Akta er barn annars kommer farbror Ulf och tar er! Äter ni inte upp er gröt så kommer han och berättar om det där kollektivet han hade i början på sjuttitalet! Pass på, var snälla och raska för annars spelar han HELA Connemara med full symfoniorkester!
En målning som för övrigt skulle falla good old Saddam på läppen.
söndag 31 januari 2010
Avdelningen Oavsiktliga Skräckomslag.
fredag 29 januari 2010
Tråkmånsarna anfaller.
Jag har egentligen inte tid att skriva det här, men det är angeläget. Ett samhällshot närmar sej och jag verkar vara den ende som noterat det. De ökar i antal, de gör sina röster hörda, aktar vi oss inte har de snart lamslagit samhället. Jag talar - förstås - om dönickarna.
Det finns människor som bär sin brist på humor som en medalj, som stoltserar med sin totala brist på distans till sej själva, som rentav vill ha den upphöjd till allmän lag. Jag tror att de är farliga. Människor med humor startar inga krig.
I P3-programmet som betalar mitt smör och mina tidningsprenumerationer, Tankesmedjan, sa min kollega Jonatan Unge i måndags apropå Dawit Isaak att "något måste han ju ha gjort, det är väl knappast så att den eritreanska staten håller honom inspärrad för sitt höga nöjes skull, de är väl inga sadister" (Expressen lyckades nästan göra det till ett case genom att insinuera nåt så tarvligt som att Unge är "debattör").
Han begagnade ett inte så rackarns modernt verktyg som kallas "ironi". Det fanns dessutom - vilket Expressen glömmer att påpeka - ett sammanhang kring det hela (det hade för övrigt varit världens konstigaste prata om den bara bestod av den meningen).
Efter programmet fick redaktionen - och SR:s ledning - ett mejl från ett gammalt nyhetsankare i Aktuellt. Han inledde med att skriva "jag förstår att det är ironi/satir". Därefter kom en lång förutsägbar drapa om hur dessa två meningar i ett stort sammanhang eventuellt påverkar Dawit Isaaks barn.
En fråga dyker då upp i ens huvud:
Om nu det gamla Aktuellt-nyhetsankaret förstod att det var ironi/satir - varför slutade han inte skriva mejlet efter den meningen? Varför slog han inte av sin dator och gick hem och fluffade till håret?
Vad vi har att göra med här är Den Bekymrade Tråkmånsen, dönicken som tar illa vid sej för någon annans skull (att Dawit Isaak-fallet är ett journalistiskt prestigefall där det gamla Aktuellt-nyhetsankaret så klart ställt hela sin heder på spel, skulle han ju inte erkänna), torrbollen som tycker att nu har det gått för långt med all sån där satir och häckel.
Men också Den Arrogante Tråkmånsen, som anser sina synpunkter på ett P3-program (som han lite otippat lyssnar på) är så viktiga att han cc:ar dem till koncernledningen.
Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret är dock inte ensamt. Också på DN Kultur hör man gnisslet från tyckarnas torra skinn. Både Johan Croneman och Helena Lindblad har uttalat sin besvikelse över att Guldbagge-galan innehöll nånting kul.
Lindblad satt i P1 och efterlyste mindre trams och filmer på "roliga-timmen-nivå" (ett uttryck som väl måste betraktas som en klyscha?) och mer värdighet. Hon jämförde med Oscars-galan, som jag förutsätter att hon aldrig har sett (visst brukar den ledas av komiker? Och vad är det nu komiker gör?).
Croneman ägnar en krönika åt Johan Glans, som tydligen trampade Croneman på tårna genom att kommentera Nils-Petter Sundgrens hyfsat tilltagna ålder. Det borde han inte ha gjort eftersom Sundgren är respekterad (slutsats: det är de som inte är respekterade man ska skoja om, typ tjackluder och psykfall). Croneman kallar Glans för "Johan Flams", vilket jag gissar fick passera eftersom det inte var så kul.
Jag såg glimtar av Guldbaggegalan. Jag skrattade gott åt Tre vänners parodifilmer - scenen när Janne "Loffe" Carlsson säljer sin kropp till Magnus Härenstam och sen skamduschar var sublim - och akutzappade när Lena Endre och Börje Ahlstedt kom in och pratade långsamt och högtidligt. (Jag zappade för övrigt ännu mer när "Glans" kom ut som kvinna ur ett genusskåp och pratade i evigheter utan att leverera några poänger.)
Helena Lindblads gamla skola lär för övrigt ha haft betydande resurser om de kunde erbjuda roliga timmar med både Loffe och Härenstam.
Hursomhelst: jag gillar när det är kul och ogillar när det är tråkigt. Det får stå för mej. Mitt påvra liv är väl inte så späckat med glädje som Cronemans, varför jag gärna ser roliga saker på teve istället för våldtagna barn. Jag skrattar hellre än gråter, jag skrattar också gärna när jag gråter, jag vägrar att gå med på att humor nånsin skulle vara i vägen för nånting Viktigare, nånting Angelägnare, nåt mer Cronemanskt.
Ärligt talat - det är fan inte mer tillgjord värdighet och större respekt för gamla män den här världen behöver mest av.
(Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret kan för övrigt läsa vidare här.)
torsdag 28 januari 2010
Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!
Ingemar Olsson är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.
Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:
Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten
Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten
Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio - tjugo likadana
som Veckoposten
Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sej. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala "finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare", men fortfarande ett mästerverk.
onsdag 27 januari 2010
Pang, sa Timander.
En kvinna jag aldrig träffat hörde av sej via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.
Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sej uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och bland annat luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: "Åhå! Brev från John Holmes!"
Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov - som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt - blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscars och Solvallajippon.
Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln "Strunt i kläderna". Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa - kapitlet "Nakenfotot" handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mej) igen), men nåt nakenfoto nämns inte - och helt dränerad på liv och gestaltning.
Men det liv Timander levt vid 52 års ålder - och fortsatte leva i fyrti år till! - är i sej fascinerande. Tandläkare på dan, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally - wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och homo - Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.
Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som rejektats, teaterlärare som sagt "Men ni läspar ju!" och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:
"Den gröna katten" kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!
I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentligt service när hon låg sjuk på ett hotell i New York, och hon upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge "ytlig vänskap". Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne - "jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN - och känner sej aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.
Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma - men massmedialt inte så uppmärksammade - framgångar i Ludvika-revyn 1947.
Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog "10 års kamp":
Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett "premiärlejon", så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.
Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.
Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut "spralliga kläder" för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.
Inte för att det var särskilt synd om henne - hon fick trots allt betydligt mer än de flesta - men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.
Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om "en test" som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.
Nog för att hon var knäpp - på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat - men det är gubevars inte förbjudet.
måndag 25 januari 2010
Tillägg gällande tillägg om Himmelstrand
Ja, ni får ursäkta men just nu snurrar min egenkompilerade "Best of Peter Himmelstrand" på högvarv i kåken, inte alltid till min fiancés förtjusning. Min äldste son varvar däremot Outkasts "Hey ya" med Himmelstrands "Det sa prästen ingenting om", som är en typisk himmelstrandare: en naken, oförfalskad inblick i Himmelstrands eget äktenskap med Kerstin Aulén, kryddad med hintar om Himmelstrands ohälsosamma leverne (här är det ketchup och nattmackor, andra gånger skriver han om socker i kaffet, toddy och cigaretter).
Låten måste känts kittlande i det att Himmelstrand och Aulén verkligen adresserar varann, vilket ger intrycket att det här faktiskt är de små frågor som paret brottades med i verkligheten:
- Hördu Peter
alltid skriver du på låtar så man stör dej
- Hördu Kerstin
du går jämt omkring och sjunger så du inte hör mej
- Du har dille
på att spela dina trista gamla platter
- Den här kåken
är snart full av dina älskade små katter
Det sa prästen ingenting om den där gången
Hade han det hade jag nog sagt nej
men det var för all del rätt bra ingen sa nåt
Jag är väl galen men jag älskar dej
- Jag får spader
av att vakna varje morgon när du visslar
- Jag bli tokig
när du snarkar högt och dina tänder gnisslar
- Varje frukost
tar du tidningen och mina överfraller
- Jag får springa
kåken runt och plocka skräp och slänga braller
- Mitt i natten
ska du upp och ha en öl och 5-6 macker
- Hela kåken
dräller av sånt där som du tror gör dej vacker
- Jag blir galen
när du häller ketchup på allting du äter
- Jag får nojan
när du aldrig minns vad några mänsker heter
Låten låg på Svensktoppen 1969.
fredag 22 januari 2010
Tillägg gällande Himmelstrand.
Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan "En illbattings trudelutter", där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken. Och man kan nog säja att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är "krass". Och att ett annat är "vardaglig". Och ett tredje "konstig".
"Det är bara min kropp du vill åt":
Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ
Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!
Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa
Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng
"Ljudet när du snarkar":
Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund
Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm
Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna
Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va
Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå
Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt
Här ryms bara en av oss - det är jag
Det är dags för en av oss att dra - det är du
Två som aldrig kan bli en - det är vi
Vakna nakna tjej - vår stund är förbi
Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra
Som Lennart Persson en gång skrev i en recension: "Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund". Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.
torsdag 21 januari 2010
Gläns över Himmelstrand.
Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som "tragiskt", men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.
Han skrev - jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till - merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.
Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både "Tjejernas fula visor", ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes "Bordellmammans visor"-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt "Folklår". Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som "Kuken blåser tuba", "Å musen å ja" och "Snoppen e toppen".
Några år tidigare sammanställde han - tillsammans med Ingela "Pling" Forsman och sin fru Kerstin Aulén - insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga "Nu ska vi sjunga"-bok.'
Som sagt: en renässansmänniska.
Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager - "dang-dang" (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), "om jag hostar till nån gång så gör hon toddy", "spela squash", "överfrallor", "mister Medelsvensson" - är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som "Gå och göm dej, Åke Tråk" eller "Det sa prästen ingenting om" är typiska.
Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit "Lita inte på tjejer" (med fortsättningen "Det är farliga grejer") är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis "Jasså du man ska bli farsa" (med raderna "Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart - visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall"). Och så "Pang sock swish":
Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy
Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av "Little green apples":
Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst
Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad den klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”
Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln "Det börjar verka kärlek, banne mej" också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.
ch de välbekanta "En man i byrån" (som inte handlar om en massagestav) och "Håll dej till höger, Svensson" (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna "Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig", "Aja baja Annamaja" och "Det är bara min kropp du vill åt".
Och - inte helt oväntat - "Blaj bla bla blaj" och "Jag är knäpp".
fredag 15 januari 2010
Om begreppen "angeläget" och "mycket gamla ynglingar".
Jag brukar säja om mej själv att jag har en fyrtitalists referenser men en sjuttitalists perspektiv, vilket gör att jag faller mellan alla stolar. Jag vet väldigt mycket om Lennart Hyland men tycker han var en idiot, vilket gör att jag stöter mej med gamla människor och pratar grekiska för unga.
Tvärtom är tydligen ett mer lyckosamt koncept. Sydsvenskan-skribenten Andreas Ekström (jämngammal med mej) skriver ungefär hälften av tidningens kulturartiklar. Han känner till moderna kulturyttringar som Simpsons, som han så sent som idag tycker saknar "riktigt hjärta", och Hammarsson & Wiking, som han i en krönika tyckte skulle visa hur bra gymnasiebetyg de faktiskt har istället för att hålla på och larva sej.
En gammal man med en nimbus av ung och lovande omkring sej.
Jag ska villigt erkänna att jag är en smula sur på Ekström. Han gav min bok "Människor det varit synd om" exakt den sortens oförstående kritik jag anat att min föräldrageneration skulle ge den. Han resonerade till exempel kring huruvida jag "slår uppåt" eller ej; han kom fram till att jag nog inte alltid gör det. Även Jonas Hallberg (född 1944) och Kim Anderzon (född 1943) har pratat om hur himla viktigt det är att slå uppåt.
Den som resonerar i termer av att man inte ska slå neråt säjer också att det finns en hierarki. Den som säjer att man automatiskt slår neråt när man retas med Lena Philipsson eller Carola-fans säjer också att Lena Philipsson och Carola-fans står på botten. Jag har aldrig sagt det. Jag erkänner alla människors lika rätt att få bli retade.
Andreas Ekström är en av Sydsvenskan kulturs stjärnreportrar. Det kan han gott få vara. Han är en utmärkt skribent med brett intresseområde, även om han nu är född med ett kvastskaft i röven.Men jag funderar ändå över kultursidors vana att låta utomstående kulturskribenter recensera sidornas egna skribenters bokalster. Idag - samma dag som Ekström själv har två artiklar på sidorna - recenseras hans nya intervjubok av Expressens Johan Hilton. Johan Hilton ger boken två tummar upp.
Blir detta ändå inte lite kladdigt även om kultursidorna har försäkrat sej om absolut trovärdighet genom att be en granne att recensera istället för att ta det inom La Famiglia? Fortfarande är väl Ekström skribent på just de sidorna? Fortfarande har det väl getts ut tretti böcker den här veckan som Sydsvenskan har valt bort att skriva om till förmån för sin egen stjärnreporters?
Är Ekströms best of-samling - för övrigt med reprintade Sydsvenskan-rep - en av dagens största kulturhändelser, så stor att den inte går att välja bort? Eller är det bara jag som är avundsjuk? Men i så fall - på vad?
torsdag 14 januari 2010
Tyranntavla.
Det här är en skitfräck bild. Fabio brottas med en lindorm, övervakad av ett Slitz-utvik och Freddie Wadlings son med vårtsvinet Pumba.
Den här megafräna bilden hade kunnat vara tryckt på sammet och hänga i pojkrummet hos en målbrottslig clearasilknarkande åttitalstonåring eller vara illustration i B. Wahlströms billighetsupplaga av Iliaden (givetvis omdöpt till "Trojanernas blodiga hämnd"). Hade det inte varit för det våldsamma motivet hade den kunnat vara en bild i Vakttornet. Hade den föreställt människor som lever med lejon och lamm i en paradisvision så hade den garanterat varit en bild i Vakttornet.
Det är den nu inte. Det var en av de überballa superhäftiga dödscoola tavlor Saddam Hussein hade i sitt palats i Bagdad. Där satt han troligen om kvällarna i sin skönaste gungstol och lät tankarna vandra fritt mellan "hitta olja" och "gasa kurder", samtidigt som han meditativt försjönk i tavelmotivet.
Min gissning är att han själv höll på ormen.
söndag 10 januari 2010
Rikets sal.
Imorron måndag öppnar den: Rikets sal - det roligaste du sett på nätet sen ... tja, 1000 apor? Ett gäng lastgamla humorarbetare i tredje rikets största stad har slagit sina sjuka hjärnor ihop och i den smällen föddes en sajt späckfylld med skämt och gags och - förutsätter jag - perfida påhopp på perifera publika personer.
När jag säjer "späckfylld" så menar jag teoretiskt späckfylld. I nuläget är den ju rentav späcktunn. Ta det bara lugnt, sitt ner, håll i hatten och hästarna - den kommer att bli späckfylldare och späckfylldare vad det lider.
Själv kommer jag varje vecka att medverka under rubriken "Gubbhyllan". Första avsnittet handlar (naturligtvis) om Snoddas. I fortsättningen kommer vi att ställa in siktet på Gösta Bernhard, Jarl Borssén och Ingmar Bergman.
torsdag 7 januari 2010
Om begreppen "viktigt" och "på tiden".
Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.
Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.
Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.
På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).
Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".
Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.
Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?
"Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.
Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.
Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.
Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.
Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.
Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".
Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.
Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.
(Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)
Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.
söndag 3 januari 2010
Nu är det sista gången.
Masochisten i mej har nu närmat mej Stjärnorna på slottet. 25 minuter fick bli årets dos och det var ungefär så jobbigt som jag föreställt mej. En man utan självdistans satte ner foten och vände sej direkt till sina belackare: Linda Skugge kan visst inte skriva en grammatiskt korrekt mening och hade GW Persson fått höra vad Ranelid har att säja om hans utseende så hade han "hängt sej i förrgår".
Så väl uttrycker sej bara en aforistikens och ordens mästare.
Som sagt: jag slutade skoja om honom både 2005 och 2006. Jag är egentligen färdig. Men ett klipp från de bisarra Debatt-sändningen 2003 - där han bl.a. pratade "om det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera" - påminde om en gammal synd. I klippet är Ranelid upprörd över att P3 (det var så klart inte kanalen kollektivt, men skitsamma) publicerat en visa (det var en dikt, visor har melodier, men skitsamma) om hur Ranelids fader rakar hans armar och hans broders armar (ingen broder nämns, men skitsamma).
Det var hursomhelst jag som skrev den där "visan". Här är den in exstenso för framtida Ranelid-forskare:
SÅ BLEV JAG MAN
av och om österlensförfattaren Björn Ranelid
(enligt Linda Skugge iförd solbränna, rakade armar, LINNE och läppglans)
När jag var tio tog far mej ut bland djuren
För att lära mej att leva och bli ett med naturen
När solen kom fram och det blev varmare väder
Så sa han: ”Björn, stryk nu av alla kläder!”
Och jag stod där helt naken och grät så det skvala´
Men far bara skratta´ och började tala:
”Ta av dej dina kläder inför solen varje dag!
Så blir du lika läcker och gyllenbrun som jag!
När sommarn är här – skippa bomull och tweed!
Så blir du en äkta Ranelid!”
På den dagen i livet då jag fyllde tolv
band far min fast mej vid ett golv
Och han rakade mina armar omsorgsfullt med kniv
Jag skrek på hjälp och sprattla´ och böna´ för mitt liv
Men far min bara skratta´ och sa: ”Det går fort!
För detta har vi karlar i familjen alltid gjort!
Så har pojkar blivit män i evinnerlig tid!
Nu, min son, är du en äkta Ranelid!
När jag var femton var det dags för skolans bal
och mor min höll ett förmaningstal:
”Björn - både till vardag, till helg och till fest –
strunta i clubblazer, fluga och väst!
Vill du, min son, vara hipp, rätt och inne
– klä dej enkelt och praktiskt i ett luftigt linne
och tycker du dina läppar ser alldagliga ut
så tveka aldrig, Björn, att glänsa in din trut!
Vill du gå hem hos damerna när det bjuds till dans
så bär linne och smörj dina läppar med glans
För linne och läppglans ger inre frid
Så tänker en äkta Ranelid!
När jag fyllde arton så kallade far på mej
Och sa ”Käre son – låt dom aldrig häckla dej!
När du glider omkring på författarkalas
i rakade armar och ser ut som en knas
Så tveka aldrig, sonen min, att rycka ut i strid!
Så tänker och så handlar en äkta Ranelid!
(Från Ranelids kommande diktsamling Äppledoft och vaniljdoft)
I Debatt-sändningen hävdade Ranelid för övrigt att det var "ett brott mot den upprättsliga lagen" att hävda att han själv skrivit detta. Det är det så klart inte. Det finns nåt som heter parodi. Det finns nåt som heter humor.
Och nej, efter att ha läst den här texten sex år senare kan också jag konstatera att humor inte alltid behöver vara så fasligt rolig.