Den gamle rörpularen Erik Fernström, som tog namnet Jerry Williams på den tiden när det inte var töntigt att ta ett engelskt artistnamn (alltså tjugo år innan Kee Marcello och förti år innan Moneybrother), har som jag skrev i förra inlägget låtit skriva sina memoarer.
För den som inte tror mej när jag säjer att hela jämrans boken är skriven precis så som Jerka tuggar (när hans körsångerska en gång stukade foten sa Jerry "Nina är risig i dojan") så kommer här ett av många belysande citat.
Vi kommer in i handlingen just som JW får besök av ett kompband från England, Wild Angels, som han ska börja jobba ihop med i Sverige:
Änglarna tog båten över till Gbg. Två roddor körde buss med prylarna och kisarna i bandet kom på bågar. Jag satt och väntade på min Suzuki 750, den som kallades vattenbuffeln. En vattenkyld tvåtaktare med tre cylindrar. Lilafärgad och med vita streck på tanken. Vi morsade och garvade när dom kom och dom glodde lite misstänksamt på 750:an och så drog vi upp till Stockholm. Jag hade precis bytt till mej Sukkan mot en BSA Lightning så jag visste att dom var chanslösa när det skulle börja rejsas. Och dom började haja att det kommer hårtorkar med olika drag från Japan.
Visst känns det lite grann som att läsa chiffer?
fredag 30 november 2007
Jerkas båge.
H som i Hildebrand.
1930-talets mest utskällda regissör hette Weyler Hildebrand. Han regisserade den sällsamt populäre Fridolf Rhudin i ett gäng militärfarser om bonnpermis och underbett.
1980-talets mest utskällda regissör hette Staffan Hildebrand. Det slog mej först nu att dom kanske är släkt? Det är i så fall ett fascinerande släktträd. Vi får tålmodigt vänta in dom framtida skotten.
Min generations Hildebrand, Staffan, gjorde på bara fem år några av dom viktigaste filmerna för en på populärkultur svältfödd och därmed okritisk generation sexti-sjuttitalister: "G - som i gemenskap" (83), "Stockholmsnatt" (87) och "Ingen kan älska som vi" (88).
Filmer i vilka han lanserade så skilda personer och fenomen som Abbe i Madicken fast med långt hår, Niclas Wahlgren, Reeperbahn (bandet), Niels Jensen, Ewa Fröhling i våfflat hår, nymoralism, fascistisk rock, värstingresor, Paolo Roberto, Quincy Jones jr, horsekicks, Izabella Scorupco, EPA-traktorer och bandet Grace med sångaren Chris Lancelot.
I historieskrivningen glömmer man bland dessa episka magnum opus bort hans lilla novellfilm "On the loose", som han hann klämma in nånstans i mitten (premiär 1985).
Detta trots en spektakulär rollista bestående av bl.a. Joey Tempest i rollen som Joey Tempest och Jerry Williams i rollen som skyddsombud.
Jerry W – som t.o.m. låtit skriva sina memoarer på solnaslang (exempel här och här) – har ju också en cameo i G, där han pratar lite om sin båge ihop med mackföreståndaren Lasse Strömstedt ("varenda rödljus ser ju ut som en häst som står och sparkar en i rövven... det är ju nästan så att madame kommer i andra hand... och så är den snygg! Tanken och så ner soffan så här...")
Jag anar att Jerry och Staffan fann varann, två levande anakronismer i begynnande medelålder men med benet kvar i nåt förment ungdomligt (för Jerry rock, för Staffan en osund fixering vid ungdomar i allmänhet).
Att On the loose gärna glöms bort kan bero på att den aldrig riktigt hade nån biodistrubition. Den är en halvtimme lång och gjord för LO-pengar, vilket innebär att den inte bara består av rockbandet Europe och av ung kärlek – utan också av långa sekvenser från tung verkstadsindustri i Katrineholm.
Det är i denna spännande och lite romantiska miljö som Jerry Williams glider omkring i blåställ, lystrar till namnet Frasse och lär den unge förvirrade Peter (Tomas Fryk – han med pojkståndet i Barnens ö) hur viktigt det är med fackförbund.
Hildebrand har aldrig haft problem att anpassa handling eller nåt annat efter sina sponsorer eller medarbetare. Han fick Televerket att pytsa in en hink stålar i Stockholmsnatt, och följaktligen slår Paolo Roberto sönder en telefonkiosk i filmen.
Och vi som sett G och förvånats över den bisarrt dekadenta efterfesten i Bergsjö med kokain, sadomasochism och konstiga frisyrer – anledningen att Olle Ljungström plötsligt sjunger Venus in Furs akustiskt, är att han ville. Och när ungdomar vill, säjer Staffan ja, oavsett det konstnärliga resultatet.
Hildebrand har alltid levt efter devisen "hellre en film än en bra film".
Åter till den rafflande intrigen i On the loose: Peter har kärleksbekymmer. Han är svartsjuk på att hans flickvän blir uppvaktad av Joey Tempest, som är i Katrineholm för att uppträda i sporthallen.
Men han är också osäker på sig själv och vad han vill med livet. Vill han stanna kvar i Katrineholm och svetsa – eller vill han åka till en oljeplattform vid Stavanger och svetsa?
Kring denna spännande intrig fogas ett antal dokumentära bilder av svetsloppor och en Europe-konsert.
"On the loose" är en typisk Staffan Hildebrand-film, man kan rentav säja ett koncentrat av de teman och återkommande motiv som finns hos Hildebrand.
Vi har den unga heta rockmusiken, som vid filmens tillkomst råkade vara Europe. Det råkade också vara dom som var tillgängliga.
Vi har den dryge äldre mannen som lär den unge killen hur livet fungerar (jfr Lasse Strömstedts klassiska Hem&skola-gubbe i G, han vars moral är "mycket gammal").
Vi har den unga kärleken, filtrerad genom en betydligt äldre mans dialogmanus.
Och vi har repliker som inte ens en utbildad skådespelare hade kunnat blåsa nåt slags realism i:
Tänk dej – 2000 pers i vår lilla sporthall. Det är våran musik. Vilket drag!
Och hur ska det då gå när man sätter nån lokal Weird Al-kopia med ett stycke kalvsylta i munnen att säja den?
Men framför allt har vi Tomas Erdmann, Europes manager i rollen som sej själv. En halvfigur i skinnpaj och boots som man hade trott varit en parodi om inte alla pilar pekat mot att karln i själva verket fick tonas ner.
Nej förresten, framför allt har vi en av dom märkligaste filmscener LO nånsin sponsrat: skyddsombudet Jerry Williams sitter i blåställ i fikarummet och snackar solnaslang och under tiden sitter Peter och är "deppad" för att han råkat svetsa Jerry lite på handen tidigare. Och rätt vad det är släcks ljuset och en ensam spotlight landar på Jerry, som plötsligt tittar rakt in i kameran och börjar sjunga.
"Working Class Hero", förstås. I en ovanligt förstoppad tappning.
Och detta är filmens enda musikalscen! Sen tänds ljuset och Jerry säjer "Jaha, det var den fikarasten" och sen fortsätter filmen bara.
Ni som inte vill veta hur det slutar får sluta läsa här, men jo, tro det eller ej, men det ordnar se faktiskt. Det som aldrig blivit nån dramatisk frågeställnig får geschwindt sitt svar. Peters tjej sitter visserligen och snackar med Joey Tempest hela natten, men hon pratar bara om Peter. Och såret på Jerry Williams hand läker. Peter ger upp den orealistiska drömmen om att jobba i Stavanger och inser att lyckan kan finnas i den tunga industrin i Katrineholm.
Som ungdomar antagligen säjer i Staffan Hildebrands värld: vilken sjusablars flax sörru!
torsdag 29 november 2007
I huvet på Ulf Brunnberg.
Vissa människor retar min nyfikenhet. Jag vill veta: hur har Ulf Brunnbergs liv sett ut? Varför har han gjort det här respektive det här valet? Varför har han inte gjort andra val? Vilka har han hängt med? I vilka miljöer har han rört sej?
För han har ett rätt märkligt CV. Idag är han väl mest bekant från tämligen lättviktig familjebred humor, alltid från importerade förlagor: Jönssonligan, Sjukan, Eva Rydberg. Och så Staffan Hildebrands G så klart, där han spelade den slemme managern Allan, komplett med tonade glasögon och cabriolet (som dock i en inklippsbild förvandlats till en bil med heltäckade tak, eftersom cabbens ägare var i Italien).
Men hans karriär har gått i en underligt snitslad bana fram till dit.
Han började i dom breda sammanhangen, som son till den Store Skådespelaren Edvin Adolphson i det Stora Svenska Familjedramat Markurells i Wadköping, byggd på roman av den Store Folkskildraren Hjalmar Bergman. Publik- och kritikvänligt på det där sättet som SVT nuförtiden bara är med nån löjligt dyr kostymproduktion i juldagarna.
Det tycker man borde ha varit språngbrädan för dom stora tiljorna, Dramaten, Stadsteatern, Bergman, nåt lagom oförargligt och konstnärligt oantastligt.
Det var det inte. I stället valde Brunnberg att hänga med Torbjörn Axelman, en av svensk films mer kuriösa existenser. Axelman samarbetade gärna med Lasse Åberg och Ardy Strüwer, som gjorde nåt slags psykedelisk slapstick med fast motion á la Benny Hill och mycket rekvisita (typ ett ägg). Han samarbetade också med countrystjärnan Lee Hazelwood under dennes mytomspunna år i Sverige (då han bl.a. gjorde "Let´s take a walk down Valhallavägen").
Axelman ville göra amerikansk film på svenska. I "Het snö" försökte han lansera Sven-Bertil Taube som en svensk Steve McQueen, i rollen som rallyföraren Bobby Flyckt. Av olika anledningar - främst att idén var fnoskig redan på pappret - blev det aldrig riktigt så. Men Brunnberg var med.
Likaså i actionfilmen "Smoke", där Hazelwood gjorde nåt slags asocial våldspsykopat, och i "Kameleonterna", som var Axelmans satiriska uppgörelse med dom kritiker som hånade hans filmer (och som, till Axelmans förtret, gav dom rätt).
Brunnberg var också med i "Komedi i Hägerskog", ett av dom många fascinerande försöken på sextitalet att ge knullfilm nåt slags konstnärligt alibi. Genom att göra en film på en bok av akademiiiiledamoten Artur Lundkvist och med manus av poeeeten Sandro Key-Åberg och med riktiga skåååådespelare i rollerna, räknade man med att ingen skulle genomskåda den obefintliga handlingen och det eviga juckandet.
Man räknade åt helvete fel. Aftonbladet satte rubriken: "Mera svenskt kött för exportmarknaden".
Men Brunnberg var med. Och det var väl också här han för första gången exponerade det omvittnat imponerande organet för en vidare krets än stockholmslivets nymfetter.
Det skulle han göra igen. 1972 valde han - och återigen: varför valde han det? - att medverka i nakenrevyn "Oh Calcutta" på Scala. DN:s legendariske kritiker Bengt Jahnsson tog uppgiften som nakenrecensent på allvar och betygsatte samtliga medverkandes kroppar och genitalier. Inte utan respekt lät han meddela att Brunnberg var mest välutrustad i ensemblen.
Ovan ser vi affischen för "Smutsiga fingrar", och här är det så många obskyra namn med att jag blir alldeles salig. Brunnberg är en hal gangster (i leopardväst - vad annars?) och spelar mot bl.a. Heinz Hopf, den svenske skådespelare som gjort dom erkänt minst omdömesgilla vägvalen.
Må så vara att Hopf spelade ondskefull hallick i Mefisto-skägg i Bo A Vibenius tokspekulativa "Thriller - a cruel picture", den enda svenska film som totalförbjudits och som sen klipptes med hela 24 minuter (idag mest känd genom Tarantinos hommage i "Kill Bill"). Må så vara att Hopf i den låter sej begravas till huvet för att sen bindas runt halsen med ett rep kopplat till en häst.
Må så vara att Hopf sen gjorde en alldeles parodisk insats som den ondskefulle direktör Eriksson i Varuhuset. Må så vara att Hopf heter Hopf i efternamn och Heinz i förnamn. Men hur tänkte han när han sen gjorde samme Eriksson, fast nu som rullstolsbunden hyresvärd, i Janne "Loffe" Carlssons bisarrt flåshurtiga lördagshålligång "Kulan"?
Förlåt, det var en utvikning, men det är svårt att sålla när man kommer till Brunnberg.
Brunnberg och Hopf spelade alltså mot varandra i den extremt spekulativa thrillern "Smutsiga fingrar", regisserad av Arne Matsson (som gjorde dom för sin tid skräckiga Hillman-filmerna samt blev internationellt känd för att ha visat Ulla Jacobssons mjölkkannor i "Hon dansade en sommar"), med manus av Olov Svedelid som ville ha bort sitt namn från eftertexterna (och betänk då att han är mannen bakom "Hassel") och producerad av Inge Ivarson, den hämningslöst skrupulöse producenten till mängder av nakenfilm-med-påstått-socialt-budskap-och/eller-filmiskt-intressanta-kvaliteter.
Mest känd från filmen är den rakbladsförsedda handske skurkarna river sina offer i ansiktet med. Inte lika känt är att censuren klippte en scen där Brunnberg tokfajtas med blottad stjärtskåra (exploitionsfilm=film som i mesta mån försöker koppla samman sex och våld).
Men Brunnbergs udda upptåg slutar inte där. Vi ska inte heller glömma att han, tillsammans med Bruno Wintzell, Bill Öhrström och Hawkey Franzén (mer om dessa vid senare tillfälle - håll ut!), var med i den första svenska uppsättningen av hippie-yippie-trippiemusikalen "Hair" - som 1968 utan problem kunde kallas "Hår".
Och åter igen: varför valde Brunnberg att vara med i just den? Han var den ende i ensemblen som hade peruk och inte framträdde med sitt eget namn i föreställningen (han kallades istället för "Våfflan" - no further comments). Han tunade ju inte in, turnade inte on, droppade inte out. Han var ju redan då en borgerligt orienterad skådis. Varför valde han då att vara med i just den pjäsen, med sitt naivt haschisch-och-gruppsex-vänliga budskap?
Senare i livet har ju Brunnberg gjort tydliga politiska markeringar, som ledamot i den till parti maskerade villaägarföreningen Lidingöpartiet, ett parti som slåss för renare miljö (på Lidingö) och lägre villaskatt (för lidingöbor).
Men det kanske allra knäppaste jag snappat upp om Brunnberg är att han ute i vimlet på fyllan gör Vanheden. Jag vill inte fara med osanning, men jag har det från åsyna vittne att han åtminstone gjort detta vid ett tillfälle för ca 10 år sen. Och redan då var Jönssonligan tämligen inaktuellt.
Jag kan bara spekulera i hur det här går till. Tar han upp en penna och låtsas att det är ett Nezeril-stift? Och så säjer han "lysande Sickan" några gånger? Kan det verkligen ge den utdelning jag bara kan gissa att Brunnberg vill ha? För - Gud förbjude - han har väl inte med sej hatt och vita loafers i en praktisk ryggsäck bara utifall att han skulle få frågan?
Det enda jag hört i livet som är knäppare är att Johannes Brost på samma vis brukade göra Joker i Rederiet på krogen, pickalurven och allmän begäran. Hur gjorde han då? Kammade fram luggen och låtsades blanda en drink? Vanheden har i alla fall några catchphrases, men den enda grejen med Joker var ju att han hade knäppa glasögon. Hur gick det till?
Undrar jag ärligen.
Proggiga barnböcker del 5: Max Svensson Lurifax.
Aaaah, Sven Wernström igen. Den här gången i sagoform.
"Max Svensson Lurifax" (1972) innehåller flera av sagans klassiska komponenter: ung föräldralös pojke ger sej in till stan för att söka lyckan. Tack vare sin fiffighet och finurlighet - och cynism - lyckas han hitta lyckan. Genom att exploatera de erfarenheter han gör blir han stans störste reklamare och alla kapitalisters gunstling.
Men han förlorar flickan. För flickans mamma blir fattig och flickans pappa blir arbetslös när priset höjs på varorna och varorna blir sämre på grund av Max listighet.
På väg in till stan träffar Max några barn som plockar blommor till sin mamma "för att vi tycker om vår mamma". Uppsökt av direktör Prylberg skapar Max Mors dag:
Överallt stod det:
PÅ SÖNDAG ÄR DET MORS DAG!
Alla som tycker om sin mor måste ge he henne en pryl i present!
Alla människor läste skyltarna. De kunde ju knappast låta bli, eftersom skyltarna fanns i varenda affär på varenda gata. De flesta förstod att det bara var skoj. Det kan ju inte finnas någon dag som heter Mors dag. Många förstod att det bara var direktörerna som försökte lura dem.
Men människorna kunde ju inte vara säkra på att deras mammor också förstod det. Mamma kanske skulle bli ledsen, om hon inte fick någon pryl i present. Andra mammor skulle kanske få presenter. Därför var det nog säkrast att köpa något.
Och folk köpte.
På samma vis utnyttjar Max andra iakttagelser han gör. En fattig gumma han möter lägger alltid en mandel i vattgröten så barnen ska tycka det är roligare att äta. Max tipsar direktör Flingberg att lägga en leksak i flingorna.
En liten flicka han möter kan inte låta bli att plocka smultron varje gång hon går till källan för att hämta vatten. Max tipsar direktör Matberg att ställa mjölk och bröd längst in i affären så att folk inte kan låta bli att stanna och handla.
Och så startar han sin lurifaxfirma, misstänkt likt ett reklamkontor, och köper en Jagga Super Sport.
Med avstamp i en klassisk sagovärld, förlagd till Förr-i-tiden, med gamla gummor och vattgröt och vattenkällor, förs vi in i den Stora Staden där Max skaffar fräcka moderna solglasögon och kränger tandkrämen Ajfanol.
Bilderna - av Helena Henschen, konstnär i den naivistiskt vänsterintellektuella genren - visar en värld med lika många moderna artefakter (främst cigaretter - boken är för fan från sjuttitalet!) som klassiska luffarattribut från Paradis-Oskars sorglösa dagar (fällkniv, vadmalsbyxor, knyte på en pinne).
Kapitlet om hur Max övertalar direktör Klädberg att varje år släppa en ny klädkollektion med den drastiska copywriten "Nu ska det vara röda galonjackor, andra kläder är larviga!", har för övrigt en parallell i teveserien om Ville, Valle & Viktor.
Där lurar Ville (ständigt denne Jörgen Lantz) Valle (ständigt denne Anders Linder) att köpa ett par trasiga jeans med motiveringen att de är "punk!" När det visar sej att de dessutom luktar skarpt, blir Ville ännu mer till sej och lanserar dem som "skunk-jeans".
Åter igen: det fanns barnboksförfattare förr i tiden (alltså sjuttitalet, när farfar var lastgammal) som ville upplysa barn om hur ruttet samhället fungerar.
Jag har egentligen inga invändningar mot ambitionen som sådan. Kan man lära barn om Gud och pojkars styrka och flickors söthet och annat skräp som jag faktiskt fick lära mej på lågstadiet, så kan man naturligtvis också ge dem lite nyttig samhällsinfotainment.
Och "Max Svensson Lurifax" är en ovanligt underhållande odyssé över det kapitalistiska samhällets framväxt och drivkrafter.
Lite jobbigare blir det med den obligatoriska, nässkrivna, naivt imperativa mikaelwieheska slutklämmen ("Folken ska segra/ de kan inte besegras!"). Den lämnar, som alltid, en fadd eftersmak i munnen och nån krampartad muskelförtvining i knytnäven.
Dels för att det aldrig blev nån vidare revolution, dels för att de som skulle göra det sitter och smuttar maltwhisky i sen länge betalda bostadsrätter.
Hoppsan! Vad hör jag? Tror du inte att den här sagan är sann? Jo det kan du lita på! Fråga mammor och pappor och tanter och farbröder så ska du få höra!
Fråga om inte allting blivit dyrare.
Fråga om inte luften är dålig av all rök från skorstenarna.
Fråga om inte allting bara blir sämre och sämre.
- Jodå! kommer de att säga.
De kanske inte vet varför det har blivit så här. Men det vet ju du. Så nu kan du berätta för dom.
Tänk vad förvånade de ska bli. Kanske blir de arga också. Det kan bli riktigt spännande. Då får vi se vad som händer.
tisdag 27 november 2007
Proggiga barnböcker del 4: Mannen på tåget.
Ibland vill man kunna lägga upp en hel bok på bloggen. Jag anar att mej närstående i så fall skulle häckla mej ytterligare för orddiarré.
Sven Wernström skrev en jävla massa ungdomsromaner, alltid med politiska förtecken och inom alla upptänkliga genrer.
Hans storhetstid var, inte oväntat, sjuttitalet. Jag hade gärna ägnat honom en uppsats här (vill f.ö. minnas att jag har ägnat honom en uppsats nån gång på högstadiet), men hans böcker innehåller så mycket att jag måste suga på karamellen och ta dem en och en.
Men lite basfakta: karln föddes 1925 och var alltså lastgammal Det Magiska Året 1968. Då hade han redan hunnit med en serie tendentiösa ungdomsromaner i latinamerikansk revolutionsmiljö. Han var, kan man säja, nån sorts Proggnestor. Han riktade mycket medvetet in sej på att fånga den läsande ungdomen för att bakvägen, smygande, ge dom politisk insikt och instinkt.
I "De hemligas ö" använder han robinsonaden för att visa hur man bygger ett socialistiskt samhälle: ett gäng kollokids hamnar på en ö, där en ledargestalt bygger en diktatur som han rättmätigt blir störtad från.
I "Resa på okänd planet" gör han samma sak med sci-fi-romanen, i "Max Svensson Lurifax" sagan, i "Trälarna"-sviten den historiska spänningsromanen och i "Den underbara resan" ett modernt Nils Holgersson-motiv.
Han slänger lite (nota bene: lite) socker i botten av medicinen genom att, via klassiska populära genrer, lära ungdomen hur orättvis kapitalismen är, hur förljuget Sverige är och hur förljuget Sverige alltid har varit.
I "Mordet på Lillan" nöjer han sej t.o.m. med att låta titeln vara spännande. Först när man läst boken inser man att Mordet i titeln är lika med nerläggningen av en fri teatergrupp i Norrköping. Sällan har man känt sej mer blåst på kolan."Mannen på tåget" - ämnet för denna uppsats modell mini - är från 1971 och beskriver en svensk revolution. Kort och gott.
Det är en roman efter den kittlande tankeleken "tänk om...", men en roman som anstränger sej om att vara verklighetsförankrad och vars intention antagligen är att mana sina läsare till kamp. Det mesta utspelar sej under en fredag och lördag i ett Sverige som nog såg ut ungefär så.
En strejkande gruvarbetare från Norrland medverkar i ett lätt förklätt Hylands hörna och uppmanar alla tittare att ta makten över sina produktionsmedel.
Han får stöd av en spontandelegation på fyratusen man som ändå varit ute och slödemonstrerat mot Vietnam. Under natten börjar det pyra hos folket.
Revolutionen sprider sej som ett löpeld genom Sverige under natten 1971. Militären vill slå ner demonstranterna, men får givetvis mothugg från de politiskt medvetna värnpliktiga, beredda att upprepa det mytifierade som hände i Boden 1917: en grupp soldater sköt sin officerare istället för de upproriska arbetarna som ordern sa. För övrigt odödliggjort i "Revolutionsoperan" i Tältprojektet (Sven Wollter hörs mest i kören):
Vi vägrar att sättas in mot arbetare
Det vore - det vore en alltför stor skam!
Vem vill väl skjuta på sina egna?
Då sköt vi hellre officern!
(Ja, texten är lite otymplig, men det kompenseras av att melodin är värre.)
Tillbaka till "Mannen på tåget": Hyland själv lämnar studion i vredesmod, hans redaktion gör myteri, sångkören som på Hylands order sjungit mjäkiga borgerliga visor börjar nu glatt och utantill sjunga Joe Hill "i Jacob Brantings kraftfulla översättning".
Revolutionen har liksom legat latent hos hela befolkningen. Det krävs bara en förlösning, en vänlig man från Norrland som kan sin Lenin.
Evert Nyström - så heter den gruvstrejkande mannen på tåget - talar till svenska folket via Hylands kameror och förklarar att detta är Arbetarnas revolution - och på andra sidan står egentligen bara Kapitalet, finansfamiljerna som såsseregeringen tills nu kohandlat med. Paroller ekar: All makt åt folket! Vänd aldrig vapen mot era egna!
Från hyreshusens fönster och balkonger började röda dukar fladdra ut, först enstaka, sen många. Några ungdomar lyckades hissa FNL-flaggan utanför gamla rikdagshuset och röda flaggor på två av Vasabrons flaggstänger.
Ungdomar närmar sej utslagna gamla sågarbetare och pappersarbetare. En gammal alkis blir nykter. Broar byggs.
Men det blir ännu bättre! DN bryter sej loss från Bonniers och blir "folkets tidning"!
Skolans elevråd blir "arbetarråd" och tar makten från rektorn!
Och eleverna får lära sej allt om feodalsamhället!
Hyresgästerna säjer upp sin värdinna!
Folk åker gratis på tågen!
Fackföreningsordföranden gör självkritik och inser att han gått kapitalets ärenden!
Allt tillhör folket!
Och i mitten står den gruvstrejkande Evert Nyström och citerar Mao!
"Mannen på tåget" är en jävligt konstig bok att läsa 2007. Inget av det som, för åtminstone Sven Wernström, kunde te sej tänkbart 1971, har någon relevans idag. Det finns inget Hylands hörna, inga politiskt medvetna värnpliktiga, inga demonstrationståg på väg mot amerikanska ambassaden en fredagskväll och knappt några norrlänningar.
Mao visade sej vara en vettvilling bakom dom tjusiga fraserna, typograferna på Svenskan är behändigt ersätta av datorer.
DN finns dock kvar. Liksom Bonniers.
måndag 26 november 2007
Roman om ett brott och många lustiga namn.
Vår stackars uppväxande ungdom växer antagligen upp i tron att Beck började med Haber, Persbrandt och taskiga manuskopior från B-serier från Hollywoods bakgård. Det gör inte bara att dom missar Mannen på taket, denna svensk films lysande svar på French connection, utan också den mäktiga romandekalogin Roman om ett brott.
Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev 1965-75 tio romaner om poliskollektivet runt Martin Beck. Jag brukar - mest för att jag gillar att vara drastisk - hävda att det är den bästa romansvit som skrivits på svenska näst Mumintrollen.
Det är inget sant Sverige som beskrivs. Det är ett samhälle där säpo-agenter är Helan & Halvan-enfaldiga, där samtliga dugliga poliser är uttalade socialister och där folk ostraffat går runt och heter Herrgott.
Så lika mycket som Sjöwall-Wahlöö injicerade realism i den svenska deckaren, var det dom som gav carte blanche åt kverulans och clownifiering. Och jag är rädd att det snarare är det sista deras epigoner tagit till sej.
söndag 25 november 2007
Vi var i tidningen.
I Malmö, där jag av olika anledningar bor, finns en tidning som människor läser. Visst, det ges ut diverse andra publikationer, men jag har aldrig träffat nån som läser t.ex. Skånskan och jag betvivlar seriöst att de finns. Sen LO kom på att det var dumt att ha en daglig möjlighet att bilda opinion genom Arbetet, existerar bara Sydsvenskan.
Som verkande i periferin av nåt slags kulturell halvvärld är man därför beroende av att Sydsvenskan ibland uppmärksammar saker man gör. Detta för att andra ska få reda på att man gör det.
Det är därför med lite blandade känslor man konstaterar att nyhetsvärdet är större för att man köpt ett hus än för att man sätter upp en föreställning. Köper man ett hus, får man förstasidan på Hus & hem och en hel artikelserie. Sätter man upp en föreställning, får man det inte.
lördag 24 november 2007
Justinte så tufft.
Jag fattar inte det här alltså. Är inte tanken att killen ska vara en riktig hårding?
Hur ballt är det då att skriva Esbjörn Svenssons Trio på bröstet?
fredag 23 november 2007
Människor med lustiga namn.
Min farfar Åke Wijkmark var en gång landsfiskal, sedermera chefsåklagare och ingen klassisk lustigkurre. Därför förvånade det mej när jag en gång erhöll ett mejl med följande sirliga formuleringar och udda innehåll:
Här följer några verkliga namn som jag tyckte var lite annorlunda vid granskning av kommunalskattelängden i mitt arbete på landsfiskalskontor i Floby i Västergötland år 1941
Botterfille Gebsen Karlsson
Unga Norra Tomt Andersson
Valdus Optodatus Sameo Boström
Decius Tiodoff Ryden
Nils Viktor Emanuel Garibaldi Söderberg
Viktorinus Eukarius Nyström
Helias Pausanias Hilarion Strandberg
Adur Valicia Olsson
Herval Hesecius Bengtsson
Halis Egron Johansson
Karl Ragnar Lodbrok Andersson
Isidor Hilarion Teofron Gegerfelt som var min hyresvärd
Det fanns fler namn som jag inte kan tyda ordentligt efter så många år då pappret gulnat. Jag tog med efternamnen för att vissa att det var svenskar från början. Det fanns inge invanddrare på den tiden; åtminstone inte där.
Min stora fråga är huruvida Tomt är ett efternamn, eller bara ytterligare ett i raden av Unga Norras förnamn.
(Korrfelen i texten beror inte på att farfar är dyslektiker, utan på att han uttryckligen använder ordbehandlaren som en skrivmaskin. Dvs att han ändrar inte på det som är skrivet.)
Anekdoter om gamla farbröder i nöjesvärlden: del 5-AX-avd 6:19.
Hasseåtages enda riktiga fiasko var "överklassnöjet" Spader, madame - en tretimmarsrevy på anrika Oscars med stor orkester och kör som spelade Schubert, stor ensemble och massor med kopplingar mellan stämningarna i sextitalssverige och det tidiga 1800-talet (revolutionsromantik, sexuell frigjordhet, drogexperiment).
Det var naturligtvis ingen sämre revy än någon dom gjort tidigare. Men den revolutionskåta samtiden var inte riktigt beredd på att bli skärskådad av lustigkurrar, låt vara akademiker och opinionsbildare. Dessutom ville publiken då som nu att allt skulle se ut som det alltid gjort. Va? Ingen Lindeman? Dåligt! Rena natta, uruselt och smaklöst!
En av dom mest infama recensionerna skrevs av Aftonbladets Allan Fagerström (till vänster). Under rubriken "Hasse & Tage - tag ett sabbatsår!" försökte han punkt för punkt spalta upp varför revyn var dålig: "oförmåga att samordna episoderna samt på överdimensionering av poängerna".
Direkt oförskämd var han när han skrev om Fatima Ekman. Ekman var alltså av afrikansk härkomst, som liten adopterad av Karl Gerhard, sedermera gift med Gösta Ekman (vars farfar Gösta Ekman var KG:s gode vän). Hon hade några år dessförinnan gjort revyn Lådan tillsammans med Gösta och Hasseåtage. Hon var dansös. Hon hade en tämligen gedigen erfarenhet av branschen.
Fagerström ägnade henne ett stycke i recensionen:
Och därefter föreligger Fatima Ekman i autentiskt negerkrull och dansar alldeles ensam efter Schubert. Vad är det för mening med det? Hon dansar dåligt - hur skulle hon kunna göra annat? - och hon är konstnärligt uteslutande till för att AB Svenska Ord ska få nöjet att tala om Lilla Svarta Sara [namnet på numret, KL:s anm.] De utnyttjar helt enkelt henne för att hon är av en annan ras.
Hasse Alfredsons besvikelse över dom uschliga recensionerna är ingen hemlighet. Och han har själv berättat om hur han satt hemma och "tutade i mej en flaska vin" och skrev ett upprört brev till nämnde Fagerström, där han berättade vem i det här sammanhanget som hade rasrelaterade fördomar.
Därefter gick ett drygt decennium utan att Fagerström anmälde en enda Hasseåtage-relaterad produktion. Sen gav Alfredson 1981 ut romanen "Tiden är ingenting", en tragikomisk släktsaga och knappast nåt av hans mest minnesvärda alster. Plötsligt klev Fagerström åter ut på kultursidorna:
Han har helt sonika gjort jäsande skönlitteratur av de målsättningar som föresvävar de unga historiker som i dag av alla dagar menar att historien är folkets och inte deras hövdingars. Personligen är jag mindre intresserad av den historieuppfattningen än av Hans Alfredsons fenomenala genombrott som diktare.
Någon tid därefter - och betänk att tolv år förflutit - möttes Alfredson och Fagerström. Varpå Fagerström frågade: "Nu är du väl inte arg på mej längre, Hasse?"
Så mycket för en kritikers rakryggade oförsonliga kamp för Sanning och Kvalitet.
Linderholms och lavendel.
Gösta Linderholm - mannen bakom "Rulla in en boll och låt den rulla" och... antagligen nån låt till - älskar Provence. Det gör han fru Lena också. Deras kärlek till Provence är så djup att dom bl.a. satt ihop en Provence-låda (byggd i fejkat vrakgods) innehållande några litografier av Lena, några litografier av Gösta, en bok med dikter (förlåt, INTRYCK) från Provence, en CD med Gösta och några påsar lavendel. Av kärlek till Provence tar dom inte mer än sextonhundra för rubbet.
Av samma anledning tar dom inte mer än 1200 (Euro, dock) för att låta nån vistas på deras chateau en vecka och lära sej använda den lila cirkeln i akvarellådan.
Frankofilin är en fascinerande religion/ sexuell avart. En fransktalande väninna gjorde mej en gång uppmärksam på ett intressant översättningsfenomen: åtskilliga franska filmer får på svenska ett ortsnamn i titeln, trots att det inte finns i originalet.
Yves Roberts bägge Marcel Pagnol-filmatiseringar "La gloire de mon père" (ung. "Min faders ära") och "Le chateau de ma mère" (ung. "Min moders slott") heter således "Nyckeln till Provence" del 1 och 2 på svenska.
Lika logiskt heter Gérard Depardieus "Un tont entre deux rives" (ung. "En bro mellan två sidor") "Bron över Seine" och Yves Angelos "Voleur de vie" (ung. "Livstjuven") givetvis "Kvinnorna från Bretagne".
Och Jean Beckers "Les ensants du marais" (ung. "Träskbarnen") har den nästan ordagranna svenska titeln "Sommar vid Loire".
Och Jeunets "Le fabeleux destin d´Amelie Poulain" (ung. "Sagan om Amelie Poulain") heter enligt samma ofelbara konsekvens "Amelie från Montmartre". Och då vet vi som har sett den att den berömda parisgatan spelar en ganska underordnad roll i historien.
Vi vet hur dom ser ut. Medelålders kvinnor i dräkt och page som röstar liberalt och har varit engagerade i Amnesty och älskar mörk choklad och bär på en hemlighet dom bara yppar när dom har rödvinsutslag på halsen: att en dag ställa ut sina Provence-impressioner på ett litet galleri och ha en vernissage med snittar och cider.
Samtliga jobbar på svenska gymnasieskolor, utom den lilla klick som jobbar på svenska högstadieskolor.
Somliga av dom hävdar att dom har teven i garderoben, dom andra nöjer sig med att påstå att de aldrig tittar på den. Däremot älskar dom film. Fransk film. Som jag antar att dom ser på i viewmasters.
Det kanske låter föraktfullt, men det är inte hela sanningen. Jag har träffat åtskilliga och haft intressanta samtal om världslitteraturen och grekisk arkitektur (skillnaden mellan joniska och doriska kapitäl kan ta några lektioner att gå igenom), men så fort man nämnt ett kulturfenomen tillkommet efter 1960 – undantaget The Beatles och några romaner av Göran Tunström – har dom förvandlats till frågetecken. I bästa fall. I värsta fall har dom rynkat på näsan och fnyst.
En av mina svensklärare på gymnasiet gjorde en stor sak av att inte veta vem Loket Olsson var. Hon la så mycket energi på att hävda sin okunskap att hon hade tjänat åtskilligt med tid och kraft på att kolla upp saken i närmsta kvällstidning och därmed bli lika allmänbildad som sina elever.
Själv vet jag betydligt mer om Tre Knas och Turid och Harpo Marx än jag vet om Marie Picasso. Men jag har i alla fall noterat den sistnämndas existens. Och det är nog där jag känner att min irriation mot högkulturella i allmänhet och frankofiler i synnerhet kommer in: dom äääälskar och hööögaktar och väääärnar om det Goda, det Vackra, det Franska att dom inte ser nån anledning att bry sej om det Inte Fullt Lika Goda och Vackra och Franska. Dom har hittat hem och kan inte leva sej in i tanken på att det finns några andra hem att utforska.
Det är fördelen med att gilla så mycket skräp. Det finns så himla mycket mer av varan i fråga att man aldrig behöver känna sej mätt och nöjd.
torsdag 22 november 2007
De Geer sej med tiden.
Det är nåt speciellt med människor som lyckas dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som i kraft av sin kreativitet, upptäckarlusta, exhibitionism eller whatever gör sej själv till maskot för en epok eller en skola.
Carl Johan De Geer var med i precis allt som definierar Stockholms kulturella-alternativa vänsterrörelse under sexti- och sjuttitalen. I alla sammanhang som lät tala om sej fanns han där, liten och satt, läspande och oändligt cool.
I konsten: den huvudsakliga arenan för den politiska, utmanande undergroundstämplade konsten hette Galleri Karlsson. Bo A Karlsson ställde från 1964 ut Kjartan Slettemarks Nixon-bilder (där han bl.a. monterade in Nixon på sitt eget pass och lyckades resa utomlands), Jarl Hammarbergs pappskylt med texten "Vägra döda. Vägra värnplikt" (nerriven av polisen) och - revolutionerande på sin tid - mängder av serier (Karlsson var också med och bildade Svenska serieakademin).
Mest uppseende av dem alla väckte - Carl Johan De Geer. Hans litografier med svenska och amerikanska flaggan, och klottertexter som "USA Mördare", "Svik Fosterlandet", "vägra mörda vägra mördas", "var onationell" och "Kuken", beslagtogs av polisen.
De Geer dömdes för uppvigling och skymfande av rikssymbol, både i tings- och hovrätt. Böterna var dryga.
Detta trots att konungens egen adjutant, viceamiral Stig H:son Ericson, på vernissagen kommenterat bilden ovan med de uppskattande orden:
Det är vad jag alltid sagt, det är KUK i svenska flaggan.
De Geer har själv tolkat den överhettade reaktionen som etablissemangets hämnd på en svikare: hans farfars farfar var Louis De Geer, statsmannen. Farfar var statsminister, pappa diplomat. Själv växte han delvis upp på ett slott utanför Kristianstad.
I satiren: 1968 startade Lars Hillersberg m.fl. tidskriften Puss, under deviser som "Puss gör korv av heliga kor". Det var en tidning som vägrade att vara inställsam mot någon, ständigt i blåsväder, alltid i opposition.
Vanliga måltavlor var staten Israel och dess svenska anhängare (Per Ahlmark var från vettet redan då), men likväl haschflummare, sektvänster och välgörenhetsvänner.
Mest känd - och givetvis åtalad - är bilden på folkpartiledaren Sven Wedén, som tillika råkade vara tångfabrikant. Puss publicerade ett montage där den store liberalen stod naken och "nafsade sej i ollonet med en tång".
Exakt vad det skulle syfta på vet inte jag, men professor Oscar Reuterswärd förklarade i rätten:
Tången alluderar på den fabrik för tångtillverkning som Wedén är aktieintresserad i och symboliserar här privatkapitalets försök att hjälpa upp det ifrågavarande partiet ur dess nedåtgående tendenser.
Människor som bidrog till tidskriften Puss var bl.a. en ung Lars Norén och en något äldre Lars Forssell. I redaktionen satt bl.a. Marie Louise De Geer (född Fuchs, sedermera De Geer-Bergenstråhle, numera Ekman) och hennes make - Carl Johan De Geer.
I textilen: konsthantverkskollektivet 10-gruppen existerar fortfarande (mer adekvat namn idag vore dock 3-gruppen). Gruppen tryckte egna tyger i starka färger och banbrytande mönster, hade egen butik och ville revolutionera svensk heminredning. En av de tio var - Carl Johan De Geer.
I modet: Mah-Jong var firman som ville skapa progressiva kläder. Unisexmode, rättvisa löner till fabriksarbetarna, sjyssta avtal med exportörer i u-länderna. Bland firmans återkommande modeller fanns Marie Louise De Geer (numera gift med Gösta Ekman), Fatima Ekman (dåförtiden gift med Gösta Ekman, adoptivdotter tll Karl Gerhard) och Åsa Moberg (kolumnist i Aftonbladet).
För det nyskapande streetsmarta modefotot stod - Carl Johan De Geer.
I musiken: det kanske mest typiska proggbandet anno sextitalets slut var Gunder Hägg, som senare blev Blå Tåget (och innan dess var Gorilla-orkestern, Sound of music och Tjalles horisont). En grupp politiskt medvetna konstnärer och poeter bestämde sej för att testa musiken som konstnärligt uttrycksmedel.
De skrev således långa låtar om Marshallhjälpen, Truman-avtalet och Saltsjöbadsavtalets menliga inverkan på svensk efterkrigspolitik, likväl som små valser om skogen om hösten och konstens villkor.
Eftersom sångaren/kompositören/klarinettisten Tore Berger var rikemansbarn, kunde hans arv dessutom vara grundplåten till proggmusikens stora flaggskepp - skivbolaget MNW (ännu existerande). MNW gav t.ex. ut Hoola Bandoola band och Nationalteatern.
Och vem tjatade sej in för att få spela trombon i bandet? Mannen längst till vänster på bilden, som givetvis också tagit fotot. Detta trots de yttre hinder Håkan Lagher beskriver i boken "Proggen - musikrörelsens uppgång och fall":
Om Leif Nyléns trumspel har varit föremål för diskussion genom åren är De Geers trombonspel odiskutabelt. Han kan inte spela. Punkt slut.
I teve: bland sjuttitalens alla utskällda, kontroversiella och sedermera omhuldade barnprogram står Tårtan i en klass för sej. Det var inte politiskt som Kapten Zoom, inte psykoanalytiskt skrämmande som Staffan Westerberg, inte präktigt som Emma på dagis, inte sexuellt frispråkigt eller kätterskt eller agitatoriskt.
Det provocerade för att det var... konstigt. Och lite äckligt. Frasse hade deg i lösnäsan. Det fanns råttor i mjölet. Frasse beskriver en tårta som vore han konstvetare i ett skitnödigt kulturprogram (vill minnas att kuben av mandelmassa symboliserade "gott"). En trollkarl dök upp och trollade bort sej. En apa var på rymmen. Janos, Frasse och Hilding pratade gnällbältesdialekt och var lite bakom.
Mannen i apdräkten var för övrigt Carl Johan De Geer. Som tillsammans med Konstfack-kamraten Håkan Alexandersson också stod för manus (eller motsvarande), regi, foto och scenografi. Samt för den uttalade idén att skapa en "skämtfri humor".
Paret köpte sedermera upp sej på ett nerlagt gjuteri i centrala Stockholm, där de under åttitalet gjorde konstiga lågbudgetfilmer och -barnserier med kafkaeska framtidsvisioner, pulp-litteratur, Hamlet, Freud, Wittgenstein och Gert Fylking som några av hörnstenarna.
I ett föredrag jag hörde Carl Johan De Geer hålla en gång, framhöll han som sin främsta talang att veta exakt vad Svenska filminstitutet vill höra för att lossa på pungen.
Alexandersson-De Geer gjorde förstås en dygd av att aldrig göra den film vars synopsis dom fått loss pengar för. Så fort finansieringen var i hamn var deras första fråga till varann: "så okej, vad gör vi för film?"
I serier: som om det inte var nog, är CJ De Geer också seriefigur. I gott sällskap dessutom.
De Geers polare Jan Lööf (Janos i Tårtan) ritade den bisarra serien Ville för KF:s tidning Vi. I en snårig historia med referenser till Jules Verne, James Bond och Arthur C. Clarke, dyker bl.a. kungen och Palme upp i intrigen (Palme sa för övrigt upp sin prenumeration på tidningen när han läste serien).
Den lille pojken som visar sej vara en gammal man som visar sej vara en rymdvarelse är ett tydligt porträtt av - Carl Johan De Geer.
Men först och främst har karln försörjt sej som fotograf och scenograf.
onsdag 21 november 2007
Uppslagsord: Pollack.
Kay Pollack, regissör, föreläsare. Gjorde heydlös succé med filmen "Såsom i himmelen" (04).
I filmen "Barnens ö" (80), med bl.a. Börye Ahlstedt, bearbetade han sina egna vuxennoyor genom att visa upp ett poykstånd i närbild.
Med filmen "Älska mey" (86) gick han över till att visa kvinnlig nakenhet, ett grepp som till slut gav honom en guldbagge för "Såsom i himmelen" (kategori "Årets mest omotiverade förevisande av Frida Hallgrens bröst").
Föreläser under rubriken "Att välya glädye" (där hemligheten är att man ska säya ya istället för ney till glädye).
Proggiga barnböcker del 3: Ville & Valle & Viktor. Den mystiske mannen slår till igen!
"Ville & Valle & Viktor: Den Mystiske Mannen slår till igen" är från 1972, och utgår förstås från teveserien med samma namn (mer finns att läsa om första boken, första plattan, andra plattan och uppträdandet på Alternativfestivalen).
Regin stod Gunila Ambjörnsson för, manus skrev hon tillsammans med de tre huvudpersonerna: Jörgen Lantz (Ville, sedermera Björne), Anders Linder (Valle, sedemera Kapten Zoom) och Hans Wigren (Viktor, sedermera Helge i en halv säsong av Rederiet).
Ville och Valle är ambulerande showartister, Viktor är en levande docka. Själva premissen är alltså ganska fantasibejakande. Innehållet är av betydligt gråare art.
Temat för boken - vilket också glider förbi på skivorna - är den stora urbaniseringen i sjuttitalets början, när AMS i samråd med andra statliga/ socialdemokratiska kolosser tvingade folk från glesbygd till förort.
(När Ville kastas i vattnet på en skiva skriker han förstås "Jag flyt´ int´", en parafras på den då aktuella parollen "Vi flytt´ int´".)
Intrigen i korthet: en Mystisk Man vill massproducera Viktor-dockor för att ersätta arbetarna i hans fabrik (been there, done that). Ville, Valle & Viktor flyr därför till Norrland, där de möts av tomma byar och nerlagda busshållplatser. Inget är som Förr. Allt blev värre när Bolaget kom.
De stannar till vid den dystre bonden Sven Strid:
- Ja man klarar sig väl inte på ett sånt här litet jordbruk, kan jag tro, sa Ville världsvant.
- Nog har vi klarat oss, sa Sven Strid, och nog har folk slitit för att odla upp den här trakten. Men det är inte vi som bestämmer. Det är bolaget som äger både gården och skogen här. Vi ska bort nu, för bolaget vill plantera skog här.Så småningom hamnar Ville och Valle utanför Sågverket. Genom ett öppet kontorsfönster ser de den Mystiske Mannen:
Den mystiske mannen log förnöjt. Affärerna artade sig bra. Snart skulle arbetsdagen vara slut, han kunde fara hem och koppla av i bastun. Förr hade han ofta fiskat på kvällarna, han tyckte om att fiska. Nu gick det inte längre. Utsläppen från sågverket hade tyvärr tagit död på fisken. Han måste avstå från sina fisketurer. Ett av de offer som hans yrke krävde. Men han gjorde det gärna. Det lönade sig faktiskt.
Ja, och tro det eller ej - men det slutar faktiskt med lite agitation så att de två-tre läsare som inte redan förstått exakt vad upphovsmännen tycker slutar sväva i tvivelsmål:
(Viktor:) Det måste vara människorna själva som bestämmer, om de vill ha små lantbruk eller stora, om de vill bo på landet eller i stan och hur stora städerna får vara, och hur det ska vara i fabrikerna. Det måste vara människorna själva som bestämmer över maskinerna så att de inte förstör utan är till nytta.
Å ena sidan: det är klart att man har en positiv uppskattande syn på barn när man skriver om så avancerade samhälleliga fenomen som utflyttningspolitik och jordbrukscentralisering och räknar med att glina hajar lingon.
Å andra sidan: det är klart att man har en väldigt skev syn på barn när man tror att de ska vara intresserade.
tisdag 20 november 2007
Proggiga barnböcker del 2: När Robert hade barnvakt.
"När Robert hade barnvakt" är från 1970 och beskriver i korthet hur en förbigången, lillgammal pojke i övre medelklassen blir uppmärksammad och får självförtroende genom att en A-lagare vid namn Kalmar stegar in i hans liv.
På baksidan skriver författaren Margareta Lööf Eriksson (dåförtiden gift med Jan Lööf) om bokens agenda: hon vill att den ska "ge uppslag för samtal med ert barn om förståelse och kontakt mellan olika individer, barn som vuxna".
I boken upprättas egentligen bara förståelse mellan pojken och alkoholisten. Övriga vuxen-barn-relationer ekar av tomhet och ointresse:
Mamma är hemma hela dagarna. Hon städar och lagar mat. Sen talar hon mycket i telefon.
Jag har ett eget rum med många leksaker i. Men jag har inte någon att leka med. Jag har bett mamma att leka med mej, men hon har aldrig tid.
Mamman tycker dessutom att grannpojkarna Kjell och Benny är "för bråkiga" för Robert. Mot slutet straffar pappan sin pojke för att det dyra jakarandabordet använts i lek, genom att inte ge honom den polkagris han köpt i Södertälje ("små pojkar, som ställer till i finrummet medan mamma och pappa är borta, är inte värda några polkagrisar").
Grannfrun, fröken Prytz, är en östermalmsnucka med hattskrålla, pampuscher och grand danois, som använder Roberts påstådda hundkärlek som förevändning för att lämna in sin hund till honom medan hon går ut på stan (underförstått för att köpa delikatesser på Arvid Nordquist och dricka te med en adlig väninna).
Det är alltså en kärlekslös, svartvit värld som skildras. Pappan säjer åt Kalmar att inte stå och hänga i porten. Robert är förbjuden access till lägenhetens stora rum.Som tur är dyker då Kalmar upp. Han är schablonbilden av den snälle lodisen, komplett med nätbrynja, tredagarsstubb, lappad kavaj och en mellanöl (klass IIB) i fickan. Han bor på en "parksoffa" ibland, i en kommunal sandlåda ibland och på polisstationen ibland ("där är det varmt och skönt"). Sina samlade tillhörigheter - en tandborste och ett utgånget körkort - förvarar han i en stubbe.Kalmar sticker inte under stol med att han "knycker" för sin överlevnad:
- Jag har knyckt så mycket i mitt liv att jag borde vara stormrik. Jag har rånat banker, gjort inbrott och slagit folk på käften. Jag tror jag har knyckt för en miljon kronor.
- EN MILJON! sa jag. Då måste du vara en stortjuv.
- Just det. Men idag tänkte jag bara knycka en öl om det finns nån, sa gubben och öppnade kylskåpsdörren.
Det är en ganska behjärtansvärd bok. Roberts, från pappan nedärvda, fördomar om A-lagare kommer på skam. Kalmar förlöser den lilla glasögonormen i de fjolliga röda strumporna, uppmuntrar honom att leka skeppsbrott med pappans skrivbord, får honom att ta kommandot över de stora killarna Kjell och Benny.
Vi känner igen det bortglömda barnet som får oväntad påhälsning från Astrid Lindgren (Bertil besöks av Nils Karlsson-Pyssling, Bo Vilhelm blir hämtad av en ande till Landet i Fjärran, Lillebror invaderas av Karlsson på taket) eller Terry Gilliams Time Bandits, där ett gäng småväxta dundrar in genom ett tidshål i pojken Kevins rum medan hans föräldrar apatiglor på teve.
Kalmar är på sitt sätt också en uppdatering av Paradis-Oskar eller målaren i Rännstensungar (en av Cornelis mer förglömliga insatser för det svenska kulturarvet).
Det som förlänar boken sin omisskännliga doft av välmenande sjuttitalsförnumstighet är främst den ensidiga klassanalysen. Rikt = dåligt. Fattigt = bra. Smutsigt = pålitligt. Telefon = självupptaget. Mellanöl = folkligt. Slips och glasögon = kapitalist.Det är klart att Roberts mamma har pärlcollier och abstrakt konst på väggarna (fast lustigt nog handlar hon på Epa), det är klart att mamman kollar att hennes krukväxter och inte hennes barn mår bra, det är klart att Roberts pappa är upphängd på att jakarandabordet är dyrt.
Och lika självklart är det Kalmar som ser det utsatta barnet och får honom att överskrida gränser och ta kommandot över sin egen lek. Att han antagligen gör livet något snårigare för Robert genom att sno öl av hans pappa, problematiseras aldrig. Inte heller att han utnyttjar en femåring för att hämnas på klassföraktet han utsatts för av Roberts pappa.
Lika självklart är det att boken betraktades som så kulturellt viktig att den faktiskt nyutgavs av det folkrörelse- och TCO-ägda förlaget En bok för alla 1982.
måndag 19 november 2007
Proggiga barnböcker del 1: Lotta och daghemmet.
"Lotta i Hallonby" är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).
"Lotta och daghemmet" är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:
1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).
3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).
4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).
5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: "Morsan är dum", "Ta dig i brasan", "Marx", "Kuk", "Fitta" och "Farsan super" (300 p.p.).
6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det - till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) - visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt "men det kan vi, herr Eklund!")
8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).
9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på "pensionärshem"(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).
10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: "Stoppa överinskrivningen på daghemmen" (1 miljard p.p.).11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad "Aktionsgruppen för fler daghem" (250 000 p.p).
12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor(så många p.p. att det inte är lönt att räkna):Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.
Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.
Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.
Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.
Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis (och göra en ladugård av gamla kartonger), Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.
I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:
Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.
Vaktmästaren har tänderna på tork.
Färgaffären har revor i rappningen.
Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.
Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.
Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mej än kombinationen förort och sjuttital). Men är det nåt de stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?
Weise: "Jag var en dålig älskare".
Jag kan förstå varför män som skriver memoarer framhäver sej själva, fyller sida efter sida med gnistrande recensionsklipp, gottar sej i sina succéer och glömmer att berätta om kvinnorna och barnen som under tiden fått sköta markservicen. Det är ju fråga om narcissister som gjort en karriär för att/ genom att boosta sitt ego, och memoarerna är den logiska grande finale.
Jag kan också förstå memoarförfattare som koketterar, anstränger sej för att göra sej små och obetydliga - Sven-Bertil Taube är en mästare; han kan liksom bara inte förstå varför så många unga kvinnor vill ha honom och varför han är så älskad - och gör allt för att dra fram sina egna sämre sidor. På kuppen framstår dom som ärliga och ödmjuka - och räknar givetvis med att få ligga med ännu fler unga kvinnor.
Jag kan vidare förstå den sortens självupptagenhet som Enn Kokk - kultursosse och Birgitta Dahls make - visar när han på sin blogg verkligen räknar upp ALLA böcker där han är omnämnd (jaså, Enn, så du var med på en sida i När Var Hur på sextitalet? Ser man på!)
Det är samma infantila stolthet över sin egen existens som ett pottränande barn eller den gamle SEB-ekonomen Klas Eklund visade prov på när han skickade tidningsurklipp om sej själv när sonen Sigge var på språkresa (allt enligt Sigge Eklund själv).
Men jag kan inte förstå Arne Weises behov av att berätta vilken dålig älskare han är.
... den här texten har en fortsättning. Läs mer i kioskvältaren "Människor det varit synd om".
Vem låg med vem i Tältprojektet?
Ett av dom Hej domstol!-inslag jag helst minns är den långa, namnstinna spekulationen om vem som egentligen låg med vem i Tältprojektet. Det är mej en djupt känd glädje att ägna minuter av public service-tid åt toksmala resonemang.
Lärde sej en enda av den förmodade publiken av sjuttonåringar vem den gamle saxofonisten Christer Boustedt är, så kan man t.o.m. beteckna inslaget som infotainment.
Upprinnelsen kom utifrån Marianne Lindberg De Geer-dokumentären "Jag tänker på mig själv och vänstern", i vilken hon intervjuade gamla reskamrater från Tältprojektet 77 om den där Magiska Sommaren då ett gäng fria teatergrupper och lösa frifräsare inom vänsterkulturen åkte land och rike runt med en fyra timmars pjäs om den svenska arbetarrörelsens uppgång (=den socialistiska väckelsen på 1880-talet) och fall (=sosserevisionisternas svek mot den sanna socialismen).
Michael Segerström var med och ville gärna - av uppenbara orsaker - minnas "knullandet":
Detta var innan AIDS tid. Alla knullade som kaniner med varandra.
Detta späddes sen på med att filmen om Tältprojektet (Tältet - vem tillhör historien?") släpptes på dvd. Som film betraktad värdelös; man önskar en dokumentation av det storslagna musikteaterprojektet och får istället 1977 års samhällsanalys utifrån innehållet i pjäsen. Istället för storslagna körer, dekorer och masscener (som det ju faktiskt rörde sej om), får man tidstypiska bilder på sparkade jobbare i blåställ och fabriker i motljus, som försöker vara en förlängning av dom resonemang som förs i själva föreställningen.
Men Sven Wollter är så klart med i det nyinspelade extramaterialet. Han ville också gärna dra sej köttsvärdsrastandet till minnes:
Sen var det en massa intriger inom kärleksbranschen och man visste ibland inte vem som sov i vilken husvagn och såna saker. Men vad var att vänta?
Utifrån detta försökte vi sen lägga ett pussel. Vi visste att Anki Rahlskog (a.k.a. Gudrun i Kurt Olsson) och Hasse Mosesson (nyss sparkad från På spåret eftersom han är så förknippad med ICA-Stig) var ihop under Nationalteatern-åren.
Och likaså Med Reventberg (Undis i Ronja Rövardotter) och Hans Wiktorsson (Arne i Kurt Olsson).
Och Sonja Lund – mamma till Regina – dejtade Håkan Wennberg, som sedermera regisserade det mesta Kurt Olsson-relaterat.
I övrigt var fältet fritt för spekulationer. Nog tänds en särskild glimt i Wollters ögon när han pratar om Eva Remaeus? Kan man tänka sej att Totta Näslund gick fram som en jordfräs? Valde han i så fall bland sina egna – göteborgstjejerna i Nationalteatern – eller tog han tillfället i akt att kolla upp vad skånska Musikteatergruppen Oktober eller stockholmska Narren hade att erbjuda?
För säkerhets skull ringde Ola upp Michael Segerström för att dubbelkolla. Denne ville, av skäl vi aldrig får reda på, inte riktigt medverka. Och då gav Ola honom ändå chansen att bara svara med tystnader och harklingar.
Inslaget mynnade i alla fall ut i en sång med text av undertecknad. Valle komponerade, och petade in den vackra moogslingan från föreställningens "Vi äro tusenden" som mellanspel.
Det här är humor för mej. Pyttepyttesmalt, kvasiakademiskt och helt klart integritetskränkande.
Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem kopplade skamgrepp på Björn Granath?
Och för vem gick Totta Näslund ner i spagat?
I varje liten husvagn längs med hela Sveriges land
Låg det några proggare och pillade på varann
I en jättelik härva ifrån Ystad och opp
låg Per Eggers och Johannes Brost med fanan i topp
Michael Segerström såg sej som en kåt kanin på fältet
när han reste upp masten och stagade upp tältet
Ämnet för projektet var arbetarrörelsen
och man arbetade och rörde på sej under förförelsen
Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Med vem delade Christer Boustedt den djuriska fröjden?
Och vem tog på Sven Wollter så han rosslade i höjden?
Det kan vara svårt att hålla reda på var amorös intrig
men vi vet att Kurtan-Gudrun ofta låg med ICA-Stig
och Kurtan-Arne hade Ronja-Undis som sin flamma
och han som skrev Kurtan låg med Regina Lunds mamma
Men i övrigt så kan vi faktiskt bara spekulera
med vem som Fem myror-Eva kopulera
Och vi kan bara gissa vem Uffe Dageby
fick att skrika av vällust och stöna och gny
Vem låg med vem i Tältprojektet?
Vem låg med vem under tältet och täcket?
Vem tog på Marianne Lindberg, alltså senare De Geer?
Och på vem gick vem i Nationalteatern ner?
söndag 18 november 2007
Tre människor är fler än många relationer.
Som vuxen kan man inte låta bli att fundera över hur relationen mellan Magnus, Brasse & Eva egentligen ser ut. Vem ligger egentligen med vem?
Ibland rivaliserar Magnus och Brasse uppenbarligen om Eva på klassiskt 91:an-87:an-Elvira-(eller för att använda en ÄNNU stofilare referens: Jocke, Nicke & Majken)-manér.
Magnus intar då den verserade gentlemannens ridderliga hållning och språkbruk, påminnande om nån övremedelklassfigur med stiff upper lip och trånande rådjursögon i en Hjalmar Söderberg- eller Evelyn Waugh-roman. Naturbarnet Brasse är mer pang på rödbetan. Även om det konkreta målet för svärmeriet inte är av grövre art än pussar, är byxklådan uppenbar innanför manchestern.
Eva är katten som bollar mössen mellan tassarna. Ibland spelar hon ut karlarna mot varann, retas på den förslagna flickans vis, bjuder på en puss här och en där, gör sina egna läppar till målet för en skattjakt. Ibland vill hon ha dom, ibland inte. Ibland vill hon ha Magnus, ibland vill hon ha Brasse. När det är J-dans på Jussis fik dansar hon jazz med Magnus, jitterbugg med Brasse och tar sej sen an båda i en eldig jenka.
Den här relationen kompliceras av att positionerna ibland, utan kommentarer eller förklaringar, förskjuts. Rätt vad det är kallar Brasse in Magnus och Eva på sitt rum för att visa lattjolajban-lådan. Av allt döma bor dom tre nu tillsammans. Visst, på var sitt rum, men dom stora studiomiljöerna redovisar inga dörrar. Tydligen löper dom fritt mellan varandras rum - och sängar.
Uppenbarligen har då det oskyldiga flirtandet övergått i en mognare, modern - på sjuttitalet så omhuldad - storfamilj. Och så långt allt fint; det är tre vuxna människor som har valt ett alternativt leverne, kvinnan verkar jämbördig med männen och bestämmer själv vem hennes pussar ska gå till, trots en del gruff och bråk verkar karlarna vara beredda på att dela lika. Det är i all sin förvirring tolerant och liberalt.
Men så skiftar dom återigen positioner, fortfarande utan nån gränsmarkering. Dom heter fortfarande Magnus, Brasse och Eva, och är fortfarande en rigid paragrafryttare, en illiterat lufs och en tuff brud i sjuttitalsoutfit. Men plötsligt är Eva Mamman, Magnus Pappan - och Brasse Barnet.
Utan att jag hinner hålla för min sons ögon har Magnus och Eva rätt vad det är en vuxenromantisk stund i soffan med Mozart och te, när Brasse stövlar in som det spökrädda barnet som ska hitta sina skridskor på vinden (skridskorna ligger under skidorna). Utan att nån visste hur är dom tydligen en spökhusspegel av en kärnfamilj. Vilket kastar ett slags perverterande återsken på scenen innan, då åtrån mellan Eva och Brasse varit påtaglig.
Och inte blir det enklare av att förhållandet mellan Magnus och Brasse sen tar skepnad av en storebror-lillebrorrelation där Brasse pajar Magnus grejer och läser hans serietidningar (Tarzan - bokstaven är Z).
Eftersom Fem myror-världen i övrigt är kliniskt befriad från andra människor (undantaget Curt, Cajsa och Cissi som bara nämns för att demonstrera C), föreställer man sej tre människor, som hänvisade åt varandra, prövar och förkastar alla traditionella köns- och familjemönster. Eva är oftast den som bestämmer, Magnus klär sej gärna i hatt och förkläde, Brasse gör sej till en primitivare man än han är (hans analfabetism rimmar illa med hans uppenbara verbalitet; med stor sannolikhet intar han rollen som Grottmannen för att locka och snärja Evas uppenbara medelklasskvinna).
Hade serien gjorts idag, hade två tillägg antagligen gjorts. 1) Man hade antagligen tryckt tydligare på den homoerotiska spänningen mellan Magnus och Brasse. 2) Under bokstaven Q hade man haft all anledning att ta upp begreppet "queer".
fredag 16 november 2007
Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.
I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad "I blickpunkten" (lämpligare titlar: "Tre Weise män", "Weise VD" eller "En man som är besatt av hur dålig älskare han är"), berättar han om Lennart Hyland.
Hyland - som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft - kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet "21" från Il Hyland:
Jag skulle efterträda honom som programledare för "21". "En katastrof!" sa han efter första programmet. Vad annars?
Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.
Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:
HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?