Den här bilden kommer från en barnbok utgiven 1975:Den föreställer en kille som bärs ut av snuten sen han heroiskt ockuperat fabriken där han är anställd. Han är cool och avslappnad, röker cigarett och ligger med huvudpersonens mamma. Mamman är f.ö. också med på ockupationen. Liksom huvudpersonen, nioåriga Karin.
Den här bilden kommer från samma bok:Den föreställer hur pappan till bokens andra huvudperson, nioåriga Arne, får skäll av sin gamle kompis för att han kallar sej "tjänsteman" och inte "arbetare":
Så är det med de flesta av er manschettproletärer. Det är inte fint nog att vara arbetare. Vet du överhuvudtaget vad det är att vara arbetare? Om du tror att det har något med smutsiga händer att göra så tar du fel.
Mannen röker som synes cigarett. Till det dricker han Carlsberg. Arnes pappa dricker Tuborg. Det säjs uttryckligen i texten.
Den här bilden kommer också från samma bok:Den visar hur Arnes pappa berättar för Arnes mamma om hur hans arbetskompis Sören tagit livet av sej sen han blivit arbetslös.
Sa jag att boken är från 1975? Att den från början är dansk behöver jag väl inte påpeka.
Som så vanligt när man djupdyker i de spindelvävstäckta hörnen av kulturhistorien blir man extra glad när man stöter på nåt bekant namn. Jag skrek till av sprallighet när jag läste att boken är översatt av Marianne Ahrne.
måndag 31 augusti 2009
Proggiga barnböcker del 35: Utan jobb.
fredag 28 augusti 2009
Parklarvaren - ett stycke nutidshistoria.
1958 började Olle Björklund som tevehallåa på Sveriges Radio (ett påstående som inte är så motsägelsefullt som det låter). Han var skådespelare i botten, men blev snart etablerad som telegramuppläsaren framför andra - för svenska folket känt som Mr Aktuellt.
Enligt Myggans Nöjeslexikon ingav hans ansikte förtroende:
Dessutom hade han en tunn mustasch som mycket vältaligt kunde illustrera både världshändelser och bagateller.
Det var så klart för en publik som inte hade något som helst förhållande till John Waters.
Med tidens brist på mått och sans blev Olle Björklund alltså en Idol. Han översvämmades av beundrarpost och sen han i en tidningsintervju berättat att han bara ägde en slips översvämmades han av inskickade slipsar. Som en tacksamhetsgest bytte han sen slips mellan varje inslag i en sändning av TV-Aktuellt.
Maj Britt Baehrendtz - gift med dåvarande programdirektören Nils Erik - berättar i boken "Tio år med TV":
Gamla damer gick fram och kysste TV-rutan när han läste telegram i Aktuellt. Man sände honom sockerkakor, broderade kuddar, kärleksbrev och dikter.
Som sagt: karln läste alltså telegram. Han refererade kungabröllop och andra naturkatastrofer.
Snart började anbuden hagla över Björklund. Folkparkerna hade haft stora succéer med saker som inte borde ha blivit succéer. 1951 kom t.ex. 31 000 människor till Liseberg för att se Gustaf "Stålfarfar" Håkansson, känd för att kunna cykla och ha långt skägg, cykla ett varv runt scenen och sjunga en religiös stump.
Under såna premisser borde väl också Björklund kunna visas upp? En telegramuppläsare med förtroendeingivande mustasch måste man väl kunna krama reda pengar ur?
Sagt och gjort. Björklund satte ihop ett program som bl.a. innefattade att han bar gul peruk och spelade munspel. 1961 gav han sej iväg på ett triumftåg genom detta märkliga land som lite senare skulle vallfärda till parkerna för att se Michael Landon - Little Joe Cartwright - låtsasskjuta med en låtsaspicka.
Det här var dock på tiden då SR - sedermera avknoppat i SVT - var ett seriöst företag. TV-ledningen ville göra en markering och petade Björklund från lönelistan. Programdirektör Nils Erik Baehrendtz råkade i en intervju med Expressen säja att tevedirektionen ogillade att "Björklund larvade sig i parkerna".
Det borde han nu inte ha gjort. Själv blev han nämligen paria. Hans fru Maj Britt berättar:
Man skrev brev och insändare. Ringde till klagomuren och hem till oss. Gick fram till oss på gatan och talade om Olle Björklund. Telefonen klingade dygnet runt. Brev kom. Rena hotelsebrev. Långa böner framfördes både muntligen och per brev. Kvinnor grät i vår telefon, skickade brev fläckade med tårar - de påpekade förstås att det var från tårar fläckarna kom. Listor och skrivelser undertecknade av hela syföreningar sändes till radion. [---]
Ja, en äldre dam som enligt vad hon själv framhöll "dyrkade Olle" framhöll att Olle Björklund var "förmer än en vanlig människa". Det borde gälla andra lagar och förordningar för honom.
Låt oss alltså än en gång stanna upp och erinra oss vad det hela gällde: en telegramuppläsare i TV-Aktuellt som fick sparken för att han tog på sej gul peruk i folkparkerna.
Det är en historia utan vinnare: Olle Björklund dansade en folkparkssommar, ackompanjerad av sitt eget munspel. SR:s styrelse vek sej inte en tum - ty det här var på den tiden då SR var en pompös och självtillräcklig koncern - för folkets propåer. Några år senare kom Olle Björklund tillbaka till SR, men jobbade mest administrativt med Radiohjälpen. Enligt Maj Britt Baehrendtz - obrottsligt lojal mot alla sin makes beslut och utsagor - hävdar att det var ett jobb som passade Björklund särskilt väl.
2009 står man mest och kliar sej i den begynnande flinten. Fanns det inga riktiga problem 1961? Och varför i hela fridens namn ville nån hosta upp konkreta pengar för att se en nyhetsuppläsare spela trynorgel?
torsdag 27 augusti 2009
Nu börjar vi snacka!
I två års tid har jag hållit på och skrivit det ena triviala och gubbfixerade inlägget efter det andra. Det har gett mej tvåhundra spänn, inbjudan till Bergmanfestivalen, (eventuellt) ett mejl från Marianne Ahrne och sura blickar från familjen. Nu ser jag äntligen meningen, målet, poängen med detta Sisyfos-arbete.
Idag låg det ett recensionsex i brevlådan (mer korrekt låg det en postavi i brevlådan, vilket mest gör mej trött eftersom jag och min lokale tobakist alltid har samma diskussion om varför det står Kalle på paketet och Karl på körkortet, varför jag egentligen har styrt om alla beställningar till en annan tobakist en halv kilometer bort)! Någon har skrivit en bok! Och någon annan har tänkt att den vill jag säkert läsa! Och denne någon har rätt!
Klas Gustafson har tidigare skrivit om Beppe, Cornelis och Tage Danielsson. Och även om jag tyvärr bara kan känna hat för att han snuvat mej på min livsuppgift, så är han en utmärkt biograf: saklig utan att vara knastertorr, initierad utan att vara skrytsam, fascinerad utan att vara underdånig.
Nu har han skrivit om Monica Z så nu finns väl egentligen inget kvar att säja.
Men det fina i kråksången är alltså att jag slapp betala för en bok som jag annars hade köpt för 213 spänn från Adlibris. Och ja, ni förläggare som läser detta, ta det som en pik! Skicka vilken jävla bok ni vill till mej, helst om gubbar förstås, men jag läser det mesta som har bokstäver. Jag skriver i princip vad ni vill om ni bara skickar.
Och det gäller för övrigt inte bara förlag: har ni privatpersoner nån gammal Kar de Mumma-bok skräpande i hyllorna - skicka den till mej! Det kan vara nån av de åtti jag inte har! Eller nån annan bok! Vilken som helst! Hade ni ändå tänkt göra bokbål - sänd den till mej istället och bespara er de taskiga associationerna! Bara skicka! Det finns nån tom kvadratmeter i lägenheten och jag tror säkert att min son är redo att slänga lite leksaker för min skull. Ös på bara! Skicka böcker!
(Men stämpla helst inte "recensionsex" på dem. Då får man inte lika mycket för dem på antikvariat.)
onsdag 26 augusti 2009
Proggiga barnböcker del 34: Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet.
När jag var liten var det vanligt med fotoböcker. På svartvita bilder fick man följa nåt barn som man ytligt sett kunde relatera till - oftast hade de också hår och armar och ben - när han eller hon storögt besökte en tandborstfabrik eller blev klämd på pungen av en läkare. Ibland var det ett blint eller utvecklingsstört barn.
Det var böcker med pedagogiska ambitioner. Vi skulle få veta hur tandborstar blev till eller hur det var att inte se. Och har man nåt så Viktigt att lära ut behöver man naturligtvis inte sänka sej till underhållningens eller spänningens låga nivåer.
Ofta fanns ett slags folkhemskramande agenda: titta hur perfekt sjukvården fungerar! Titta vilken valuta du får för dina föräldrars skattepengar!
Boken "Med Charlotta och farbror Knut på ålderdomshemmet" (1975) visar fram två saker:
1) hur mysig och människovänlig den svenska åldringsvården är,
2) hur självklart en femårig flicka umgås med en gammal farbror som inte är en släkting utan att nån tycker att det är suspekt.
Allting är trevligt och roligt på ålderdomshemmet. En femåring skräms inte av den kliniska lukten av död utan jublar när hon får stanna där hela dan:
Den osaltade och söndermosade maten "mumsar" man och "smaskar" man i sej:
Och gymnastiken är så rolig och skojig och festlig:
Och detta är väl inget att tycka nåt om. Måhända att verklighetsförankringen är noll, men Charlottas oförställda glädje över att hänga med sjukt gamla människor kan väl ses som ett föredöme. Och kanske var det trevligare på ålderdomshem just på sjuttitalet (böckerna om Lotta i Hallonby påstår motsatsen), även om det ibland antyds en viss tristess:
Intressantast 2009 är egentligen att ingen ifrågasätter Knuts agenda. Varför vill han hänga med en femåring? Vad har han för lömska baktankar?
Såna frågor hade folk absolut ställt sej idag. 2009 har jag svårt att se att man hade publicerat bilder där en gammal man och en liten flicka helt chosefritt sover bredvid varann:
Författarna hade nog varit avsevärt mer vaksamma på allt som kan associera till fula gubbar:
Jag är ärligt talat inte säker på om man hade använt ett ord som låter så likt ett annat, mycket fult:
Den här bilden och bildtexten är jag helt övertygad om att man hade haft betänkligheter inför:
Men det där är relativt hypotetiskt. Idag skulle nog ingen bemöda sej att försöka sälja in den här bokidén - en flicka hänger med en gammal gubbe en hel dag! allt på hemmet beskrivs som mysigt! allt är i svartvitt! - till ett förlag.
tisdag 25 augusti 2009
En man med ett skägg vänder på gamla stenar ...
... och hittar en, om inte så spektakulär, så i alla fall obskyr bit information. Visste ni att Sara Kadefors läste Kamratposten 1977? Och att hon var intresserad av frimärken? Det kunde man väl inte ana när hon ledde teveprogrammet "Mejeriet" i slutet av åttitalet och var så bisarrt cool i höfthöga lackstövlar att fjortonåringen i mej fortfarande sitter och flåsar tungt.
För den som vill pennfajtas med henne finns även adressuppgifter. Jag kan dock inte gå i god för att eftersändningen fortfarande fungerar.
måndag 24 augusti 2009
Bamse och reformerna.
Bamse har från unghögerhåll ofta beskyllts för att vara kommunist. Enn Kokk hävdar på sin blogg att han var såsse.
Man ska visserligen ta den utsagan med en nypa salt; med all respekt för den kultursprängde Kokk ser han gärna alla sina meningsfränder som såssar - partibok eller ej. Visserligen ansökte Rune Andréasson om just partibok efter den borgerliga valsegern 1976, men det låter samtidigt som en handling mot den nya regeringen snarare än för den gamla.
Ytterligare ett indicium på Bamses - eller Runes - socialdemokratiska tillhörighet är att Andréasson designade en björn för den (S)-märkta tidskriften Aktuellt i Politiken (redigerad av Enn Kokk). Kokk hade bett att få använda Bamse, men där hade Andréasson betänkligheter. Istället fick tidningen en helt egen björn, döpt till Essbjörn av en (lillgammal) sjuårig läsare. På magen bar han en s-formad pil.
Essbjörn dök sen tydligen upp i AiP, försedd med pratbubblor och banderoller som efter vad jag förstår formulerades av AiP-redaktionen. De exempel som nämns på Kokks blogg - "Maskrosor tycker jag inte om. Tacka vet jag röda rosor!” - utmärks kanske inte av sin finurlighet. Att Andréasson uppenbarligen inte protesterade tyder förstås på att han sympatiserade; där har Kokk onekligen täckning för sitt påstående.
I december 1983 beslöt - den såssedominerade - riksdagen att överge 1%-målet för biståndet till u-länderna. Att en procent av BNP skulle gå till tredje världen var en gammal folkhemsk princip, länge omfattad av de flesta riksdagspartier (inte minst folkpartiet) och en stor del av befolkningen, kommenterad i Hylands ABC-bok:
U-landshjälp är att försaka
då och då en pepparkaka
När såssarna alltså tullade på vad man kunde uppfatta som en helig idé, slet Andréasson såssetröjan av Essbjörn och ersatte den med texten "Jag skäms". I tidningen Arbetet förklarade Andréasson varför:
Vårt u-landsbistånd är inte en avbetalning av en skuld, därtill är denna för stor. Det är inte ens betalning av ränta på skulden, så små räntesatser finns inte. 1%-biståndet var vår livboj för att inte drunkna i skam. Den 15 december 1983 skall många av oss minnas som Skammens Dag då solidariteten devalverades.
Man kan diskutera vart pengarna gick. Enligt Per Ahlmark et consortes gick de rakt ner i Castros uniformsfickor. Man kan diskutera om SIDA använde sina pengar rätt; den svenska byråkratin har aldrig varit särskilt kostnadseffektiv. Men Andréasson hade lik förbannat en poäng. Och jag tycker det är rätt cool att det är en simpel björntecknare som gör den.
fredag 21 augusti 2009
Göteborgsfrågequiz!
2005 uppträdde Hej domstol!-gänget, varav jag var typ en fjärdedel, på P3:s humorfestival i min favoritstad Göteborg. För att demonstrera vår kärlek till Sveriges framstjärt satte vi ihop en special-frågequiz (det ska heta så! Kan det heta "cd-skiva" kan det heta "fråge-quiz!").
Här kommer frågorna för er som glömt denna fyra år gamla engångsgrej:
Fråga 1: Göteborg är arbetarnas stad. Varför är göteborgarna rädda för sitt kommunalråd Göran Johansson?
1) han har stor pondus
x) han har ordets makt
2) han ser ut som en våffla
Fråga 2: Göteborg är gothens stad. Varför är Henrik Berggren alltid så mörk runt ögonen?
1) han har sovit jättedåligt hela natten
x) han har jättemycket kajal
2) de andra grabbarna i Broder Daniel har skojat med honom och låtit honom titta i en kikare med sotade kanter
Fråga 3: Göteborg är modets stad. Vilken sorts byxor är populärast bland Göteborgs ungdomar?
1) äppelknyckarbyxor
x) puffbyxor
2) cowboybyxor – s.k. jeans
Fråga 4: Göteborg är sportens stad. Vilka av följande ord är smeknamn på olika fotbollslag från Göteborg?
1) Änglarna, Makrillarna, Blåvitt
x) Brommapojkarna, Guif, Kroppskultur
2) Neutronreaktionerna, Cancermetastaserna, Riksdagens högtidliga öppnande
Fråga 5: Göteborg är evenemangens stad. Vad är Oldsbeach?
1) en lagerlokal på vägen mot Mölndal med några kubikmeter grus och några värmelampor
x) Sveriges Miami
2) en något krystad ordvits
Fråga 6: Göteborg är humorns stad. Vilket är Hagge Geigerts födelsenamn?
1) Hagge Haggspett
x) Hagbard barbaren
2) Harry Johansson
Fråga 7: Göteborg är popens stad. Vilken av följande poplåtar från Göteborg klättrade högst på listorna?
1) "Sången om Stalin" med Knutna Nävar
x) "Knö dej in" med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt
2) "Jag vill ha en synth, farsan" med Knut Agnred
Svaren för den som missade några lektioner i skolan:
Fråga 1: svar 2. Det kan tyckas tarvligt att påstå, men faktum kvarstår. Och det är fan inte mitt fel att han ser ut som en våffla.
Fråga 2: svar X. Extrasvaret "hans pappa låg med en panda" diskvalificerades.
Fråga 3: svar 2. Jeans a.k.a. cowboybyxor, företrädesvis blå arbetsbyxor i denimtyg är mycket populära i Göteborg. T.ex. vid Vasaplatsen eller på Hisingen.
Fråga 4: svar 1. Brommapojkarna, Guif och Kroppskultur är helt seriösa namn på existerande svenska idrottsföreningar. Neutronreaktionerna, Cancermetastaserna och Riksdagens högtidliga öppnande var de namnförslag jag själv la fram när jag var med och bildade ett korplag. (Mycket kort karriär ska tilläggas.)
Fråga 5: alla tre! Oldsbeach är, som alla göteborgare vet, ett av Ingvar Oldsbergs sju underverk. På vägen till Mölndal ligger alltså en gammal lagerlokal där Oldsberg nästan på pricken lyckats skapa ett svenskt Miami. Förutom alligatorerna då. Och de rika pensionärerna. Och havet. Och solen. Den riktiga solen alltså. Och framför allt Don Johnson.
Fråga 6: svar 2. Joakim Geigerts födelsenamn är f.ö. Joakim Geigert.
Fråga 7: svar 2. Ty så fantastisk är världen att Knut Agnred i punkfrilla kan knassjunga sej in på Svensktoppen. Knutna Nävar testades aldrig. Sten-Åke och Sonya föll på att man dåförtiden inte kom in på Svensktoppen om man sjöng på annat språk än svenska.
torsdag 20 augusti 2009
Kamrat-(och mötesdeltagar-)posten anno 1977.
Kamratposten grundades av nån folkskoletant på 1800-talet. Den har genomgått x antal inkarnationer sen dess, men målgruppen har länge varit låg- och mellanstadiekidsen. Idag är Ola Lindholm chefredaktör och jag gissar att den handlar om självförtroende, mobbing, snopp & snippa och lagoma doser populärkultur.
Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att "kamrat" här betyder "kompis" snarare än "revolutionär medkämpe".
År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.
En av den här bloggens seriefigurer - vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström - medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad "De hemligas ö". En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien - som Marx ju förutsåg - slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.
Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:
Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:
Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:
Mest sjuttital känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:
Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:
Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):
Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken - problemet blir reellt när de inte får det.
Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.
När jag som vuxen läser om dessa böcker - eller KP:s artiklar - inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra - det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget - utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.
Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sej sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.
Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.
onsdag 19 augusti 2009
En man med gitarr avdelning 16BX, underkategori skägglös: Bengt Sändh.
Bengt Sändh är en mångfacetterad man. På sjuttitalet den kanske mest kontroversielle bland de trubadurer som hellre besjöng samhällets brister än myggor och tjära. Lustigt nog skägglös skrålade han om lapplisor, puritaner, konservativa präster, hembränning och kärringen som klippte lurvetufsan sin (”ullen” vägde f.ö. fyra hekto och räckte till strumpor, sock och en luva åt drängen).
När han inte sjöng byggde han sej ett hus från grunden, lärde sej bruka lin, blev origamiexpert, blev svampexpert, skrev barnböcker om Hitlers uppväxt och startade till slut en snusfabrik som blev så framgångsrik att han kunde sälja den till Swedish Match och flytta till Costa del Sol för att leva som ”rentier”.
Dessutom har han initierat x antal byalag, klubbar för fotografering och varit aktiv medlem i Human-Etiska Förbundet och Vetenskap och Folkbildning.
Han har m.a.o. levt ett helt annat slags liv än t.ex. jag.
Under sina aktiva dagar retade han upp en och annan ute i stugorna. På innerkonvolutet till sin och ständige kollegan Finn Zetterholms ”Jubileumsblandning” har han publicerat utdrag ur brev han fått:
Jag vet var avstängningsknappen finns men har du tänkt på att du är ansvarig för sådana följder som uppstår när folkmoralen sjunker.
Du äckliga kloakråtta! Våga inte visa dig i TV mera!
Paradoxalt nog gjorde han en ohygglig massa krogshower med Lill-Babs – den mest überfolkliga i hela artistkatalogen. Jag tror att Bengt Sändh gillar paradoxer. Jag tror han gillar att retas. Jag förutsätter att folk i hans egna kretsar hade synpunkter på att han lattjade med Barbro Svensson från Järvsö. Jag tror inte att det gjorde Bengt Sändh lessen.
Den som försöker placera in Bengt Sändh i samma fack som saligen avlidne Onkel Kånkel eller spritromantiska frihetsfrontare är ute på djupt vatten. Visserligen gjorde han skivor som ”Folklår” och ”En tumme i rövven”, men det var inte BARA publikfriande. Det fanns också en kulturell avsikt. Materialet kom från Fula visboken, bl.a. redigerad av Bengt af Klintberg, som gjort en folkhistorisk gärning i insamlandet av visor som traderats genom seklerna utan att nå de etablerade antologierna.
Och visst skrev Sändh ”Ett recept”, låten som i detalj beskriver hur man bränner själv, som enligt ryktet ökade hembränningen i Sverige med si och så många procent. Men handlingen var inte BARA allmänt alkoholförhärligande: liksom Lundells ”då bränner jag mitt brännvin själv” stod handlingen som en symbol för den lilla människans kamp mot en förtryckande överhet.
Politiskt låg nog Sändh ungefär där Anderz Harning låg (han tillägnar f.ö. Harning visan ”Trubaduren i naturen”), dvs. nåt slags statsapparatshatande vänsterrabulist. På sina konvolut skriver han gärna i imperativ:
Bryt mot sex till åtta förbud dagligen, det är nyttigt för den mentala hälsan.
Var inte så djävla flat Svensson. Sätt dig på gräsmattan i stadsparken och spela kort med dina vänner och dela en flaska rödvin.
Skaffa en bit cykelslang, en trädklyka och klipp plösen ur en sko och tillverka dig en slangbella! Det är inte TV och fritidskonsulenter som skall tala om vad Du skall göra.
Om det bitvis känns infantilt, känns de bitvis å andra sidan befriande. Jag uppskattar mest Sändhs tjottablängare mot hycklande präster och svensk försvarsmakt:
Predikan den blir toppen
därför att jag är man
Och det beror på snoppen
den saken den är sann
Min snopp den är min styrka
Den värdighet mig ger
Att tala i din kyrka
Jag sjunger och jag ber
(”Tack gode Gud”)
Så stilig och så ståtlig
du gamle militär
Nog kan du hålla takten
fast du är pensionär
Nog är du rak i ryggen
och går med spänstigt kliv
För du har aldrig jobbat med
nåt nyttigt i ditt liv
(”Du gamle militär”)
På ett skivkonvolut kommenterar han prästsången:
Själv är jag motståndare till kvinnliga präster. Manliga också.
Om militärvisan skriver han:
Den här visan blev radionämndsanmäld. Det var en höjdare på försvarsstaben som blev förbannad för att jag kallade militären för vår svenska mördarkår. Jag skrev ett litet vykort till svar med följande lydelse: Jag förstår inte varför Ni blir förbannade. En snickare blir ju aldrig arg när man kallar honom för snickare.
Så talar kanske inte den subtilt eftertänksamme. Så talar den frejdige retstickan.
Jag gissar att Sändh utgjorde en ventil i ett sjuttital som ärligt talat verkar ha gått runt med en kollektiv pinne i röven. Och även 2009, i en tid då alldeles för många som inte borde det går runt och tar sej själva på allvar, mår jag bra av att tänka på en linodlande pappersvikande svampsamlande amatörfotograferande rentier som tillverkat snus och sjungit om lurvetufsor.
tisdag 18 augusti 2009
Geigertmätaren.
Den här boken är precis så rolig som omslaget signalerar. Teaterdirektören - enligt omslaget också "TV-personlighet, författare, samhällsdebattör" - Hagge Geigert har samlat sina sexti-sjutti ALLRA roligaste golfhistorier.
Ett axplock:
"Varför" frågade brandmannen, "försökte du inte hjälpa din fru när hon försökte ta sig ut genom fönstret på det brinnande huset?"
"Jag kunde inte", svarade mannen, "jag bar på mina golfklubbor".
"Till salu, helt set med golfklubbor i fin bag, bara 400 kronor. Ring 28 51 317 före klockan sex. Om en man svarar, lägg på luren och ring igen en annan dag."
"Stackars Nisse."
"Vad är det med honom?"
"Han är alldeles förstörd. Han har just skilt sig och hans fru fick vårdnaden av golfklubborna."
"Lasse, kan vi spela en runda på lördag?"
"Javisst. Egentligen skulle jag gifta mig då, men det kan vänta."
Magnus kom lite försent till golfen, där hans tre vänner stod och väntade. "Jag är ledsen att jag är lite sen", sade han, "men dom ringde just från sjukhuset och sa att min fru fått tvillingar eller trillingar eller nåt. Ska vi börja spela nu?"
"Har du tre caddies med dig idag?"
"Ja, min fru tycker att jag tillbringar för lite tid med våra barn."
Ja, ni ser själva: det är vad man populärt kallar en skrattfest. Alla lustifikationerna handlar förstås inte om det festliga i att män försummar sina familjer. Där finns också en del fräscha skotteskämt (skotten förlorar sin golfboll när snöret går av!) och en väldigt lång historia om hur Nisse träffar en leprechaun (lite instraffat på en golfbana) som gör hans penis meterlång. När Nisse träffar den lille tomten igen ber han - håll i hatten nu! - om att få längre ben!!!
111 sidor högoktaniga golfhistorier för den kräsne! Eller som det lite finurligt står på omslaget: "Denna bok är så rolig, att t.o.m. icke-golfare kan läsa den!"
måndag 17 augusti 2009
Plura kan inte räkna!
"Håll huvudet högt" ligger på Eldkvarns Limbo och beskriver osentimentalt, värdigt och rörande en moders död.
Jag gissar att det är Pluras och Carlas egen mamma Magda det handlar om - hon som Plura fortfarande hyllar varje år genom att göra sillsallat till jul (en av alla dessa meningslösa saker jag vet om folk som jag aldrig träffat bara för att jag läser memoarböcker istället för att lära mej nationalekonomi).
Det är ett makalöst stycke text som får mej att böla värre än en hormonell Lill-Babs. Men varje gång jag lyssnar tvärtorkar tårarna på slutet eftersom texten blir så förbryllande:
Att följa sitt hjärta - fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt
Vad fan menar karln? Vilka är de fem orden? "Att följa sitt hjärta" är fyra ord, "man kan bara förlora" är fyra, "hålla huvudet högt" tre och "man kan bara förlora och hålla huvudet högt" åtta. Vilka ord åsyftas? Bara några slumpvisa av dem? "Att", "sitt", "bara", "hålla", "högt"?
Förklaringar mottages tacksamt.
fredag 14 augusti 2009
Lasse Holm på rätt spår.
Akta´re vilken bussig helyllegrabb Lasse Holm är! Till och med sura fru Johansson i mjölkaffären tycker att Lasse Holm är en artig yngling, och kamraterna i scoutkåren vet att det inte finns någon renhårigare. Han bjuder alltid på tvåöreskolor och är en baddare på både långfärdsskridskor och bandy.
Dessutom bär han alltid brunkräm och skrattar med munnen vidöppen åt allt som andra säger. Och vilka stunsiga slagdängor han kan klämma ur sig! Hela Småköping brukar gå runt och nynna på Lasse Holms festliga trall om canneloni och macaroni.
När de svartmuskiga typerna från det kringresande tivolit dyker upp, och när kyrksilvret samtidigt försvinner, är det Lasse Holm som lägger ihop ett och ett ... I "Lasse Holm på rätt spår" får konstapel Bergström en mycket flink och rask medhjälpare.
En uppbygglig ungdomsdeckare om en reko grabb som skriver popschlagers och haffar banditer! Läs mer i "Lasse Holm klarar skivan", "Saken är biff! sa Lasse Holm", "Lasse Holm leder en talangjakt" och "Lasse Holm gör en duett med Monica Törnell".
onsdag 12 augusti 2009
Extramaterial: människorna kring Klaus Kinski.
Boken "Människor det varit synd om" hade, om jag fått bestämma, varit tjock som en telefonkatalog. Överblivna texter blir istället till min återkommande spalt i tidningen Aluma (säljes till förmån för Malmös hemlösa). Sen kastar jag i sin tur in de texterna här på bloggen. På så vis får folk ett intryck av att jag producerar massvis av material när jag istället gör ett enormt soppkok på en rostig dyckert.
Faktasnuttarna i den här texten är säkert bekanta för mina finsmakande bloggläsare. Betänk dock att texten i original har varit riktade till vanligt folk a.k.a. menigheten a.k.a. populasen a.k.a. Svenne Banan, Svenne Trähatt och Gittan Bingo.
Rubriken är alltså "Människor det varit synd om" och numrets tema är ilska.Jag är vad man kallar passivt aggressiv. Det innebär att jag glatt bockar och säjer ”tack nådiga fröken” när min chef skäller ut mej, och att jag sen går hem och slår sönder min sons legogubbar när de inte ligger där jag tycker de ska ligga.
Därför avundas jag på människor som vågar leva ut sina aggressioner och låter sin ilska ta plats. I Sverige finns ingen ilsknare än regissören Stefan Jarl. Varje gång han är i teve sitter han i sina guldbågade pilotbrillor och ryar över i princip allt – utom möjligen den som borde få de värsta draporna (dvs. hans optiker).
Men jämfört med den tyske skådisen Klaus Kinski framstår Jarl snarast som lobotomerad.
Klaus Kinski var Stor på sjuttitalet, främst p.g.a. sina samarbeten med regissören Werner Herzog: ”Nosferatu”, ”Fitzcarraldo”, ”Woyzeck”. Kinskis rollfigurer skrek och fäktade och spottade. Mycket tyder på att han faktiskt tonade ner sej själv på film.
Herzog har gjort en dokumentär om sin gamle kumpan: ”Min bäste ovän”. Kanske är det den knäppaste film Herzog gjort – och då gjorde han ändå filmen ”Även dvärgar har varit små” om hur ett gäng småväxta korsfäster höns och pratar i heliumballonger.
Till skillnad från i dvärgfilmen är allt som berättas i ”Min bäste ovän” sant.
Till exempel berättar Herzog om en gång när Kinski var så topp tunnor att han fick låsas in på en toalett, där han fortsatte rasa under ett helt dygn. När han till slut släpptes ut gick allt i rummet – ALLT! – ”att sila genom en tennisracket”.
Ilskan bottnade tydligt ur ett uppmärksamhetsbehov. Blev Kinski sedd och uppassad, kunde vreden svalna något. Flyttades fokus för en sekund till nån annan gick ilskometern i topp.
Inspelningen av filmen ”Fitzcarraldo” skedde i Amazonas svåraste terräng. En indian i teamet blev biten av en orm med ett etter så giftigt att man var tvungen att akutamputera foten för att karln inte skulle dö.
De flesta av oss kan föreställa oss att detta var en något traumatisk upplevelse för mannen i fråga. Vi kan också ha förståelse för att han för stunden får mer uppmärksamhet än nån annan. Det känns logiskt och rättvist: den som håller på att dö av ormgift får mer fokus än den som inte håller på att dö av ormgift.
Så tyckte dock inte Kinski. För att ingen skulle glömma bort att han fanns började han vråla över att hans kaffe var för hett. Troligen fick någon avbryta fotsågningen för att springa bort och blåsa på Kinskis mugg.
Övriga indianer som ingick i teamet smög fram till Herzog och erbjöd sej helt seriöst att döda Kinski och gömma liket där det aldrig skulle hittas. Med all säkerhet övervägde Herzog förslaget.
Det är troligen den främsta fördelen med att vara passivt aggressiv: inga naturfolk planerar nånsin att arkebusera en. Och ibland ska man kanske vara nöjd med det lilla.
tisdag 11 augusti 2009
En lapp på en butik.
Efter två veckor bland medeltida och medelålders på Gotland är jag tillbaka i staden Allah glömde. Stundom är det väldigt tydligt för en att man bor i Malmö och ingen annanstans.
måndag 10 augusti 2009
Kors i krösamoset! FLER finurliga memoartitlar!
Det här är förstås en klassiker. Så perfekt att den kunde användas som typexempel på högskolekurser i finurligt memoartitulerande. Och givetvis är killen från Göteborg ovanpå allt. Plus i kanten för att spökskrivaren frontas så öppet. Och givetvis för den dåligt kantklippta bilden av mästerhopparen himself.
Betyg för titeln: femma plus. Betyg för boken: fråga nån som har läst den.
P.S. Jag är f.ö. hemma från min Gotlandssemester. Det här inlägget är en s.k. "rivstart".