånsin läst (åtminstone i genren "en smal referens möter en annan smal referens och tycke uppstår"): "Knohults värmedöd" av Martin Kristenson, ytterligare en i Kapten Stofil-kretsen.

2) en replik som jag ogenerat tänker planka rakt av i den bok jag snart ämnar att skriva:

Det bästa med den häringa uppfinningen, det är att gasen går igenom karburatormellanväggen till persipukatorn och mellanmembranratifikatorerna och sen över till dom hydropilomatiska sekritärerna... på den här sidan.

Nu gäller det bara att skapa ett sammanhang där den kan tänkas fungera.

Scen omsider.

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar - kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungefotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallander-bok blev det en trött kliché.

”Mannen från Mallorca” är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, som författaren fåfängt försökte hävda inte byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. ”Mannen från Mallorca” var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen ”Victoria”, ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till ”Victoria” hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som tretti år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen ”cementfabrikör” och ”asfaltkokare”. Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit Cannes-premiären på framtiden (från 78 till 79 till – 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstöt hans film med ”dödseko” på ljudbandet och ”goebbelska förtexter”.

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp Sven Wollter och von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att kameran inte var med spelade i sammanhanget inget roll: ”filma ändå!” står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln ”aphuset” och de resultathungriga spanarna ”målkåta” när dessa i jakten på justitieministern – ”JM” – ”sätter ett frimärke” på ett ”lyxluder”).

För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. ”Mannen från Mallorca” är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring om huruvida de ska stödja det ”internationella monopolkapitalet” McDonalds eller äta ”PLO-käk”.

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker ”nej” när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja… Nylon.

”Mannen från Mallorca” har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen ”de höga herrarna kommer vi aldrig åt” – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

I Dundervattnet dundrar det av dunderunder.

Jag och grabben tittar på "Dunderklumpen" och jag sitter med en dunderklump i halsen från öppningsscenen med Ströms vattudal i motljus till den sista fantastiska stormdansen över jätten Jorm medan solen stiger upp över knytt och oknytt.

Det blåser en storm över Jorm
Glädjestorm, lyckostorm

Det är ärligt talat en ganska krattig film. Blandtekniken med skådespelare och animationer funkar illa, mycket beroende på att manusförfattaren/ huvudrollsinnehavaren Beppe Wolgers inte riktigt ville skriva nåt manus, vilket så klart skapade problem åt animatören Per Åhlin och hans skosnörebudget.

Till detta kommer att man bara uppfattar ca 12% av vad som säjs, beroende på att alla skådisar pratar på mystifika dialekter (jämtska, falsettskånska och belgisk brytning) och svenska ljudteknikers patologiska ovilja att sköta sitt arbete. Manusmässigt är det en ganska orytmisk road-movie där olika människor jagar olika figurer i olika slags kvällsljus utan att man riktigt hänger med, uppblandat med Beppe-slapstick.

Och man kan säja mycket om Beppe Wolgers, men inte fan var han Chaplin.

Däremot var han poet. En ytterst ovanlig poet. En poet som faktiskt diktade sej in i folkhemmets bull´s eye, som var en av sjuttitalets populäraste lördagsvärdar i teve och gjorde barnprogram som kokade av mänsklig värme. Detta samtidigt som han paradoxalt nog fick sitt folkliga genombrott i dom provokativa Skäggen-programmen, som med över hundra inringda samtal till klagomuren skapade dom första stora "Tittarna rasar"-löpsedlarna.

Det som berör i Dunderklumpen är Beppe Wolgers alldeles enastående förmåga att se sina figurer. Liksom den ensamme figuren Dunderklumpen bryter sej in på Camilla Wolgers flickrum och blåser liv i hennes leksaker, besjälar Beppe själv leksaker, humlor, hus, vattenfall och berg, låter dom prata och berätta sin historia, lyssnar på dom, bryr sej om dom.

Det är klart att ett gammalt ensamt pörte i den jämtska skogen känner sej ensamt. Det är klart att också gamla hus känner att ingen längre bryr sej om dom, och det är klart att det spricker upp när Dunderklumpens gäng dansar på dess gistna brädor.

Det är klart att man kan prata med ett vattenfall. Och det är klart att vattenfallet har svårt att höra eftersom det dundrar och han har vatten i örat.

Och framför allt är det klart att skurken inte är ond. Bara besviken på människorna, som bara vill ha pengar. Men det är lika klart att skurken kan övertygas när han öppnar ett barns skattekista och finner - och nu blir jag tårögd när jag skriver - "en liten fin sten, en liten vacker blomma, en liten fågelfjäder och luft - frihetens luft".

Det är klart att det är jolmigt, patetiskt och verklighetsfrånvänt. Mitt eget barns skattekista innehåller plastsvärd, mynt han stulit från mej, löjligt dyra plastdjur och skräp. Men filmens skattekista innehåller inget barns skatt. Det innehåller Beppes skatt. Och ingen annan än han kunde ärligt se skatter i en sten, en blomma, en fjäder och luft.

I sin Beppe-biografi skriver Klas Gustafson om hur snart sagt alla märkliga figurer som Beppe befolkade sina världar med - flodhästar, trasdockor, kossor och löjligt många humlor - är illa maskerade självporträtt. Han var en tjock man med skägg som stammat sej igenom barndomen, och som hanterade sina framgångar med en oändlig ödmjukhet.

Och som aldrig glömde hur det var att vara ett ensamt hus, en ensam dunderklump, en ensam skurk.

I slutscenerna går den gamla Elvira Fattigan upp på berget och hittar den lessne skurken Enöga, som sitter med den fångade nallebjörnen Pellegnillot och känner hat mot människorna och deras gemenskap.

Men Elvira Fattigan ser. Hon ser tåren i Enögas enda öga.

Jag gissar att man kan se Elvira Fattigan som den vuxne Beppe, som ser den unge Beppe i Enögas skamfilade gestalt. Som slutligen försonade honom med sej själv, som skrattade bort hans bitterhet och lärde honom att vända förnedringen mot en gränslös kärlek till allt levande.

Bland annat därför gråter jag när vi tittar på Dunderklumpen. Och så klart för att Leonard ligger bredvid och hans varma fingrar gräver i mitt armveck och han lutar sin kind mot min tjocka mage och river mej i skägget och jag vet att tack vare honom är det värt att försonas.

För vinden torkar tåren på min kind
En glädjevind jag aldrig trodde fanns