Malmö 3.

Efter tolv dagars bortovaro från den här bisarra stan som det är så svårt att inte tycka om sen man väl lärt sej knepen, anländer man till Centralen via Öresundståg och hoppar på en buss. Man ser att kommunen satsat på rejäla kartor på bussarna så att man faktiskt kan skaffa sej en bild av vart man ska åka - redan det egentligen för lättillgängligt och publikt för att kännas bekvämt i den gamla malmösjälen - och man blir extra glad när man zoomar in punkt F bland Malmös points of interest.Jämte ett skruvat höghus som man inte får komma in i, några grönområden och två torg med krogar är det tydligen vad Malmö anser sej ha att komma med: ett hus med poliser som håller efter stans alla tjuvar.

Det påminner om när Holger, flakmopedsföraren, korvätaren och papegojägaren i "Plötsligt i Vinslöv", blev tillfrågad i Sydsvenskan om vilka som är Vinslövs sevärdheter. Han svarade utan att fundera Folktandvården.

Malmö 2.

Den här såg mina söner och jag när vi idag var ute och fingick i den koldioxidmättade luften vid Värnhemstorget, Malmös ansikte/ändtarmsöppning mot världen.

Jag gissar att mer än en patrullbyling har kört förbi den och sagt till sin kollega: "Den där ska vi kanske hålla korpgluggarna på".

I Eslöv såg jag för några decennier sen en sämre begagnad Taunus som det stod "PÅLLIS" på. Det tyckte jag var roligt. Inspirerad av det skrev jag in en bil med just "TJUV"-texten i manuset till teveserien "Häktet". Det kom aldrig med i slutresultatet. Troligen tyckte nån på rekvisitaavdelningen att det tangerade det överdrivna. Tokiga saker händer ju aldrig i verkligheten och särskilt inte inom den kriminella världen.

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?

"Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.

Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.

Begåvade människor jag känner del 10: Anders & Måns.

På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie "Succéduon". Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som "beige" respektive "grå". I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och "Anders". Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins - med Robins Paulsson - berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen "Måns springer naken" har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bl.a. har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sej när andan faller på.

Vad det handlar om här - och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna - är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sej så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sej.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar nån annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sej fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar - andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen - sin credd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter - för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med "Succéduon" gissar jag att de gjort det mer än nånsin.

Malmö.

För att travestera Lars Demian: man får vara glad att den är död.

Jacques matt.

En gammal diktsamling av Jacques Werup har getts ut i nyutgåva och det är en angelägenhet åtminstone för litterärt orienterade gamla malmöiter. Själv fascineras jag främst av att man 1974 kunde ge ut en bok med så gräsligt omslag:Ynglingen Jacques fångad i ett burspråk med nån sorts hjälm på huvet. Trots att det verkar vara en målning har man valt att återge den i svartvitt, och trots att han sitter ner har Jacques sådär dålig hållning som poeter har.

Jag skrattade och flinade åt den deprimerande sjuttitals(anti)-estetiken ända tills jag såg nyutgåvans omslag:And I rest my case.

Innehållet? Så långt har jag tyvärr inte kommit. Men jag gissar att det handlar väldigt mycket om MFF, Kockums, cyklande arbetare, dans på Amiralen, gråkalla novemberhimlar, känslan av att nånting gått förlorat samt (uttalat med sensuell astma) Kvinnan.

En lapp på en butik.

Efter två veckor bland medeltida och medelålders på Gotland är jag tillbaka i staden Allah glömde. Stundom är det väldigt tydligt för en att man bor i Malmö och ingen annanstans.

Begåvade människor jag känner del 8: Kim W Andersson.

"Love hurts" är det första seriealbum jag köpt som består av skräckromantiska tecknade noveller. Jag har aldrig varit mycket för det gotiska. Jag tycker The Cure är bättre när jag slipper se Robert Smith och jag kan inte se den exakta skillnaden mellan Coppolas Dracula-filmatisering och Liberaces Las Vegas-konserter.

Men jag gillar det här. Kanske är det för att jag råkar vara bekant med upphovsmannen och har ett hum om hur mycket humor och självdistans som finns med i häxbrygden. Kanske är det för att jag kan se det med egna ögon.

"Love hurts" är ett postmodernistiskt fyrverkeri av skräpkulturella referenser, såna som Tarantino och Johan Wanloo och Pidde Andersson äter till mellanmål, ett genrejumpande mellan spaghettiwestern och collegefilm och slavisk saga och Stephen King.En journalist heter Molly Ringwald efter den gamla John Hughes-favoriten, en rysk skridskoåkare heter Bulgakov efter Margaritas mästare och en story laborerar med den erotiska spänningen mellan Batman och Catwoman. Och över hela anrättningen ligger ett tjockt lager av japankitsch och Freddy Krueger och, hoppas jag, Rolf Gohs Mystiska 2:an.Kim W dök för första gången upp i mitt liv via Liv Strömquist. Hon delade ateljé med Kim W men skulle också arbeta en period med oss på Hej domstol! Hon berättade att hennes ateljékamrat gillade vårt program och ville ha våra autografer.

Istället för att reagera som ödmjuka människor och bli glada över att det nånstans fanns någon som inte hatade oss, började vi - läs: jag - häckla en vuxen karl som samlade på autografer. Liv, som inte alltid är finkänslighetens ridderska, gick tillbaka till ateljén och berättade för Kim W att vi tyckte han var töntig. Han skrev ett långt argt mejl tillbaka som jag vill minnas var kopiöst roligt.

Så här i efterhand minns jag inte om han nånsin fick våra autografer. Kanske ville han inte ha dem längre.

Och på den vägen är det. Min och Kim W:s bekantskap har vilat på lika delar beundran och sund skepsis. När jag för några månader sen frågade om han ville hjälpa mej att flytta, tackade han nej med motiveringen att jag ju aldrig skulle hjälpa honom.

Han har dykit upp då och då, i det som varit min periferi men hans mittpunkt (alternativt hans periferi och min mittpunkt) i den brokiga lågavlönade mångsysslande människogrop som är Malmös kulturvärld. Han har varit konstant underhållande, en sån där som kompenserar nåt slags brist (på längd? på uppmärksamhet? på framgång?) med att alltid slita åt sej sista ordet. Ingen publik har varit tacksammare än jag.

Nu har han dessvärre tagit sej till huvudstaden för att vara en brödsmula i en ankdamm istället för att, som här, åtminstone vara en anka. Jag gissar att vi ses på Bokmässan. Jag gissar att han kommer att säja nåt oförskämt till mej. Jag gissar att jag kommer att bli glad.

Fram till dess plockar jag fram tonårstjejen inom mej, svart mascara och några rakblad och läser "Love hurts" några gånger till.

Det svarta tevehålet.

Under min uppväxt producerade Malmö-TV fortfarande succéer. Barnjournalen fick Stora journalistpriset, Här är ditt liv bredde ut sej som en äggmaräng över lördagskvällarna, Helt Apropå vann Guldrosen i Montreaux, Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa ...

Men det vilade en förbannelse över tevehuset på Jägersro. Jag har själv knallat de där korridorerna upp och ner och hört spökena eka. En efter en föll de av och ifrån, uppslukade av ett stort svart hål. De offrade allt och mötte döden och spriten och verkligheten. Några få lyckades fly från den värsta förnedringen - Malena Ivarsson tog sej till Stockholm, Richard Hobert till filmindustrin - men de flesta stirrade ödesgudinnan i vitögat.Bengt Fahlström värvade knattereportrar och förklarade för ungdomen att W.A.S.P. stack kvinnor i halsen och slickade på svärdet efteråt. "Barnjournalen" var ett behjärtansvärt program och Fahlströms engagerade ciceronskap överskuggade hans tunna hår. Sen trillade han ut bakvägen. Började skriva travtips i tidningen Lektyr. Sågs i konstiga kläder i parker i Malmö. Står fortfarande som "fil.mag./ TV-producent" på www.hitta.se. Har inte producerat teve sen typ "Znax", sommarlovsmorronteve typ 88.Lasse Holmqvist var Stjärnan. I tjugofem år samlade han landets, världens och i synnerhet Skånes nomenklatura till primetime-spottarna. Besågs och besöktes. Birgit Nilsson, Ingrid Bergman och - i princip varje vecka - Eva Rydberg och Jan Malmsjö skapade tevehistoria, ledsagade av Holmqvists trygga småprat och Janne Tollarparns glänsande smilgropar.

Så drabbade högmodet Holmqvist. Det räckte inte med lördagskvällarna, storstjärnorna, nepotismen, makten. Han ville till USA och han ville till Danmark. Han skulle skapa en egen tevekanal: Öresundskanalen. Han hävdade att skåningar och danskar längtade efter en kanal som, med betydligt mindre resurser än SVT och DR, berättade om vad som hände i Malmö och Köpenhamn. Påståendet var felaktigt. Intresset var obefintligt.

Och en man som vant sej vid sjuttitalets monopol-SVT:s budgetar klarade sej naturligtvis ingenstans på den fria marknaden. Ikaros vingar smälte. Två konkurser ledde till två hjärtinfarkter ledde till ond bråd död. I dokumentären "TV till varje pris" har alla intervjuade samma vemodiga ansiktsuttryck. Varför var detta så viktigt för honom? Han hade ju allt - varför var han tvungen att slänga det rakt ner i Öresund?Stellan Sundahl var hjärnan och stjärnan i Helt Apropå, satirgruppen som geniförklarades när de framställde Ingvar Carlsson som en sko. På mitt mellanstadium citerades Helt Apropås årskrönika hela året fram till nästa. När jag köpte cd:n "Helt Apropå i bitar" femton år efter att programmet lagts ner insåg jag att jag kunde nästan alla låtar utantill trots att jag inte hört dem sen de sändes.

Jag har aldrig hört en anekdot om Helt Apropå-gänget, varken från deras tid som lundaspexare, deras tid på teve eller deras tid i förskingringen, som inte innefattat sprit. Jag har småpratat med en av Helt Apropå-stjärnorna i en timmes tid. Jag ställde inte en enda fråga om alkohol. Jag fick en herrans massa svar.

Sundahls talang var odiskutabel. Han hade alla chanser att bli den småputtriga medelålderssatirens grand old man. 53 år gammal dog han. Jag vet inte om det verkligen var spriten eller cigaretterna som tog honom, men de hjälpte nog till.Ola Ström och Per Dunsö var malmöteves barnalibi. "Sångbåten", "Drömplanket", "Dörren", till och med "Toffelhjältarna" minns jag som kvalitativa barnproduktioner. Musikaliskt, inspirerat, roligt, med lillgamla barnstjärnor som fläckarna på solen. Så fick de för sej att barnprogram är ett lämpligt forum för pattar. "Solstollarna" handlade, lite övergripande, om hur Per och Ola satt på Ribban och glanade på Samantha Fox och Bill Wymans minderåriga fru Mandy Smith.

De fick visserligen göra en produktion till efteråt. "CozMoz" var en rymdkomedi om miljön, kliniskt ren från yppiga flickbröst. Den räckte inte för att övertyga SVT-ledningen. Per och Ola gjorde tevereklam för TV-grillen och Doros telefonsvarare. Sen flyttade Per till Blekinge och gjorde prisbelönt barnmusik med sin fru. Ola satt kvar på Lilla Torg i Malmö och skrev kåserier i ett lokalt reklamblad om hur han dejtade silikonbröst.

Det var som om själva tevehuset var byggt på sankmark. Det var som om det stod i mitten av en lokal bermudatriangel. En efter en föll de, åttitalsikonerna, de som byggde lokalstationens status. Stundom kanske självförvållat, men mestadels offrade av omständigheterna.

Fortfarande pryds väggarna i huset av Holmqvist-bilder och Helt Apropå-dekor. Fortfarande kan man hitta Ola Ströms gamla tropikhjälm på kostymavdelningen. Som ropar de åt nya generationer "memento mori" och "inget gräs kan växa till himmelen".

Jag vet inte vilken sensmoralen är. Men jag vet att den är påtaglig.

Begåvade människor jag känner del 5: Sanna Persson-Halapi.

I Öresundsregionens pop-och-tramskulturkretsar är vi alla rörande överens: Sanna Persson-Halapi är ett geni. Det tycker Hipp Hipp!-gubbarna som gett henne spelyta som den baltiska köpefrun Jolanta. Det tycker Anders & Måns som gjort krogshow med henne. Det tycker regissörsduon Johannes Stjärne Nilsson och Ola Simonsson som gett henne ledande roller i sina filmer. Det tycker Mikael Wiehe som krogshowat och Jan Troell som castat.

Och det tycker jag och mina medförfattare till Hej rymden! som bad henne att vara med för att visa hur man gör.

Sanna Persson-Halapi är en av landets största karaktärskomiker. Hon borde ha en stående inbjudan till Morgonsoffan, Lilla landet lagom, Fredag hela veckan och alla dom andra program som försiktigt försöker skapa alternativ till den förhärskande ståuppkomiken. Hennes figurer är - liksom Mia&Klaras eller Henrik Dorsins - Människor. Inte krumelurer eller karikatyrer, utan människor med fulla spektra och hela lagret av lager.

På fredagen ser jag henne spela cabaret i den gamla franskinspirerade larsforsellska andan - såna föreställningar där man kan blanda tokigheter med eftertänksamheter utan att nån känner sej obekväm - med ytterligare en av Sydsveriges begåvningar: ståuppoeten, singer/songwritern och scenpersonligheten Emil Jensen.

Det är en fröjd att titta på och jag blir djupt avundsjuk. Avundsjuk på Jensen som vågar säja politiska korrektheter utan att ta skydd bak ironier, vara vänlig utan att bli förnumstig och världsförbättrare utan att bli en lillgammal mellanstadieelev. Avundsjuk på Persson-Halapi för hennes exakthet i porträtten av datortekstanter, new age-polskor och rättframma malmökärringar som heter Irene.
Mest rörd och berörd blir jag när hon lägger maskerna åt sidan - rent bokstavligt - och ser oss i ögonen när hon berättar om sitt behov av masker. Utan masker och röster och konstiga kläder att gömma sej bakom finns plötsligt risken att någon inte skrattar. Och om dom skrattar finns risken att dom skrattar åt och inte med.

Skönast alltså att göra sej ful, göra sej konstig, göra sej till. Blottar man sej kommer panikångesten.

Det är modigt att över huvud taget ställa sej på en scen och försöka vara rolig. Jag gör det själv bara i sammanhang där en majoritet av publiken är mina vänner, bekanta eller låntagare. Det är ännu modigare att göra det om man egentligen inte vågar. Och det är enormt modigt att ställa sej upp och erkänna att man just nu, i ögonblicket, gör nåt som man inte vågar göra.

Det är som att hålla ett föredrag om kroppsspråk; man kan sätta sina tics på att alla blir extra vaksamma på just det man pratar om.

Sen ligger det så klart en extra ironi i att jag för min del, som känner att det är ohyggligt mycket skönare att vara Kalle Lind offentligt än nån hittepå-figur, tycker det är löjligt modigt redan att ställa sej upp och påstå sej vara nån man inte är.

För vad man faktiskt då påstår sej vara är Skådespelare. Vilket är ett långt ambitiösare statement än att påstå sej vara Festlig Lirare.

Teater Augusten.

Det här gör mej glad: en teatergrupp med gamla människor som spelar revyshow med "mycket sång musik och ett par dansstek" i en källarlokal i halvcentrala Malmö. Eftersom gamla är rädda för mörker går föreställningarna redan klockan 14. Och dom spelar för utsålda hus!

Eller ja, utsålda och utsålda, det är ju gratis, och visst, lokalen tar bara sjutti pers och dom spelar bara två gånger i veckan, men ändå - föreställningen "Tokiga boden" spelas trots allt till och med nionde maj TJUGOHUNDRANIO!

Jag blir ömsom rörd och ömsom lite förundrad när jag tar del av historien om teatergruppen Augusten. I slutet av nittitalet konstaterades det att det fanns sociala problem i stadsdelen Augustenborg. För att komma till rätta med problemen startade man, inte en karateklubb, inte en skateboardramp, inte en ungdomsgård - utan en teatergrupp för pensionärer.

Man undrar ju hur dom sociala problemen såg ut? Gick gammeltackor runt med rollator och väskryckte? Satt dom i källarnergångar och silade kattmat? Hotade dom oskyldiga med bordslöpare?

När dom sociala problemen konstaterades identifierades det klassiska problemet: man hade ju ingen lokal! Då hittar någon en bortglömd biograf på området! Som stått i träda sen pappa gick i golfbyxor.

Det säjer så mycket om det gamla Sverige. Augustenborg byggdes i början av femtitalet, i en tid som formligen osade av framtidsoptimism. Området skulle vara ombonat, torgbaserat, bekvämt och modernt. Och givetvis skulle det ha både en teaterscen och en kvartersbio. Och självklart skulle det kostas på med detaljerade malmövyer målade på väggarna.

Några år senare stod båda lokalerna tomma. Samma sak när man byggde det voluminösa kvarteret Kronprinsen i Malmö - där man på allvar skröt med att ha Norra Europas största parkeringsgarage i ett plan - och det skulle vara så jämrans modernt att man hade dygnet-runt-drive-in-biltvätt. Det fick naturligtvis lägga ner efter nåt halvår eftersom Malmö bestod av arbetare som gick och la sej när teven slutade vid tiotiden.

Men det är fascinerande att tänka på den där tiden med samhällets, för all del missriktade, men dock omtanke om medborgarna. Och i vanlig ordning tänkte man liksom inte hela vägen: visst, man byggde en biograf, men på bilderna ser jag ju att det är så jävla lågt i tak att di gamle slår fontanellen i lysrören och att det aldrig nånsin kan ha blivit mycket till bioupplevelse där.Under våra år på radio pratade vi regelbundet om att inleda ett samarbete med Teater Augusten och göra ett specialprogram där di gamle skulle spela oss år 2065. Eller bara ett program där dom fick prata fritt ur hjärtat. Vi pallade aldrig ringa det där telefonsamtalet. Vi var kanske rädda att dom inte skulle höra.

Idag grämer det mej lite att vi inte initierade samarbete. Vi kanske hade kunnat göra en hörspelsvariant av Tokiga boden? Eller ännu hellre av gruppens gamla succé Värdshuset Glada bägaren. Det hade ju aldrig kunnat bli tråkigt. Det hör jag ju på titlarna.

Allt om min buskis.

Medelklassmänniskor med nåt slags syn på sej själva som smakfantaster svänger sej gärna med begreppet "buskis". "Buskis" behöver man aldrig förklara. "Buskis" är sånt som vulgära människor utan intresse för Viktiga Ting gillar. "Buskis" är nåt dåligt och dialektalt med vulgära hänsyftningar på fortplantning och tarmtömning.

Inte som när Norén låter Micke Nykvist ligga och skrika "pissfitta" på en parkbänk. Inte som Börje Ahlstedts tokflatus i Fanny & Alexander.

Aristofanes löskukar är ju trots allt antikhistoria (kulturpoäng: 150). Börje Ahlstedts brakskitar skriver vi en avhandling om (kulturpoäng: 257). Stefan & Krister (kulturpoäng: minus 100 000 miljoner) är paria om dom så skulle recitera Katarina Frostenson (kulturpoäng: såinihelvete) och få låga publiksiffror (kulturpoäng: en hel del).

Min barndoms buskis var Albert & Herbert, Fleksnes, NP Möller och Poppe på Fredriksdal. Allt slentrianföraktat. Somt har med tiden fått nåt slags förmildrande skimmer av tidsdokument, men överlag är hållningen att det är en Sämre Sorts Kultur För En Sämre Sorts Människor (läs arbetarklass).

När jag sitter och ser om NP Möller på DVD är det som slår mej mest Sorgen. Nils Ahlroth – revystjärna (kulturpoäng: 0) från Höör (kulturpoäng: minus 100)– spelar en änkeman som ägnar sin tid åt att sopa gården och käfta lite med Skogan i speceributiken.

Allt är placerat i dom kvarter runt Möllevången i Malmö där jag själv bor, men på tevebilderna från sjuttitalet är det kliniskt rent från falafel, telefonkort och parabolantenner. Det enda som är sej likt är den stora stolta statyn Arbetets ära, där ett gäng arbetande män (stöttade av sina inte riktigt lika arbetande kvinnor) lyfter ett stenblock mot himlen. Den ser lika ironiskt malplacerad ut då som nu.

Temat i NP Möller är inte brakskitar eller tossiga peruker. Det är Ensamhet. NP Möller pratar med sin hund, minns sina sorglösa år på sjön, går på diskotek med grannfrun utan att höra vad hon säjer och träffar den alkoholiserade gamle MFF-stjärnan Danskdödaren (Jan Malmsjö) som på den patetiskes vis älter en tjugo år gammal landslagsmatch.

På ett vis är jag inte förvånad. Jacques Werup var något otippat en av författarna, och som alla andra män med förkärlek för Österlen, KVINNAN och högt hår (kulturpoäng: Lena Endre) är han ingen muntergök.

Men det är faktiskt påtagligt hur ledsamt det är. Människorna är trasiga och hjälplösa och famlar fåfängt efter varann mot dom gråaste av fonder: Malmö och sjuttitalet.

Temat i både Fleksnes och Albert & Herbert är föräldraskap. Både Marve Fleksnes och Tomas von Brömssens Herbert sitter fast i halvincestuösa relationer där mamman passar upp och pappan tvingar kvar och ger dåligt samvete. Fleksnes håller sin kuschade mamma på mattan, Albert håller sin son kopplad i en skrothandel som passerat sin tid redan på sjuttitalet.

Mitt starkaste minne från Albert & Herbert är det avsnitt där Herbert till slut tvingar in sin pappa på ålderdomshem. Slutscenen i avsnittet – och säsongen – visar Albert, liggande på sin säng, stirrande upp i taket, rullande tummar i fingerlösa vantar. Det är ohyggligt vemodigt, särskilt som vi vet att Herbert inte kommer att gå vidare i livet, snärjd vid sin pappa av uselt samvete. Jag vill minnas att bilden på Albert låg kvar hur länge som helst och rev en i veka livet med sin obarmhärtighet.

Man kan tycka att det är grått, ödsligt och långsamt. Sjuttitalets Möllan och Haga eller alla tiders Oslo var inga Las Vegas. Skrothandlare och portvakter har aldrig varit sexiga. Marve Fleksnes konstiga hatt är inte haute couture.

Men det är tammefan dramatik som hanterar dom stora mänskliga frågorna, svårigheten i att finnas till, problemen i att finna sej en plats i tillvaron. Och som sådan förtjänar den att tas på samma allvar som alla högstämda rövpinnade jävlar som står och stänker saliv över den sublima publiken på Drrrramaaaaten och berättar för dom vilka ruttna pissfittor dom är.

Skånepartiets närradio.

Jag var och besiktigade bilen (gick i princip igenom, så när som på åtta akuta och skitdyra saker som måste åtgärdas omedelbart) och hade det blandade nöjet att få in Skånepartiets närradio när jag satt och inväntade min tur.

Skånepartiet är vad man kallar ett missnöjesparti (dvs ett litet oetablerat parti som är missnöjda med samhället, till skillnad från större etablerade partier som tycker samhället är perfekt och inte vill ändra nånting).

Med sin grundare, entreprenören och virrpannan Carl P Herslow, var de pionjärer inom närradiosändningar, som de började med redan i slutet av sjuttitalet.

Under de första åren var de fria medierna i princip CP Herslows enda fråga, som han drev med den sinnessjukes monomana envishet. Efter hand insåg han att gemene man skiter rätt frankt i den frågan, och utvidgade därför sitt partiprogram till att också gälla fri sprit och strypt invandring. Då kom han in i Malmös kommunfullmäktige.

Vad jag satt och lyssnade på idag var en typisk sändning från Skånepartiet. En av världens äldsta och tråkigaste gubbar ledde ett slags telefonväkteri, där olika människor han uppenbarligen kände och som inte hade nåt annat för sej en måndagseftermiddag, ringde in och höll med gubben i allt han tyckte.

Samtalen växlade eklektiskt mellan tidskriften Manas ifrågasatta kulturstöd (Skånepartiet var emot stöd eftersom de hört att Mana är "antisemistisk"), terrorceller i Spanien (där de satt på info som CIA säkert betalt stora pengar för), valet i Österrike (som de var oproportionerligt intresserade av med tanke på att de inte hade några som helst siffror tillgängliga), Malmös badhus (där problemet är invandringen, som skapar gängbildningar och som dessutom ska ha tolk) och så en obehaglig personfixering vid kommunstyrelsens ordförande, Ilmar Reepalu, som de gjorde personligen ansvarig för att vi snart har ett muslimskt styre i Sverige.

Hur känner då dessa sjuk- och ålderspensionärer till allt? Ja, källorna redovisades noggrant: kulturtidskriften Punkt.SE. Jag anar att de även lyckats läsa in en del mellan raderna.

Med tanke på Skånepartiets långa historia av radiosändningar var det ett påtagligt otajt program. Programledaren avbröt sej hela tiden för att svara i telefon men bara en av fem gånger hade han nån på tråden varför han satt och sa "hallå?" i evinnerlighet. En besvärande munntorrhet tog sej uttryck i smackanden som skar i diskanten. Det hann gå ett världskrig mellan påan och låten (under stunden jag lyssnade spelades bl.a. Karl Gerhards Våren i Skåne, dansbandet Dannys och nån ovanligt otäck dragspelsdänga).

Och detta må väl vara hänt. Det stora problemet är kanske inte att sändningarna låter som knäckebröd, och det är ju kul att di gamla har nåt att göra mellan ankmatandet och Go´kväll.

Problemet är så klart att de är dumma i huvet och närmast verkar stolta över det.

Jag fascineras av en typ av människor som tycker sej ha lösningen på alla världens problem (då ska tilläggas att 90% av världens problem verkar vara den höga muslimska populationen i Malmö och att lösningen är deportation). Vilket påstående programledaren än ställdes inför hade Skånepartiet svaret i sitt partiprogram.

Den globala uppvärmningen, visste den här gubben att berätta med den auktoritet som är de enfaldiga förunnat, är inte så mycket en fråga om utsläpp som om överbefolkning. Den enda lösningen på överbefolkningen är - blev jag lite överraskande upplyst om - ett världsparlament. Och det har Skånepartiet haft i sitt partiprogram sen 1995 - men det har massmedierna helt ignorerat!

Det är klart att man blir bekymrad när man hör att pressen helt förbiser att ett gäng halvdementa vellingebor vill bygga upp en världsomspännande regering för att minska befolkningen. När man sitter och lyssnar kommer man dessutom på helt andra sätt att, nu på en gång, minska befolkningen med åtminstone en programledare och några inringande dårfinkar.

Ja, och sen hann de också förklara att det var bättre att palestinierna sökte sej till de omkringliggande arabländerna istället för att envisas med att jobba och gå i skola i det land dom bor i.

Denna mentala sprutdiarré hade jag alltså inställd på bilradion när bilprovningens kontrollant tog över ratten. Jag var för långsam i tanken och hann inte stänga av, och sen stod svadan och läckte ut genom den öppna bildörren medan han undersökte mitt underrede. Samtidigt som han körde en penna genom min sönderrostade dragkrok hörde jag Laila i Oxie förklara att Sverige inte kommer att bli anfallet av muslimer eftersom det är här "dom" sitter och planerar sina dåd.

Jag hoppas innerligt att det var mitt val av radiokanal som fick honom att underkänna bilen.