torsdag 28 augusti 2008

Kortrapport från kalenderinspelning.

Vi har barrikaderat oss i ett sånt där mediahus som jag bara trodde fanns i Stockholm - stort, vitt, brädgolv, väldoftande toaletter, nytillverkade bakelitströmbrytare, olika människor som pratar väligt fort i headsets - men som också går att finna i Malmös fashionablare kvarter. Där spelar vi in årets radiokalender: Klappkampen (även om medförfattare Måns Nilsson fortfarande tror att den har kvar arbetsnamnet Semesterresan).

Där sitter jag och glor på Anders & Måns, Sandra Huldt och ett gäng gästande skådespelare som sitter och läser innantill på andra sidan en glasskiva. Ibland låtsas nån att han är under vatten genom att ha lite vatten i munnen när han pratar. Ibland låtsas nån att han klipper till nån annan genom att... klippa till nån annan.

Det är väldigt behagligt med radioinspelningar. Särskilt jämfört med teveinspelningar. Man får ha sina egna kläder och ingen mäter ens hår och man måste inte smörja nån pustande rekvisitör i trätofflor och dålig andedräkt för att han ska bygga en måne i frigolit som man sen med taskig chroma-key ska få barn uppvuxna på Pixar-filmer att tro är en riktig måne. Man säjer att man är på månen och så är man på månen.

Idén är att låta samma karaktärer uppleva parallella äventyr i radio och teve. Fram till 1969 och Tage Danielssons lysande Herkules Jonssons storverk var det standard. Nu ser vi oss som det enda exemplet på SR:s och SVT:s VD:ars utannonserade brobyggande mellan dom båda public service-dinosaurierna.

Jag har en känsla av att det här kan bli roligt. Det är åtminstone roligt för mej. Jag får höra repliker som "jag har proppskåp i öronen och skev läpp" (min hommage till Barbro Lindgrens Dartanjang) och
"det finns dom som råkat bli kära och sen bara ätit fisk" och "ska jag skölja chimpansstjärt?" och talkören "GRÖTKORV! GRÖTKORV! GRÖTKORV!" och det, mina vänner, får faktiskt aldrig ni på era jobb.

Och så blir det riktiga låtar! Med titlar som "Kommando Apas stridssång", "Som en sjöjungfru" (en mycket subtil parafras på "Like a virgin"), "Orden runt", "Slabbedabbe-snubbeltrubbel-blues" och "Stadens sämsta tjuv". Och ett gäng mycket finurliga referenser till Kåldolmar & kalsipper och Ville, Valle & Viktor, som jag förutsätter att kidsen anno 2008 kommer att skrocka mycket igenkännande åt.Nåväl. Så länge det blir roligare än Marias barn - 1987 års tevekalender med avfilmade stillbilder - så är vi nöjda.

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 2.

Machomannen m.m. Göran Skytte skrev för ETC, vilket säjer en del om a) hur brett perspektivet på tidningen var, och b) vilken 180-gradersvändning Göran Skytte gjort under de senaste tretti åren.

I ETC berättar journalisten/ flöjtisten/ den nyfrälste om hur han fick spekulera med licensbetalarnas pengar i Guillous teveprogram Magazinet (senare Rekord-Magazinet). Det retar mej att behöva säja det, men Skytte skrev bra. Engagerande, personligt, ocensurerat.

Han berättar om hur han är ute och super på Kramer i Malmö, träffar en producent från teve och lägger fram idén om att rekvirera trettitusen från SVT för att sen låta tittarna följa deras resa ner i Skyttes aktieportfölj. Producenten - som naturligtvis är dyngrak - tycker det är en utmärkt idé.

Skytte avslutar redogörelsen med liiiite mer information än jag frågat efter:

Sedan tar vi ett järn till.

Sedan går han hem med en stansoperatris.

Jag går hem med ett vårdbiträde.


Men det roligaste är referatet från den avslutningssändning där Skytte ska sammanfatta hur smart och snyggt han lekt med andras pengar. Skytte skiter fullständigt i att följande inte har med den här saken att göra - underhållningsvärdet måste överskugga informationsvärdet:

Den 27 april är det stor final för Magazinet.

Guillou är programledare som vanligt, han ser ut som den ryske rymdfararen Gagarin och den här gången har han gett sig fan på att programmet ska nå upp till helt nya höjder.

Mitt emot i andra kanalen ligger ett slags kulturprogram från Valdemarsudde.

Det innebär att vi har någon miljon extra som tittar, för vem i helvete tittar på ett kulturprogram från Valdemarsudde?

Ricky Bruch är kvällens förste gäst i studion.

Han är stor som ett hus och han berättar att han stoppat i sig knark och hormonpreparat hela sitt liv för att växa. Vartenda ord han yttrar går ut till miljoner människor och plötsligt säger han att alla de där preparaten ger honom en våldsam könsdrift. Han säger att han ligger med sin tjej sexton gånger om dagen. När han vaknar på morgonen har han så oerhört hårt stånd att han inte kan pissa i toaletten, han måste pissa i badkaret. Om han skall pissa i toaletten måste han stå på huvudet för att träffa rätt.

Det är en bra story.

Därefter är det min tur.

Det är inte lätt att matcha Ricky men jag gör så gott jag kan.

Lägger upp en tjock bunt tusenlappar på bordet.

Känner hur kameran zoomar in dem.

För fyra månader sedan fick jag 30.000 spänn av TV.

Idag har jag 70.000 spänn.

Jag har tjänat 40.000 spänn på fyra månader genom att spekulera på börsen.

Det är 10.000 i månaden.

Guillou pekar på sedelbunten.

Säger:

- Titta noga, Ricky. Det där är
vita pengar.

Sen avslutar Skytte med en redogörelse för hur han och Guillou dricker whisky och pratar barndom, barn, den första kärleken och skillnaden mellan Mozart och Beethoven. Och jag önskar att jag finge vara en fluga på väggen.

En infektionsspridande fluga.

onsdag 27 augusti 2008

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 - f.ö. samma år som Galago hostade igång - och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sej) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för "Mannen med dom stora kalsongerna", ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.


Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):

Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:

Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):

Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck... ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):

Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

måndag 25 augusti 2008

Min nya samling.

Min gamle vän Hansson hade en gång en kepssamling. I en gallerlåda i sin överdimensionerade klädkammare i västra Lund hade han tre kepsar: en blå, en annan blå med Nike-loggan och en ormfösarkeps utan reklamtryck.

Man ska ha detta i åtanke när man tar del av min nya samling: Böcker Med Mackrecept Skrivna Av Glada Män Som Gillar Att Uppträda På Firmafester. Jag är medveten om att samlingen inte är så kvantitativt omfattande, men fan vet om den ändå inte är komplett.

söndag 24 augusti 2008

För övrigt...

...blir jag väldigt glad när jag läser keyword-statistiken och inser att fem personer den gångna veckan har hittat till den här bloggen via sökordet "Britt Bass". Jag blir a) glad för att minst fem personer velat veta mer om Britt Bass (som en gång i tiden låg med Lasse Holmqvist) och b) att dessa fem personer kände på sej att det var den här bloggen som kunde förse dom med infon.

Bass är kvinnan till höger. Mannen i mitten heter Tony Kaplan och är s.k. journalist på en s.k. tidning (Kvällsposten) och den som nuförtiden ligger med Bass. Kvinnan till vänster tjänar antagligen mer än jag.

Clintn.








Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

Sidan visar hur några av Doonesburys - som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir - huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer "jag tror på Jan Björklund" eller "jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson", vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens "Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem" (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

Och då är Franken - liksom Trudeau - satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, förhåller han sej till Clintn som Per Ahlmark till Israel eller Björn Ranelid till sej själv. ALLA beslut Clintn fattade under sina åtta år vid makten var goda.

Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas "nörd" av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft nobelpristagare i vår partiledarkår - Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

Jag säjer inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av dom två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

torsdag 21 augusti 2008

One dollar herrmode.

Filmer kan så klart betyda olika saker för olika människor. I Hollywood ville producenter under tio års tid inte satsa en cent på Gökboet eftersom det inte gått illa för en tidigare dårhusfilm. För dessa producenter handlade Gökboet kort och gott om ett dårhus. Andra människor har hittat större djup i just den historien.

Clint Eastwoods ”Million dollar baby” är för många en film om boxning. Det tog lång tid för mej att förstå det. Jag tittade förvånat på andra som sett den och som pratade om mellanvikt hit och jabbande dit. Jag noterade knappt att man boxades i filmen.

För mej handlade ”Million dollar baby” om Clint Eastwoods höga byxor. Höga byxor som en symbol för a) begynnande ålderdom, b) taskig klädsmak och c) byxor som sitter alldeles för högt uppe på kroppen. Jag uppfattade allt som skedde mellan Clints olika entréer i uppvevade slacks som ren utfyllnad.Vad motiverar jag då denna syn med? Ja, för det första det faktum att Clint Eastwood har väldigt höga byxor. Byxor som i princip trotsar naturlagarna. För det andra Morgan Freemans allestädes närvarande voice-over – i fri tolkning:

Frankie Dunn var en märklig man. Ingen visste så mycket som han om att ha byxorna uppe på magen. Frankie brukade säja att höga byxor är onaturligt. För allting i det är bakvänt. Byxorna vill sitta runt midjan, du drar ändå inte upp till dom midjan. Omvärlden vill att du ska dra ner dom till midjan, du låter dom ändå sitta i brösthöjd. Istället för att springa bort från fulheten, som en normal människa skulle göra, så går du rakt mot den.

Frankie Dunn visste allt om att bära byxorna för högt. Han kunde alla knepen. Han visste hur man spände ut bröstkorgen och drog upp axlarna för att byxorna skulle stanna långt upp på överkroppen. Han kunde dra åt bältet runt halsen för att försäkra sej om att byxorna absolut inte skulle flytta ner till höfterna.

Frankie Dunn hade varit överallt i världen med byxorna i armhålehöjd. Han hade haft manchesterbyxor upp till axlarna i Arizona, han hade haft gabardinbyxor upp till hakan i Seattle, han hade haft ballongbyxor och motivjeans och kamouflageshorts så dom till och med täckte munnen i New Jersey. I hela Staterna fanns det ingen klubb för gubbar med till synes för korta överkroppar som han inte varit på. En gång drog han till och med byxorna över huvet så bara kalufsen stack upp.

Finns det magi i att ha byxorna högt uppe, så är det magin bortom nickelallergiska eksem på bröstkorgen, hoppressade testiklar och meterlånga gylfar. Det är magin i att riskera allting för en dröm som ingen utom du själv ser. Eller ja, alla ser den ju, men ingen kan förstå den.

tisdag 19 augusti 2008

Film für Cazale.

John Cazale var fyrtitre år när han dog. Han gjorde fem filmroller. Hans grej var väldigt mycket att se trött ut. Utan att ha tillgång till hans efterlämnade shampoförråd, gissar jag att det var litet. Hans värsta ovän var frisören.

Cazale-kakan var liten men säker. Samtliga fem filmer han gjorde nominerades som Bästa film i den där statytävlingen dom har i staterna. Tre av dom vann.

Den första film han gjorde hette Gudfadern. Den var skitbra. Den innebar ett genombrott för Al Pacino, Francis Coppola, Robert Duvall, Diane Keaton och James Caan och en återupprättelse för Marlon Brando, som knullat bort sin hollywoodstatus under inspelningen av Myteriet på Bounty då han spred dröppel som en löpeld över Tahiti.

Den gav också Robert Evans en position som producent som många har ifrågasatt. Sen Coppola klippt ihop en första version på två timmar och femtio minuter, sa Evans åt honom att den var för lång. När Coppola visade en omklippt variant på två och femton, frågade Evans vart alla de bra grejorna tagit vägen.

Coppola räknade upp åtskilliga namn i sitt tacktal på Oscarsgalan. Dock inte Evans. Tio år senare - när de bråkade igen kring Coppolas musikalfilm "Cotton Club" - skickade Coppola ett telegram till Evans:

You did nothing on 'The Godfather' other than annoy me and slow it down.

Å andra sidan - för det finns alltid en andra sida vad gäller den här rullen - var Coppola säkert inte världens effektivaste arbetsledare. Fotografen Gordon Willis hade en vision om att måla med färger i svart, att ljussätta underifrån och med ett rikt mått av skuggor. För att gå i land med idén krävdes disciplinerat och metodiskt arbete. Willis:

Francis´s attitude is more like, 'I´ll set my clothes on fire - if I can make it to the other side of the room it´ll be spectacular.

Sammanfattningsvis: det hände att konfrontationer uppstod. Och då har jag inte sagt för mycket.

John Cazale spelade Fredo. Den misslyckade mellanbocken Corleone. Han som blev skjuten i roddbåten. Cazale var i princip den ende som gick rakt igenom castingprocessen utan att t.ex. bli kallad för ”that little dwarf” (Evans om Pacino). Å andra sidan var hans roll inte den attraktivaste.

Nästa film Cazale gjorde hette The Conversation. Gene Hackman gled runt med toknoja i världens coolaste regnrock (varför vi hade likadana i övervakningsavsnittet av Hej rymden!, en föga uppmärksammad hommage i en föga uppmärksammad serie). Cazale var hans stackars assistent.

Sen gjorde Coppola världens bästa uppföljare – Gudfadern 2. Ackompanjerad av ungefär lika många bråk som ettan. Nu var det dags för en annan dedicerad Actors´ studio-student att brejka. Han hette Robert De Niro och var relativt begåvad. John Cazale spelade fortfarande Fredo. Fredo var ännu mer misslyckad än tidigare.

Sen spelade Cazale mot Pacino i Dog Day Afternoon, en av ytterst få öppet homoerotiska male bonding-skildringar i det starkt androcentriska New Hollywood (som vi gillar att kalla den lysande epoken mellan The Graduate 1967 och Jaws 1975). Pacino gick på patenterat övervarv som bankrånaren som ska plundra ihop till en könsbytesoperation, Cazales ögon gick från trötta till nästan döda medan han firade nya triumfer i underspel.

Sen gjorde Cazale en film som hette ”Deer Hunter”. Den innebar genombrottet för en aktris som hette Meryl Streep. Cazale hann även förlova sej med henne. Michael Cimino såg till att lägga alla Cazales scener först under inspelningen, eftersom bencancern redan nästan ätit upp honom. Producenterna blev sneda när dom förstod att Cazale var i princip död eftersom dom investerat åtskilliga miljoner.

Cazale dog innan filmen fick premiär. Men han hann ju med en del innan dess.

Han var för övrigt också Al Pacinos bästa kompis.Citaten kommer för övrigt från Peter Bisskinds fantastiska "Easy Riders, Raging Bulls", den mest heltäckande boken hittills över mängden centralstimulantia och erotiska aktiviteter som sjuttitalets grandiosa regissörsegon ägnade se åt.

måndag 18 augusti 2008

Didi and the don´t-don´ts.

Inledningsvis ett kungörande: jag är ingen gammal rollspelare. Det känns viktigt för mej att få säja. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass - men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt.

Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja "ave" till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Med detta sagt: 1997 skrev dramapedagogen Didi Örnstedt (och nej, inget tyder på att namnet är ett tryckfel) och kulturpedagogen Björn Sjöstedt en bok med titeln "De övergivnas armé". Det är en bok som a) försöker förklara "rollspelshobbyn" som fenomen, och b) försöker förklara varför rollspel är dåligt.En viss typ av resonemang känns igen från t.ex. Allan Rubins tokerier, t.ex. sättet att få varje negativ aspekt eller baksida att överskugga hela fenomenet. Didi och Björn hänger upp sej på att det ibland ligger skräp på marken efter att folk lekt svartalfer i skogen och på att det finns vissa tematiska kopplingar mellan rollspel och nazism (=intresse för asatron).

Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker dom ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden:

Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg. Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna "vampyrer"? Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga.

Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om "bomber", som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter "attentatsmännen" och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn. Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om.

Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon. Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Är J.D. Salinger skyldig till mordet på John Lennon?

"De övergivnas armé" är inte bara en bok som pekar finger åt en kultur. Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter - bl.a. kan rollspelande ha en pedagogisk effekt i "yrkesutbildning för militär, polis och näringsliv" - men framför allt kommer dom med ett konkret motförslag: alla ni som uppenbarligen brinner för det ni gör - kan ni inte göra nåt annat istället? Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt - spela amaörteater istället vetja!

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

lördag 16 augusti 2008

Apkvinnan.

En av dom stora hetsdebatterna under det senaste decenniet har riktat sej mot vad Jan Malmsjö kallar [doo:kusåpor] och andra belackare kallar "förnedrings-tv". Som så ofta har klassperspektivet varit påtagligt; kvinnor med kiselimplantat och snubbar med tribaler från småstadens arbetarklass har visat upp sej i all sin skröplighet i teve, medan folk med akademiska titlar och innerstadslägenheter har brett ut sej i spalterna om hur dåligt dessa Grums- och Flen- och Hjobor har mått.

Vara hur det vill med den saken; offentlig förnedring var inget Adam Alsing uppfann. Så länge det funnits tid för människor att göra annat än att jaga mat och ligga med varann, har det funnits figurer som visat upp sej eller visats upp som underhållning.

I den fascinerande essäsamlingen Orienterarsjukan (2001) berättar författarna om apkvinnan Julia Pastrana. Hon föddes med abnormt stora käkar och var från topp till tå klädd med pälsliknande hår. Född i Mexiko på 1830-talet togs hon till New York i tjugoårsåldern, där en läkare raskt konstaterade att hon var 50% människa och 50% orangutang (och möjligtvis "all a cop"). Pastrana gifte sej med sin tids Brinkenstjärna, impressarion Theodor Lent, som visade sin kärlek genom att skeppa runt sin fru och visa upp henne på cirkusar och tivolin. Hon fick bära klänning och dansa lite, ungefär som hennes påstådda halvsyskon aporna får göra på vykort. Julia Pastrana födde sitt och Lents barn, drabbad av samma märkliga syndrom som sin mor. Både hon och sonen dog snart efter förlossningen.

Där andra nyblivna barnlösa änkemän hade gråtit och ordnat en värdig begravning, såg Lent tillvaron ur ett mer praktiskt perspektiv. Istället för att gräva ner sin fru och sitt spädbarn, lät han stoppa upp dom hos en rysk konservator. Kanske för att slippa anklagelser om att vara hjärtlös, spenderade han mycket pengar på att ge sin familj en uppstoppning i absolut toppklass.

Lent insåg snart det fina i den nya kråksången: nu kunde han visa upp både fru och son - utan att behöva dela med sej av pengarna till dom. Där han tidigare varit tvungen att slänga till Pastrana en och annan banan, kunde han nu låta alla inkomster glida rätt ner i fickan. Och faktum är att den döda Pastrana med barn drog ännu mer folk än den levande utan.

Dom fraktades från marknadsscen till marknadsscen, där människor glatt stoppade en slant i handen på Lent för att se dessa avvikande anatomier. Långt efter Lents död visades mumierna upp: under andra världskriget var dom i Sverige på turné, 1959 såg 700 000 besökare dom på en lantbruksutställning i Norge (exakt vilken kopplingen mellan skördetröskor och apmänniskor var står skrivet i stjärnorna) och så sent som 1973 visades apmänniskorna upp i svenska folkparker på turné arrangerad av Björkmans tivoli. Enligt odefinierade källor drog dom lika mycket folk som Lill-Babs och Thore Skogman.

Nu hade dock begreppet "etik" trängt sej in i det mänskliga medvetandet. Hälsovårdsmyndigheten i Hudiksvall hörde av sej till justitieminister Geijer och visningarna stoppades.

Efter diverse turer hamnade till slut statyerna på ett norskt tivolilager, där de stals. Bebisen kastades i ett dike och åts upp av möss. Pastrana hittades så småningom i en husvagn, utan arm och utan klänning men i övrigt intakt. Hon togs till Rettsmedisinskt institutt i Oslo, där den svenske medicinhistorikern Jan Bondeson hittade henne och började rota i hennes bisarra öde.

Pastranas änkling, Teodor Lent, gifte för övrigt om sej. Med en skäggig flicka från Österrike. För att kunna slå mynt också av den rena och självuppoffrande kärleken döpte han om henne till Zenora Pastrana och hävdade att hon var Julia Pastranas syster.

Och ja, även hon fick visa upp sej på cirkus. Bland annat fick hon rida lite barbacka på en häst medan publiken jublade.

fredag 15 augusti 2008

Seriell åttitalspanik.

Jag har sagt det förr: åttitalet var en bedrövlig tid. Aldrig förr har moralens väktare varit mer moraliska och väktande - ett påstående som tyvärr och så klart inte är sant. Dom har varit igång sen dag ett och kallat Louie Armstrong för apa och Alice Babs för slyna som borde ha smisk på stjärten och förbjudit Elvis att filmas från midjan och neråt.

Men ändå har jag en känsla av att dom var som värst just när jag var i en ålder då världen formades framför mina ögon. Åttitalet var hårdrock, garbage pail kids, dataspel, videovåld, droger, rollspel - och serier. Allt var förkastligt, allt var obehagligt, amerikanskt, dekadent och lärde den stackars ungdomen att kriga (en gång för alla: krig lär ungdom att kriga).

Fortfarande kan det hända att en fyrtitalist går förbi mej när jag ligger och läser Åsa Grennvalls hustrumisshandlarskildringar eller Henrik Bromanders noveller om besatta Estonia-forskare eller Mats Jonssons självutlämnande utanförskapshistorier - och säjer: "Läser du fortfarande Kalle Anka-tidningar?"

Vilket så klart är orsaken att serier så sent som på nittitalet - då TV4 försökte trumma igång en skandal kring den norsk-svenska kukskämtstidningen Pyton (varpå David Liljemark, som ritat en av dom serier som visades upp i reportaget, snabbt kontrade med att skicka en faktura till fyran) - har varit ett särskilt hett byte för kristdemokrater och Hem & skola: oavsett innehåll har dom setts som en angelägenhet för lågstadiekids.

Det finns böcker för barn. Det finns bilar för barn. Det finns kastruller för barn. Det finns riddarborgar för barn. Ändå räknas inte litteratur, motortrafik, matlagning och historia som några specifika barnfenomen. Men blandar du text och bild i rutor är det underförstått att det är barn du vänder dej till. 1985 kom en publikation i tidningsställen med namnet Elitserien. Det var en satirtidning. Satir är överlag nåt som går över huvet på barn. Ergo var det inte en tidning för barn.

Där är resonemanget färdigt. Dessvärre såg nu inte debattscenen ut så i det svenska åttitalet att saker som argument och resonemang stod på agendan. Istället blev det ett jävla liv över några knullparodier på Kalle Anka. Tidningsrubrik i Sundsvalls tidning: "Barn luras läsa porr". Vilket som vanligt säjer mer om rubriksättarens fula fantasi - exakt hur hög är runkabiliteten i en samlagsscen mellan Kajsa och von Anka? - än om verkligheten.

Tidningen lades tämligen omgående ner. För all del inte pga vad några överhettade sundsvallsbor gick runt och tyckte, utan pga Det Stora Företaget I Väst som givetvis inte såg mellan fingrarna gällande påstådda varumärkesintrång.

Men Sundsvalls moraliska majoritet hjälpte gissningsvis inte till att skydda det fria ordet.

torsdag 14 augusti 2008

Så väl som en Anne.

Det här är så fascinerande.

Boken är utgiven april 1994, då Wibble fortfarande var finansminister. Ingen sittande minister idag skulle posera med två fimpar på bokomslaget.

Här har skett ett paradigmskifte helt i paritet med hur den allmänna hållningen till homosexualitet och jämställdhet faktiskt har svängt.

Visst knackas det fortfarande bög och visst pratas det om böglobbies och visst has det synpunkter på hur Pride-paraden excellerar i påfågelfjädrar ("man får vara hur annorlunda som helst så länge man inte skiljer sej från mängden").

Visst belönas ohederliga reportage om kvinnojourers påstådda manshat även nu ("jag är för jämställdhet så länge det inte blir så överdrivet jämställt att det blir alldeles jämställt").

Och visst, bor man i Malmö ser man fortfarande stolt cancerogena föräldrar dra barnvagn och halsbloss samtidigt.

Men det är ju inte som förr.

Mina barn kommer ju att tro att jag är uppvuxen på digerdödstiden när jag berättar att fortfarande när jag var nitton år kunde en minister sätta sej lite snett framför en avflagnad dörrkarm i ett vitbrutet konferensrum, låtsasläsa i en pappersbunte, lägga två sura fimpar i ett glasaskfat och på så vis låta avbilda sej för evigheten.

Jag är tacksam för att Wibble satte höganäskoppen på ett underlägg så inga fula ringar uppstod på bordfanéret. Det hade säkert kostat tre spänn att ersätta.

I övrigt säjer både titeln och omslaget nåt om den folkpartistiska anspråklösheten. Anna-Greta Leijon (s) döpte sina memoarer till "Alla rosor ska inte tuktas", Thage G (s) sina till "Resan mot Mars" och Bildt (m) var inte modestare än att han kallade sin rapport från helikoptertrippen ner till Balkan för "Uppdrag fred".

Wibble nöjde sej med det lilla. En tjock bok om Keynes teorier, en proposition om sänkt marginalskatt, ett avspänt rundabordssamtal med Peter Örn och Lars Leijonborg, två cigg och en kopp kaffe - där har du det wibbleska receptet på en lyckad fredagskväll.

Det är inte Anne Wibbles fel att historien sprang ifrån henne. Att det som skulle signalera Folklighet fjorton år senare bara skriker Ohälsa.

onsdag 13 augusti 2008

Med såna vänner...

En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. "En man med en skägg" har blivit länkad av - Folkpartiet! I Nacka!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas?Som tur är har jag, som av en slump, förberett en liten godsak speciellt för våra ullstenare. Håll ut.

Proggiga barnböcker del 24: Barbapapas skola.


Böckerna om familjen Barbapapa påminner om Bamse i den oheliga alliansen mellan Fantasi (talande djur och sagoskogar; mjuka väsen som kan förvandla sej) och Diskbänksrealism (Krösus Sork driver en textilfirma; jorden håller på att dö av miljögifter) kombinerade på ett inte alldeles gnisselfritt sätt.

Från begynnelsen franska ("Barbe à papa" är spunnet socker) gjorde familjen Barbapapa sitt intåg i Sverige på (ja, vad fan trodde ni) sjuttitalet. Jag minns serietidningen väl, andra minns säkert Börje Ahlstedts falska falsett i teveseriens ledmotiv. Min grabb har kommit över en vhs-version där jordens otäckaste musikalartist sjunger med sjukligt mycket vibrato:

Barbapapa, Barbamama - goooda och snää-ää-äälla
Barbafamiljen med alla sju barn - åker runt och har det braa-aa


Själva bilderböckerna, som var originalprodukten, utmärks just av de tvära kasten mellan bisarrerier och torftighet. "Barbapapas skola" hade aldrig kommit i nytryck om det inte vore för de roliga runda figurerna. Här utnyttjar inte Anette Tison och Talus Taylor karaktärernas lekfulla möjligheter ett förbannat dugg.

För att understryka min tes och trötta ut er lika mycket som mej själv återges härmed boken in extenso. Håll till godo och kom inte och påstå att den som surfar in här inte får text för pengarna (P.p. står för proggpoäng.):

Den här morgonen ska tvillingarna gå till skolan för första gången. Barbapapa och hans familj följer dom dit.

Men läraren verkar ha problem med undervisningen. Eleverna är lite väl bråkiga.
Barnen tänker inte på annat än att bråka och slåss, och inget kan man göra!
Några lyssnar dock på musik av Barbalala och Barbastark.
(50 p.p.)

Här följer ett uppslag som visar hur föräldrarna i byn drar barnen i öronen, samtidigt som tankebubblor visar hur de vill slå barnen med en hästpiska, sätta dem i ett hårt fängelse eller låta dem straffarbeta med hackor, bojade till fötterna. (1 miljard p.p.)

För att skapa lugn krävs hårda tag. Men Barbapapa tänker på ett annat vis. (100 p.p.) Alla barn är olika (150 p.p.), en del tycker om fåglar, en del föredrar musik eller att rita. (2000 p.p.)

Och för dom som tycker om bilar blir teknik roligt att lära sig. Det blir en lek. (3000 p.p.)

Föräldrarna är inte helt övertygade att Barbapapas idé är rätt, men de vill gärna ge honom en chans och alla barnen åker iväg till sin nya skola.

För de som tycker om dans och musik, finns Barbafins och Barbalalas musikskola.


Vilka instrument som spelas? Blockföljt, harpa och bjällror. (2 miljarder p.p.) Och visst ser rörelserna misstänkt antroposofiska ut? (1 miljard flumpoäng).

Barbaflink undervisar i teknik och elektricitet. (1000 konstig-översättnings-poäng).

I Barbasköns skola får barnen måla på väggarna. (6 triljoner p.p.)

Att dreja är svårt! Man ska inte håna nybörjare, de är ofta känsliga! (12 triljoner p.p.)

Men titta, nu slåss de igen... Barbamama blir ledsen... Men Barbastark är nöjd! Han tycker att eleverna är mycket duktiga i rugby! (1 ziljon p.p.)

Skoldagen avslutas med att alla intresserar sej för skrivning. (1000 p.p.)

Föräldrarna kommer till skolan på besök och de gratulerar Barbapapa.
Barbapapa är glad när den gamla magistern kommer tillbaka och hjälper honom.
Barbabarnen gör geometriska figurer i lekparken.
(500 konstighets-poäng).
Alla har hjälpt till med den stora skolfesten. (2000 p.p.) Det kommer att finnas musik och dans. (3000 p.p.) Man kan köpa saker som barnen har tillverkat (5000 p.p.) samt frukter (100000 p.p.) och blommor (200000 p.p.) som de själva har odlat. (20 ziljoner p.p. x 2)

Hej då och ha ett skönt sommarlov! (1000 töntighetspoäng)

Barbapaporna kan alltså göra precis vad som helst med sina kroppar, dessutom färdas lite som de känner för på jorden och i rymden. De väljer dock att använda alla sina superkrafter till att bygga nån jävla waldorfskola.

Man får säja att det är ett sorgligt underutnyttjande av sina resurser.

tisdag 12 augusti 2008

Rubiner för svin del 8: dumheter då och nu.



Jag har ägnat en massa plats i cyberrymen åt citat från boken "Inget är som drogen" (Allan Rubin, 1982) främst för att jag tycker den är rolig. Felslut + okunnighet + semireligiös övertygelse = humor.

Det är en 26 år gammal bok som försvinnande få har nån relation till idag. Jag nappade den ur min morfars bokhylla i den ålder då jag lyssnade på Die Mauer dagligen och ville suga ut all tänkbar info om de artister som just då räddade mej från att behöva umgås med folk.

Ni kan vara lugna: jag flinade redan då åt Rubin och lät mej inte skrämmas. Jag gjorde mina fullt normala cannabiserfarenheter i en fullt normal folkhögskolekontext ändå. Rubin lyckades inte sätta klorna i mej.

Men Rubin är inte bara en pajas - han är också en representant för en puritanism som präglat hela sjuttitalistgenerationen och fått en jävla massa människor omkring en att motreagera i empatilös nyliberalism och andra tomma protester mot nåt som trots allt var välmenande i sin gränslösa enfald.

Jag är övertygad om att föreningar som Föreningen Artister Mot Narkotika (med Lasse Berghagen och Owe Thörnqvist som ordförande) och Hem & skola och dessutom diverse socialnämnder tog Rubins osammanhängande dravel på allvar. För att de ville ta det på allvar. För att de inte förstod varför deras egna ungar ville hänga Gene Simmons tunga på pojkrumsväggen, för att de inte var med på attraktionskraften i allt som flirtar med det farliga.

Kom det då en arkitekt och hävdade att a) ungdomar lär sej att droga av "popartisten Crass" och b) ungdomar lyssnar på "popartisten Crass" för att de är drogskadade, så travade dessa föräldrar så klart hem till tonåringarna för att rensa ut Crass-skivorna.

Gissningsvis hittade de inga plattor med just "popartisten Crass", eftersom det som bekant var ett band, men på kuppen plockade de väl bort skivor med Marley, Lennon och omslag med flygande människor.

Och det är ju i så fall osympatiskt. Och troligen kontraproduktivt.

Rubin återgick inte heller till sitt ritbord efter att "Inget är som drogen" utkom 1982. Han har gett ut böckerna "Hasch - himmel eller helvete" (1986) och "Trippen – om droger som korskopplar hjärnan" (2005), den sista på initiativ av Föräldraföreningen Mot Narkotika.

I "Trippen" har Rubin uppdaterat världsbilden: nu är även Reclaim the streets och veganer uppfyllda av en "kosmisk övertygelse", givetvis framkallad av psykedeliska droger.

Tillfrågad om det lämpliga i att låta en (underförstått) osammanhängande arkitekt med hemmasnickrad världsbild uttala sej oemotsagd, svarar Lena Larsson på FMN 2005:

Allan Rubin är inte vilken person som helst, han har tidigare skrivit två böcker i ämnet.

Fortfarande kan man också hyra Allan Rubin som föredragshållare. Med sedvanligt överlastad rubrik - "Först hasch, rejv och psykedelisk svamp - sedan new age och nyhinduism" - ger föredraget insikter som den vanliga debatten missar:

Uppläggning (sic!)
I en bildsvit ger Allan Rubin en annorlunda och angelägen presentation som starkt berör. Genom att visa på drogkonsekvenser som konventionell droginformation inte tar upp förtydligar han drogernas förbisedda roll bakom överraskande beteendeförändringar i dagens ungdomskultur. Han ger oss samtidigt möjlighet att tolka signaler och - att agera innan det är för sent.

Han beskriver hur trancedans och psykedeliska droger i alla tider nyttjats bland mystiker och exotiska heliga män som sökt andlig inspiration – och här redovisas hur dessa andligt upphetsande metoder kan väcka en djup andlig vilsenhet när de nu testas av våra unga - i partysammanhang.


1998 ställde han på Nationalmuseum ut affischer och skivomslag han samlat på sej, med sedvanliga halsbrytande kopplingar mellan gamla häxmålningar och hårdrock. Några år dessförinnan skrek han sej hes om det ockulta materialet i rollspel typ Kult.

I tjugosex år har han hållit på att samla tygmärken, poptidningar och klotterbilder. Hela tiden låst vid samma ur luften gripna tankegång: att drogen är orsaken och att uttrycket är drogskadat och att drogskadad kultur per definition är osanitär.

Jag säjer som Peter Wahlbeck brukade säja om Jan Guillou:

Tänk att kunna så jävla mycket och fatta så jävla lite.

måndag 11 augusti 2008

Rubiner för svin del 7: Pupillmysteriet.



Jag gissar att ni alla ser kopplingen mellan Röda Brigaden-aktivisten Giovanni Senzani och porträttet från Echnatons Egypten? Inte? Titta på ögonen! Samma "avskärmade övre del av ögat" som ger "det skrämmande fanatiskt inåtvända uttrycket".

I kapitlet "Drogen runt omkring oss..." redogör arkitekten Allan Rubin delvis hur han gått tillväga när han gjort sina felkopplingar, alla manifesterade i den magsyrespäckade publikationen "Inget är som drogen" från 1982.

Rubin refererar till en amerikansk bok där narkotikasnutar och potheads påstår sej känna igen andra "marijuanamissbrukare" på förstorade pupiller. Författaren till boken, Gabriel Nahas, avfärdar dock detta då en professor i Michigan hävdar att pupillerna tvärtom drar ihop sej.

Eftersom Rubin är av samma rättshaveristiska skrot och korn som folk som instinktivt tror att miljöhot och passiv rökning är en socialdemokratisk konspiration, vill han inte tro på denne professor i Michigan. (Jag personligen har ingen aning om vilket och kan inte förstå vad informationen ska användas till.)

Rubins tes är att missbrukare, snutar och - först och främst - såna som ritar klädkammare och gästtoaletter är de som är bäst lämpade att dra slutsatser. (Det är de kanske också. Ibland. Särskilt när det gäller att a) skilja afghan från nepal, b) avgöra om en pundare ska köras till arresten eller bara ha spö på stället, och c) bestämma bästa platsen att sätta en spotlight.)

Allan Rubin får en hint om att han själv har rätt och att Michigan-professorn har fel när han - åter igen - träder in i en skivbutik. Han har haschtentaklerna ute och vet att det kan "finnas kunder som var intresserade av såväl det ena som det andra". Han noterar att biträdet - "en litet loj 20-åring" - ser "litet avskärmad ut":

En flicka, som hunnit före fram till disken, sträckte fram den skiva hon skulle betala, samtidigt som jag studerade expediten. Då hände något överraskande. När han tog kontakt med flickan, krympte hans pupiller märkbart. Men så fort han var färdig med sin kund, förstorades de igen!

Utropstecknet är alltså Allans, inte mitt. Jag tycker inte alls att detta är en så världsomvälvande händelse att den behöver utropas.

Men Allan har fått en uppenbarelse. Tillsammans med den ständigt uppdykande Eva - som jag gissar är hans hårt prövade hustru - går han runt i skivbutiken och noterar att "flera av ungdomarna hade precis som expediten betydligt större pupiller än Eva":

Det här var värt att kolla vidare. Kunde ungdomarnas ögon vara påverkade av eftereffekter av tidigare rökning?

På väg hem får Allan "en impuls". Han sliter med sej Eva in på ett postkontor och ber henne granska hans pupiller:

Genom att undvika att fixera blicken lyckades jag med viss ansträngning "flyta bort", sjunka in i mig själv, och Eva såg direkt att mina pupiller växte. Och när jag sedan återvände med blicken, krympte pupillerna igen.

Det tycktes vara så att pupillerna växte när man skärmade av yttervärlden. Expediten bakom disken måste ha varit just så avskärmad som han såg ut. [---] Först när det var nödvändigt jobbade han sig upp till ytan igen. Kan det vara så en cannabisskadad har det?


Allan kan inte släppa den uppenbarelse han fått, att haschrökare eventuellt får större pupiller. Han frågar ut "ögonläkare i bekantskapskretsen", där ingen känner till - eller orkar bry sej - om sagda samband. En optiker ger dock Allan några fjädrar han kan bygga en hönsfarm av:

Enligt honom kunde missbruk ge ökad glansighet, rödsprängda ögonvitor - och förstorade pupiller.

Han menade också att den växande marknaden för solglasögon till en del var en konsekvens av denna drogframkallande vidgning av pupillerna. [---] Han höll med om att detta skulle kunna förklara varför man så ofta ser popmusiker i solglasögon, även i mulet väder.

Tidigare hade jag trott att detta bara var för att de inte ville bli igenkända, för att de skulle kunna ha ett privatliv. Men även okända popmusiker i småband uppträder ju med samma attribut. Kanske är det inte bara för att efterlikna sina mer framgångsrika förebilder!


Allan och Eva fortsätter nu att granska pupiller på ett femtital människor omkring sej - och rönen är tydligen skrämmande:

Bland personer i 30-40-årsåldern visade så gott som alla som rökt hasch större pupiller än de som aldrig prövat. Detta gällde även när testpersonen inte rökt på en längre tid (i något fall inte på 4 år).

Tyvärr har Allan inte tid att fortsätta sina "ögonstudier" - han har fullt upp med andra tokerier - men han skickar med oss ett påstående som jag spontant inte riktigt kan hålla med om:

Nog vore det motiverat att gå vidare på denna punkt. Finns det ett samband mellan cannabiseffekt och pupillstorlek är det viktigt att utreda det.

fredag 8 augusti 2008

Rubiner för svin del 6: homohaschet.


1981 ökade tydligen sexintresset markant i Sverige. Från att folk varit ganska, lagom, smått och till husbehov intresserade av sex, exploderade nu intresset för nakenaktiviteter. Dessutom blev "sexmaterialet" "allt råare". Förlagsdirektören Albert Bonnier citeras: "Jag häpnar över sexintresset!"

Allt detta inhämtade Allan Rubin från sin position på arkitektkontoret. Det ska nämligen i ärlighetens namn säjas att Rubin inte bara bygger teorierna i boken "Inget är som drogen" på klotter, skivbutiksbesök och paranoja - han läser även kvällstidningar. Expressen-citatet på bilden ovan kommer t.ex. från en artikel skriven av en trovärdig och nyanserad skribent i sanningens tjänst.

Vad tror då Allan Rubin är orsaken till detta ökade sexintresse? Ja, vad fan tror ni? - haschet så klart: "med drogens aktivering av reptilhjärnan stimuleras såväl aggression som sexualitet".

Men det tar inte slut där. Det räcker inte med de drogskadades intresse för förgrovad och förråad "vålds- och sexporr". Haschet för den drogskadade ännu längre ut i civilisationens tassemarker: "det är inte bara den av samhället accepterade sexualiteten som väcks till liv".

Rubin, som annars ägnar mycken möda åt att förklara att vetenskapsmän inte vet så mycket om hasch eftersom de inte gått runt och fotograferat klotter i Stockholm (ungefär så går faktiskt resonemanget), hänvisar nu till en medicinprofessor Hardin Jones i Kalifornen.

Denne har påvisat att "marijuanamissbrukare många gånger medverkar i sexuella handlingar som de under normala omständigheter skulle ha undvikit".

Och så kommer det:

Han redovisar bl a att en stor del av de patienter som sökt honom varit bekymrade över att de gått in i tillfälliga homosexuella relationer under drogens påverkan - något som de chockerats över när de nyktrat till.

Jones menar att deras agerande varit en följd av att cannabis gör individen öppen för varje form av sexuell kontakt - att drogen kväver individens normala vilja att sätta gränser.

Det tycks vara så att de latenta möjligheter till s k avvikande sexuellt beteende som vi alla rymmer inom oss - och som samhället gör sitt bästa för att hålla tillbaka - det väcks till liv genom att drogen slår ut de socialt uppbyggda spärrarna, våra hämningar.

Det kanske inte är en tillfällighet att Amsterdam och San Fransisco - Europas respektive USAs stora centra för cannabismissbruk - inte bara är hippierörelsens huvudstäder i dessa världsdelar utan även de två städer i Västerlandet som har den största andelen öppen homosexualitet.


Rubin gör inte bara kopplingar mellan cannabis och homosexualitet. Likt dagens kristna homofobhöger, som journalisten Tor Billgren envetet granskar på sin blogg, gör han minst sagt försåtliga kopplingar mellan homo- och pedofili:

I Dagens nyheter den 25 april kunde man läsa om att propaganda nu sprids genom film och annat material av en grupp som vill legalisera sexuella handlingar mellan barn och vuxna. Denna nya "rörelse" kommer till oss från Holland via Danmark, och den följer precis drogens väg.

På ett annat ställe skriver Rubin - som förutom att vara arkitekt, klotterfotograf, skivbutiksbesökare och homofob, även fuskar i läkarskrået - om hur "drogen" påverkar könslivet:

Produktionen av könshormon minskar och därmed rubbas t ex menstruationscykeln. Mycket tyder på att haschrökaren, genom den minskade könshormonproduktionen, kan bli osäker på sin könsidentitet.

Hela det hormonellt betingade spelet mellan könen, som är så avgörande för upplevelsen av jaget och omvärlden, tonas ner, vilket väl bara kan göra ont värre.


Så nu vet vi.

Rubin har f.ö. skrivit fler dumheter. Den här serien är bara påbörjad.

torsdag 7 augusti 2008

Rubiner för svin del 5: vingar, änglar, kräldjur, demoner, sex och våld


Arkitekten Allan Rubin (född 1935) skrev 1982 en bok om nåt som påstås vara "drogkultur". Boken heter alltså "Inget är som drogen" och har för säkerhets skull underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla" OCH överrubriken "HASCH". Den handlar om hasch.

Fast mest handlar den om Allan Rubin och hans oförmåga att förstå kulturella intryck och hans arrogans mot helhetsbilder. I kapitlet "Vingar och änglar; kräldjur och demoner; sex och våld i drogens spår" är han för ett ögonblick en smula ödmjuk:

Samtal med ungdomar har fått mig att förstå att det jag kallar för popmusik i själva verket är en rad olika musikformer. Man talar om pop, rock, hård-rock, funk, dub - och andra. Jag har inte haft tillfälle att lära känna skillnaderna och kallar därför hela den ungdomliga musikkulturen - litet oegentligt - för popmusik.

Denna grundläggande okunskap hindrar dock inte arkitekten från att - utifrån ett besök i en skivaffär - dra ett otal slutsatser:

Redan i fönstret fann vi skivomslag visande flygande människor svävande i kosmos - men det var bara början. [---]

Här fanns t ex omslag med artister med underliga ansiktsuttryck. Först nu förstod jag. Slappa ansikten, inåtvända blickar och stora pupiller - detta var utan tvivel drogade ansiktsuttryck. Här kunde kunderna förstå att artisten var en samfundsbroder - och budskapet vad man sökte.

En del av dessa bilder hade dessutom getts ett förstärkt droguttryck genom att man arbetat med fotografiska förvrängningar och förskjutningar. Ambitionen var uppenbarligen att ge associationer till psykedeliska berusningsupplevelser - ännu ett försäljningsknep för att locka sin kundkrets. [---]

Här fanns alla de välkända missbrukarna: Bob Marley, David Bowie, John Lennon, Jimi Hendrix, Rod Stewart, Nina Hagen... listan kan bli lång. Nog ser det ut att vara ett plus i kanten om man själv är missbrukare när man vill nå pop-publiken. [---]

Till detta kom att påtagligt många bilder - och även texter till låtar - skildrade flygupplevelser i olika former. [---] Allt från svävande människor i rymden, som enligt texten är "Higher than high", till fåglar, raketer, vampyrliknande varelser, människor maskerade som fladdermöss och fladdermöss som människor. Till alla dessa bilder kommer alla de som skildrar rymd och kosmos. [---]

Här fanns religionsmystik med reinkarnationsmotiv och med orientaliska inslag. Andra bilder visade släktskap med den västerländska religiös-mystiska konsten. [---]

Här fanns samma kräldjur, vampyrer, ormar och benrangel - alla de klassiska dödsmotiven från den religiösa konsten. [---]

De var många gånger rena orgier i groteskeri och död. Knivar, köttslamsor, sterila landskap, undergångsstämningar, aggressiva uttryck och människor sminkade till demoner... [---] I många fall var bilderna så motbjudande, att det var svårt att förstå att de kunde locka till köp. Men dödsinriktade kunder tycks lockas av dödens budskap.


Allan Rubin - som i egenskap av arkitekt säkert vet mycket om murade stommar och vattenburen golvvärme - kallar detta "drogkulturens alster, producerade av drogskadade med avsikt att nå drogskadade". Och i paranoikerns världsbild står förstås Etablissemanget i kulissen:

Så berättar en tjugoåring (för vem får vi aldrig veta, min anm.), som sedan flera år kämpar för att bli fri från sitt beroende, hur vissa låtar av detta slag väcker ett sug efter drogen. De återupplivar "dofter" från tidigare drogupplevelser som lockar till upprepning. Drogartisternas alster fungerar därmed som aptitretare för drogskadade och kan leda till ökat missbruk.

Dessa drogstimulerande alster sprids genom de stora etablerade skivbolagen - och de bejakas av recensenter i våra dagstidningar. Hur i hela världen tror någon att ungdomarna ska ta socialstyrelsens kampanjer mot drogen på allvar när samtidigt etablissemanget opåtalat kan sprida drogkulturen och dess budskap?


Men det tar inte slut där. Det finns tydligen också förråande filmer där "inget groteskeri" längre är "grovt nog":

Och än mer skrämmande ter sig denna utveckling när man får klart för sig att de cannabisskadade inte söker sig till dessa alster enbart för att få tidigare drogskador stimulerade, för att njuta av vålds- eller sexporr i enlighet med den hjärnhalva drogen framhävt.

Flera amerikaner har berättat att missbrukare även förbereder sådana "porrhögtider" genom att röka före föreställningen (konsert eller film) eller under själva seansen som vid Springsteenkonserten i Köpenhamn. Speciellt gällde detta våldsfilmerna. På detta sätt blev brutaliteten extra njutbar.


Bland den vålds- och sexporr som påstås vara extra njutbar finns filmer av - Rainer Werner Fassbinder. Det är alltså inte ens lågbudgeterad sleazeunderground Rubin syftar på; även en av Europas mest hyllade filmförnyare får huvet avklippt i den rubinska inkvisitionen:

Fassbinder har mycket riktigt figurerat i pressen i samband med narkotikaåtal. Kan detta vara en bekräftelse på att drogprodukter apellerar till drogskadade?
Och så reser Rubin tonläget från hysterisk till over the top när han plötsligt hakar upp sej på att Aftonbladet framhävt "popmusikern" Ulf Lundell "som något av en ungdomsidol" (vilket låter som ett tämligen objektivt konstaterande från 1982).

Som bevis för det olämpliga i detta citerar Rubin en recension av Lundells turnébok "Det är långt mellan lycka och leda". DN-kritikern Leif Nylén är uppenbart negativ till Lundells romantiserande av det vilda turnélivet och skriver i en passus:

Att det vänds upp och ned på en och annan möbel, att det dricks åtskilligt, att något gram kokain passerar i periferin behöver man inte direkt moralisera över...

Rubin kommenterar:

Här lyfter arbetarrörelsens tidning (alltså AB, som kallat Lundell "något av en ungdomsidol", min anm.) fram drogmusiker som idoler för ungdomen. Har smittan spritt sig till redaktionen? Och hur är det med Dagens Nyheter! "Inte mycket att moralisera över" kokainmissbruk! Läser Dagens Nyheters ledning sin egen tidning?

onsdag 6 augusti 2008

Rubiner för svin del 4: arkitektens samfunderingar.


Tidigt åttital går husritaren Allan Rubin runt i Stockholm och räknar ut hur hasch fungerar. Det gör han genom att titta på klotter och gå i skivaffärer. Ibland pratar han också med "haschmissbrukare" omkring honom, men är då mycket noga med att bara höra det han vill höra. Resultatet av denna forskning (eller motsvarande) blir boken "Inget är som drogen" (med underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla" och överrubriken "HASCH").

I kapitlet "De haschrökande psykologerna vår tids häxmästare?" leder han i bevis att det finns ett haschsamfund där olika haschbrukare håller varann om ryggen. "Samfund" och "samfundets bröder" är begrepp som han tydligt försöker trumma in i läsarna (jfr begreppen "den judiska världskonspirationen", "böglobbyn" och "marsmänniskorna").

Rubin har noterat hemma hos intellektuella haschbrukare att dom ofta har Castanedas förvisso flummiga "Samtalen med don Juan" i bokhyllan. Efter att ha bläddrat fram ett stycke i boken där trollkarlen don Juan pratar om hur djävulsört ger en känsla av att man flyger, står mönstret klart för Rubin (om än inte för någon annan).

Med stöd i detta påhittade resonemang av en fiktiv figur i ett skönlitterärt stycke, konstaterar Rubin: "den som själv gjort en flygtur i den inre rymden kommer att ha förståelse för andras flygövningar". Han riktar en skrämmande fråga till läsaren:

Vad kommer detta att innebära när allt fler - och bland dem psykologer och socialarbetare - kommer att betrakta flygning som ett naturligt beteende?

Det visar sej att Rubin "har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk".

Rubin radar upp ett gäng påståenden som han inte riktigt källhänvisar till:

Man (läs: de haschrökande psykologerna) har med stor auktoritet förklarat såväl missbruket som beteendeförändringarna som följd av problem i uppväxt eller aktuell situation. Ansvarig psykiater vid "Behandlingsgrupp" i Stockholms stads regi har manat oroade föräldrar att inte vara "så fixerade vid haschet".

Detta är tydligen fel. Arkitekt-Allan vet att en tonårings förändrade beteendemönster, trotsighet och nihilism inte kommer ur den sociala kontexten. Arkitekt-Allan vet att haschet är orsaken.

Det är mycket man får lära sej på KTH.

Fortfarande utan att riktigt förklara var han träffat på dem, hänvisar han till "nio psykologer, alla omkring 35-årsåldern" varav "sex uppgivit att de själva rökt hasch":

Alla tillhör denna "mjuka", lediga kategori, där ingen skulle uppfattas speciellt avvikande om de hamnat i en hippiefestival, i vare sig förhållningssätt eller klädedräkt. Flera av dem har betonat att hasch inte är farligt, att de känner många som röker och att detta dessutom är personer de värderar högt.

Dessa har i flera fall
(dvs. mellan tre och fem fall, min anm.) beskrivits som speciellt underbara och varma, och kollegor som rökt har betecknats som speciellt duktiga yrkesmän.
Som ytterligare bevis anförs dessa psykologers skepsis mot den rabiate och kontroversielle cannabismotståndaren Nils Bejerot (också känd för 1954 års överhettade bok "Serier, våld, samhälle", där han slog fast att serier är "ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla" - man kan kalla Bejerot sin tids Allan Rubin):

Jag tror att dessa psykologers inställning till hasch och till Bejerot mindre är baserad på vetenskaplig grund än på deras egen relation till drogen. För den som gjort utflykter i det undermedvetna - flugit - blir det uppenbarligen viktigt att hävda rätten till denna utflykt i sitt inre.

Och här blir det riktigt knäppt. För er som inte hänger med i tankehoppen:

a) Rubin refererar till några psykologer han tydligen känner till som har rökt hasch och dessutom värdesätter kollegor som också någon gång rökt hasch,
b) Rubin konstaterar frankt att psykologernas respekt för varann enkom bygger på att dom rökt hasch,
c) Rubin är fixerad vid "flygning" (han lägger också fram teorin att flugsvamp - som ju är hallucinogen - egentligen heter "flygsvamp").

Nu ställer Rubin helt ifrån ingenstans frågan: "Man kan undra om det är psykologi eller häxkonst dessa drogliberala familjeterapeter utövar". Det står det en naturligtvis fritt att undra, men svaret är ju väldigt enkelt: psykologi.

Men utan vidare förklaringar trollar nu Rubin fram ett uppslagsverk - och det återkommer till förbannelse i den här boken - och slår däri upp dom båda orden "häxkonst" och "bolmört" (och jag lovar, jag hoppar inte över några stycken i texten här!).

Han noterar då att "häxa" ursprungligen betyder "gärdsgårdsryttarinna" och att "en del av de för häxeri anklagade" pratade om mystiska, eventuellt drogbaserade syner. Om bolmört kan han läsa att inmundigande kan ge "känsla av flykt genom luften". Från sitt ritbord rapporterar nu Rubin:

Dagens gärdsgårdsryttare beskriver sina upplevelser litet försiktigare. De har gärna bagatelliserat sina upplevelser under ruset. Någon påpekade att drogen kunde framkalla ångest - andra att de enbart kände sig lite euforiska.

Eufori betyder enligt uppslagsboken förhöjt stämningsläge, upprymdhet. Upprymd! Uppe i rymden! Kan man komma närmare en beskrivning av att ha flugit utan att säga att man tagit en tur på häxans kvast?


Ja, det kan man förstås, och hursomhelst vet jag inte riktigt vad Rubin härmed bevisat. Fattar jag honom rätt så ÄR haschliberala psykologer häxor som använder hasch på samma vis som kloka gummor förr använde bolmört. Är det det han vill ha sagt? Att psykologer som någon gång har rökt haschisch per definition är trollpackor? Eller? Vem är det egentligen som är flummig här?Slutklämmen på detta redan beklämmande resonemang:

Nog är det ett minimikrav att de som yrkesmässigt ska behandla drogmissbrukare själva kompromisslöst tar avstånd från drogen. Detta gäller dock inte i Sverige idag. Behöver du hjälp med eget eller en anförvants missbruk - förvissa dig noga om att du inte vänt dig till någon av samfundets bröder.

tisdag 5 augusti 2008

Rubiner för svin del 3: Ebba-grön på området.


I boken "Inget är som drogen" (med sin mängd av alternativa titlar, alla innehållande "hasch") använder arkitekten Allan Rubin samma guilt-by-association-bevisföring som gjorde McCarthys amerikanska femtital till en härva av paranoja och självcensur.

Hans metod går mycket ut på att han a) går in i en skivaffär, b) noterar att skivaffären säljer skivor med specifika grupper, c) noterar att skivaffären också säljer armmärken med hampablad, d) påstår att grupperna är drogskadade.

Likadant gör han med klottret. Alla inringade a:n - anarkistsymbolen - blir i sej drogskadade och legaliseringsbenägna, eftersom somligt klotter med inringade a:n är pro-legalisering.

Han har kommit över ett exemplar av punkfanzinet KLOAK STANK och hänger inte, till skillnad från alla andra, upp sej på särskrivningen utan på innehållet. Han citerar en sida med en diktartad, stream-of-consiousnessdrapa mot samhället, i spåren från beatnik och cut-up:

VÅGA VÄGRA VÄRNPLIKT Ställ inte upp för MILITÄRISMEN (sic!) utan vägra ge ditt LIV som KANONMAT... utan SLÅS (sic!) för fred... VÄGRA LYDA Ifråga sätt (sic!) allt som SVINEN säger TILL DIG... RIV ALLA FÄNGELSER... DU KAN ÄNDRA PÅ ALLT... GÅ SAMMAN OCH BÖRJA SLÅSS FÖR ETT BÄTTRE LIV... BEFRIA ALLA... KÄRLEK & UPPROR... LEVE FANTASIN... LEVE ANARKIN... LEVE B.F.F. (Beväpnad FörortsFront, min anm.)

Det här skulle kanske jag karakterisera som naivt men ärligt. Rubin kallar det "en fullständig redovisning av vad anarki i drogbetingad tappning står för". (Magnus Jonsson, redaktör för Kloak Stank, är idag frilansfotograf med inriktning på tredje världen.)

I samma stycke skriver Rubin:

Den som fortfarande känner sig osäker om det verkligen finns samband mellan drogen och den samhällsupplösande viljan uppmanas att studera EBBA GRÖNs aktuella skiva ´We are only in it for the drugs´. Låtarnas rubriker avslöjar vad drogkulturen uppmanar till: ´Totalvägra´, ´Sno från dom rika´ och ´Beväpna er´. På en annan skiva sjunger man ´häng Gud´.

Rubin besitter samma ovilja och oförmåga att tolka bilder och förstå frustration som Erik Zsiga, nyliberalen som dansade för några somrar sen med boken "Popvänstern" där han ogenerat kopplade ihop Ken och Linda Skugge.

Den som bemödat sej att läsa texten till "Häng Gud" vet att den är ett stycke gymnasial religionskritik:

Gud e fascist
Gud e rasist
För Gud gillar inte fattiga
och Gud gillar inte svartingar
Och inte fan gillar han dej
Han har glömt dej för längesen


Det är ö.h.t. roligt att läsa om Ebba Gröns farlighet 2008. I backspegeln framstår ju Ebba främst som en något hippare och förortsskitigare förlängning av proggrörelsen, med proggcovers på repertoaren och uppmaningar som "Köp Hallbladet!" på innerkonvoluten, långt ifrån den riktigt storstadscyniska heroinchica Bahnhof Zoo-punkgrenen.

Rubin hävdar alltså att totalvägran är en samhällsupplösande handling (vilket t.ex. måste komma som en nyhet för buddhister och Jehovas vittnen). Och det är också farligt på sikt! Allan Rubin:

Många av dessa vapenvägrande haschdrabbade placeras då i s k vapenfri tjänst, vilket ofta innebär arbete på lekis eller dagis. Denna är bakgrunden för många i denna nya kategori barnvårdare - nittonåriga grabbar med långt hår och hippieliknande klädsel, som nu sätts att ta hand om våra barn - det värdefullaste vi har!

Rubin går sen igenom P3-programmet Ny våg, som var SR:s punkfäste under några tidiga stormiga år på åttitalet. Rubin citerar ett antal framförda texter som "blev en otäck illustration av drogkulturens samverkan med etablissemanget":

Guds barn - era jävla barn
(Pissoir)

Ja knugens kuk - knugens kuk
Alla vill vi se knugens kuk
Veta hur den e - knugens kuk

(Kriminella gitarrer)

Det hände igår när jag knullade min hund
Dom har alltid spottat på mig
Dom satt där och äcklade sig mitt på ljusan dan
Idag har jag gjort det
och jag sköt och sköt och sköt
Idag har jag gjort det

(Dom dummaste)

I programmet spelades dessutom Ebba Gröns gamla anthem "Skjut en snut". Rubin redogör indignerat för Radionämndens beslut att inte fälla programmet för att ha spelat dessa låtar, och hakar speciellt upp sej på Radionämndens formulering att programmet riktar sej till "en ungdomlig publik med speciellt intresse för den musikgenre som kallas punkrock".

Rubin - och se framför er hur blodådrorna i arkitektpannan reser sej till bergskedjor - skriver:

Speciellt intresse för denna musikgenre - inte är det en musikgenre det handlar om, snarare en droggenre.

I en mening stannar Rubin upp och hämtar andan. Kanske han trots allt inser att han är en fyrtisjuårig husritare, kanske han till och med inser att hans överreaktion tangerat hysterin:

Kanske kan det här tyckas att jag alltför snabbt förknippar programmet och dess budskap med drogkulturen.

Men lika snabbt är Allan på banan igen och förklarar inte bara hur "ungdomen" fungerar utan också hur den bör fungera:

Ungdomen har ju alltid stått för revolt och tagit avstånd från auktoriteter som kungahus, kyrka och polismakt, och även från etablissemangets gängse moraliska lagar. Men när detta ifrågasättande sker genom att diskutera knugens kuk, tala om "Guds jävla barn", uppmana till "skjut en snut" och att knulla sin hund, då ser jag detta som ett tecken på en primitivisering, en oförmåga att ge protesten ett konstruktivt uttryck.

Namninsamlingar, klassråd och påtryckningar på din lokala Barn-och-Utbildningsnämndsordförande: ja.
Frustrerade utrop och könsord: nej.

I den fortsatta texten ondgör sej Rubin över att Ebba Grön mottagit ett stipendium på 50 papp från Statens Kulturråd:

Man kan undra över hur mycket dessa etablissemangets representanter agerar som en följd av aningslöshet - och hur mycket som beror på att man av någon anledning känner värdegemenskap med drogkulturen.

Visst kan man undra det. Man gör sej lätt löjlig när man gör det bara.

Särskilt upphängd är Rubin på Ebbas cover på Dag Vag-låten "Flyger", "som helt oförtäckt och bejakande beskriver en flyg-drog-upplevelse" (på ett annat ställe skriver han på insinuant svengelska: "är det en ´drogtrip´ låten skildrar?").

Här blir den puritanska tankevärlden som mest fascinerande: texten i fråga skildrar absolut en människa som flyger - "jag flyger fram och prövar mina vingar" - men ingenstans nämns den minsta lilla illegala substans och VAD SPELAR DET FÖR ROLL?

Måhända skildrar låten nåt slags preparatbaserad lustkänsla - "ja tittar ner å ja ser en massa måssa/ de känns så skönt ja de känns så skönt att jag nästan får frossa" - men en inte oväsentlig ingrediens i lyrik (och motsvarande) är ju tolkningsmöjligheterna.

Jag håller det så klart inte för omöjligt att Stig Vig var pårökt när han skrev ner orden - varför skulle han inte ha varit det just då? - men på vilket sätt gör det låten moraliskt tveksam?

Texten innehåller inte ens en uppmaning att pröva själv. Den skildrar ett jag som flyger över några hustak och tycker det är mysigt. Jag vill minnas att Stig Vig sedermera la låten på sin barnskiva "Stickan & 2 Till". I kontexten barnlåtar - mazurkadansande gurkor, prickiga hästar och pyjamasklädda bananer - handlar den då fortfarande om det Rubin påstår? Och har det nån som helst betydelse?

Vem fan börjar röka hasch för att Stig Vig ser en massa "måssa"? Allan? Läser du, Allan? Svara mej - jag undrar ärligt.