Rykande inaktuellt.

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD - "Karl Gerhard passerar i revy" - och det är en lika märklig produkt som den föregående, "Ett bedårande barn av sin tid" (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall - för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-CD:n - där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: "Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037".

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar'n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som "det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn" (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar'ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och "Ettna"
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Var är skämtet, Povel?

Dags åter igen att vädja till min bildade läsekrets (jag har tidigare bl.a. fått hjälp att knäcka några karikatyrer i den gamla satirserien Ratte). Stora delar av mitt liv har jag gått runt och nynnat på Povels gamla ”Var är tvålen?”, en låt jag egentligen har ett kluvet förhållande till då jag misstänker att den inspirerat mer än en barbershopgrupp vid olika tekniska högskolor.

”Var är tvålen?” kommer från den briljanta parodifilmen ”Ratataa” och är typiskt Povel-nonsens. Han hade inga problem att ägna många minuter av djärva rytmer och nyskapande arrangemang åt perifera ämnen: en låt handlar helt om purjolöksskräck, en annan om att vägen till Curacao gyngar så.

Uppbackad av manskör sjunger Povel med väl valda nödrim om vikten av att ha tvål med sej ner i badet: ”att sin lekamen löga/ lönar föga/ utan tvål”, ”utan lödder/ badar slödder”, "utan tvålen blir du blott och bart en badande barbar".

Och så dyker de där historiska referenserna upp som är legio i äldre tiders skämtvisor; det här var för tusentals år sen (1957) då folk i gemen faktiskt kunde sin Bibel och skolan lärde ut årtal för krig och kungadödar.

Jag är med på raderna:

När Susanna låg i badet för att öva sim och crawl
hade Joachim rest in till Babylon att köpa tvål

De syftar kort och gott på den apokryfiska, av Bellman besjungna, berättelsen om hur Joachims hustru Susanna tar ett bad och råkar kåta upp två gubbar, som blir sura när hon inte vill ligga med dem och som hämnd försöker sätta dit henne för hor (been there, done that).

Däremot förbryllas jag av texten:

Litervis champagne i karet
hade Madame Pompadour
Trettitvå när hon klev i
och trettitre när hon klev ur

Vad betyder det? Vad är det Povel försöker säja oss? Madame de Pompadour var mätress till Ludvig XV, känd för sitt intriganta beteende och sin oöverträffade förmåga att göra av med andras pengar på lyx. Är poängen med stroferna att hon var gränslös?

För det kan väl inte vara så att Povel Ramel, baronen som gav sej själv ett löfte att undvika snuskerier i skämt, i ett filmlustspel från femtitalet, antyder att en ärad kvinnlig slottskollega kissar i badet?

Djupt tacksam för tydliggörande.

Bröstmeiers kanelcylindrar.

På femtitalet var Povel Ramel och Knäppupp så bortom alla gränser jävla stora att man inte riktigt kan se vidden idag. Samtidigt som Povel själv sprutade ur sej revyvisor som egentligen var osedvanligt intelligenta schlagers, byggde hans kompanjon Felix Alvo upp bolaget till en hörnsten i svensk underhållning.

De gjorde allt som gick att göra i nöjesbranschen då. Till och med importerade jukeboxar (sin tids Spotify).

Vad som får det att kvittra i hjärtat på mej är att hur sjukt mycket pengar Povel än tjänade, så stod Leken i centrum för honom under hela hans liv. De där jukeboxaffärerna var han nog mindre engagerad i. Desto mer tid och krut la han på att lansera ett gäng produkter som inte fanns.

Det började med att en förrådsarbetare i 140-kilosklassen raggades upp och försågs med lösmustasch och halmhatt. Han fick sen bli omslagsgrabb för de Bunny Blom-singlar med titlarna "Det glada fjuttitalet" som Povel sjöng in på plastskånska. "Kreatursmässan uti Humbleberry Piggie Peg" hade jag som liten. Jag kunde som sjuåring tydligt identifiera Povels röst så jag undrar hur lyckat det var som prank i praktiken.Men något förvirrades nog samtiden. Bunny Blom dök så klart upp i egen hög person på premiärer och kanske satt inte dåtidens godtrogna mediekonsumenter och var skeptiska. Stod det Bunny Blom på omslaget så var det väl för tusan gubbhakor Bunny Blom som sjöng!

Efter att framgångsrikt ha lanserat en obefintlig artist, gav sej Povel och company på att lansera en produkt som inte fanns. Upptåget är ännu knäppare än den fryntlige fejksångaren som man trots allt kunde kränga singlar med. Att sälja en icke-existerande produkt är att ge bort pengar.När ett kaffemärke överutnyttjade Povels nuna i en annonskampanj, krävde han i gengäld en egen reklamkampanj. Under veckorna framöver kunde man således läsa annonser som "En cylinder för varje hinder", "Med trippelverkan och reprissmak", "Låt inga andra kanelcylindrar lura dig" och "Se upp för efterapningar".

Folk blev naturligtvis nyfikna. Godishandlarna blev nerringda och letade förtvivlat efter grossisten. Skatteverket fiskade på tidningsredaktionernas annonsavdelningar efter fabrikens adress - man hittade nämligen inga årsredogörelser från fabrikens påstådda hundra år ("erhållit medaljer vid Grand Prix i Paris 1863"). Naturligtvis fanns inga kanelcylindrar att få tag i. Povel och hans reklamchef Stig Wallgren - som är den som berättar hela den här historien i sina memoarer - hade visserligen tryckt upp tretusen askar med en gnutta kanelpulver i innerpappret och följande copywriting:

Kanelcylindrar äro oumbärliga för bättre balans vid för kroppen ovana ansträngningar såsom klättringar, flyttningar och roddturer. Särskilt lämpliga för barn och äldre: kontorsfolk, expediter, interner och alla slags innesittare som behöver ett extra kaneltillskott.

Några kanelcylindrar lät man dock aldrig tillverka. Ingen har hittills kunnat smaka dem och njuta effekten.

Bunny Blom avslöjades så småningom av femtitalets Janne Josefsson och Stig Wallgren meddelade samma dag tidningarna:

Knäppuppsångaren Bunny Blom har i dag utnämnts till verkställande direktör i AB Bröstmeiers Kanelcylinderfabrik i Sollentuna.

Det här är en historia som gör mej glad in i benmärgen. Det överarbetade, det kostsamma, det interna - allt adjektiv som jag kan relatera till. Vuxna människor med vuxna titlar och vuxna inkomster, boende på Lidingö, direktörer och reklamchefer, tar sej tid i ett späckat schema för att larva sej.

För att de ville. För att de kände för det. Eller med Beppes ord: "För skoj gör människan trygg".

Det högst dödliga geniet.

Rampljuset äter sina uppmärksamhetstörstare levande. Folk tänds, flammar till och glider tillbaka in i det okända mörker dom kommit från. Björn Ranelid har på sista tiden börjat prata om sej själv i termer av odödlig: "Mina böcker kommer att leva vidare på biblioteken i mer än femtio år."

Påståendet är ett typiskt ranelidcitat såtillvida att det innehåller 50% ohöljd narcissim och 50% siffror gripna ur luften (han brukar också berätta, på oförekommen anledning, t.ex. hur långt det är mellan munnen och hjärtat eller hur mycket en hjärna väger). Det är så klart också ett djupt ohistoriskt påstående.

Ingen vet idag vad folk kommer att läsa om femti år. Det spelar ingen roll hur underskönt och sirligt Ranelid idag fogar samman random snömos - om femti år kanske folk vill ha meningar utan metaforik men med sammanhang. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Det finns ingen historisk rättvisa eller konsekvens i kulturen.

The first one now will later be last. And the best one now will later be forgotten. And the really original genius will never be discovered. But Carola fucking Häggkvist will probably be known forever.

Om jag för ett ögonblick får visa en smula ambition, så vill jag hävda att den här bloggens syfte inte bara är att ge dess skribent en ursäkt att slippa umgås med sin son. Den finns också till för att bevara minnet av gubbar och tanter ur det förflutna, folk som en gång dinglade från allas läppar men som långsamt tuggats sönder av tiden.

Inte för att de där gubbarna och tanterna tvungetvis gjorde nåt storartat. Men det var folk som kastade sej framför kamerorna, som tog varje chans att märkas, som offrade familj och sunda relationer för att få leda lekprogram och apa sej i folkparkerna, som säkert drevs av tusen demoner men som hade en önskan större än alla andra - den Peter Sellers en gång formulerade: to be remembered.Idag uppmärksammar En man med ett skägg en man med ett skägg: Yngve Gamlin. Scenografen, dekoratören, språkimitatören, regissören, från begynnelsen ett av genierna som gjorde Knäppupp, ett av dom hatade teveskäggen, grundaren av republiken Jämtland, av Hasse Alfredson kallad "en renässansmänniska" (ett epitet som ska tas på allvar när det kommer från en trefaldigt guldbaggebelönad filmregissör som också reformerat revykonsten, skrivit tjogvis med romaner, gjort barnvisor och operascenografi, introducerat Amnesty i Sverige och chefat för Skansen).

En gång stod Gamlin i centrum. Hans visualitet och ögonblickskonst efterfrågades av nöjesdirektörerna och balettregissörerna. Hans exakta - men helt fabulerade - imitationer av ryska och japanska hördes på prime time. Hans abstrakta galenskap fick till och med plats mitt i den folkhemska lägerelden, Hylands hörna, där Gamlin dök upp och frejdigt sågade sönder Hylands skrivbord.Sen gick det som det gick. Det blev mer sprit än balettdekor. En diabetes ledde till slut till att nåt ben fick amputeras. Till slut samlade sej Alfredson och Ramel för en gala för att bekosta Gamlins äldreboende.

På regissören Jonas Simas hemsida kan man beställa hans dokumentär "I huvet på n´Gamlin". Under en timmes tid får man små glimtar in i den gamlinska hjärnan, motorn bakom internationellt belönade filmer om jämtska hjolbänningar och bisarra mediespektakel ihop med Erlander.(Gamlin snodde bl.a. proppen till Harpsundsekan och vägrade lämna tillbaka den om inte Frösön fick kasino - Erlander kontrade med att han hade 22 proppar till).

Allt är inte fantastiskt kul 2008. Men det är värt att påminnas om. En människa som gav ett halvt liv åt att färglägga ett grått Sverige och föra in lite sund dårskap i ett hämmat samhälle, är värd åtminstone en timmes uppmärksamhet.

Må han vila i frid under sin gravsten. Stenen är naturligtvis egendesignad: "Här vilar Yngve Gamlin" och sen en pil neråt.

Trokonstnärskap.

I en gammal sketch från 1961, "Tusenkonstnären", intervjuar Povel Ramel Hasse Alfredson om hans tidigare CV. Han har bl.a. varit "hoj-sångare i ett zigenarband" (alltså han som skriker HOJ!) och "tro-konstnär".

En tro-konstnär är alltså en sån som kan tro på vilka vanvettiga påståenden som helst. Ramel testar honom - "1 plus 1 är lika med 87" och "kungen heter Axel Välling" - och Alfredson svarar efter betänketid "ja, det kan jag gott tro".

Ramel får själv testa att tro på att drottningen också heter Axel Välling, men det kan han väl aldrig tro.

Med risk för att låta arrogant - östkustliberaler i USA som tycker det är bortitok att sydstatsskolor jämställer Första Mosebok med evolutionsteorin kallas ju gärna arroganta - måste jag ställa frågan: är det inte ett klassiskt religiöst tänkande som beskrivs i den gamla Knäppupp-sketchen?

Konsten att tro på nånting som omöjligen kan beläggas. Konsten att trotsa förnuftet. Konsten att köpa nåt som en sanning för att det en gång har nedtecknats. Konsten att tillbe nån som inte svarar och lägga sitt liv i händerna på nån vars händer ingen skådat.

Nina Lekander mötte den nyfrälste och nyrakade Göran Skytte - som numera påstår sej vara ödmjuk inför Gud och livet men så klart är samme pompöse besserwisser som alltid - hos Carin Hjulström-Livh. När inte programledaren skulle ha dom till att leka lustiga citatlekar med tokiga skyltar, hann Lekander erkänna att hon "smygföraktar religiösa".

Man kan ifrågasätta det rent semantiskt; hur mycket i smyg blir det när hon gör det prime-time i SVT? Innehållsligt var det befriande. Trots - eller möjligen på grund av - den svenska sekulariseringen tar man gärna i religiösa med silkesvantar. Hellre än att ifrågasätta dem och framstå som intolerant och arrogant, låter man dem hållas.

Och visst, blir man lyckligare av att tro hellre än att veta så fine with me. Men tror man att kvinnan skapades av ett revben ska man inte tas mer på allvar än om man tror att kvinnan skapades av en analfistel.

En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.

Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som "SJ SJ gamle vän", "Balladen om den kaxiga myran" och "Anna Anaconda". En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta "Skepparn" Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut - hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa "Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju"
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
"Fagerros - vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör"

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. Dom skulle vara ständigt spinnande huskatter.Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och "kärringen" var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns

[---]
Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill

[---]
Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådanLåten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med "Bertil och Sven" måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

Mina referensramar vetter åt fel decennium del u12:xxi.

En av dom teser jag med störst emfas försöker spika in i den här bloggen är att jag är gubbe i förtid. Ibland måste jag hejda mej själv och fråga mej försynt om det där inte bara är en image. Jag menar, jag håller mej trots allt någorlunda up to date med vad som händer även på dagens tevefront, det händer att jag läser böcker utgivna på 00-talet etc.

Men pro-gubbelistan är så mycket längre än contra-spalten:

1) innan jag fyllde tretti hade jag både njursten, diskbråck och hemorrojder

2) när jag en gång gick och lyssnade i mp3-spelare (se där - uppdaterad!) frågade min vän och kollega Ola Norén om jag lyssnade på Sean Paul. Detta var år 2002, när den jamaicanske dancehall-artisten hade en jättehit - "Get Busy" - som vi dessutom tvingades spela dagligen i P3. Min förvirrade motfråga var: "Sartre?"

3) när jag för tio minuter sen satt och slösurfade på Badlands.se blev jag alldeles själaglad när jag såg följande omslag:
Jag reste mej då till halvsittande i skrivbordsstolen och skrek: "Wow! En ny fräsch Povel-samling!"

Memoarer med finurliga titlar.

När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: "Här är ditt lik", "Moster Olof", "Röriga rummet" (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) - och "Yr eunuck åsså en me´ stålar".

Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på "Fyra bugg och en Coca-cola". Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.

Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.

Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han - apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna - att "jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare") i boken som givetvis behäftats med titeln "Ord och många visor".

Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.

Är man politiker döper man sina hågkomster till "Alla rosor ska inte tuktas" (Anna-Greta Leijon), "Så tänkte jag" (Ingvar Carlsson) eller - lite mer otippat - "Resan mot Mars" (Thage G. Pettersson).

Är man Harry Schein döper man dom till "Schein".

Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.

Min personliga femton-i-topplista:

15) Gösta Bernhard: "Gösta Bernhards saga". Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen "det blev succé - igen!"

14) Povel Ramel: "Följ mej bakåt vägen". Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, "Följ mej bortåt vägen", som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.

Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln "Som om inget hade hänt" är en annan historia.

13) Lasse Holmqvist: "Här är mitt liv". Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.

12) Gunnar Nordahl: "Guld och gröna planer". Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).

Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?

11) Lennart Hyland: "Hylands album - ett glatt liv i glada bilder". Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland - en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet - ville frambesvärja glädje.

Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken "Lek med Hyland" och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg - han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.

Det är nästan lite rörande.

Och naturligtvis patetiskt.

10) Gunilla Pontén: "Tyg och otyg". Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.
9) Anders Gernandt: "Hästminne". Samma sak där. En hästkommentator minns. Alla andra titlar vore att betrakta som tjänstefel.

8) Björn Eriksson: "Björnkramar". Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson - f.d. polischef och landshövding - så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta "Björntjänster".

7) Bengt Bedrup: "Torra fakta". Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med

6) Ulf Larsson: "Kvartingen som sprängdes". Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.
Titeln - syftande på Birger Sjöbergs roman "Kvartetten som sprängdes" - är intressant av ett par orsaker. Dels för att den poängterar vilken anakronistisk figur Ulf Larsson är: han refererar till tjugotalsskalden Sjöberg och han använder begreppet "kvarting". Vilket stämmer väl in på hans kända intressen för Thor Modéen, Casino och att umgås med äldre män.

Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi - den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna - och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på

5) Jörgen Nilsson: "En crossad dröm". Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.

4) Gösta Krantz: "Krantz från glädjevården". Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (dom andra övergav honom ju när han hetsbantade).

Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att "Krantz från fattigvården" kommit, svarar sjuklingen "ställ den i farstun, jag är inte död än". Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga "glädjevården" skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!

3) Charlie Norman: "Musikant med brutet gehör". Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs "Soldat med brutet gevär". Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan "musikant" och "soldat", och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.

2) Bertil Perrolf: "Sidor till kaffet". Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet "Skivor till kaffet", ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar - det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.

And put your hands together...
1) Robert Wells: "Mitt liv som komphund". Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar - och vill - det.

Och det här är en sån titel som nästan tangerar "Yr eunuck åsså en me´ stålar". Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund. Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.

Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!

(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns "Hyss och allvar med Glenn Hysén" - en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina "hyss", men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.

Sveriges bäste textförfattare från Halmstad som har bott ihop med Melinda Kinnaman och Ika i rutan.

Jag cyklar ibland förbi en affisch med Lars Demian och känner genast en irritation springa över ryggraden.

Inte för att han sjunger nåt slags pretentiös Brel/Brecht/Waits-pastisch med mycket brännvin och strippor och samhällskritik formulär 1A. Jag är ganska härdad mot genren och känner en viss klockarkärlek.

Inte heller för att han sjunger precis som Lasse Berghagen. Jag har ganska hög gubbtolerans.

Utan för att han sagt en av de mest enfaldiga saker jag hört nån säja.

Det var i nåt musikprogram för fem-sex år sen. Demian var grupperad runt ett bord med tre andra snubbar som påstods verka i samma genre: Stefan Sundström, Winnerbäck och Johan Johansson.

Johan Johansson - som jag håller för en intelligent karl med humor och integritet, inte bara för att han skrev "Jag vill bara dansa" mitt under den svenska punkens brinnande ta-ställning-våg - framhöll Povel Ramel som ett geni och Sveriges bästa textförfattare. Med all rätt. Så klart. Det bör ju räknas som en objektiv sanning.

Demian rynkade chansonnäsan och utbrast: "Skojar du? Sveriges bästa MODERATA textförfattare!"

?!?!?!?!?

Få saker retar mej mer än vänstervärldens självgodhet. Jag råkade läsa en Svenskan-intervju med Jan Guillou idag där han berättar att toleransnivån är mycket högre hos östermalmssocieteten än södermalmsbohemerna. Och är det nån som vet hur det är att vara vänster och intolerant så är det ju Jan Guillou.

I Demians förkrympta nyproggvärld, där man tror att man på allvar utmanar nån när man sjunger lite förpliktigande om H&M och Bindefeld, hör kvalitet och politik ihop. Du kan inte skriva nåt tänkvärt och träffande om du inte tycker som jag.

Med Demians salongsrevolutionära tunnelseende är man automatiskt moderat om man hellre väljer att sjunga om livets glädjeämnen, naturbarn, gräsänklingar, lingonben och den gyngande vägen till Curacao än om hur full man vill bli och hur dumma i huvet direktörer är.

Jag står själv till vänster om nåt slags mittstreck. Jag tror att samhället bör förändras, och jag tror samhället ska tolkas efter klass-, genus- och etnicitetsmodeller. Jag tycker illa om rovgirighet på människor och natur. Jag tycker krig är dumt även när det utförs av israeler.

Fast mycket mer än jag nånsin skulle gilla Lars Ohly gillar jag Povel Ramel. Povel Ramel bedrev under sextio år i nöjesbranschens zenit ett krig - ett spralligt krig, ett valsande boogie woogie-krig, ett krig med piano och blommiga små hattar - mot fördumning och stelbent dogmatism, men framför allt FÖR fantasins förlösande kraft och musikens möjlighet att förena.

Povel Ramel skrev i imperativ: "Håll musiken igång!", "Knäpp upp - relax - koppla av", "Ta av dej skorna", "Tänk dej en strut karameller", "Blås på det onda".

Povel Ramel fick ett folk som älskar att beskriva sej själva som jantelagslydande lutheraner att vallfärda till ett dragigt cirkustält för att se tjuvar jaga poliser och Martin Ljung leka sjörövare.

Oavsett vilket parti Povel Ramel la sin valsedel på - något han för övrigt såg till att vara tyst om - så gjorde han fan så mycket mer för att förbättra samhället än vad Lars Demian tror sej göra när han sjunger för några förvirrade gamla bolsjeviker på Röd dag i Karlshamn.

Därför blir jag irriterad när jag ser den där affischen.