fredag 30 januari 2009

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 3: Hyresgästplattan.

Det finns svängiga låtar som handlar om intressanta saker: Bowies "Heroes", Smiths "There is a light that never goes out", Monica Z:s version av "Trubbel".

Sen finns det osvängiga låtar om ointressanta saker. Och dit tror jag att vi måste räkna plattan ”Vi – du och jag” som gavs ut av Hyresgästernas riksförbund 1980. Den består av fyra ganska tungrodda låtar som alla handlar om hyrespolitik:

Ja, det är vi – du och jag – och vi är många
Vi är eniga där vi går fram
Det är vi – du och jag – som har svaren
De finns i vårt bostadsprogram

("Vi – du och jag")

Mannen bakom sång, text och musik heter Janne Norrmén och var säkert hygglo. Däremot inget vidare på att räkna: "du och jag" är inte alls många. Så här tjugonio år senare vill jag gärna korrigera Janne och säja: ”nej Jan, du och jag är inte många, vi är två. Du borde ha skrivit ´det är vi – du och jag – och vi är skitfå – vi är eniga där vi går fram´”. Uppsåtet med EP:n är alltså att synliggöra de bostadspolitiska frågorna. Det är nog så behjärtansvärt, men det finns väldigt få ord som svänger mindre än ”bostadsprogram”.

Det skulle i så fall vara ”hyresrätt”, ”subventioner” och ”avdragsrätt”:

Nu har vi förhandlat färdigt
De höjde med 60 spänn
i måna'n och det känns för jävligt
även om man haft det på känn

Ja det kostar mer än det smakar
att bo i hyresrätt
Var är våra subventioner?
Var är våran avdragsrätt?


Som sagt – jag kan sympatisera med själva budskapet här, det är klart att det är för jävligt när någon höjer hyran för en, men när är det tänkt att man ska lyssna på den här sången? Ska jag sitta hemma och spisa hyreslåtar och bli så uppeldad att jag sen tågar ut, uppeldad, vredgad, inlindad i en röd fana, och kanske får ett suppleantuppdrag i hyresgästföreningens stadsdelsutskott?När man hör den här EP:n så kastas man mellan tristess och förtvivlan. Jag kan ändå inte låta bli att bli lite imponerad av att någon orkat klämma ur sej fyra olika låtar om svensk bostadspolitik. Jag hade fallit i koma innan jag ens hittat ett rim på förort.

Och visst fräser det till ibland. "Stan med det goda hjärtat" (obs - ironisk titel!) är en satirvisa, där Janne gör en hyreshaj med samma överklassdialekt som Jarl Kulle hade i "Sommarnattens leende":

70 000 på bordet
Ja, det är ju inte mycket min vän
och det är många på jakt
efter bostadskontrakt
så du kan sälja den igen


Sen lämnar han sarkasmen och berättar i gammal fin progganda för oss hur det är:

Tja, några gör sej förmögenhet
på att sälja vatten och luft
Andra tjänar pengar på bostadsbrist
Det strider mot sunt förnuft


Jag måste göra er köpkåta besvikna med att detta nog är ett ganska rart vax. Å andra sidan tror jag inte att ni går miste om nåt. Sånger som innehåller ordet "bostadsbrist" är sällan omistliga.

Tack till Pelle Sten för bilden av omslaget.

torsdag 29 januari 2009

Högerhittar del 3: William Freestyle.

Tyvärr syns det inget vidare på bilden, så ni får tro mej på mitt ord att William Freestyle inte ser klok ut (jag har själv bara låtarna hembrända och inget LP-original). På omslaget till sin enda LP "Sverige" (1982) poserar han i Bobby Ewing-frisyr, högtidsdräkt och en ganska skabbig golden retriever.

Han lär ha varit DJ (nånstans har jag snappat upp att han är polare med Rob'n'Raz, vilket gör dessa osannolika gammelbockar ännu osannolikare) och verkade i den av Gud glömda genren "kverulantpop" eller "missnöjesmuzak".

William Freestyle (troligtvis artistnamn) tillhör de artister som inte har nån direkt sångröst. Han kompenserar detta med att istället deklamera sina texter och låta refrängerna sjungas av en kör med bl.a. Sten Nilsson från Sten & Stanley. Musikaliskt bygger det på kända melodier som någon verkar framföra på elorgel, och som William satt nya gnälliga texter till. Som i "Nu släckas åter ljusen i min lilla stad":

Vi tog en promenad genom vår ungdoms stad
Hann ville passera våra gamla ställen
där vi förr alltid möttes på kvällen
och försökte fånga lite av våra skratt
som ekat här mången uppsluppen natt


Detta f.ö. framfört med den minst uppsluppna röst som kan tänkas (= ofrivillig humor). Annars handlar låten förstås om att allt fint är borta och allt nytt fult:

Och Grand, vår fina bio,
har stått tom sen 69
Hanssons butik har skylten kvar på taket
Han stängde när centralorten öppnade supermarket


William kommenterar i princip allt i det svenska åttitalssamhället, och kommer till en genomgående slutsats: det var bättre förr.

Strömmens stränder är fulla av ränder
som inte hör dit
En del är döda änder
men det mesta är människoskit


William Freestyle varierar ju så klart ämnet lite. Låten "Massmedia-love" handlar om att massmedia är dåligt, låten "Fårfarmaren" om att jordbrukspolitiken är dålig, låten Bröllopsmässa om att kvinnorörelsen är dålig – medan låten ”Sverige” handlar om att allt är dåligt.Skriven efter Donna Fargos "United States of America" och odödliggjord genom sleazefarfar Eddie Meduza är "Sverige" Freestyles mest kända verk. I det lämnas verkligen ingen osedd; det finns tammefan inte en sak i såssarnas förbannade Sverige som inte är åt helvete:

Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn
slapp gå ensamma på stan
Min mormor och morfar tackar för nygammal vals
och att de slapp gå ut alls
Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare
och får mej att förstå
att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare
har det så svårt så

Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor
De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor
Och fängelsevården som förbättras och befrias från strapatser
så att vi slapp att bygga fler daghemsplatser


Så såg alltså Sverige – "med fåglar som snarkar och midsommarjäntor som knarkar" – ut 1982. Idag gissar jag att William Freestyle nostalgiskt tittar tillbaka på 1982, tiden före det förhatliga Internet och allt annat otäckt nytt som kommit sen dess.

onsdag 28 januari 2009

Högerhittar del 2: Etik.

1991 var det riksdagsval. I konkurrens med Ian och han som släppte väder, som ju gjorde den klatschiga vallåten "Häng me´" med fotbollskörer och Paul Paljett och rimmet "vi kämpar och slåss/ för vi har drag här inunder vår galosch", hakade KDS på.

De hade inte tillgång till Mariann-studion i Skara, men väl trubaduren Tomas Hagenfors hemmastudio. Ljudet blev inte så bra, men å andra sidan väldigt syntetiskt.

Vem är då Tomas Hagenfors, undrar vän av ordning. Tack vare den fantastiska uppfinningen Internet är svaret bara ett klick iväg:

Tomas Hagenfors är en artist som startade 1975.
Tomas Hagenfors spelar traditionell.


Betyder den sista meningen att Hagenfors egentligen är modernist, men låtsas att han är traditionell? Eller är "traditionell" ett instrument?

På nätet förstår vi också att Tomas ofta lirar tillsammans med familjen:

Att höra familjen Hagenfors brukar vara en trevlig upplevelse för både stora och små. De vill dela med sig av sin kristna tro och blandar allvarsord med lek och en stor portion spontanitet. Detta brukar vara ett lyckat recept.

Vi får också se hur Tomas ser ut:Tomas Hagenfors kommer alltså ur den frikyrka som skapat kristdemokratin och som Göran Hägglund försöker skaka av sej i ett desperat försök att framstå som en modern man. 1991 var det fortfarande en självklarhet att låta en frimicklare med hemmastudio - vilket de flesta inom frikyrkan verkar ha - göra valets soundtrack.

En EP blev det, fyra låtar som troligen gav Alf Svensson och hans muntra abortmotståndare den sista skjutsen över fyraprocentsgränsen. "Etik" är bäst. Hagenfors tecknar med några snabba streck en skiss över de gångna decennierna:

1968 var ett märkligt år
Det var då studenter ockuperade sin kår


(Det var ju inte riktigt kåren som ockuperades, det var väl snarare kåren som ockuperade sitt hus, men vi förstår vad Hagenfors menar. En eloge för att han lät bli att rimma på "långt hår".)

Uti Europa hördes krav på revolution
Allting gick i rött - Gud var bara en illusion

Och vi ropade:
Länge leve Mao Tse-Tung och Lenin!
Klass mot klass - krossa kapitalet!


(Här har Tomas f.ö. lagt in syntheffekten för "glaskross" - mycket illusoriskt!)

Vi behöver inte nån etik!
Ge oss bara dialektik!

Sjuttitalet kom och vi fick nya perspektiv
Inga hårda regler skulle styra våra liv
Flummigheten ledde fram till hasch och heroin
Drogmissbruket växte till en fruktansvärd lavin

Och vi ropade:
All you need is love ocn flower power!
Kärleken är fri och tillhör alla!


(Ska man vara noga så är ju hippiekulturen ett typiskt sextitalsfenomen, men återigen förstår vi poängen. För att illustrera den här strofen har Tomas f.ö. lagt in några syntetiska sitarslingor.)

Vi behöver inte nån etik
Ge oss bara fri erotik!

Åttitalet handlade om klipp och egoism,
gymping och finansvalpar och materialism
Visserligen vaknade vi upp för vår miljö
men hotades vårt välstånd fick intresset hellre dö

Och vi ropade:
Satsa på dej själv! Kom och ta för dej!
Bevara Sverige svenskt och fler poliser!


(Här har Tomas så klart lagt in effekten polissiren.)

Jag behöver inte nån etik
Bara jag blir tillräckligt rik


Orkar ni sluttampen? Det är min personliga favorit:

Nittitalets människor har inga säkra svar
Inga fler visioner, knappast några drömmar kvar
Rikedom i överflöd inger inte någon tröst
Själen är förtorkad och vi dövar hjärtats röst

Och nu hörs:
Finns det någon mening med att leva?
Tjänar det nåt till att tala sanning?
Vi behöver lära oss etik
Inte bara tom retorik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara kylig logik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara mer statistik
Vi behöver lära oss etik
Inte bara flummig mystik


Med denna finstämda trudelutt förtäljer Tomas Hagenfors oss två saker: 1) han har väldigt höga tankar om Alf Svensson, 2) han äger ett rimlexikon.

tisdag 27 januari 2009

Korrekturläsaren från helvetet.

Jag håller på att slutkorra min kommande bok "Människor det varit synd om" (förhandsboka här för Guds skull!) så jag känner till svårigheterna. Det är knepigare än vad man vill tro att fånga upp vartenda förlupet citattecken, varenda tveksam syftning och varje stackars horunge. Hylands grabb växlar mellan att vara tolv och fjorton i samma text, Mats Knutson på Aktuellt heter stundvis Knutsson, Britt-Marie Mattsson på GP heter stundvis Mattson. Etc.

Därför känns det skönt att se att det finns de som super ännu mer kål. På mitt lokala Coop lockar följande skylt till köp:Det är roligt på så många sätt. Det mest anslående är förstås rubriken, där man i sann Aftonbladet-anda tror att trilogi hänger ihop med biologi, och samtidigt inte tror att Arn hänger ihop med själva trilogin. Om man nu är så gräsligt osäker på om två ord som hänger ihop verkligen hänger ihop, ska det då vara så förbannat svårt att läsa ordet högt för sej själv? "Arn-trilogi" utgör ett sammanhang, "Arn triologi" är två hitte-på-substantiv utslängda på pappret på måfå.

Ännu roligare blir det förstås när man ser att de lyckats tappa hela två bokstäver i meningen under (förutsatt att det verkligen inte är fråga om ett "presentsken" som får triologin att skimra).

Fyra fel i två meningar, varav en inte ens är en mening, tänker man hånfullt och medelklassbesserwissrigt - tills man kommer på att "triologin" utgörs av FYRA böcker! Touché! Femetta! Världsklass!

Jag har inte haft roligt på ett så nedlåtande sätt sen jag såg "Sucken" Sauks direkt-på-vhs-film "Gunnar Govin".

måndag 26 januari 2009

Liberal lyrik.

Jag upplever inte Per Ahlmark som en Guds gåva till mänskligheten. När han för tio-tolv år sen satt hos Skytte och berättade att han ogillar sej själv, tänkte jag att "det där var första gången du och jag höll med varandra, Per".

Hasse Alfredson berättar nånstans att han på femtitalet ingick i redaktionen för "Vi som vet mest", ett frågesportprogram för gymnasister. En snubbe i uttagningarna var så femjävligt överlägsen att de tog in honom i redaktionen istället för att låta honom göra förutsägbar slarvsylta av motståndarlagen. Väl i redaktionen skrev han toksvåra frågor som ingen kunde svara på.

Den lillgamle besserwissern hette alltså Per Ahlmark. Han blev sen känd som a) folkpartiledare, b) Bibi Anderssons ligg och c) frilansare i arabhatarbranschen.

På åttitalet drabbades han också av behovet att uttrycka sej i dikt. Som liberalismens svar på Ricky Bruch och Lasse Berghagen gav han sej på att formulera världen i abstrakta sentenser. Jag sitter här med diktsamlingarna "Flykter", "Överleva" och "Visum" framför mej och ett pockande behov av att skriva nåt elakt om dem.

Det är dock inte så enkelt. Ahlmark tycker om det otydliga och svävande - poemen kryllar av "masker", "blanka ansikten", "tyngdlösa ögonblick", "spegelbilder" och "hemligheter" - vilket gör honom svåråtkomlig för kritik. Det gör honom också rätt trist.

Ibland - när man har skummat förbi radklustren av "mörkröda fåglar" och "loja, glädjelösa rörelser" - bränner det till när Ahlmark blottar sin karga liberala ångest. En dikt heter naturligtvis "Död":

En gång såg jag döden
Hennes ansikte var nästan svart
som en negress under min gula filt
tyst kall
efter 25 nembutal


Slutklämmen är lika deprimerande som inledningen:

En gång andades jag döden
En kropp som börjat ruttna
bakom neddragna gardiner
Med hennes ångest kvar i trappan
Med mitt liv kvar - var då?


Även en dikt med den rosaskimrande titeln "Kärlekssaga" är djupt nerslående: "tillsammans tusendubblar vi med lätthet våra tyngder" och "jag hör jag är glömd". Per "slänger bort det bästa som jag har" och "har funnit att ingen bryr sig om mina ord, innehållet i vad jag säger" (vilket man önskar vore sannare än det är).

Och givetvis är Ahlmarks ångest lika värd att tas på allvar som Karin Boyes (som han apostroferar i dikten "Till Boye" och titeln "Vapenlös"). Samtidigt är det svårt från min position att inte tänka: men snälla Per, om du inte var så styvnackat övertygad om hur rätt du har och jämt ventilerade detta på olika pissliberala debattsidor, så kanske du hade mått lite bättre?

Hade man varit en tvättäkta satiriker kanske man till och med hade passat på att citera Ahlmark själv, som ju i egenskap av arbetsmarknadsminister gav de friställda Ericsson-arbetarna i Olofström det glada tillropet "lycka till!"

Nu är man dessvärre alltför blödig för sånt. Jag lider ärligt med den ångestridne Per Ahlmark. Jag önskar dock att han hållit sej till lyriken. Där gör han liksom ingen skada.

fredag 23 januari 2009

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 2: Blindtarmens sång.

”Blindtarmens sång” spelade jag så ofta jag fick i Hej domstol! Det är ett nästan sju minuter långt sambanummer med Sven Wollter och precis så knäppt som det låter. Samban förekommer visserligen bara i början och slutet av sången; merparten av numret är en monolog av Wollters karaktär Blindtarmen, anställd vid ett göteborgsvarv.

Först kommer en passus där Blindtarmen uttrycker sitt förakt för en vpk-are på jobbet, som föreslagit att varvet ska bygga spårvagnar istället för båtar trots att det finns ”en mycket bra spårvagnsfabrik i Örnsköldsvik, Hägglund & söner” (ett av de ovanligaste orden i traditionell poplyrik: ”spårvagnsfabrik”; ett ännu ovanligare ord: ”Örnsköldsvik”; det kanske ovanligaste: ”Hägglund & söner”).

Därefter redogör Blindtarmen för en dröm han har haft. Och nej, den handlar inte som andra drömmar om flygande får eller gamla klasskamrater som fått huggtänder eller ens om samlag med äldre släktingar. Den handlar om att rädda samma båtvarv:

Jag drömde i natt att jag reste mej upp på jobbet
och talade till mina kompisar
Jag var inte rädd för att tala längre
Jag stod där mitt framför dem och jag sa:
Låt dem bygga spårvagnar! Vi ska bygga båtar!
Det finns jättelika BEHOV av båtar!

Och sen, i drömmen, så valde vi en delegation
som gick upp till Angolas och Moçambiques ambassader
”Ja visst fan, visst behöver vi båtar” sa ambassadörerna

Och sen var vi ett gäng som gick upp till handelsministern
och brötade in på hans kontor, jag först
”Hörru handelsministern!” sa jag
”Hörrudu! Har du försökt sälja båtar
till Angola och Moçambique?”
Och handelsministern bara satt där, stirrade
”Det var allt fan till påflugen arbetare” tänkte han
men han sa inte det
”Sälja båtar till negrer och socialister! Uuuuh! Fy fan!”
tänkte han, fast det sa han ju inte
Han bara stirrade på mej. Dumt.

Sen drömde jag omen jämlik handelspolitik
med de före detta kolonierna
Jag drömde om att vårt land sällade sej till en familj av nationer
befriade från monopolens förlamande grepp

Jag drömde om en värld där arbetet tjänade till att
tillfredsställa alla människors behov
istället för vissa människors profitbegär


Jag drömde att jag inte drömde längre

Och så då den subtila refrängen:

Säj mej: simmar världen i honung?
Säj mej: är världens gator klädda i silver och guld?
Säj mej: är detta den bästa av världar?
Eller finns det ett litet parti ...

... där jag med min kunskap
om arbetarklassens läge
skulle kunna göra en insats?


Wollter har, som bekant, en lite speciell röst. Man får intrycket av att han, snarare än vid varvet, jobbat i en gruva de sista tolv decennierna, där stendammet yr och där Wollter trotsat skyddsombudet och vägrat gå med munskydd. Det blir inte svängigt i den klassiska bemärkelsen när han rosslar fram sambamelodier. Det låter som en enda lång harkling.Engagemanget tar man dock inte miste på. Och man ska inte förneka att varven var en makalöst stor arbetsplats, vars existens var en förutsättning för tusentals göteborgsfamiljers överlevnad. Tretti år senare är det dock lätt att häpnas över hur tråkig man tog sej rätten att vara, bara för att man visste att man hade rätt.

Numret var troligen en succé i KPML(r):s valrevy 1979. Den spelades över tretti gånger i Göteborg. Varven lades ner ändå. Sverige sällade sej aldrig till familjen av nationer. Wollter valdes sju-åtta år senare till Sveriges sexigaste man i Sköna söndag.

Sensmoral: världskommunismen är död, Sven Wollter mår utmärkt.

torsdag 22 januari 2009

Du har väl blommiga kalsonger på dej, din jävla lyriker!

Att Beppe Wolgers var en begåvad man har konstaterats förr. Han kunde göra svenska språket svängigt, lyfta fram poesin i en kos eller ett spädbarns livsperspektiv och se de osedda. Det sista säkert ett resultat av att själv ha stått tjock och stammande och osedd i ett hörn av Kindergarten.

Finge jag bara välja ett Wolgers-nummer att ta med mej till Tengha blev det dock ”Ridåöverhalningen”, Lars Ekborgs överjävligt infama avhyvling av Beppe själv. Ni såg den säkert i Razzel-inslaget Skrattkammaren: Beppe blir avbruten när han ska göra ett nummer, och Ekborg hugger metodiskt ner på allt Beppe står för. Inget hos Beppe lämnas orört: han hånas för sin fäbless för humlor, sin lidingökåk, Skäggen-programmens kroppsljud, hans offentliga framtoning som nallebjörn med grodperspektiv.

Vardagstjyvpotta!

Där har jag ett bra uppslag: spy!

Du som skriver så jävla mycket om humlor och hästar och grodor och strutsar och hundar som pissar på löv.

Och som da capo kunde du ju ta en riktig jävla brakare också!

Tappa brallorna och visa talangen!

Vet du vad du är? Stor, stark, dum, sentimental, poetisk och snuskig! Du skulle ha dej en snyting så du stod och dog!


Givetvis är det Wolgers själv som yxat till formuleringarna. Det är samme man som skrivit de varsamt lyriska hyllningsraderna till Hasseåtage:

Och Hasse har en liten hund
som bor i Hasses hatt
Han lärde hunden vissla
och odla en rabatt

Han lärde hunden fnittra skånskt
för skoj gör mänskan trygg
Runt hela världen Hasse red
på hundens gula rygg


Vilket man egentligen inte bör förvånas över. Det är en språkets vän som formulerat sej, lika exakt i skörheten som i brutaliteten. Lika glimrande poetisk gentemot kollegorna som skoningslöst rå mot sej själv.

Samtidigt som den kan verka ödmjuk och distanserad, är ”Ridåöverhalningen” så klart självupptagen. Det är sex och en halv minuts revynummer som förutsätter publikens bekantskap med den offentlige Beppe Wolgers, han som debuterade som poet och brejkade med att göra skandalsuccé med matrester i skägget.

Det kan vara nån gammal fransk poet – Rimbaud? Baudelaire? – som har sagt att ”du får vara hur självupptagen som helst, så länge du är underhållande”. Det är där de flesta narcissister går bet. Jag vågar hävda att Beppe Wolgers intresse för sej själv var helt analogt med hans intresse för humlor: han ville skriva de oskrivna historierna, förklara de oförklarade, ge de förbisedda en röst i offentligheten.

Det finns en if you can´t beat them-join them-känsla i “Ridåöverhalningen”, hellre förekomma än förekommas, avväpna motståndarna med deras egna vapen. Det hade på ett sätt kunnat vara världens mest självömkande och koketta nummer.

Tack vare den wolgerska totalkontrollen över formuleringarna – och tack vare Ekborgs närvaro och den lätt obehagliga känslan att han faktiskt menar vad han säjer – blir det snarare nån form av katharsis för både Wolgers och svenska folket.

Efter den provokativa lära-känna-fasen med Skäggen-programmen, kunde Beppe efter ”Ridåöverhalningen” några år senare förlåtas och börja om med blanka papper. Under de kommande åren kom Djungelboken, Dunderklumpen och Godnattstunden. Från och med nu var Beppe bara folkkär.

onsdag 21 januari 2009

Låtar som av naturliga skäl aldrig blivit hittar del 1: Vi skyddsombud kräver vetorätt.

Fria Proteatern glöms ofta bort när proggens historia ska skrivas. De var långt ifrån den gren av musikrörelsen som idag känns hippare än nånsin, flummarna, expressionisterna, de som experimenterade med taktbyten och cannabis. De var inte riktigt lika knäppt sekteristiska som Knutna Nävar.

De var förvisso in i helvete röda och revolutionära. Innan de blev Fria Proteatern var de en popgrupp och några Dramaten-anställda som for till Norrbotten och gjorde en pjäs om de olidliga arbetsförhållandena vid de statliga järnverken. Gruppen hette NJA-teatern, pjäsen NJA-gruppen och det blev ett jävla liv när den gick i teve. Det blev också en barnbok och "Balladen om Olsson", där gruppen tog parti för en arbetare som knivöverföll ingenjörn.

Mest kända bland de medverkande var Tomas Bolme och Stig "H:son-Larsson" Engström. Anders Linder från Ville, Valle & Viktor var också med inledningsvis.

Greppet att göra pjäser från arbetsplatser finslipades av husförfattarna Carsten Palmaer och Gunnar "Dr Gormander" Ohrlander. "Typerna & draken" skildrar bråken mellan Bonniers ("draken") och grafikernas fackklubb ("typerna"). Den går igenom nittonhundratalets strejkhistoria med svartfötter hit och arbetsmiljö dit.

"Bonnieroperan" - ett revyartat nummer i föreställningen - är proggen när den som är roligast, djupt kända spydigheter levererade med i alla fall nån rudimentär form av finess:

Vi är en liten familj
med ganska blygsamma vanor
Vi lever enkelt och anspråkslöst
fast vår familj har anor

Varför ska mänskan jämt
efter guld och ära sträva?
Vi är nöjda med det lilla vi har
Det viktiga är inte att äga

Fast kanske en liten fabrik
i allra största enkelhet


"Bonnieroperan" framfördes av några av gruppens framträdande män. Mia Benson, jämte Bolmes fru Elisabeth Nordkvist den mest profilerade kvinnan, fick sjunga Bonnieroperans antites med den talande titeln "Vi skyddsombud kräver vetorätt". En sång lika tråkig som den låter, lika torrt redovisande, lika förnumstigt pedagogisk:

Vi skyddsombud kräver vetorätt
så vi kan stoppa en farlig process
eller förhindra en olycka
som händer på grund av stress

Vi kräver lagar som skyddar oss
mot gas, gift, smygande död
Lagen ska skydda våra liv
och vara oss till stöd

Man sitter som en gisslan
i en skyddskommitté
och kräver förbättringar år efter år
som möts av förstående min
men de gör ändå ingenting
innan en olycka händer

Bolaget vägrar att skydda oss
Därför ska vi tvinga dem dit
Lagen ska vara ett skydd för oss
och inte för deras profit


Notera att budskapet i sticket är så viktigt att det inte ens behöver rimma.

Fria Proteatern är på en gång det bästa - engagemanget, lidelsen, humorn - och det sämsta - testuggandet, självtillräckligheten och, är jag rädd, manschauvinismen - med det vi kallar proggen. De är värda att bevaras för eftervärlden, inte bara för sin lysande Vysotskij-föreställning som nu tydligen tas upp igen för lyckliga stockholmsbor.

Men just "Vi skyddsombud kräver vetorätt" kan ni glömma i samma sekund ni scrollat er härifrån.

tisdag 20 januari 2009

Weise och den välutrustade dvärgen.

Fick en mejlfråga från Liv Strömquist om huruvida Arne Weise nånsin gått på bordell. I min värld ett normalt mejl en smutsgrå januaridag. Jag gick direkt till källan - Weises memoarvolym "I blickpunkten" - och fann även följande överflödiga information som jag nu i min tur delger er:

Vid Kungsportsbron stod en dvärg och spelade fiol. Han såg ruskig ut. Bland kamraterna på Hvitfeldtska läroverket gick vilda historier om fiolspelaren. Han skulle ha en enorm manslem till den lilla kroppen. Den skrämde han förbipasserande damer med. Sas det. [---]

Mitt första försök till samlag blev en katastrof.

Vissa unga damer hade rykte om sig att vara frigjorda. Enligt "experterna" bland oroliga tonårsgrabbar var de "görkåta".

En hörsammade locktonerna. Sedan låg jag och stötte mellan resåren till hennes trosor, ty så frigjord var hon nu inte att hon hade velat ta dem av sig. Jag pressade på utan att nå mitt mål till dess hudsträngen mellan ollonet och förhuden brast. Det gjorde fruktansvärt ont.

Förödmjukad och blodig lomade jag hem.


Några år senare bor han i Milano, där han strax lär sej identifiera en bordell och köpa sin kärlek för lire.

Jag vill understryka att det alltså är Arne Weise som berättar detta. Djur-Arne, Jul-Arne, Pensionärs-Arne, Trevlige Glad-Arne Med Leendet. Varför han gör det är en fråga för psykologin, att han gör det gör mej lika delar munter och illa till mods.

Kanske vill han vara role model för unga tonårsgrabbar av idag (eller igår, boken kom 1995) och berätta att även han, Arne Weise, har stått där med sönderskavd lem. Kanske vill han bara ha uppmärksamhet den här gången också.

Jag vet att jag ställt den här frågan förr i samband med Weises memoarer: varför, Arne? Vad vill du säja mej?

måndag 19 januari 2009

Tjyvromaner.

Det finns en litteraturgenre som jag inte riktigt har grepp om hur stor den är, men som bör ha den ungefärliga beteckningen ”galghumoristiska tjyvromaner skrivna av vänstermän, gärna med akademisk, sociologisk och/eller tjyvbakgrund”.

På det famösa sjuttitalet gavs det förstås ut ett antal. Först och störst var författarkollektivet Kennet Ahl som skördade exempellösa framgångar med romanerna ”Grundbulten” (74) och ”Lyftet” (76).Kollektivet bestod ursprungligen av den då nyss avpolletterade kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl. Med tiden kompletterades de av Dahls och Strömstedts f.d. flickvän Bodil Mårtensson och hennes nye man Anders Lönnbro (vilket blev för infekterat även under the swinging seventies, varför Strömstedt hoppade av).

Då tippade det också över från insideskildringar av fängelser och Plattan i tröttsam kpml(r)-retorik om bögig överklass.

För att ytterligare komplicera det hela heter också huvudpersonen i romanerna Kennet Ahl. Sedermera gjorde också kollektivet – under regissörsnamnet Kennet Ahl – en filmatisering av boken ”Lyftet” som inte har nånting med handlingen i boken ”Lyftet” att göra.

Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttitalsamfetaminister. I romanerna grundläggs några av de grepp som blir genremarkörer: tokigt högt tempo, galet många lik, noggrann återgivning av tjyv- och narkomanjargong, karaktärer som heter Blommor-till-mor, Hannibal och Blippe samt sentenser om samhället skrivna på näsan.

Det är vad man kan kalla ”centralstationstoalettsrealism” eller ”mer realism än vad som efterfrågats”. Tonen är hårdkokt, cynisk och författarna hade inte haft nåt emot att jämföras med Raymond Chandler eller Ed McBain:

Att Rolle inte går att knäcka beror på att han fortfarande hatar. Han har gått den långa vägen, omhändertogs för samhällsvård redan i sexårsåldern och har från insidan sett att det enda den vården innebär är att man är kalkad och pantad för ett liv i brottets och knarkets tecken.

Det är därför han hatar det här förljugna och falska systemet som väljer ut oskyldiga ungar till anstaltshjon och har mage att kalla det för vård. Rolle tror inte på nån förändring, skiten är som den är och som den har varit i tusentals år men själv tänker han aldrig böja sig.
(”Grundbulten”).Det finns så mycket som står i vägen för en flicka från Tensta eller Hallunda som vill ha lite kul här i livet innan hon lämnar in, och jämfört med hennes tidigare tillvaro levde hon nu ett lyxliv.
Men för de flesta varar det som sagt bara en kort svindlande period. Tids nog måste man ut på gatan och ragga torskar. Till en början inte så ofta dock. Bara när det är ont om storfräsare på grund av att yngre och smidigare kollegor varit framme och snappat bort dem.

Men när tandlossningen sätter in i sjuttonårsåldern blir det hårdare att leva.
(”Lyftet”).Inne på en av Centralmuggens toaletter satt Tjacke och kände sig ytterligt väl till mods. Han hade just smällt i sig dagens andra macka. Vera Hanssons morfinbas var av god kvalitet och kostade därefter. (”Fähundarna” 1977, av journalisten Per Odebrant och min gamle filmlärare Joel Ohlsson).

– Hur mycket vill du ha? Det är fina grejor!
– Ge mej en halv meter.
Bengt drog upp pumpstången och mätte upp en halv milliliter direkt i sprutan.
– Här, sa han och räckte över den till Jan.
Han mätte sen upp samma mängd till sig själv.
– Har vi nånting att lösa det i? sa Jan.
– I guds natur finns allt, sa Bengt och öppnade bildörren.
Han böjde sig ner och tog upp vatten direkt ur en vattenpöl som bilen stod i.
(”Fultjack” 1986, av Johnny Kalderstam, fil dr i rättssociologi).

Bingo, Lill-Janne, Svenne och de tre, nåja, lammkötten haffade snabbt två taxibilar och drog iväg till en kvart uppe på Söder där telefonen varit avstängd i närmare tre månader, och där innehavaren med största sannolikhet skulle vara glad, ja överförtjust, att låna ut sin lägenhet några dagar mot några kapslar samt pengar att betala telefonräkningen med.

Analysen visade sig vara riktig. Lägenhetsinnehavaren visste inte till sig av glädje. Detta var verkligen manna från himlen, och han lovade att omedelbart betala telefonräkningen. Först skulle han bara ta sig en sil hemma hos någon trevlig flicka i grannkvarteret.

Det finns anledning att misstänka att televerket skulle få vänta ytterligare, men eftersom Bingo och hans sällskap inte avsåg att stanna någon längre tid och eftersom telefonsignaler bara stör när man ligger och knullar så beredde inte telefonen dom några besvär.
(”Storfräsarna” 1979, av f.d. kåkfararna Lasse Strömstedt och Allan Westberg).

Jag ska ärligt säja att jag gillar det, men så är ”Ett anständigt liv” en av mina favoritfilmer och Kentas textrader ”Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod” storartad poesi i mina öron.

Allt som påminner mej om att jag, trots tarmvred och ett hus som läcker, trots allt inte injicerar smutsvatten gör mej tillfreds.

söndag 18 januari 2009

I grodan ro med Thorsten.

Thorsten Flinck har inte varit på tapeten sen gud vet när och jag gissar att det är mitt ansvar att tejpa upp honom igen.

Flinck är rolig mycket därför att han är så osannolik. Alla som befunnit sej på en radie av tolv komma fem kilometer ifrån honom har en hoper anekdoter som alla visar rött på bisarrometern. Kryckor och krabbor och konstiga doktorer och död i två minuter och en av Sveriges 37 morfinister och mitt i alltihop har karln killingar ihop med Annika Jankell.

Han är en sån där figur som normalt inte finns i Sverige, som man anar finns i Hollywoods mest dekadenta utmarker, men som normalt inte ligger med programledare för Svensktoppen.

Med detta i åtanke är nästan det knäppaste av allt att Thorsten Flinck medverkade i ”Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr”. Det är så långt ifrån svartmålade naglar och manierade galen-vetenskapsman-skratt man kan komma.

Han har inte gjort särskilt många insatser på film och de flesta har varit i verk som signalerar sånt Thorsten Flinck gillar att signalera: perversioner och samhällskritik (Moodyssons ”Ett hål i mitt hjärta” om porr och blygdläppsförminskning), psykopatvåld (”Sökarna” om bl.a. ett konstigt diskotek i ett slakteri med PG Hylén som vansinnig klubbägare med nåt djurkadaver på axeln) och pretentiöst dravel (Stig Larssons ”Grötbögen” om en man som vill ha gröt i stjärten).

Därför blir det ännu lustigare att en av hans kanske femton insatser på film och teve är rösten som en av de tre företagsledarna Tonto-Turbo i en barnfilm om hur en groda och en gräshoppa räddar ett småfolk med kottar på huvet.

Och att de andra två rösterna görs av Flincks scenskolekompisar Peter Dalle och Claes Månsson. Vilket får en att fundera på om Johan Ulveson var upptagen.

Man börjar också leka med tanken på att i en annan tid och under andra omständigheter kanske Flinck hade varit med i ”Lorry”. Det hade med stor sannolikhet skänkt en annan aura av dekadens åt lösmustascherna.

lördag 17 januari 2009

Kurt i rocken.

Under ett antal år arbetade jag med ett humorprogram i P3 som främst gick ut på att säja ofördelaktiga saker om äldre män i nöjessverige. För freudianerna hade det så klart varit mumma att analysera varför ett gäng manliga sjuttitalister så gärna ville underminera fyrtitalistmän. Men freudianer lyssnar antagligen inte på en kanal med seriösa ålderskomplex och en manisk ovilja att säja nåt substantiellt.

Vi gick till botten med Per Eggers sexmissbruk, djupanalyserade en bronkitharkling Oldsberg släppte ifrån sej och räknade ut allt som hann hända medan Tommy Körberg oombedd sjöng hela ”Som en bro” i Så ska det låta. Förargligt ibland, tramsigt ibland. Ranelid ringde och Hobert lär ha blivit sur. Så här i efterhand var det skott mot sittande påfåglar. Men vi var faktiskt först med att håna Tre solar - cirka ett år innan den fanns.

Ett projekt som strandade på researchstadiet var Det Stora Lasse Brandeby-Hånet. Det byggde på det faktum att Brandeby sen dag ett pratat om att nu får det vara bra med Kurt Olsson, och att Brandeby sen dag två har fortsatt göra Kurt Olsson. Redan 1989 sa han i tidningen Prat:

En stor del av mitt liv idag och förhoppningsvis inte allt för lång tid framåt handlar om Kurt Olsson.

Då hade Kurt Olsson som SVT-fenomen ett drygt år på nacken.

Å andra sidan hade han gjort figuren regelbundet i Göteborgs lokalradio och på scen med Nationalteatern sen det tidiga åttitalet, och enligt samma intervju ville han ”ta livet av Kurt Olsson 1984 i lokalradion och mer eller mindre låta honom omkomma i direktsändning”.

Julen 2008 gjorde Kurt Olsson julbordsunderhållning i Öresundsregionen. Brandeby förklarar för Skånskan:

Han har lite tips om hur man kan göra julklappar av sånt som man har liggande i lådorna. Man kan ju till exempel göra en julängel. Eller ge bort den i byggsats.

X antal vhs-kassetter beställdes således ner från SVT för att jag metodiskt skulle kunna klippa ut varenda gång Brandeby sagt att han varit färdig med Kurt Olsson. Detta skulle sen ställas mot varenda gång Brandeby fortsatt att göra Kurt Olsson. Det tänkta resultatet skulle vara Personangrepp (= Humor).

Jag la ner redan efter två-tre genomgångna Brandeby-intervjuer. För första och kanske enda gången tänkte jag: ”Nä, just den här fyrtitalistgubben i nöjessverige förtjänar faktiskt inget extra häckel.”

Det vilade nåt djupt neurotiskt-tragiskt över Brandeby varenda gång han stammande visade sej i rutan. Nånting sa mej att han gett sin figur konstgjord andning inte bara för att han kunnat göra storkovan i sömnen, utan än mer för att han varit tvungen. För att Lasse kanske hellre har varit Kurt än Lasse.

Detta vet jag inget om och har naturligtvis inget med att göra. Men när jag nu ändå har tagit upp detta brännande inaktuella ämne tänkte jag fortsätta dra i tråden.

När jag nu funderar på det slår det mej att tragiken inte tvungetvis ligger i att Brandeby klamrar sej fast vid Kurtan som en binnikemask vid sitt värddjur och kokar soppa på samma spik av blädderblock och stamningar. Snarare i att han själv verkar skämmas för att han gör det.

Samtidigt har modern historieskrivning glömt och/eller förringat honom. Brandeby har blivit ett skämt istället för att dra dem och det är orättvist.

Visserligen var de sista hundratolv säsongerna av Kurt Olssons television, Fådda blommor, julkalendern, långfilmen och serietidningen (som vi väl alla minns) erbarmliga. Arne fick göra Dalarapp ("han är otroooligt bra!") och det handlade mer om Siw Malmkvist än den aggressive, psykiskt instabile tickande bomben Kurt.

Det hindrar inte att Kurts exalterade rapport från när tåget kommer in på Göteborg C är ett av svensk humorhistorias största ögonblick. Jag gissar att ni alla minns det; jag vill minnas att det fanns med i den allra första säsongen av Kurt Olssons television. Det är storartad underhållning. En man i konstig frisyr står och skriker på perrongen så dreglet sprutar. Det andas ren galenskap. Det är humor så omedelbar att jag varken kan eller vill värja mej.

Hade Brandeby verkat i USA hade han antagligen fått dagliga utmärkelser för life time achievement. Där hyllar man inte bara kreativiteten, utan främst uthålligheten.

Ju fler varv du kuskat runt kontinenten med samma fyrtiminutersakt i bagaget, desto mer respektingivande är du. Blir du lika uråldrig som Victor Borge så prisas du för att ha kommit av dej på exakt samma ställe i Für Elise i sex decennier i följd.

Jag har visserligen aldrig förstått nöjet i att se ett skämt i repris. Tar du bort överraskningen i ett skämt, tar du också bort själva skämtet. Det är fullkomligt obegripligt att folk betalade riktiga pengar för att se Seinfeld stå på Cirkus och dra exakt de one-liners man sett sej epileptisk på under insomniakvällarna framför Femman.

Men det kvittar. Hade Brandeby alltså varit verksam i Staterna hade han kunnat göra exakt samma exalterade tågrapport om och om igen, två år i rad på Las Vegas, sex säsonger på Broadway, och krönt sin levnadsbana med banketter i Vita Huset.

Nu är han inte det. Nu gör han en vända julbord till, långt ifrån mediafokus och långt ifrån det SVT som hjälpte till att skapa Fenomenet Kurt Olsson. Jag hoppas och vill tro att han trivs.

Men jag ska försöka hålla mej för god för att hävda att han gör det för de stora pengarna. Dels för att jag betvivlar att det finns så oerhört stora pengar att hämta, dels för att även Lars Brandeby har all rätt att försörja sej.

onsdag 14 januari 2009

Jesus lever (om man frågar ett gäng glada tjommar i typ Jönköping).

För oss som rör oss i den icke-frikyrkliga (a.k.a. vanliga) världen är väckelserörelsens musik ett outforskat landskap.

Somliga av de riktigt stora hittarna (”Ovan där”, ”Han har öppnat pärleporten”, ”Barnatro”) har kanske trängt sej in i ett hörn av mainstreamkulturen, men den som har lust och obegränsat med tid och kanske för lite att göra rent allmänt, kan leta sej fram i en större, levande och bitvis bisarr musikkultur.

Det första man då måste ha klart för sej är att för den frikyrklige är Jesus levande. Han är ingen historisk person, ingen Mel Gibson-stjärna, ingen bumperstickerdekal, inget sammetsaffischsmotiv i otäckt grälla färger.

Eller rättare sagt, han är allt det där också, men först och främst är han Guds son som finns mitt ibland oss, här och nu, och som dagligen håller oss i handen när vi spelar kubb och sniffar tändargas.

Det här påverkar i ganska hög grad bildspråket i frikyrkliga hits. För många av oss icke-frikyrkliga är väl det kristna bildspråket samma som det bibliska. Det är sånt som fanns på jesustiden: sandaler, mantlar, dadlar, kameler, myrra och åsnor.

Men för den som verkligen tror att Jesus finns nu, är det ju inte särskilt sannolikt att Jesus skulle komma skrittande på en gammal åsna. Därför sjöng man på 1800-talet om Jesu järnväg till himmelen, en visa om ett rörande samtal mellan en tågkonduktör och en liten flicka som uppenbarligen vill dö:

- Var är biljetten? Vart skall du resa?
- Jo, jag ska resa till himmelen!
Nertecknad redan 1877 kan denna visa hittas även i åtskilliga moderna inspelningar, där kanske särskilt Ny-Davids LP ”Himlatåget” (1978) är värd att nämnas (Ny-David är han i mitten på himlen, strax under kobojsarhatten). Det är faktiskt en hel LP med tema Jesus och tåg, givetvis avhandlad tidigare på en blogg som inte räds det ointressanta.

Ny-David – som är en f.d. bilmekaniker från Falun som ägnat en stor del av sitt liv åt att sjunga missionsvisor och bära konstiga kläder – skaldar:

Mitt tåg är outsägligt tryggt
Det går med kraft från Gud
Dess bana Mästaren själv har byggt
och grunden är hans bud
Vidare kan nämnas att Frälsningsarméns stora fixstjärna under 1900-talet, gitarrhjältinnan Lapp-Lisa, hade ”Himmelsk telefon” på sin repertoar, en sång om hur hon samtalar med Herran via ett jack i väggen:

Jag har en härlig telefon
och linjen den är stor
Den sträcker sej till nådens tron
där Herren Gud själv bor

Och varje gång jag ringer på
Jag alltid får ett svar
Ett välbekant ”hallå hallå”
för linjen den är klar

För åskan aldrig avstängd är
min kära telefon
Den alltid för mej brukbar är
Jag höjer blott min ton

Och talar med min gud och vän
Han hör att det är jag
Och mej han känner väl igen
Och honom även jag


En låt som även sjungits in av Torkel Selin.

På sjuttitalet lyckades två farbröder som heter Curt respektive Roland, som duo kallad Curt & Roland, övertala sin församling att köpa en synthesizer (vilket redan det var ohyggligt modernt) för att göra en hel barn-LP om en tidsmaskin (samt om hur Curt eller Roland smaskar korv). Och nåt mer modernt än en tidsmaskin, en uppfinning som inte ens är uppfunnen än, är ju svår att föreställa sej.

Frikyrkorörelsen har alltså ständigt moderniserat sej och varit med sin tid. Ett antagande är att vi inom en snar framtid också kan hitta frikyrkliga låtar som ”Nu tar Jesus sig en foccaccia”, ”Himmelska inlines”, ”Kristi CD-rom” och ”Elbil till Getsemane”.

måndag 12 januari 2009

Nominerad.

Tyvärr - jag har inte tid idag heller. Sitter och känner mej som Frida Hallgren när hon blev guldbaggenominerad för 30:e november jämte Sif Ruud och Birgitta Andersson.

Får mej osökt att tänka på förra gången bloggandet gav utdelning.