Referensverk.

Referenshumor provocerar. Ute i landet, och inte minst på nöjesredaktioner, sitter människor och blir mäkta irriterade när de anar att nåt är roligt men inte själva har nyckeln. Istället för att googla eller NE:a sej till kunskapen och ta det hela på sitt eget ansvar, blir de aggressiva och pratar om "elitism" och "kunskapsfascism". Särskilt det sista är ett konfunderande begrepp enär fascismen ju till sin natur var gravt ointellektuell och kunskapsföraktande.

Jag har aldrig förstått den där ilskan mot humor som bygger på förkunskaper. Själv tas jag hellre på allvar än på skämt.

För egen del är jag djupt tacksam gentemot den referenshumor jag konfronterats med genom åren. Hade jag inte fascinerats av Hasseåtage som koltpilt hade jag inte vetat så mycket om kärnkraftsomröstningen 1980. Hade jag inte glott på Helt Apropå i mitten av åttitalet så hade jag inte kommit ihåg Allan Larsson lika tydligt. Hade jag inte förstått att Killinggänget var nåt hippt 1992 hade jag inte vetat vad gitarristen i Sonic Youth heter. Och hade det inte varit för att jag läste Joakim Lindengrens serier som Vedaskrifterna på gymnasiet, hade jag inte fnissat till varje gång jag ser en flaska Caj P:s grillsås.

Lindengren har, tillsammans med mina bekanta David Nessle och Martin Kristenson, drivit tidningen Kapten Stofil i elva år. Tidningen har byggt på referensspäckade serier och artiklar om typ Karl Gerhard och typ tjeckisk pilsnerfilm. Jag har läst varenda sida med lupp och, medvetet eller omedvetet, snott hur mycket som helst till mina egna texter.Nessles återkommande seriebidrag heter Den maskerade proggaren. De bästa avsnitten samlades häromsistens i albumet "Den maskerade proggarens stora röda". Redan titeln innehåller sålunda en referens (till en tjock gubbe som hette Mao, ska för säkerhets skull tilläggas). På omslagsbilden tittar proggaren sturskt mot himlen över en stiliserad kolchos - återigen en referens, den gär gången till den stalinistiska socialrealistiska affischkonsten.

Jag har läst David Nessles serier sen jag började få kroppsbehåring. De publicerades förr i världen i tidskriften Galago, på den tiden när den var sådär stockholmskt åttitaligt Röda rummet-arty och Socker-Conny och Arne Anka var de stora fixstjärnorna.

Nessle är en sån som gärna faller mellan stolar. Han var för glättigt ordvitsig och kisslarvig för de pannrynkade caféposörerna, men mer akademiskt svårtillgänglig än Lindengrens dåtida BP-och-avföringshistorier eller Arne Ankas fylletugg.

"Den maskerade proggaren" förenar två helt oförenliga begeppsvärldar: proggens och superhjälteseriens. För att till fullo kunna uppskatta den bör man kanske vara orienterad i dem bägge. Jag har en stark känsla av att många som förr i världen uppskattade Arne Anka nöjde sej med fyllecitaten och brydde sej mindre om Charlie Christensens samhällskritik.För egen del kan jag mitt sjuttital ganska väl. Jag skrattar därför gott och självgott åt de utseendemässiga kopplingarna mellan Ola Ullsten och ICA-ikonen Icander, åt avsnittsrubriken "De räddade Simon Spies hjärna" och åt bandnamn som Musikkollektivet Skörbjugg och Träd, brass & älgar.

Dörrarna står öppna åt alla håll: efter att Karl Marx kommit förbi på julafton för att ge proggaren i uppdrag att organisera nissearbetarna på Tomtens Nordpolenverkstad fackligt, stöter proggaren på Stålmannen som sitter i Ensamhetens fästning och firar en ensam jul som invandrare. Televinken försöker strypa Staffan Westerberg. Sovjets egen superpojke, Komsomolpojken, har vapen i sitt redskapsbälte med upp till 63%-ig tillförlitlighet. Proggaren möter sin fiende Postmodernisten som är skyldig till subjektets död. Fabolous Freak Brothers är CIA-infiltratörer under vietnamdesertörens nerrökta täckmantel.Det är inte så avancerat som det kan tyckas. Det är som ett bra studentspex, om nu ett sådant går att föreställa sej, ett spex utan självtillräckligheten och de publikfriande perukerna och med bara lekfullheten kvar. Och där man i spexarvärlden skämtar hejdlöst om Napoleon och Karl XII utan att kanske vara särskilt intresserad av den faktiska historien, genomsyras nesselserierna av kärlek: till velourbyxor och och bjällerluvor och folk i mikrofonfrillor som säjer "groovy", till de stackars författare på DC Comics som fick sitta och krysta fram historier om hur Stålmannen bygger en fetischsamling över sin reporterkollega Jimmy Olsen mest för att fördriva tiden.

Jag misstänker starkt - jag vågar nästan säja att jag vet - att Nessle besitter samma fascination för populärkulturen som jag själv. Ska jag vara helt ärlig kommer en del av min fascination just från överkonsumtion av gamla Nessle-album som "Döden steker en flamingo" och "Gasen i botten, Hieronymus Bosch!" Och mitt ideliga försvarande av smala referenser kan mycket väl vara snott från en gammal intervju Nessle gjorde med sej själv i Galago, där han tryckte på det meningslösa med att vara allmänbildad om man aldrig utsätts för allmänbildning.

I senaste och sista numret av Kapten Stofil går Martin Kristenson till (mycket mild) attack mot begreppet "värdelöst vetande". Han vill istället kalla det "vetande-som-inte-direkt-hjälper-dig-att-betala-hyran-men-som-ändå-höjer-din-livsglädje-några-snäpp".

Populärkultur kan berika ditt liv. Värdelöst vetande kan vara värdefullt. Det understryks inte minst av Den maskerade proggaren.

Begåvade människor jag känner del 4: Kristoffer Appelquist.

Rubriken är egentligen missvisande. Jag känner inte Kristoffer Appelquist. Jag har aldrig gått ut med hans hund, torkat hepatit från hans sprutnål, blandat blod och/eller avföring, fylle-sms:at nåt internt skämt om Stig Strand eller ens varit hemma hos honom. Fan vet om jag över huvud taget varit i hans hemkommun, som jag tror är Värmland.

Jag har stött på honom i vimlet, där vi omsorgsfullt dunkat varandras ryggar och sugit varandras kukar. Det är så jag har förstått att folk närmar sej varandra i humorbranschen: genom ömsesidigt betygande om varandras genialitet och stimulerande av varandras genitalier.

Det är inte så man närmar sej varandra i Eslöv.

Appelquist hörde jag första gången talas om via min vän Råland, som har järnkoll på den stockholmska humorsvängen och rapporterade om en skånsk snubbe som drev en klubb nånstans väster om ingenstans och som gjort fem magiska minuter på Norra brunn.

Sen dök han upp i såna där program där fyra människor med blandat resultat ska få skrivet material att låta påkommet i stunden. Appelquist fick påfallande ofta skämten att låta just improviserade - men ännu viktigare personliga.

Det var inte bara fråga om ett upplägg och en smash; till det adderades ett snett leende och en arg rynka i pannan och en pannsvettig Baloo-look som gick stick i stäv med råheterna.

Sen visade det sej att min vän Marcus, som driver klubben Oslipat i Malmö, var nåt slags kompis med karln. Appelquist förhåller sej till Oslipat som Steve Martin till SNL: den självskrivne hedersgästen.

Jag ser en del ståuppkomik. Som småbarnspappa rör jag mej minimalt i svängen, men jag brukar masa mej till olika lokala humorklubbar som ligger i mitt hemkvarter. Där uppträder alltså ibland Kristoffer Appelquist. Då brukar jag skratta. Det är en kluven känsla för mej: det är visserligen en trevlig upplevelse att bli road, men mitt skratt går upp i falsett på ett sätt som gör mej otäckt lik min far.

På hedersord: det finns ingen jag skrattar lika hjärtligt åt. Det har delvis med identifikation att göra. Ytligt sett finns många beröringspunkter: Appelquist är lika gammal som jag och uppvuxen i den stad jag bor i. När han framträder i sin gamla hemstad frossar han gärna i lokala fenomen som Möllevången-vänstern och Nya Traktörens Jack Vegas-maskiner.

Men det där är fernissa. Jag skrattar inte lika mycket när Åke Cato bloggar om Malmö.

Det handlar också om nåt annat. Det handlar om en brist på inställsamhet som känns välkommen. Det handlar om att skämtaren på scen väljer att ställa sej mitt i lejongropen (Möllevången) och spotta på lejonen (Möllevången-borna).

Det handlar om att göra långa bisatsutläggningar om Rudolf Steiner och Totte Wallin i ett underhållnigsprogram ("Enköping", en del i Humorlabbet-serien). Sånt går aldrig hem hos höhö-arna. Höhö-arna blir alltid provocerade när bollen sveper strax över deras pannlugg, och väljer att kalla folk för snobbar hellre än att gå hem och googla upp sin allmänbildning.

Det handlar om att rada upp politiska inkorrektheter utan att gardera sej med en kommentar som ställer hela resonemanget över ända. Skämten om judarnas erkända snålhet får hänga fritt i luften. Publiken skruvar på sej och hoppas på en fortsättning som ska legitimera att dom just skrattat åt nåt dom inte står för. Fortsättningen kommer inte. Istället kommer ett skämt om bögar.

Det handlar om att pladdra, babbla, låta flabben gå utan att alltid ha ett väl beprövat och finslipat skämt i rockärmen. Ibland får poängen liksom bara vara att man understryker en gång för mycket att maten på Nya Traktören smakar piss.

Ståupp ses gärna som ett hantverk. Man sitter hemma, skriver skämt, prövar dom på publik, spelar in sej själv, analyserar inspelningarna, behåller dom skämt som gett störst skratt, fogar omsorgsfullt samman dom till "rutiner" och ger sej efter några års firmafestharvande ut på en teaterturné med en "helaftonsföreställning"´. Så byter man omsorgsfullt ut dom lokala referenserna och skojar om Skellefteå i Sollefteå och Linköping i Norrköping.

Så brukar gången se ut och det är säkert det beprövade rätta sättet. Jag betvivlar inte att Appelquist går och gått samma väg. Vad fan vet jag; han kanske inte improviserar ett jota, han kanske har en spökskrivare, hela acten kanske är en översättning från nån gatuartist han stött på i Blackpool.

Men det känns inte så. När Appelquist ställer sej på scenen känns det som om han sätter sej på andra sidan av mitt krogbord. Det känns som om han är uppe i varv för att en långsam jävel stått i vägen för honom på bussen. Det känns som om han bestämt sej för att det ska bli en lång kvälls färd mot betongkeps och som om han utnämnt sej själv till kvällens stjärna och vänkretsen som publik.

Han känns inte i första hand som en begåvad komiker. Han känns som en rolig jävel. Och det är enbart sagt med beundran.

P.S. Bilden är plockad från Sydsvenskan. Dom har ju en lång tradition av att välja mindre smickrande illustrationer. Själv känner jag att jag måste balansera panegyriken med en taskspark.