torsdag 29 april 2010

Work in progg-ress.

Okej, nu kan det avslöjas: här är nästa "projekt" i "pajpen". Tanken var att vi skulle hålla på det hela och rikta allt fokus mot "Människor som gått till överdrift" (SOM GÅR ATT KÖPA!!!), men den ligger för håken redan ute på Adlibris och jag är så ohyggligt nöjd med omslaget att här kommer det:Är det inte lysande? Guldäggsjuryn, se hit! Fattar ni kopplingarna (ni som inte fattar får scrolla ner lite)? Och ramen och slitaget som gör att den ska se ut som en gammal biblioteksbok? Och är det inte en mycket vacker ung man, bisarrt nog bärande på mina gener?

Tyck vad ni vill om boken när den väl är färdig, men har ni avvikande åsikter om omslaget blir jag sur.
































































onsdag 28 april 2010

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 - det blå materialet.

Som tidigare utlovats: här kommer alltså de bildtexter ur Svensk filmografi som kommenterar sjuttitalets lite vuxnare filmer. Bilderna kommer kanske att väcka anstöt hos de frikyrkliga läsarna, men betänk att bildtexterna hade blivit än konstigare utan.

Kom också ihåg att detta är kommentarer hämtade ur en synnerligen seriös skrift, i övrigt bara fullspäckad med uppgifter om A-foto, filmlängd och kritikreferat. Det gör det lustiga lite lustigare."Mera ur Kärlekens språk" (Torgny Wickman, 1970).
"Det bästa ur Kärlekens språk-filmerna" (Torgny Wickman igen, 1973).
"Inkräktarna" (Torgny Wickman igen!, 1974).
"Jorden runt med Fanny Hill" (Mac Ahlberg, 1975). "Justine och Juliette" (Bert Torn alias Mac Ahlberg 1975 - och ja, det är den riktige Harry Reems).
"Den k--- familjen" (Heinz Arlach, 1976). "Veckända i Stockholm" (Ann Mari Berglund, 1976).
"Ta mej i dalen" (Torgny "Sjukt produktiv" Wickman igen, 1977).
"Kärleksön" (Joseph Sarno, mannen bakom "Fäbodjäntan", f.ö. nyss avliden, 1978).("Monas hemliga sexdrömmar", Charles Kaufman - nej, inte han med "Adaptation" - 1979).

Ja, så ser de ut. Som synes en salig blandning av medvetna lustigheter (veckändan, det bästa) och mer neutrala beskrivningar som onekligen skänker en smula humor åt sammanhanget (tvagning, Harry Reems slaknande) samt rena obegripligheter (vad är det som ska fattas? Jag fattar inte!)

Hursomhaver: så här råkar nu filmerna ha sett ut och så här råkar nu Svensk filmografi-redaktionen ha valt att kommentera dem. Jag, Kalle Lind, tar så klart avstånd från alla sorters pornografi och dylika vederstyggligheter och kan inte lastas för att den här bloggposten ser ut som den gör.

tisdag 27 april 2010

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Svensk filmografi 1970-79 - det städade materialet.

Svensk filmografi är alltså en samling böcker som decennium för decennium listar alla svenska filmer som gjorts. De är så klart en njutning att läsa för alla med det minsta intresse för det ointressanta.

En extra guldkrydda lägger sen bildtexterna (mer om dem här). Eller rättare sagt: de flesta bildtexterna redogör bara kallt för vilka skådespelare man ser på bilderna. (När jag tänker efter kan även de vara lite lustiga. Åtminstone när man bland väntade namn som Allan Edwall och Sif Ruud också ser Ricky Bruch eller en text ledsagar en bild som den här: eller när man påminns om att Thomas Hellberg faktiskt hade en karriär en gång. Fast då kanske det blir mer tragikomiskt. Alternativt bara tragiskt.)

Här och var har också någon liten skojare på Svenska Filminstitutet smugit in små lustigheter, oftast så lakoniska att man inte riktigt fattar om de är medvetna.

Den kanske mest läsvärda volymen, Svensk filmografi 1970-79, är också den med flest överraskande bildkommentarer. De många erotiska filmerna från perioden kommenteras tämligen ofta, men låt oss återkomma till dem. Först zoomar vi in de trots allt ännu fler icke-erotiska filmernas texter.Här anar jag att bildtextmakaren gör sej lite lustig över filmarnas till synes något klyschiga framställning av just en byråkrat: solbränna, självgott leende och solglasögon för att dölja skammen över sin unkna existens. Filmen "På tisdag vaknar vi upp till framtiden" handlar om Danmarks inträde i EG och är tydligen inte odelat positiv.Det vilar nåt oväntat cyniskt över den här bildtextens understatement. Bilden är hämtad från en dokumentär om Mexikos fattiga, "It's nice to be privileged", som texten alltså alluderar lite muntert på. Dessutom är "privilegierad" av allt att döma felstavat.Samma sak här. Här finns visserligen ingen medveten allusion - eller tja, filmen heter "Karlsvik - en by som Gud har glömt" - men lakonismen i texten kombinerad med den gränslösa håglösheten i bilden ger ändå känslan av att skribenten är väldigt distanserad till innehållet. Fast fortfarande är jag inte riktigt säker på om humorn är medveten eller ej.Här börjar vi väl ändå närma oss de medvetna skämtsamheterna. Alla människor utan diagnosen asexuell fäster ju genast blicken på de exponerade behagen - bildtextaren upplyser oss om att det tydligen brinner lite på bilden också.Och här är vi väl slutligen garanterat över i Avsiktlighetslandet. Bilden är - vilket ni ju genast ser - från "47:an Löken blåser på", där Lasse Åberg gjorde sin filmdebut som general Painriche. Kommentaren om produktplacering av Husmodern är så klart en högst avsiktlig lustighet - och därför inte heller lika lustig.

De sista bilderna här ger för övrigt en hint om vad slags bilder som dyker upp i nästa bloggpost. Så kolla inte in här imorron om ni mår dåligt av ickesilikonade sjuttitalsbröst.

måndag 26 april 2010

Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa.

Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok "Människor som gått till överdrift". Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min "Proggiga barnböcker" som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt "Nu har det banne mig gått för långt!" Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt "en stor död finansman" (vi kallade Stenbeck "buksprängt gödsvin"). Observera nu: programmen anmäldes - de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget - däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten ("Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!").

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket "centerpartister är ett fnösktorrt släkte" genom att anmäla Lena Nymans monolog "Stadslollan", som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som "ironi" och "undertext":

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad "bondjävel!"

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet "landsbygden"!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas "ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag". Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet "Partaj" där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: "Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa".

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskisserar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mej upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. "Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt."

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sej. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

lördag 24 april 2010

Avdelningen Oväntade Bildtexter: Ådalen 31.

Svensk filmografi tillhörde min ungdoms favoritlektyr. Där kunde man läsa medverkandelistor, produktionsuppgifter, handlingsreferat, kritik i sammandrag och i bästa fall kuriosa om alla svenska filmer som gjorts (alltså även "Jag - en kvinna" och "Fäbodjäntan"). Jag satt dreglande och läste. Inte bara om de erotiska filmerna - här fanns ju Fakta att hämta in! Fakta om Onödigheter!

Idag finns den mesta infon samlad på SFI:s databas , dock inte böckernas faktasprängda och akademiskt skitnödiga essäer, signerade gamla kritikerhjältar som Jurgen Schildt.

Framför allt verkar inte nätet ha någon plats över för de märkliga bildtexter som acompanjerar många av bokens texter. Jag har aldrig luskat ut om de är medvetet crazy à la tidningen Pop eller bara så sakliga att de blir ofrivilligt komiska.

DN:s grand old man Mauritz Edström skriver en lång krönika om Widerbergs Ådalen 31, filmen om kampen för rättvisa, frihet och bröd som blev till fem statligt sanktionerade dråp. Edström analyserar filmen ideologiskt och konstnärligt och texten är nerlusad av begrepp som "den individuela konflikten", "det föga relevanta klassbytesmotivet", "den impressionistiska berättartekniken" och "strukturrationalisering".

Det är, sammanfattningsvis, en Mycket Seriös Text. Den ledsagas av den här bildtexten:Är inte det lite oväntat?

måndag 19 april 2010

TV-shop.

Nu är den väl i princip här: boken som tar upp en del av det som de flesta andra böcker inte tar upp. "Människor som gått till överdrift" är titeln samt innehållet. Som den nasare alliansen tvingar oss stackars kulturarbetare att vara, försöker jag i filmen kränga mej själv. Det går väl ungefär lika bra som det hade gjort om jag försökt kränga nån annan.

söndag 18 april 2010

Ack du ljuva sjuttital.

Det kommer väl inte som nån chock för nån som regelbundet följer den här bloggen att jag är lite fascinerad av sjuttitalet. För tillfället fyller jag ut varje ledig tid av dygnet med research inför en bok som kommer ut i höst - "Proggiga barnböcker. Därför blev vi som vi blev" - och stöter längs vägen på böcker som ... kanske inte riktigt skulle se likadana ut idag."Det där med blommor och bin" (tredje upplagan 1974) gavs ut via RFSU och var tänkt som studiematerial i skolans sexualundervisning. Den är saklig, rättfram och helt renons på krusiduller. Den är också väldigt sjuttital (inte bara för att den ser ut som ett paket statliga gula Blend). Och väldigt dansk.

Författaren och läkaren Bent H. Claësson skrev också en sexualupplysningsbok för mindre barn, "Elle belle bolle" (ung. Ole dole knulla), men den godbiten sparar jag till höstens utgåva. Så länge kan ni ta del av ett antal beskrivande och upplysande bilder.





I en föreställning jag gjorde i höstas visade jag bilder från diverse sexualupplysningsböcker från min barndom och resonerade kring sjuttitalets syn på knulla, och inte minst på sjuttitalets syn på knulla och barn. Orkestern plockade fram en rytmiklåda och vi sjöng en tänkt barnvisa från ca 1976:

Nu knullar far och mor igen
Nu knullar far och mor igen
Först så går det sakta
sen går det jättefort

Nu ligger far ovanpå mor
och kissepinnen är så stor
Först så är den svullen
Sen är den jättekort

Nu ligger mor ovanpå far
För jämställdhet har vi ansvar
Och mamma är så frigjord
och pappa har somnat in

Nu ligger far med grannens fru
för tvåsamhet är borgligt ju
Och pappa är så lycklig
och mamma är depressiv

Nu skaffar mor en annan karl
och sätter sedan in pessar
så slipper hon fler ungar
som kräver en massa svar

onsdag 14 april 2010

400 meter Hägg.

Göran "nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?" Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok "Utveckla monarkin". Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: "Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!" På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.
Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mej för övrigt att tänka på hans bok "Välfärdsåren", som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtitalets Vällingby, skolpolitikens sjuttital och den statliga förvaltningens åttital.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet "gouterad". Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sej själv - svensk fyrtitalist och därmed en av milleniets vinnare - i historien, vilket inte i sej är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt - med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen - han avverkar sina studier.

Först är "universitetskurserna [...] föga tids- och arbetskrävande" och något senare är "studierna [...] fortfarande genant lätta". "På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt", och året därpå "läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in 'proppkursen' i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen."

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare - ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

måndag 12 april 2010

Min räddare i nörden.

En vänlig själ hörde av sej och bad mej medverka i en antologi om Fantomen. Jag skrev en text. Många - inte minst jag själv - skulle kalla den patetisk. Men det var nu så det blev. Jag återkommer med detaljer när boken är färdig. Nån snubbe som heter Fredrik Reinnånting är förresten också tillfrågad och lär ha tackat ja.Fantomentidningen var mitt Internet. Den gav mej samma känsla av ett större och vackrare universum utanför pojkrummets armhåledoft som jag gissar att nätet är för bögar i Tranås och myntsamlare i Hjo.

För mej var Fantomen tidningen som sa ”du är inte ensam”. Det var okej att vara besatt av oviktigheter. Det var till och med önskvärt.

Till Fantomenklubben skickade läsare in sina tio-i-topplistor över Fantomen-tecknare. På Fantomen talar-sidorna svarade redax långt och utförligt på hur dödskalleringen egentligen kunde ge permanenta märken.

Det var okej att bry sej. Om det banala såväl som det essentiella. Det spelar ingen roll. Vem avgör vad som är viktigt för nån annan?

I skolan betraktades kunskap som suspekt. Kunde man svara på frågor som inte fanns i senaste läxan hette det att man gick på kvällskurs. Brydde man sej på allvar om nånting som rörde världen utanför handbollsplanen var man ”stude” (ett mycket eslövskt uttryck för plugghäst). Lärarna visste aldrig hur de skulle förhålla sej till en elev som läste utanför läroplanen. Visst fick man godkänt på provet, men inte utan förebråelser.

Jag beklagar mej inte. Det är för sent för litanior. Jag är redan uppfuckad.

Jag konstaterar bara fakta: att lista saker, hålla reda på saker, fråga vidare, engagera sej, var obegripligt och därmed oönskat. Den som gjorde det ett tacksamt offer för pöbeln.Fantomen blev en tillflyktsort. Där odlades nörderiet. Det kallades inte så då, när jag läste tidningen under en ganska begränsad period 1986-87. Nörd var ännu inte ett definierat begrepp i svenskan. Kalenderbiteriet inte en accepterad livsstil.

De flesta som läste Fantomen var säkert tuffa killar. Fotbollslirare. Såna som några år senare skulle ratta in Tokyo på klassens flickbröst. De läste antagligen Fantomen för att han pangade med pickor.

Men de som syntes i tidningen var frågvisa och oerhört angelägna om att gradera Heiner Bades tuschning visavi Kari Läppänens. Jag gjorde egna listor över tidningens tecknare. Hasse Lindahl kom naturligtvis först. Jaime Vallvé, vars otydbara tuschblaffor jag till denna dag inte sett storheten i, absolut sist. Plats hundra av femton. På tidningens inskickade topplistor låg han obegripligt högt. Jag satt med penna och kollegieblock och förde ett krig mot idioterna som uppskattade en Fantomen som bestod av en stor svart fläck och två slumpvisa vita markeringar för masken. Inga tänder hade figurerna heller. Munnarna var gapande hål.

Jag skickade aldrig in mina listor. Det var aldrig grejen för mej. Att strukturera världen, upprätta tidslinjer, samla komplett, göra tabeller, jämföra, ha koll på, var huvudsaken. Jag är oändligt tacksam för att Fantomen visade mej att man inte var en idiot för den sakens skull. Åtminstone inte en mol allena idiot.Min intensiva och ganska snabbt avsvalnade Fantomen-kärlek råkade sammanfalla med Fantomens femtiårsubileum 1986. Det var en fröjd. Redax Ulf Granberg fyllde tidningen med bakom-kulisserna och tjogvis med extramaterial. Intervjuer med tecknare och författare. Klistermärken med samtliga djungelordspråk. Repriser av nyckeläventyr: så blev Devil Fantomens, så kom goda märket till. (Vill jag minnas; jag lät mina tidningar gå i arv till småbröder som inte förstått vikten av att spara allt man nånsin ägt och kan därför inte gå till källorna nu när jag behöver dem tjugofyra år senare.)

Ganska ofta läste jag inte själva äventyren. Jag brydde mej mindre om hur det skulle gå för Fantomen den här gången. Jag var ganska säker på att han skulle klara sej.

Det var Fantomenmyten som engagerade mej. Detaljerna, de som Lee Falk strödde förstrött omkring sej och som svenska redaktionen snabbt samlade ihop och la i sina rätta fack. Det historiska perspektivet. Gamle Moz berättelser. Apposten. Keela-Wees gyllene strand. Den viskande skogen. Urtidsmonstret Hzzz på paradisön Eden (han heter för övrigt Väs i en gammal översättning). Bara en sån sak som Eden! – en ö där rovdjur lever i harmoni à la Jehovas vittnen. Eden hade kunnat bli en egen evighetsserie. I Fantomen var det en perifer pyttedetalj dit Kit Walker återvände vart tredje år nånting.

Fantomenuniversat var sprängfyllt med obearbetade hugskott som man ville följa i mål. Varför säjer träden i Viskande skogen "Fantooomen"? Hur blev överbefälhavaren hemlig för Djungelpatrullen? Ulf Granberg svarade tappert på alla frågor och anade väl inte vilken bekräftelse han gav till oss som behövde göra världen kontrollerbar.

Jag är honom stort tack skyldig. Jag kan inte nog understryka det. Långt senare – typ sex år men en eon av akne och folköl senare – kom en tidning som hette Pop. Där var den kunnige på nytt den hippe. Där upprättades ånyo listor. Där djupanalyserades Paul Wellers frisyr som några år tidigare Fantomenklippans tillblivelse.

Många såg tidningen Pop som elitistisk. Det kanske den var. För mej var den ett hörn av skolgården där man kunde stå skyddad. Det var inget ställe där man kände sej som en del av en elit. För mej var Pop Fantomen. För mej var Fantomen Pop. För mej var bägge tidningarna en bekräftelse på att det fanns sammanhang också för mej.

fredag 9 april 2010

Bulten i Bo.

Det är säkert yesterday´s news för bloggens klassiskt bildade läsare, men själv fick jag just en aha-upplevelse när jag - en vanlig dag i Kalle Linds liv - googlade "Bulten i Bo".

Bulten i Bo är för mej en gestalt i Emil-böckerna, odödliggjord på film av Pierre Lindstedt, en dräng och suput som orsakar oro på marknaden i Vimmerby och som inte vet vad han ska göra med all oro som bubblar upp i honom när han tagit sej några supar.

Jag tänkte att hon plockat figuren och namnet från sin egen barndom. Man föreställer sej ju gärna hela Sveriges Astrid som nån sorts urberätterska, en Kalmar läns egen gamle Moz, med direktkontakt inte bara med barn utan med djur och natur, granbarr och vitmossa.

Mera sällan talas det om hennes klassiska bildning och tydliga förankring i litteraturhistorien. Liksom med Selma Lagerlöf är bilden av hela Sveriges Astrid att hon skrev liksom ur djupet av folksjälen, omedvetet, som i trance, omtöcknad av skogsdoft och svingödsel.

Först nu insåg jag att Bulten i Bo har en namne hos Gustaf Fröding. Han är visserligen godsherre och inte dräng, men i övrigt är han lika burdus och brutal:

Han kom till en dans bort i Vindfallsängen
-- med gubbarne söp han
och jäntorna nöp han
kärvänligt i sidan vid förbisvängen.


Frödings Bulten i Bo går inte bara fram som en furie på dansbanan ("brännvinet öste han dåsig och nöjd i den svällande magen"). Han är också en ockrare och girigbuk, för vars skull allt välstånd i trakten förtvinat. Till slut får den druckne Nils Nilsson i Vallen nog av Bultens framfart och närmar sej honom med handen på kniven:

Han tog honom hårdhänt och vilt över nacken,
han slog och han spände
och kniven han rände
i bröstet på Bulten, som tungt föll i backen.

"Ja, ligg där och glo med ditt giriga tryne,
ja, ligg där och glo, du,
du, Bulten i bo, du,
det är allt Nils Nilsson, du ser ej i syne!"

Han gav honom ännu ett hugg genom strupen,
han gick genom hopen,
"tag fast!" hördes ropen
från skocken av jäntor, i vråarne krupen.


Det är mustigt, till och med mustigare än hela Sveriges Astrid, som för all del lät Emil och griseknoen dricka jästa körsbär och Alfred bli livad av brännvin. Men vid dråp drog hon gränsen i sin folklivsskildring. Fröding lät inte bara Nils Nilsson slakta Bulten i Bo. Strax därpå går Nils Nilsson i samvetskval och dränker sej. Men:

Han jordades tyst, som han borde och skulle,
men inga, som hasta
förbi, vilja kasta,
som seden det kräver, en sten på hans kulle.

Ty många ha tyckt, det var rätt, det som gjordes,
det säges och menas,
att den skall ej stenas,
som gjort vad de önskat, men själva ej tordes.


Frödings dikt är en historia direkt ur folkdjupen (även om den i sin tur troligen alluderar på nån poet som var hipp på Frödings tid): osentimental, rättfram och ändå märkligt förstående för människans villkor, liksom hela Sveriges Astrid i hennes bästa stunder.

En annan sak jag inte kände till var för övrigt seden att kasta sten på självmördares gravar. Det låter inte särskilt konstruktivt om ni frågar mej. Det var väl straff tillräckligt att de fick sova i ovigd jord.

torsdag 8 april 2010

Den gamle och den halvgamle.

Kanal 9 har gömt undan ett program på ojämn tid onsdagkvällar. Det heter "Dom kallar oss roliga" och är inte gjort med några högt ställda ambitioner men med kärlek till ämnet och de intervjuade.

Klara Zimmergren och Henrik Schyffert "programleder" "tillsammans". Det vill säja att de var för sej har träffat ett gäng skämtare under några timmar och sen sytt ihop det med gemensam påa och ett fejkat mobilsamtal till varann på slutet. Det är uppenbart gjort på folks lediga stunder. Det gör mej inte ett dyft. Ledig tid kan vara kvalitetstid.

Bägge programledarna har för övrigt nosat rejält på ämnet tidigare. Schyffert gjorde det väldigt mycket mer djuplodande "Dokument: humor" för SVT, tematiskt sammanhållet, snyggt formgivet och initierat. Zimmergren gjorde P3 Apelsin, ett humorprogram om humor där Schyffert för övrigt var gäst. Och minns jag inte fel, var bägge gäster i Robin Paulssons En trekant med Robins i P4. Ett program som diskuterade humor.

Åter igen: det gör mej ingenting. Jag har själv ägnat de senaste tretti åren åt ämnet i fråga. Jag känner mej långt ifrån färdig.

Mötet mellan Schyffert och Gösta Ekman var en sån där stund en humor- och gubbnörd som jag kommer att bära med mej som ett laminerat ögonblick i bakfickan. Det kändes rentav historiskt. När Schyffert och Killinggänget kom var det med en attityd som sa "vi är år 0". Hur mycket Robban Gustafsson än stod med fötterna i revymyllan och hur klassisk en figur som Percy Nilegård var, så var Schyffert chefsideologen och Lokko och Lill-Luuk hans politiska kommissarier. Allt som var innan och inte var anglosaxiskt var onödigt och förnekat. (Mer om saken här.)

När så Ekman bjuder in Schyffert på jordens minst mysiga mysrum på Dramatiska institutet och frustrerat sitter ner medan Schyffert ska ta emot hans slapstickinstruktioner, så händer något. Schyffert säjer, utan ironi, att han ser Ekman som en svensk komiks Yoda. Ekman har ingen aning om vem Yoda är. Schyffert förklarar ödmjukt och uppriktigt att Ekman är som en klok gubbe som kan allt och har lärt sej alla knep och skaffat sej alla verktyg och vars visdom man kan hämta näring ur. Ekman blir nog rörd på riktigt, men låtsas börja gråta och torkar glasögonen med en näsduk. Schyffert säjer "du kan inte låta bli att skämta va?" och försöker hålla tillbaka skrattet.

Jag kan ta till överord här, men för mej var det ett sublimt teveögonblick. Det visade att humor inte tvungetvis är en generationsfråga. Detaljerna och referenserna byts ut. Men kokar man ner det till essensen, så är humor en attityd till livet, en överlevnadsstrategi, ett sätt att förhålla sej till världen och ångesten. Ett sätt att bygga broar och inte murar.

Gösta Ekman har varit viktig för mej i hela mitt liv. Schyffert var extremt betydelsefull när jag var sjutton och humor plötsligt blev hippt. För mej har det känts som om de levt på olika planeter - där den ena uppenbarligen är Dagobah - och att det bara är i mitt huvud de planeterna blivit ett solsystem.

Bilden av dem i varsin skinnmöbel i en spricka i väggen på en dyr institution, där den gamle nestorn skämtade maniskt och den unge spolingen var ärligt tacksam, la pusselbitarna på plats.

torsdag 1 april 2010

En väldigt mysko visa.

Jag har, via mina försänkningar på Sveriges Radio, kommit över en sång som känns väldigt underlig att lyssna på 2010. Den är gjord av elever vid SÄMUS - Särskild Ämnesutbildning i Musik - vid Musikhögskolan i Göteborg 1975. SÄMUS, har jag wikat mej till, var en försöksverksamhet med kraftiga politiska inslag:

Högsta beslutande organ inom utbildningen var stormötet. Under flera år pågick en intensiv debatt vad gäller graderade betyg. Utbildningen var påverkade av 1970-talets politiska liv och av den kulturpolitiska debatten i Sverige.

Det politiska engagemanget märks, om jag säjer så, på låten i fråga.

Texten börjar mitt i en situation:

När sista planet lyft och det är tomt i hangarerna
är det många som ser längtansfullt mot skyn
Nu har de flytt - alla hallickarnas kunder
Själva hann de inte följa med


Vi förstår att något har hänt. Vi förstår att detta något är oundvikligt - men också positivt. Hallickarna - en illa sedd yrkeskår - är de som längtar.

Texten fortsätter att göra nedslag i en förändrad stad, ett förändrat land:

Nu står inga vakter invid ockrarnas butiker
Nu bevakar ingen längre överklassens villor
Den amerikanska örnen har flytt på brustna vingar
nu kan ingen längre gömma sej i deras skugga
nu står all skyddslingar skälvande och nakna
väntar på det oundvikliga som måste komma

Handelsmannen ser dem genom fönstret till affären
Sångerna och larmen tränger in genom rutan
och på något sätt är deras ansikten bekanta
men aldrig har han sett denna glans i deras ögon
Jo, det är samma människor vars levebröd han stulit
som lämnat sina platser i Röda korsets riskö


Ett förtryckt folk har rest sej och skådar stolt morgondagen i vitögat: "I slumkvarteren lyfter folken sina huvud, känner redan vinden föra med sej nya dofter".

Och nog var dofterna nya. Låten heter "Kambodja är befriat" och slutar med stolta segervissa strofer:

Kambodja är befriat och folket har tagit makten
Befrielsearmén tågar in i Phnom Penh


Ledaren för "befrielsearmén" hette som bekant Pol Pot och var en despot. Snart skulle han tvinga hela Phnom Penhs befolkning ut på landet, där några svalt och några sköts och några försvann och antagligen ganska få kände "att segern var vunnen".

Snart blev Kambodja Deokratiska Folkrepubliken Kampuchea och året var noll. Såren efter två miljoner amerikanska bomber hann aldrig läka förrän nya skador tillfogades khmererna, även denna gång under en föregiven frihetsflagg.

Jag kan ha en viss förståelse för att idealister i väst tänkte att det är bättre att socialistiska kambodjaner styr över Kambodja än att amerikanska imperialister bombar det, i strid mot moralen och krigsrätten.

Jag kan bara känna att det rättrådiga gänget musikläraraspiranter var lite snabba på hanen när de spelade in sången med refrängen:

Om blott några dagar så kommer kamraterna
i svarta uniformer intill stan
Unga män och kvinnor med gevären på ryggarna
och ingen makt kan hindra deras väg


Revolutionsromantiken måste nån gång ha stockat sej i halsen när sanningarna om Pol Pots terrorvälde läckte ut. Jag kan förstå om man i Sverige inte ville tro på rapporterna - en av de svenska korrespondenterna som var kvar in i det sista hette Herman Lindqvist och har aldrig varit en sanningsivrare - men successivt måste ändå vissa insikter ha nått det muntra SÄMUS-gänget.

Jag kan tänka mej att nån av dem gärna hade sett att den där singeln begravdes och glömdes. Jag kan tänka mej att nån av dem förbannar Sveriges Radios anala pedanteri och minutiösa arkivordning. Själv är jag bara tacksam.

Till råga på allt tycker jag att låten som sådan är ganska mäktig. Den framförs med den sortens patos som gör att jag faller för alla gamla arbetarmarscher och kampsånger och frälsislåtar och, väldigt väldigt motvilligt, till och med Horst Wessel. De menar vad de sjunger. Det de menar är visserligen förskräckligt, men det nakna allvaret sätter sej i mina nackhår.

När jag googlar "Kambodja är befriat" upptäcker jag för övrigt att den spelats i P1 en natt 2008, tillsammans med bland annat låten "Revolutionens röda fana" med Demokratiska Kampucheas Radioorkester. Jag får inget riktigt grepp om sammanhanget den spelats i, men är man högerkonspiratoriskt lagd måste uppgiften gödsla den gamla sanningen om Demokratiska Folkrepubliken Sveriges Radio.