onsdag 30 april 2008

Loffe´s Muchos Latjos Fun-A-Gogo Party-Darty Woom Splosh Dash!

Janne "Loffe" Carlsson älskar lattjo så till den milda grad att han döpte sitt produktionsbolag till Muchos Latjos.

1975 gav han - på mångas begäran - ut fyra lattjoplattor på ett bräde. Man kan till och med gissa sej till att han spelade in dom på ett bräde, under en och samma långpanna.Jag har själv bara orkat lyssna igenom skivan med den mest lovande titeln -"Loffe´s dance and party fun" - men anar att det finns guldkorn också på "Loffe goes Latin America" ("How Mucho Hotto" låter i alla fall som ett sånt), ”Loffe plays pop and party hits" (som bl.a. lär innehålla en festlig prutthistoria om en man som släpper så mycket väder att havet blir stormigt varför man får bygga en bro över det - följd av "Like a bridge over troubled waters") och "Loffe plays Glenn Miller" (som dock lär vara en renodlad Miller-tribute).Grejen med "Loffe´s dance and party fun" är att den är 100% dans, 100% party, 100% kul och 1000% Loffe. Mellan låtarna - där vissa är standards, vissa har lattjo texter och alla är funky - improviserar Loffe fram obegripligheter i ett högt, för att inte säja maniskt tempo.

Det handlar ganska mycket om att Loffe hojtar med utländsk brytning eller säjer nåt med oklar syftning som man anar är slipprigt.

En sång heter "Bogesundsvisan" och är en glad låt om rattfylla (Bogesund var en gammal öppen anstalt).

En annan sång är kort och gott ledmotivet till Sesame street - eftersom allt blir party om man lägger på en blåssektion och Loffes skrockande.

En tredje sång heter "Vi röker inte hashish här i Tranås" och är förstås en (faktiskt habil) översättning av Merle Haggards "Okie from Muskogee" (som jag f.ö. sett Dan Hylander sjunga till förinspelat komp på en pizzeria - ett mycket surrealistiskt ögonblick i mitt liv).

Och inför en annan bit börjar Loffe skrika på brytning om "krouppsex", som man efter ett tag förstår är gruppsex. Under själva låten manar sen Loffe på åhörarna att klämma så mycket som möjligt till varann.

Plattan är alltså från 1975, och alla som har sett Ice storm vet ju att det var gruppsexets förlovade tid. Jag är själv född 1975, och kan inte riktigt sudda bort bilden av att ha blivit tillverkad under dom här förutsättningarna. Ackompanjerad av det speciella Loffe-skrattet.

På det hela taget har skivan har ett lite oklart användningsområde - när vill jag egentligen lyssna på lite funky låtar, lite knasig sång och mellan (och under!) dom Loffes improviserade flabbhistorier? - men jag gissar att tanken är att den ska liva upp på partyt vid den teakpanelade hemmabaren i gillestugan med den bruna heltäckningsmattan. Eller vara ett haltande surrogat för vänner åt ensamsuparen.

Associationen går ju genast till köpvideon där Lasse Brandeby och Svante Grundberg sitter och super i ett ödsligt vardagsrum - ett lite festligare/deppigare alternativ till bras- och akvarievideon (fanns på fullt allvar att köpa på Överskottsbolaget förr).Mycket tyder på att inspelningen av skivan inte var helt kritvit. T.ex. omslagsbilden där Loffe glatt knäckt några ägg i huvet. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en zombie. Eller fotot på baksidan där Loffe ser ut som en påtänd apa.

Så några droppar hojtarolja - som det heter på loffespråket - kom nog till pass under sessionerna.

Sammanfattande konsumentupplysning: "Loffe´s dance and party fun" är en platta för alla, men kanske särskilt för folk som älskar party. Och kanske allra mest särskilt folk som definierar party som rattfylla, gruppsex och överhettade jazztrummisar.

tisdag 29 april 2008

Vem ska trösta Knyttet?

Ibland stänger jag och Måns Nilsson in oss och filar på ett projekt för barn. Det där att det är för barn är egentligen mest en förevändning; alla genuina barnprojekt görs av vuxna som skriver för och om sej själva.

Trazan & Banarne är en fullkomlig orgie i lasseåbergiana: femtitalsserier, brylcreme, släpiga sketcher. Kåldolmar & kalsipper svänger lika mycket som Nationalteaterns vuxenplattor. Emil i Lönneberga är Astrid Lindgrens djupdykning i sin egen och pappa Samuel Augusts barndomsskogar.

Som far till en fyraåring har jag haft all anledning att återstifta bekantskapen med min barndoms hjältar. Jag märker att jag har dom flesta i levande minne: Karlsson på taket, Tant Mitt-i-prick, Lennart Hellsing, Doktor Snuggles, Bamse, Bobo, Ville, Valle & Viktor, julkalendrar, mors äldre arbetskamraters barns kasserade serietidningar, Djungelboken, Robin Hood, Aristocats, Mumintrollen, Torbjörn Egner, Karlsson på taket och Loranga.

(Faktum är att förhållandet till vår barndoms kultur är en av dom saker som från dag 1 har varit kittet mellan mej och min fiancé; redan första gången vi träffades 1997 noterade vi varann genom att vara dom enda som kunde räkna upp namnen på Duchess kattungar.)

Men man skriver också om sin privata kulturhistoria. Som liten stod jag inte ut med Peter Lundblads musikalisering av Tove Janssons "Vem ska trösta Knyttet?" Idag inser jag att den, trots att Lundblads hela senare karriär har gått ut på att krama dom sista dropparna gubbsjuka ur Ta mej till havet, är genial.

Med ett sånt råmaterial är det kanske svårt att misslyckas, men jag har sett motsatsen. I somras såg jag en teaterversion av samma historia, gjord av ett ambitiöst amatörgäng (tror/hoppas jag), som tyckte att dom hade mandat att stryka lite här och var i den stringenta och rimmande texten. Det hade dom så klart inte. Man stryker inte i Tove Jansson.

"Vem ska trösta Knyttet?" är den vemodiga berättelsen om hur ensamhet möter ensamhet och tvåsamhet uppstår. Det är kampen mot sin egen rädsla, den som gör att vi blir människor och inte små lortar, som driver historien.

Den visar också hur effektiv barnkultur kan vara. Skriver man för barn, kan man skära bort dököttet och ge sej rakt på skelettet. Tove Jansson var tillvägagångssättets mästarinna.

Ville hon berätta om en liten, osedd och oälskad varelse, ett knytt - så kallade hon figuren Knyttet. Och vem är ännu räddare än Knyttet? Naturligtvis - ett Skrutt.

Så tog hon bort allt utanpåverk och skapade en representant, en symbol, som ÄR ensamheten.

Så slapp hon bry sej om den yttre trovärdigheten, den där karaktärskosmetikan som man måste lägga på sina karaktärer om man har realistisk-naturalistiska ambitioner. Operaintresset, schackintresset, den konstiga sjukdomen, den sexuella läggningen, den konstiga snedluggen, analfisteln, you name it.

Så kunde hon helt koncentrera sej på den inre trovärdigheten, den allt igenom genuina skildringen av rädsla, ensamhet och utanförskap.

Och barnbokens möjlighet till stilisering och koncentration gjorde att hon också kunde skapa litteraturhistoriens antagligen bästa bild av det predestinerade, dömda utanförskapet: Mårran. Mårran är fruktansvärt otäck. Som liten tyckte jag möjligen Gafsan i Vad tror du hände sen? var läskigare, men idag påminner hon mej bara om en känd svensk sångerska.Som vuxen inser jag vidden av Mårrans öde.

Det är klart att Mårran redan till det yttre är tokläskig. Hon är ju en stor, tyst, grå klump med små stickande grisögon. Men det riktigt obehagliga är ju hennes stigma, hennes inverterade Midas-egenskap: allt hon rör vid fryser till is. Det innebär att hon aldrig kan närma sej en annan varelse. Aldrig. Hon är fjättrad vid sin ensamhet, sitt annorlundaskap, hon kan aldrig hitta sitt skrutt, hon är den ständigt avvikande som måste titta på från håll.

Råkar man sen vara en författare med lite känsla för effekter så tryfferar man så klart anrättningen med lite drontar och mymlor och mumrikar och homsor, som skapar sköna nonsensstämningar.

Och har man sen dessutom kontroll över språket, kan man krama musten och ge liv också åt dom mest basala och banala känslor. Slutraderna i Knyttet klamrar sej omedelbart fast i hjärterötterna:

Nu gungar glädjelampor över havet var man ser
Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer


Lyckas jag en gång i livet ställa två så löjligt enkla rader mot varann och få fram samma överväldigande effekt, kan jag dö nöjd.

söndag 27 april 2008

Den enfaldige gudomen.

Gardell brukade förr i tiden - när han ännu var relevant - citera juridikprofessorn Peter Noll: "Man ska vara tolerant med allt utom när dumheten parar sig med makten". (Gardell fortsatte sen med att säja "med Ny Demokrati i riksdan är det precis vad som har hänt!", varpå han ställde sej i segerpose och inväntade publikens jubel. And no further comments.)

Jag förstod inte då, och förstår inte nu, varför man ska invänta ögonblicket då dumheten får makt. Det finns ingen anledning att tolerera dumheter från åsidosatta och halta och lytta heller.

Sommaren 2006 producerade jag ett radioprogram som hette "Meningen med allt". Programmen var tematiskt arrangerade kring Stora och Viktiga ämnen som Sex, Död och Djur. Sissela Benn som Filippa Bark och David Wiberg som Marcus Birro orerade kring ämnena, Ada Berger intervjuade experter och resonerade eftertänksamt med Maja Salomonson. Ett återkommande inslag var enkäter på stan, som Liv Strömquist och Gustav Tegby var ute och gjorde.

I det första programmet var temat Gud. Liv frågade förbipasserande vad dom skulle göra om dom vore Gud. En kvinna ur begåvningsreserven svarade: "Ja... ta bort alla invandrare från Malmö".

Jag lät detta fantastiska uttalande slinka med i programmet. En mellanchef såg bekymrad ut och ville veta varför. Enligt Sveriges radios policy ska inte sånt stå oemotsagt. Jag hade nog inget bra svar. Det har jag aldrig förrän en god stund efter att den som frågat gått. Sanningen var nog att jag tyckte det var humor. Jag fnissade hysteriskt när jag första gången hörde citatet.

Det blottar en så ohyggligt snäv världsbild. Kom igen, du kan bli Gud! GUD! Du är Allsmäktig! Du har Hela Världen i din hand! Du kan göra knäck av kottar, byta plats på Hjo och Australien, sätta horn i pannan på Jarl Alfredius och få Jan Myrdals mustasch att snurra. Du kan skapa fred, hindra växthuseffekten, lindra ischias och göra cancer till en kakbit. Du kan göra Allt! Du kan höja och sänka haven, expandera universum, smälta glaciärer, skapa nya djurarter, ja, jag vet att bollen är hemma, men jag försöker skapa en stilistisk effekt här.

Det var hennes lätt begränsade perspektiv på tillvaron som gjorde att jag fnissade. Allt hon ville i livet var att ta bort invandrarna från Malmö (jag gissar att hon menade utlandsfödda, strikt tolkat är en eslövsfödd som jag också invandrad i stan). På dag 1 som Gud skulle hon låta några bussar köra runt i miljonprogramsområdena och sen dumpa dom där 80-90 000 människorna i Vellinge och Svedala. På dag 2-7 skulle hon vila.

Samma kvinna letade f.ö. läääänge i minnet - "Lennart? Nä, vad heter han?" - innan hon kom på namnet Göran Persson, vid tillfället landets statsminister.

Jag såg inte då och ser inte nu nån anledning att vara tolerant med henne. Javisst, hennes ynkliga världsbild gör så klart att jag kan känna en viss nedlåtande sympati, hennes brist på intellektuell stimuli kan kanske göra mej beklämd, hennes torftiga liv kan eventuellt framkalla en smula medömkan. Men tolerant? Skulle inte tro det.

Dumhet är dumhet och dumhet är en käpp i hjulet på civilisationen. Den ska visas upp, skrattas ut och pissas på.

Oavsett om det är nån med riksdagsplats eller en enfaldig varelse stoppad på gatan i Malmö.

torsdag 24 april 2008

Hos Slasmästaren.

Stig Claesson, Slas, var på nåt vis det tacksammaste av alla otacksamma intervjuoffer. Han vägrade konsekvent att bli intervjuad, och när han väl satte sej framför en kamera eller en journalist så var han så avig och associativ att resultatet gärna blev en orgie i ofrivillig komik.

I min favoritfilm - Tom Ahlands dokumentär om Cornelis - skymtar Slas förbi i några sekunder, men lyckas genom sin vägran att följa en rak linje i resonemanget sätta guldkant på en guldtallrik.

- Han var svår. En svår människa. Antingen tyckte han om en eller tyckte han inte om en. Han hade inga mellankänslor. Och jag är inte så förtjust i trubadurer.
- Vad tyckte du om Cornelis då?
- Som trubadur menar du? Som diktare tyckte jag om honom. Jag har inget emot trubadurer, men det är det gamla talesättet: sätter dom väl igång så slut dom ju aldrig.


Läs det gärna en gång till. Det hänger inte ihop. Intervjuaren frågar ingenting om trubadurer, det är Slas själv som hela tiden kommer in på fenomenet.

En intervju i ETC från 1992 bekräftar att Slas gärna svarar på en annan fråga än den som ställts. Intervjuaren kämpar med ett intervjuoffer som är tvärt och motvalls och svarar "jag vill inte ha några jävla bullar" när han blir bjuden på kanelbullar och, ombedd att berätta om sina resor, fräser "Jag har ju inte gjort annat än berättat om den där skiten. Du får läsa de där jävla böckerna".

Enda gången Slas blir igångtriggad är när intervjuaren frågar om alkohol. Då vill Slas å andra sidan inte släppa ämnet under hela återstoden av intervjun:

- Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du... hur gammal är du egentligen?
- 22 år.
- Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
- Jo.
- Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
- Nej det har jag aldrig...
- ...när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.


Och sen återkommer Slas gång på gång till Forssells tydligen helt horribla utsaga och understryker med tjocka streck hur mycket Forssell tutat i sej under arbetet. Och när han ändå är igång, pratar han om hur mycket William Faulkner ("en jääevel på att dricka!"), Ulf Lundell ("han hade två flaskor rödvin med sig som han slog i sig med en jävla fart") och - lite otippat - Torgny Lindgren ("super så in-i-helvete") hällt i sej genom åren.

Och engagerad av ämnet kommer han in på hur fula kvinnor blir när dom super: "Dom börjar med vitt vin, sen blir det gin, och sen vet du själv... det går åt helvete. Dom blir fula som fan".

Över huvud taget kan man säja att fylla är det ämne som engagerar Slas mest. Försöker intervjuaren fråga om nåt annat blir svaren väldigt inexakta:

- Några ord om kvinnliga författare?
- Det finns många. En helvetes många bra.
- Som t.ex?
- ...nja... jag kommer inte på någon. Det finns en italienska som är jävligt duktig. Men jag kommer inte på namnet.


Allra knäppast blir stämningen när Slas börjar prata om hur jävla trevligt det är på Söder, fast att det inte är så trevligt längre som det var förr, och apropå det kommer in på ännu fler kollegor:

Det är ingen idé att vara stöddig här inte. På Östermalm bor ju alla jävla... titta på Per Wästberg t.ex. Den fegaste jävla östermalmare som finns för helvete. Han skriver om Afrika vet du, men han är så in-i-helvete rädd för negrer. Vi var i Kairo tillsammans en gång, Per och jag, och han vågade sig aldrig ut på gatan. Så rädd var han.

Så nu vet vi det. Även Lars Gyllensten är f.ö. "en sån där överlärd jävla östermalmare". Och Bildt som statsminister avfärdar han med "killar som gått Östra Real vet du, har jag ingen större känsla för". Och så avslutar han hela intervjun med ytterligare en fullkomligt osammnhängande tirad:

Det fanns en påve som hette Johannes. Han sa att det finns tre saker som bryter ner en man; kvinnor, sprit och jordbruksarbete. Hur rätt hade han inte? Fortsätter du att supa, så slår spriten hårdare. Det blir alltid hårdare. Men du skall ha roligt så länge du kan.

Man mer än anar att det finns empiri bakom dom orden.

För min del är det omöjligt att inte älska karln, även om jag kanske inte velat ha honom som pappa. Över huvud taget tror jag det är den roligaste intervju jag läst, undantaget en med raggarkungen Eddie Meduza i en gammal Slitz (som jag hittade - inte köpte!!!!) I den kommer intervjuaren hem till Eddie mitt på dagen och råkar då väcka honom. Eddie tittar frågande på honom tills han förklarat att dom bokat tid för intervju. Eddie sveper då igen dörren i ansiktet på intervjuaren med orden:

Vänta här, jag ska bara tvätta rövhålet.

tisdag 22 april 2008

Min propaganda har gett frukt.

Den här bloggen har under dom senaste veckorna uppmärksammat ett gäng barn- och ungdomsböcker från sexti- och sjuttitalen med tydliga propagandistiska ambitioner. Det är en glädje i att sticka in armen i dom allra mest dammiga och spindelvävsgeggiga hålen i väggarna och se vad man håller i när man drar fram den.

För första gången i mitt liv kan jag nog kalla mej trendsättare: nu hakar Bonniers på och träffar kvinnan som bl.a. har Sprätten satt på toaletten, Här är Nordvietnam och Filip frågar på sitt CV/ samvete.

Bloggposter om proggiga böcker hittar du här och här och här och här (Lotta i Hallonby-böckerna). Samt här, här, här, här, här och här (Sven Wernström). Dessutom här och här, här och här och inte minst här (bokförlaget Verdandi). Till yttermera visso finns dom här (Ville, Valle & Viktor), här (När barnen gjorde strejk), här (När barnen tog makten), här (Lasses farfar är död och Lisas farfar är i himlen), här (sexualupplysning) och här (Robert och den alkoholiserade barnvakten). Extramaterial hittar ni här.

Lehrer.

David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld". Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande - men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer.

Ekborg var, visserligen med nåt demoniskt och svartsynt över sej, en Folkkär Komiker, känd från Estrad-sketchen Skattkammarön (a.k.a. Världens Tråkigaste Sketch) och Att angöra en brygga.

Med det i bakhuvet blir det extra märkligt att se honom posera med en pistol mot tinningen på en soptipp och sen höra honom sjunga om mord, horor, sprit och A-bomben.

Tom Lehrer var det musikaliska orosmolnet i femtitalets USA. Ett judiskt-intellektuellt-makabert alternativ till det rosafärgade och tandblekta, en man utan lojaliteter som vägrade vänskapskorruption och gjorde lika träffande parodier på dom tidiga folksångarna och deras världssamvete som på förljugen nostalgi och countryns smetsentimentalitet.

Idag gissar jag att han fått beteckningen liberatarian. Det är den etikett som klistrats på South Park-pojkarna, Penn & Teller, The Onion, Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert, dvs den våg av aggressiv, ifrågasättande men illojal politisk humor som vunnit andelar i USA under dom sista tio åren.

Trey Parkers och Matt Stones "Team America" börjar som bekant med att göra sej lustig över den republikanska bärsärkagången i Irak, men vänder snart perspektivet till att häckla Tim Robbins, Susan Sarandons och George Clooneys självtillräckliga humanism.

Ungefär där, fast femti år tidigare, står Tom Lehrer. Framför allt finns, bakom den välsittande kavajen och det trevliga pianoklinket, ett vemod och en pessimism, där Groucho Marx är pappa, Woody Allen är son och Kubricks "Dr Strangelove" en beundrande lillebror. "We all go together when we go" är en glad undergångsvision som påpekar det demokratiska i en atombombssmäll ("Oh we will all fry together when we fry/
We'll be French fried potatoes by and by/ There will be no more misery/ When the world is our rotisserie").

"So Long, Mom" är skriven av soldaten som sitter på bomben som ska utplåna jorden ("I'll look for you when the war is over/ An hour and a half from now!")

"The Old Dope Peddler", "Be prepared" och "My Old Town" handlar om dealare som sprider glädje bland barnen, spriten som scouterna måste gömma för att inte ledaren ska dricka upp den och den gamla ungdomsförälskelsen som blivit hora. "Poisioning Pigeons in the Park" handlar om just det titeln antyder:

We'll murder them all amid laughter and merriment,
Except for the few we take home to experiment.
My pulse will be quickenin'
With each drop of strych'nine


Översättningarna från sextitalet - gjorda av den för mej obekante Per-Anders Boquist (signaturen Patrik) - har så klart inte Lehrers djärva rim och populärkulturella associationer. Här och var lyckas han dock få till tolkningar som är - som det gärna heter i recensioner - kongeniala.

Lehrer skrev den cyniska framtidsvisionen "When You Are Old and Grey":

An awful debility,
A lessened utility,
A loss of mobility
Is a strong possibility.
In all probability
I'll lose my virility
And you your fertility
And desirability.
And this liability
Of total sterility
Will lead to hostility
And a sense of futility.
So let's act with agility
While we still have facility,
For we'll soon reach senility
And lose the ability.


Boquist fick fram nästan samma uppiggande budskap:

Så var rationellare
Vi blir allt formellare
och aldrig mer sällare
blott konventionellare
Jag blir ej funktionellare
och du ej sensuellare
och din hud blir ej mjällare
men din röst blir allt gällare
Det är generellare
man blir materiellare
och ej naturellare
- blott intellektuellare
Det blir ej aktuellare
Låt oss va sexuellare
för vi blir allt formellare
Vilken hemsk tankeställare!


Just det - alla artiklar jag nånsin läst om Lehrer innehåller f.ö. påståendet att han slutade uppträda när Kissinger fick Nobels fredspris, med motiveringen att verkligheten en gång för alla överträffat satiren. Jag kan ju inte vara sämre så nu fick ni läsa det igen.

söndag 20 april 2008

Tillsammans-gänget på nya äventyr.

Linsgrytorna puttrar redan på spisen. I de handdrejade krukorna gror hampafrön och mossa som ska säljas på den årliga folkmusikfestivalen. I badtrågen ligger hemtovad ull och batikfärgas. Strax bredvid står ättikskrukorna med svamptamponger. På avstånd hörs nån spela fusionrai på tablas, oud och maktoom. En sällsynt smutsig man står och slänger bowlingkäglor i luften till förmån för palestinierna. Diskussioner förs huruvida det är borgerligt att ha brevlåda.

Vi håller på att bygga ett hus. Det ska bli fem lägenheter i nåt som närmast kan kallas ett radhus. Ändå går ryktena i stan på allvar att fem familjer - arton människor - ska dela på ett enda stort rum. Mer än en människa har associerat till Tillsammans.

Jag kan en gång för alla dementera att det planeras för gruppeknald och psykedeliska folkvagnsbussar. En lämpligare referens torde nog vara Svenska hjärtan.

lördag 19 april 2008

Kalvfilé Oscarsson.

Per Oscarsson får väl rimligen kallas folkkär. Näst Allan Edwall och Björn Gustafsson (alltså den riktige, inte göteborgaren) är han den mest profilerade Astrid Lindgren-aktören (folkkärlekspoäng: 1000) och jämte Birgitta Andersson den meste julkalenderskådisen (folkkärlekspoäng: 1001).

Egentligen är det lika märkligt som när Latin Kings sjunger om att spöa aina och Eldkvarn om att bli fulla på Skansens allsångsscen. Oscarsson inledde sin tid i offentligheten med att spela en nattvakt med fetichistiska böjelser för en vaxdocka ("Vaxdockan", 1962), fortsatte med den famösa kalsong-och-sexualupplysningsstrippen hos Hyland och kryddade det med att komma in och säja fula ord så fort nån uppstudsig teveproducent vill hjälpa till att spränga tabugränser.

Oscarsson är vad man kallar en sökare (läs tokstolle). Ömsom militant vegetarian, ömsom fårbonde, ömsom ateist, ömsom Jehovas vittne, ständigt jagande och till synes ständigt jagad. En sån som utan att blinka slängde bort sin pensionsförsäkring på ett jättelikt kostymspektakel tillsammans med exploitionsregissören/rättshaveristen Mats Helge Olsson ("Sverige åt svenskarna", 1980).

Den mest bisarra posten i hans CV är dock filmen Ebon Lundin, skriven, regisserad, producerad och agerad av Per Oscarsson. Det var ett stycke film Oscarsson gjorde på sin fritid ihop med folk i kretsen kring Folkets Bio och Stefan Jarl, och som han själv hann lägga ner flera gånger innan premiären. Få hade blivit lessna om han gjort det.

Jag hör till det fåtal som faktiskt sett rullen. Som radioanställd hade jag lånekort på SVT:s arkiv och hade o-/turen att den faktiskt fanns bevarad när jag inledde en inslagsserie benämnd "Våra tokigaste filmer" i radioserien Hej domstol!

En sen natt bänkade jag mej i det gamla multimedia-rummet på SR i Malmö(året var 2003, vilket med tanke på mängden rullbandspelare som stod där inne känns märkligt nära i tiden) och satt igenom en timme och elva minuter ohämmad Per Oscarsson.

Man kan väl säja att för den som till äventyrs går runt med ett jättebehov av Per Oscarssons funderingar och utlevelsebehov, får en skräddarsydd film. För oss andra är det mest underligt. Och aningen långsamt.

I filmens första scen står Per Oscarsson i underkläder och luftdirigerar en orkester på stereon. När han gjort det går han och kissar ljudligt samt plockar fram en skjorta. När allt detta väl är överstökat har det gått sju minuter av filmen.

Resten av filmen skildrar lite punktvisa nedslag under en vanlig dag för karaktären Ebon Lundin, Per Oscarssons alter ego. Vi får se Per Oscarsson gå i demonstrationståg i fyra minuter, på krogen i sju minuter och sen sätta sej lite oväntat i en kyrka för att samtal med Jesus i sex minuter.

Vad pratar så Per och Jesus om? Dels om Gud, som Per inte tror på. Och dels om runka, som han tror desto mer på.

Efter avklarat tupprusksdiskussion med Messias, går Per Oscarsson på krogen och tappar bort sin plånbok lagom till notan. Den gastkramande historien om hur han inte hittar plånboken och till slut tvingas att diska ute i köket berättar Per Oscarsson på inte mindre än elva minuter. Därefter får vi se Per Oscarsson diska i ytterligare några minuter.

Och hittills är det kanske inte särskilt konstigt. Per Oscarsson har gjort en film om Per Oscarssons sökande, och valt en lite långsam och eftertänksam berättarstil. Det riktigt riktigt konstiga, det superkonstiga, sker när det gått nästan en timme av filmen.

Det ligger en hög från en hund på en t-banestation. Hundens ägare har gått. Per Oscarsson tar lite från vänster på sej ansvaret för högen. Han börjar torka upp den med en bit papper han har på sej. Han blir brun och kladdig om fingrarna. En grupp ungdomar ställer sig i en ring runt honom och berättar för honom att det är lite äckligt det han gör. Per Oscarsson reagerar som vi alla säkert skulle göra, förutsatt att vi är kliniskt galna: han smörjer in hela sitt ansikte med hundträck.

Ja, och när detta hänt åker Per Oscarsson ut till en klippa och tar livet av sej.

Lustigt nog har filmen aldrig fått nån uppföljare, trots att den antagligen spelade in de fyrtio spänn den måste kostat att göra och trots att den lämnar kvar flera stora stora stora frågetecken.

Det är lätt att vara raljant, men det här tillhör en typ av filmer som tidens tand ganska fort gnager sönder. Oscarsson hade säkert en tanke, men den drunknar i en provokationshunger som säkert var angelägen då men känns väldigt avlägsen nu. Och hur mycket Oscarsson än ville berätta om människans utsatthet i en kall värld (för nåt i den stilen är nog den tänkta poängen), så har han väldigt svårt att flytta kameralinsen från sitt eget navelludd.

Det var inte precis nån som skrek av glädje när det begav sej heller. Undantaget Vilgot Sjöman, en man som själv gjorde märkligt känslokalla filmer om incest ("Syskonbädd"), hundsex ("491") samt alla andra sexuella avarter ("Tabu"). Sjöman såg nåt som måste ha klippts bort i den version jag sett:

Vad man än kan säga om Ebon Lundin, men inte är den slapp, töntig, utspridd. Tvärtom. Den är klar i linjen, stark i rörelsen, och till slut så kompromisslös att den hart när sätter krokben för upphovsmannen.

Det sista kan jag möjligen hålla med om.

Hos Udologen.

Det finns en särskild sorts män, som gillar skräckfilm, skräpfilm, exploationsfilm, tjugotalsjazz, raspiga super 8-filmer med kvinnostjärtar och en halvgammal Bert-Åke Varg, döda strippor, Christina Lindberg, Ed Wood, dåligt budgeterad science fiction och filmer om lesbiska nazistlägerkommendanter.

Det är ofta män som har en egen spalt i lokaltidningen och ibland umgås med andra män, då de röker pipa, spelar stenkakor och diskuterar Pam Grier och mangaserier. De kallas aldrig vid sitt dopnamn, de är ofta gamla hårdrockare, de är alltid gamla vhs-samlare och de bor väldigt ofta i Göteborg.

De är Kultmännen. De gillar saker som är Kult. De gillar saker som andra inte gillar. De gillar inte att andra gillar det de gillar. De samlade på Star Wars-leksaker förr, tidigare, inte längre, innan episod 1 kom och förstörde alltihop.

Jag gissar att det finns Kultkvinnor också, men eftersom en stor del av Kultartefakterna utgörs av omotiverade kvinnobröst (vilket inte automatiskt gör Kay Pollack eller Colin Nutley till Kultregissörer) är de i en tydlig minoritet.

Själv gillar jag Kultmännen. Jag är glad att de sitter sej igenom tusen martial arts-filmer och illa dubbad filmbråte från sjuttitalet, för att jag sen ska kunna skörda frukterna av deras arbete: gå på festivaler de arrangerar och se knäppa filmer som "Sound of näverlur" när Kultmännen till slut har bildat ett eget distributionsbolag för att sprida sina guldkorn till allmänheten.En del av Kultmännen blir själva Kultregissörer. Den fortfarande mest legendariske heter förstås Quentin Tarantino. Andra heter Gus van Sant och Lars von Trier. Både van Sant och von Trier arbetar gärna med skådespelaren Udo Kier.

Är du intresserad av att bli en Kultman, ge upp ditt dagliga liv och säja hej till vänner som pratar om reproräntor och Tibet och sånt som betyder nåt, men samtidigt känner dej lost på Kultkartan: börja med att kolla upp Udo Kier.

På samma sätt som Parker Posey i en film signalerar ”indie”, Ron Jeremy signalerar ”hårdporr” och Michael Nyqvist ”trasig-man-som-blir-hel-genom-Kvinnan-och-Hennes-Bröst-film”, tyder Udo Kier i rollistan på att du håller i en Kultfilm.Udo Kier är skådespelare. Han spelar mera sällan i filmer om tre medelklassystrar som bråkar men egentligen älskar varann eller teveserier om familjer som bor i studiobyggen och har lite knäppa grannar. Har filmen däremot nåt med queers, vampyrer eller nazister att göra så nog fanken dyker Udo Kier upp och gör det redan quirky überquirky.

Kier har gjort film i hemlandet Tyskland, i England, Frankrike, USA och Danmark. Han har spelat i filmer av sin gamle älskare Fassbinder och den italienske skräckmästaren Dario Argento.

Han har brottats med autentiska inälvor i ”Flesh for Frankenstein” och ”Blood for Dracula”, gjorda av Paul Morrissey för Andy Warhol-pengar.

Han har spelat älskare i den franska sadomasochistiska ”Historien om O”, betjänt åt Pamela Anderson i ”Barb wire”, Hitler i en tysk dramadokumentär och satanistisk präst i Schwarzeneggers ”End of Days”.

Han har poserat i dekadent läderutstyrsel i Madonnas ”Sex”-bok och han har brottats med ruttna inälvor i Witches In Process-filmen (extremt Kultig Kult-genre) ”Mark of the Devil”, totalförbjuden i 31 länder och lanserad med spypåsar på biograferna.

Han har medverkat i en film som heter ”Spermula”. Den handlar om rymdvarelser som behöver vuxenkiss för att överleva. Utan att ha sett den, tycker jag det verkar som ett genialt koncept.

Han har gjort den Marlboro-sponsrade filmen ”Broken Cookies” om rullstolsbundna transvestiter som säljer telefonsex.

Dessutom är han med i en Ace Ventura-film.

Han föddes i Köln under brinnande världskrig samma dag som BB bombades.

Han är gudfar åt Lars von Triers barn.

Han är Kult.Svensk subkulturs meste Kultman heter Pidde Andersson. Han har skrivit seriemanus till skräck och Bamse och drev tidigare ett Kultmagasin med namnet Udo Magazine. För er som trodde att han valt namn åt sin tidning helt på måfå: ni hade fel.

onsdag 16 april 2008

Proggiga barnböcker del 21: smått och gott från Verdandi.

Bokförlaget Verdandi är en fullkomlig skatt för den som vill ha välmenande litteratur som undervisar istället för underhåller och där varje ord är skrivet på näsan. Trots att förlaget bara gav ut tjugo barnböcker är det rena guldgruvan.

Vi har gått igenom en handfull titlar tidigare - här och här och här och här - och här kommer så ännu en skvätt för komplettisterna:

Givetvis tog förlaget upp Den Etniska Frågan. Ni som jag minns säkert Bamse-serien om Kalle Svartskalle, igelkotten med svarta piggar på huvet.

För den som eventuellt tyckte den var för subtil och svårbegriplig (den svarta igelkotten skulle alltså föreställa en invandrare) kontrade Verdandi med "Filip blir utlänning". I huvudrollen femåringen Filip (känd från "Filip frågar").


Förståelse över ras- och nationsgränser var en behjärtansvärd issue från gänget på Verdandiförlaget. Bland övriga titlar under samma tak hittar vi - så klart - också "En by i Sydamerika", "Josefine, 5, Zimbabwe, Afrika", "Hej sa Yang Mei", "Ihsans barn" och "Zozan - en kurdisk flicka".

Utan att ha läst dem vågar jag sätta femti rubel på att de inte är så festliga.

I samma skola hittar vi de två böckerna om femåriga Vanna, en flicka med Downs syndrom. För att tydligt understryka att det minsann inte är nåt att skämta om är alla fotografier svartvita och texten torr som en djungel efter ett Agent Orange-anfall.Alternativ historieskrivning stod också på sjuttitalets agenda.

Lena Andersson och Christina Björk - den dynamiska duo som skapat barnen Linus och Linnéa, upphängda på matlagning, krasseodling och fransk impressionism - gav sej på den amerikanska historien ur urinvånarnas perspektiv.

Det mest påfallande med Luddes indianbok är författarens förtjusning i kursiveringar:

"Man kan inte äga mark, men man får använda marken för att kunna leva".

"Vi är inte okunniga, sa Pappa. Men vi kan andra saker än ni. Vi tycker ni är okunniga när ni skjuter för många bufflar".

"Med att integreras menar du alltså att vi ska anpassa oss efter er, inte tvärtom."

"Men vad som är viktigt det är att indianerna själva nu har förstått att det inte är nån idé att vänta på dom vitas alla utredningar".

"Men egentligen kan inte sagan sluta nu."

"Men idag kan jag inte berätta mera om indianerna, sa Lena."

"Men vad vi vet, det är att Röda Molnet är stolt över att vara indian, och att han kommer att kämpa tillsammans med dom andra indianerna (och kanske några vita också) för att få det bättre i framtiden för sitt folk".

"- Men ända tills det blir rättvisa för oss, kommer vi indianer att ha amerikanska flaggan upp och ned, säger Röda Molnet. Det är ett sätt att visa att vi protesterar".

Det är en bok som är skriven som Stefan Jarl pratar: med ständig emfas på varje viktig sak.

Tror ni att Verdandi ävenledes tog upp könsrollsfrågan? För er som inte tror det - ni är dumma i huvet. Verdandi tog upp könsrollsfrågan. De valde inte att göra det så himla otydligt.Eftersom ju böcker är till för att lära ut Viktiga Saker och inte för att ge glädje och läsupplevelser, upptas sista sidan av ett antal akademiska boktips. Detta antagligen för att föräldrarna skulle läsa på ordentligt så att dom hade den teoretiska bakgrunden när ungarna ställer följdfrågor.
Min favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som mest osar av sjuttitalets socialrealism (tänk Janne Halldoff och Lära för livet): "När polisen kom..."

Min absoluta favorit bland alla Verdandi-titlar är dock den som allra allra mest osar av sjuttitalets socialrealism (tänk heroindöde Stoffe): ”Min pappa säger att din pappa sitter i fängelse”. Jag blir inte lessen när jag dessutom ser att den är skriven av Kerstin Thorvall.

tisdag 15 april 2008

Proggiga barnböcker del 20: Mordet på Lillan.

Nöjesmassakern - som till alla sjuttitalisters skräckblandade förtjusning nu släpps på dvd - gjorde en säjer en sketch som höjde sej över Werner&Werners matvitsar och Rulles trollvitsar och Jon Skolmens fylleimproviserade trumsolon: Sven Melanders utskällning av en dagisflicka som vill ha en cykel istället för fred i världen.

Det var sublim humor. I den korta sketchen glänser det av genialitet bak Melanders glojärn.

När 3/4-delar av Nöjesmassakern (Jon Skolmen var märkligt nog upptagen)försökte upprepa succén i serien "Tack för kaffet" gjorde man samma sketch en gång till, men vände på steken så att flickan nu önskar sej fred och frihet medan Melanders reporter vill visa upp henne självisk och girig.

Det var naturligtvis inte en lika rolig sketch, särskilt inte som man anar slutpoängen några minuter innan den kommer. Men i en replik glänser det till - när den lilla flickan oväntat säjer att hon, efter fred och fn miljö önskar sej "mer pengar till de fria teatergrupperna".

Det är ett exempel på hur accentuerad frågan om de fria teatergrupperna har varit. (Det är också ett exempel på ogenerad upprepning och fantasilöshet, men det hör inte hit.)

Fria teatergrupper uppstod, i den form vi tänker på dem, vid sextitalets mitt. Suzanne Osten gjorde skolteater med Fickteatern, Björn Granath gjorde Dario Fo med Narren-gruppen, Musikteatergruppen Oktober gjorde Sven Klangs kvintett (sedermera också som film), Nationalteatern gjorde pjäser om ungdomsbrottslingar på Gbg:s fritidsgårdar, Fria Pro-teatern gjorde pjäser om tryckeriarbetarna på DN och järnarbetarna i Norrbotten, Michael Segerström gjorde satir med sin bror Tomas - och ibland ihop med Hoola Bandoola - i Tidningsteatern, Lasse Strömstedt for till Gotland för att spela pjäser om kolonialism med Paxteatern.

"Fria teatergrupper" var således lika med vänsterpolitiska teatergrupper. De ville spela om och för arbetare, ungdomar, trashankar, you name it. Stundom lyckades de också. Det var dock svårt att få ekonomi i det, varför kulturbidrag blev att önska.

När såna inte anslogs - ofta säkert av politiska skäl, ibland lika säkert av ekonomiska eller konstnärliga - blev de fria teatergrupperna arga. Eftersom de hade tillgång till en hel del mediala kanaler - och inte minst vänsterrörelsernas egna tidningar - lyckades de göra sin fråga till samhällets fråga.

Och inget fel däri. Ett samhälle måste ha råd med kultur, inte minst oppressiv, ifrågasättande motkultur. Att sen varje enskild kulturarbetare naturligtvis tycker att just hennes pjäs om stenlunga och skurgumsknän tolkade ur en marxist-leninistisk synvinkel bör få extra mycket understöd gör ju frågan något mer komplicerad.
Men hur viktig frågan om fria teatergrupper nånsin har varit, så räcker den tammefan inte som underlag för en ungdomsbok. Inte ens om man försöker peta in en mordmisstanke i intrigen.

Tommy och Barbro går på högstadiet och ska skriva ett specialarbete om stadens alternativa teatergrupp Lillan. De inser då att det drivs en kampanj mot gruppen; stadens tygfabriksägare och deras egen moderata svensklärarinna har skrivit hätska insändare i stans borgerliga dagblad.

Mordet i titeln syftar alltså på nedläggningen av teatergruppen. Författaren - jepp, det är Sven Wernström igen - mer än antyder att gruppen krossats av politiska skäl; de har spelat Brecht och tänker nu göra en belysande pjäs om den förestående nedläggningen av tygfabriken.

Barbro och Tommy ger sej ut på mopeder att undersöka saken, och färden tar dem mellan trivsamma storfamiljer och inspicienter som säljer Vietnam-Bulletinen. De stöter på Demokratisk Allians, en autentisk högerrörelse som verkade för vietnamkriget och tydligen var klädda i dyra kostymer, och de inser att De Borgerliga har makten över medierna och dagordningen.

På vägen dit hinner de också vara med och ytterst brådmoget ifrågasätta den moderata svensklärarinnan som just lärt dem orden "dupera" och "eufemism":

- Det betyder förskönande omskrivning. Om man till exempel säjer fyllig istället för fet. Då är det en eufemism.

- Och om man säjer friställd istället för arbetslös? sa Benka.

- Ja, det kan hända. Vi kan ju prata en stund om eufemismer, om ni tycker det är roligt. Man kan till exempel säja gå bort istället för att dö. Kan ni hitta på fler exempel?

- Jo, sa Benka. Om dom rika har makten och man kallar det en demokrati, då är det väl en eufemism?

- Nu ska vi inte prata politik, sa fröken Molin.

- Eller om man säjer moderat istället för höger?

- Ingen politik! sa fröken Molin lite mera bestämt.[---]

- Men fröken är ju moderat va? sa Benka.[---]

- Nej vet du vad! sa hon. Min politiska inställning är verkligen min privatsak.[---]

- Är det fult med politik? sa [Barbro]. Är det nåt man ska skämmas för?

- Nej, men det är vars och ens privatsak ... som sagt.

- Inte när man är lärare, sa Benka. Då borde det väl inte vara nån privatsak. Det angår väl oss vad vi får i oss här i plugget. Annars kan man ju riskera att bli alldeles duperad ju.


"Mordet på Lillan" får alldeles obegränsat med proggpoäng. Bortsett från att ämnet i sej inte är alldeles vansinnigt sexigt, så är boken så präktigt självgod och rättänkande att man läser ömsom gapande, ömsom leende.

Sanningar levereras på träfat, färdigtuggade och orubbliga. Världen ter sej så sagolikt enkel: om man bara får bort stans tre-fyra moderater så kan arbetarna få den Brecht-spelande fria teatergrupp de önskar sej över allt annat. Och på kuppen får de behålla sina jobb.

Jag önskar att terrängen kunde rätta sej efter kartan. Men jag betvivlar det.

söndag 13 april 2008

Proggiga barnböcker del 19: knullskola för koltbyxåldern.

Karin Levander och Gunilla Kvarnström gjorde "Filip frågar" 1972 (del 11 i Verdandis barnboksserie - andra exempel här och här och här och här).Grethe Fagerström och Gunilla Hansson gjorde "Per, Ida & Minimum" 1977.

Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. "Filip frågar" läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om "kóndom" och "péssar" - något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.

Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.



Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:
Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextitalet en revolutionär handling - mer om detta här - och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, lär ingen ha traumatiserats.

Men det är klart att ett åttital med aids, ett nittital med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mej och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mej över dom lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvet när jag läser om Filips frågor.Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.

Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i "Filip frågar" associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:

Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från.

"Filip frågar" och "Per, Ida & Minimum" har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.

Att det är sjuttital går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. "Per, Ida & Minimum" innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:
Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttitalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade dom alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sej att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick dom antagligen till sjukhusets rökrum. Medan mammorna så klart fick röka i förlossningssalen.

Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.

Jag skriver inte detta för att säja att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sej.

Hursomhelst - min tes är att sjuttitalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:
Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I "Filip frågar" får vi lära oss att penisen kan kallas "pillesnoppen, pitten, kuken" och att skötet kallas "vagina, fitta, hål och många andra namn". Givetvis får vi se pessar och spiral - fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus - och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:Jag är ärligt glad att jag växte upp med dom här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mej ner mellan lakanen.