Ett kapitel i boken "Människor som gått till överdrift" skulle handla om hur Ingrid Bergman fördömdes av Hollywood och hela USA när hon gjorde misstaget att sluta älska sin man och börja älska en annan. Jag kom aldrig riktigt till den punkt där själva storyn startar, eftersom det visade sej att boken redan var alldeles för tjock. Men inledningen (som inte har ett piss med den i rubriken omnämnde senatorn att göra) tycker jag nog har sina kvaliteter.
När åttital gick mot nittital lät radioprogrammet Metropol sina lyssnare kora decenniets bästa låt (not till framtida läsare: Metropol var ett tretimmarsblock som sändes varje fredag och på sin tid betraktades som ungt och modernt. Det var bland annat där Spanarna – ett P1-program där medelålders människor analyserar trender i tiden – debuterade).
Vinnaren blev ”Jag mår illa”, en låt med Magnus Uggla som började rotera i september 1989. Rader som ”jag mår illa när jag ser Alice laga råbiff med Camilla” och ”jag mår illa när Lotta Engberg står i raffset vid sin villa” ansågs alltså vara det bästa Sverige producerat i textväg under tio långa år. (Not till framtida läsare: ”Jag mår illa” var en elak uppgörelse med gratisätare, Magnus Uggla känner ni till. Och oavsett när ni läser detta så såg han likadan ut då som nu.)
Det var det kanske också. En sak är dock säker: det hade inte alls lika många tyckt om låten kommit i september 1980.
I SVT-programmet ”Folktoppen” 2005-06 satte svenska folket varje vecka ihop listor över de bästa komikerna, teveprogrammen och låtarna (not till framtida läsare: SVT, Sveriges Television, var ett statligt ägt och styrt – dock inte alls statligt! – tevebolag som lades ner i samband med att deras sista tittare dog ålderdöden på servicehemmet Måsen).
Till tidernas – alltså alla tiders – roligaste teveprogram valdes Parlamentet (not till framtida läsare: ja, Parlamentet fanns redan på 00-talet. Och det var lika trött då som det är nu).
Till världens – alltså hela världens – roligaste man utsågs Robert Gustafsson (not till framtida läsare: Robert Gustafsson var en ytterst begåvad komisk skådespelare som främst satsade på att göra reklamfilm och vitsmonologer på Allsång på Skansen).
Och på Guldbaggegalan år 1995 hade svenska folket i uppgift att kora den största svenska skådespelaren sen filmen uppfanns. I en första framvaskning hade tre namn utkristalliserats:
1) Ingrid Bergman, trefaldig Oscar-vinnare, stjärna i ett otal Hollywood-succéer, bland annat Hemingway-filmatiseringen ”Klockan klämtar för dig”, ”Casablanca”, ”Anastasia” och två Hitchcock-filmer, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.
2) Greta Garbo, ”den gudomliga”, rankad som den femte bästa skådespelerskan genom tiderna av Amerikanska filminstitutet, avslutade sin filmkarriär vid 37 års ålder och blev legendomsusad, Oscars-nominerad fyra gånger, fick slutligen en heders-Oscar fjorton år efter hennes sista film, en av världens största filmstjärnor under hela 1900-talet.
3) Helena Bergström, skådespelare i ett otal Colin Nutley-filmer, en av Sveriges största filmstjärnor under stora delar av 1990-talet.
Orsaken är inte att undra på: mer än halva svenska folket hade ganska nyligen sett ”Änglagård” och tyckt det var en rörande film om mötet mellan sexuellt avvikande kabaretartister och gamla ungkarlar.
Ganska få hade nyligen sett ”Ninotschka” eller ”Casablanca”, och flera av de som gjort det hade bytt kanal eftersom de trodde att svartvit film betydde fel på mottagningen.
Och kanske hade svenska folket rätt. Det brukar de ju visserligen inte ha – kolla bara på alla folkomröstningar där de genomgående röstat fel – men den här gången var det kanske så? Helena Bergström var kanske bättre än Garbo och Bergman? Hur relevanta är gamla fyrtitalsfilmer för publiken år 2000? Vad spelar det för roll om halva världens presskår en gång jagat Garbo och Bergman om Malou von Sivers vill intervjua Helena Bergström i detta ögonblick?
(Not: enligt uppgift visade det sej senare att rösträknarna räknat fel och tagit Ingrid Bergmans röster som Helena Bergströms och vice versa. Det sabbar lite grann min poäng, men det är väl ändå ingen som läser fotnoter.)
Historien är aldrig rättvis. Vi kan aldrig veta vad som överlever och vad som glöms. Smak och preferenser förändras, det som var bra igår kan visa sej vara uselt idag och det som var uselt igår kan visa sej vara pissuselt idag. Det enda vi kan vara helt säkra på är att Tjuren Ferdinand kommer att vara lika tråkig för våra barn som den varit för oss.
lördag 22 maj 2010
Deleted scene: senatorn som fördömde Ingrid Bergman.
fredag 21 maj 2010
Lösryckta citat ur Henning Sjöströms böcker: del 7.
Trogna läsare av bloggen vet att stjärnjuristen, buddhisten och operasångaren Sjöström betytt oändligt mycket för mej. Ingen har som han fått mej att tänka "är detta verkligen på riktigt? Skriver han detta eller är det jag som är påtänd?"
Tillsammans med sin bror Ernst - som han för övrigt aldrig bjöd på releasefesterna - skrev Henning Sjöström en handfull böcker med suffixet "i byn". De var stora succéer på sin tid, åtminstone enligt förläggaren (Henning Sjöström). Jag har läst dem, jämte Sjöströms övriga memoarer (han har skrivit åtminstone tre), och samtliga har gjort mej stum och (brott)mållös.
Gång efter gång har jag kliat mej i bakhuvet och sagt högt till boken framför mej: men ... berättar karln på allvar om hur han försöker pruta på en hora? Men varför i fridens namn går han på maskerad i nazistuniform? Och varför är han så fixerad vid väderspänning?
Givetvis skrev jag alldeles för långt och matigt om Sjöström. Han hotade att ta upp halva boken. Som tur är finns det mesta i annan form att läsa här på bloggen. Här kommer ytterligare några citat att klippa ut och bära närmast hjärtat. Jag har ryckt dem ur sitt sammanhang, men tro mej: sammanhanget gör ingenting begripligare.
Han hade nu klor till händer. Han kände hela sin sexuella kraft växa och bli oemotståndlig. Han måste ha henne. Hans organ svällde våldsamt. (Mördaren i byn, 1975.)
Notarien var skicklig squashspelare. Det var Eva också, så de fick snart ett gemensamt intresse. Eva skulle bli en god hustru med förmåga till snar orgasm. (Männen från byn, 1974.)
Britt stod stilla. Ibland höll hon andan som för att lyssna när jag vårdslöst och ivrigt hanterade hennes saftdränkta blygdläppar. (Vägen förbi, 1965.)
Jag skulle få lämna min byrå för en slöseriets och avkopplingens resa under tre veckor i månaden september i en ålder av trettiosju år och fem månader. Delvis tack vare mitt goda förhållande särskilt till en kvinna men också till ytterligare tre. (Männen från byn, 1974.)
söndag 2 maj 2010
Deleted scene: frikyrkliga nytolkningar.
I min nyutkomna bok "Människor som gått till överdrift" finns ett kapitel om frikyrkliga artister och deras överdrivna uppdateringsbehov (detta kan låta instraffat i bokens tema, vilket beror på att det är instraffat i bokens tema).
Bakgrunden till resonemanget kan delvis läsas här; tesen i sammanfattning är att i och med att Jesus är så satans levande inom frikyrkligheten så är också bildspråket kring honom modernt. I många frikyrkliga hittar rider Jesus inte åsna utan åker tåg, pratar telefon och åker tidsmaskin.
Texten i boken kryllar av tvättäkta exempel på Jesusvisor i modern kontext. Jag skrev några egna låtexcerpt också - har f.ö. framförts med absolut tondövhet i Sveriges Radio - som fick plockas bort på grund av platsbrist. Samt på grund av självinsikt; i vanlig ordning tvingades jag konstatera att jag inte har fantasi nog att överträffa verkligheten.
Den hugade kan hursomhelst ta del av finurligheterna här istället:
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (blipblop):
JESUS PÅ CD-ROM
Jag var en ond och förtappad själ
Som inte ville göra väl
Men just när allt var förlorat så kom
Jesus på CD-rom
Han talade till mej med flashgrafik
I 3D-animationsteknik
I mantel och sandaler och tights
På 900 megabytes
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (two-step):
ELBIL TILL GETSEMANE
Nu åker Jesus mot evigheten
Han kör i elbil – miljömedveten
Han är Messias – han skipar rätt
Han kör mot himmelen i miljöklass
Utkast till uppdaterat frikyrkotext (skejtpunk):
HIMMELSKA INLINES
Vi var ute och skejtade och övade street
När det var nån som ropade: ”Titta dit!
En ny snubbe i rampen som kör som en gud!
Han trixar och levererar bud!”
Vi såg på Frälsarn och tänkte ”This is it!
Kristus i Salomon Custom Fit!
Och sprillans nytt speed skate-kit!
Och sandaler från Newline – oh holy shit!”
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (jungle):
NU TAGER SIG JESUS EN FOCCACCIA
Nu gör Jesus Kristus en foccaccia
Med oliver, rödlök och soltorkad tomat
Med parma, pesto och ruccola
Som han lägger på syndarens fat
Nu blandar Jesus en macciato
- en espresso med en latteskvätt -
Sedan lägger Jesus dit en liten biscotti
på syndarens assiett
Utkast till uppdaterad frikyrkotext (ambient):
DEN HELIGA MIKROBLOGGEN
När jag satt ensam och allena invid branten
och skådade nerför den yttersta kanten
fylldes mitt hjärta av fågelkvitter!
Jag fick bud från @jesus via Twitter!
Han spred solsken in i mitt inre
med 140 tecken eller min´re
måndag 19 april 2010
TV-shop.
Nu är den väl i princip här: boken som tar upp en del av det som de flesta andra böcker inte tar upp. "Människor som gått till överdrift" är titeln samt innehållet. Som den nasare alliansen tvingar oss stackars kulturarbetare att vara, försöker jag i filmen kränga mej själv. Det går väl ungefär lika bra som det hade gjort om jag försökt kränga nån annan.
torsdag 4 mars 2010
Människor som gått till överdrift: John Curtis Holmes (del 1).
Får man tro dessa pojkar – vilket det inte finns några synbara skäl att göra; samma figurer brukar också hävda att matteläraren är pedofil – frågar jordens damer inte efter något annat än centimeterantal när de väljer sina partners.
Pojkarna i fråga får en del uppbackning också av expertisen. Kändissexologen Malena Ivarsson, känd för åttitalets tevepublik via teveproduktionerna Sköna söndag (ett "kvinnomagasin", som alltså handlade om flärd, krukväxter, stickning och G-punkten) och Fräcka fredag (ett erotikmagasin, som alltså innehöll en dekor bestående av tygkukar samt en levande haremseunuck, och som gästades av sin tids sexkändisar, bl.a. den italienska porrstjärnan/ parlamentsledamoten Cicciolina och barnprogramsfiguren Ulla-Bella), får ofta frågan i sina rådgivningsspalter.
Malenas återkommande svar är att nej, längden har ingen betydelse – det hänger på tjockleken.
Vilket säkert är lugnande för dem med penisar formade som snusdosor, och inte ett dugg lugnande för nån annan.
En SIFO-undersökning 2008 visade dock att för merparten av svenska kvinnor är styvnaden viktigare än storleken. Det vill säja att merparten av svenska kvinnor greppat penetrationens förutsättningar. Ett statistiskt faktum jag inte riktigt vet vad man ska göra med, är att en specifik grupp kvinnor svarade att mängden lem trots allt är viktigare än att den alls fungerar: kristdemokrater.
29 procent av de kristdemokratiska kvinnorna framhåller storleken, endast 28 procent hårdheten. Bland övriga kvinnor håller 8 procent på storlek och 53 på hårdhet (AB 7/2 2008).
Ej blir hans höga lusta alltför ansträngd
Hans spira är ju av precis hans kuklängd
(Spiran till vänster på bilden.)
Så blev Karl II också far till fjorton barn. Eller rättare sagt: han erkände faderskap till fjorton barn. Dock råkade han aldrig befrukta just sin egen hustru, Katarina av Braganza. Allt sköttes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.
Eventuellt ska man dock ta uppgiften om Karl II:s mandom med en nypa salt. Den kom från hans älskarinna Barbara Villain av Castlemaine, som verkar ha haft en viss fixering vid just penisar. När mumien efter en trehundra år gammal biskop hittades och uppvisades i London, bad hon att få vara ensam med liket. Kyrkvaktmästaren kunde därefter konstatera att det nu satt bitmärken där biskopsstaven fordom suttit. (Allt utfördes dock på ett mycket förfinat och höviskt vis.)
... nu inser jag att jag skrivit nån spaltmeter utan att komma till saken, det vill säja John Holmes sak. Det blir lätt så när ämnet engagerar. Vi återkommer till porrens svar på Ulf Brunnberg när tid (och inte minst plats!) finnes.
tisdag 2 mars 2010
Var redo! Alltid redo! Närsomhelst kommer en tjyvaktig zigenare!
Jag har därför tvingats gallra. Troligen ryker ett långt citat ur "Scouting for boys", Baden-Powells bästsäljande skrift som lagt grunden till bland annat kung Carl-Gustaf "Mowgli" Bernadottes personliga moral.
Baden-Powell grundade som bekant scoutrörelsen på ett märkligt misch-masch av zuluromantik, skogspromenader, Skattkammarön, kvinnofobi, patriotism, krigsreferenser och hurtighet. Jag har skrivit ett kapitel om honom och hans överdrivna rädsla för sina genitalier (en typisk teaser: nog måste väl någon av er nu beställa boken för att få kläm på vad jag menar?).
Följande uppbyggliga, något kortade men i övrigt korrekt citerade, stycke från Scouting for boys (1943 års svenska upplaga), lyfte jag med gråt i halsen ut ur manus denna förmiddag. Som tur är funkar bloggar som jättelika digitala slasktrattar.
MORDET I ELSDON
Sedelärande historia ur ”Scouting for boys”, berättad av Sir Robert Baden-Powell.
För många år sen begicks ett rått mord i norra England, och mördaren infångades, dömdes och hängdes först och främst tack vare en vallpojkes scoutmässiga uppträdande.
Förtrogenhet med naturen. Pojken, som hette Robert Hindmarsch, hade varit uppe på heden och vallat sina får. När han var på väg hem genom en vild och ödslig bergstrakt, gick han förbi en luffare, som satt på marken med benen utsträckta mot honom och åt.
Iakttagelseförmåga. När pojken gick förbi, lade han märke till mannens utseende och särskilt de ovanliga stiften i hans skosulor.
Slutledningsförmåga. När pojken närmade sig hemmet och hade ungefär 8 à 9 km kvar, kom han till en stuga, där man funnit en gammal kvinna mördad. En folkhop hade samlats utanför, och man gissade på vem gärningsmannen kunde vara. Misstankarna riktades mot tre eller fyra zigenare, som strök omkring i trakten och stal och misstänkte genast, att denne haft något med mordet att göra.
Ridderlighet. Eftersom en gammal, värnlös kvinna blivit mördad reste sig pojkens ridderlighet upp mot mördaren, vem det än var.
Mod, självdisciplin och villighet. Fastän pojken förstod, att mördarens vänner kanske skulle döda honom, om han talade om vad han visste, sköt han åsido tanken på fara, gick genast till polisen och berättade om fotspåren i trädgården och var de kunde finna mannen, om de skyndade sig.
Hälsa och styrka. Luffaren hade lyckats osedd (med undantag för pojken) komma så långt bort från mordplatsen, att han trodde sig säker. Han kunde aldrig drömma om, att pojken skulle gå den långa vägen till mordplatsen och sedan vända tillbaka med polisen. Han brydde sig därför inte alls om att vara försiktig.
Men pojken var en kraftig höglandspojke. Han tillryggalade vägen lekande lätt, och man fann och infångade luffaren utan svårighet.
Mannen var zigenare och hette Willie Winter. Han rannsakades, dömdes skyldig och hängdes i Newcastle. Den döda kroppen hängdes sedan i en galge nära platsen för mordet som det brukades på den tiden, och galgen står kvar där än idag. Två zigenare, som var hans medbrottslingaroch hade en del tjuvgods i sin ägo, blev också tagna. Även de hängdes i Newcastle.
Gott hjärtelag. Men när pojken såg mördarens kropp dingla i galgen, greps han av sorg över att ha varit orsak till en människas död.
Livräddning. Emellertid skickade domaren efter honom och lyckönskade honom till vad han hade uträttat för ortsbefolkningen – antagligen hade han räddat flera människoliv – genom att befria dem från en farlig förbrytare.
Föredöme. Pojken gjorde alltså vad en scout bör göra utan att någon lärt honom det.
Han hade väl knappast kunnat drömma om, att det han gjorde helt självmant, många år efteråt skulle framhållas för andra pojkar som ett exempel på, hur man gör sin plikt.
lördag 12 december 2009
Avdelningen för Mycket Mystiska Fenomen.
Det är en hektisk tid för en man med ett skägg. Jag gör en årskrönika för ungdomskanalen P3 - lika knäppt som om Johan Palm skulle jocka plattor på servicehemmet Måsen - och är föräldraledig på halvtid. På övrig tid skriver jag en bok som ska vara färdig i princip nu. Den ska heta "Människor som gått till överdrift" och handla om människor som gått till överdrift. Liksom Jan Guillou anser jag att saker ska heta vad de är (jfr Ledins "Sånger att älska till", Tage Danielssons "Sopor").
Ett kapitel jag länge gått och gottat mej åt att få skriva handlar om Arne Hegerfors. I en intervju berättade han en gång om en sändning av Det kommer mera, lördagsunderhållningen han och Martin Timell ledde under nittitalet. Gäst var Svenne Hedlund, den poliodrabbade gamle rockräven. Den maniskt vitsande Hegerfors råkade ava Hedlund med repliken "det där var ju inte så puckelryggigt".
Vilket kan uppfattas som en förolämpning om man lägger några negativa konnotationer i begreppet "puckelrygg".
Även Timell drar sej i en chatt till minnes samma incident. Han berättar t.o.m. om hur Hegerfors bad om ursäkt under hela resterande tretimmarssändningen.
Tanken var att straffa in Hegerfors i boken som överdriven vitsare - en ordlekare som gått på övervarv, som kört igenom vitsbangen, som fallit i vitskoma.
Men. Jag har nu upptäckt något Mycket Mystiskt: det finns ingen sådan Det kommer mera-sändning i SVT:s arkiv. Svenne Hedlund var aldrig gäst i Det kommer mera! Inte en enda gång! Och SVT-arkivet är mycket noggrant diariefört. Man kan på minuten få veta när Lasse Strömstedt kom in för att vara Gästrikslands artistrepresentant i programmets landskapstävling.
Jag har sökt på "Svenne Hedlund", "Sven Hedlund", "Hedlund", "Sven", "Hep Stars", "Svenne och Lotta" och you name it. Ingen sådan sändning existerar!
Då återstår frågorna:
1) har Hegerfors och Timell tillsammans konspirerat ihop hela historien?
2) varför i helvete då?
3) har SVT raderat hela programmet för att inte få en stämning från Polioskadades riksförbund på halsen?
4) kan jag skriva om det här ändå och låtsas som ingenting?
onsdag 25 februari 2009
Människor som gått till överdrift: Tito Beltran.
Under våren 2008 hölls ett medialt uppmärksammat mål mot Tito Beltran i Ystad. Han stod anklagad för att ha förgripit sej på skådespelerskan Maria Lundqvists barnflicka under Robert Wells Rhapsody in Rock-turné 1999. Historien präglades av att vara bisarr, bedrövlig och integritetskränkande för alla inblandade.
Maria Lundqvist – som luktat på barnflickans trosor – fick av åklagaren frågan om hon verkligen kunde identifiera spermadoft. Tito Beltran fick sjunga ett stycke av den grabbigt hånande sång dirigenten Anders Berglund lattjat ihop under turnén: ”Du kåte chilenare” (mel. Du svarte zigenare). Carola vittnade om att hon suttit och bett tillsammans med barnflickan när det begav sej, men kunde inte riktigt minnas varför.
Och hela tiden satt Tito Beltrans fru i publiken och såg ut att hellre ha suttit nån annanstans.
Våldtäkter är nu inget att skämta om – tänk på det, Anders Berglund! – och vi lämnar därmed det ämnet.
Det finns dock mer att säja om Tito Beltran och hans kriminella förflutna. Att han har höga tankar om sej själv bekräftas bl.a. av hans uttalade bitterhet att inte tituleras ”den fjärde tenoren”, men skulle det vara straffbart hade t.ex. Kungliga Dramatiska teatern fått börja hyra in dockteaterensembler.
Beltrans specialnisch inom brottsligheten är istället fordonsrelaterade förbrytelser. Den lillstora operadivan tenderar att drabbas av s.k. road rage. Bilar är för Tito vad skynket är för tjuren och vad den som påstår att Christer Pettersson mördade Palme är för Leif GW Persson.
Den här texten har en fortsättning. Den går att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den kommer i handeln i april 2010.
Bilden visar Beltran, gömd under ett paraply, visande på en vägkarta hur han kört, för några mycket intresserade människor.
fredag 23 maj 2008
Människor som gått till överdrift: Alice Tegnér.
Det har kommenterats förr, men jag kan inte sluta fascineras av barnviseboken "Nu ska vi sjunga" - boken där det tidiga nittonhundratalets giganttanter inom småttingkulturen, Alice Tegnér (urval) och Elsa Beskow (illustrationer), slog sej ihop för att skapa en odödlig samling visor för många generationer framåt.
Eftersom tegnérskan hystade in pengar i en fond vars uttalade syfte var att se till att den här boken a) gjordes och b) fortsatte spridas till lågstadiebarn, trycks den fortfarande i regelbundna upplagor. Trots att det faktiskt är en binge ganska läskiga visor.
För även om man har rensat lite sen originalupplagan 1943 - man har bytt "Niggerland" mot "Afrikaland" (som mest gör att det inte funkar med melodin), man har tagit bort versen där mamma Kantarell pryglar Kalle Kantarell så han gråter på kolten, man har likaså tagit bort versen där barnen leker mamma & barn och har ett sånt besvär att "smälla och smälla och smälla lillan sin" - så är det fortfarande lätt obehagligt att bläddra i boken.
Nu ska dockan sova snäll och rar
och inte skrika på det viset
Sotarn kommer då och dockan tar
och pappa kommer med riset
(”Majas vaggvisa för dockan”)
Mammorna komma förbi med sina små,
de trilskas ju ibland, och mamma säger då:
”Och är du ej snäll och lyder mamma nu,
så tar poliskonstapeln dej, det vet du ju”
("Poliskonstapeln")
Därjämte ”Sparman far till läger”, som understryker hur bra barn mår av att jobba hårt – ”klippa trädgårns matta, alla gångar kratta, springa ärenden varenda dag” – för att komma dit dom vill (i det här fallet ett läger, med allt vad därtill hör av ledarsanktionerade gruppvåldtäkter).
Och ovanpå det ”Arbetsbyte", enligt instruktionerna till pianisten en ”skämtsam” visa om huru tokigt det kan gå när pojkarna ska torka disken (”Glas och tefat får mamma sopa/ för det blir skärvor av alltihopa”) och flickorna såga ved (”De dra och slita, så svetten lackar/ men dumma sågen, den bara hackar”).
Och som final: "Jag är så glad att jag är svensk" och "Kungssången".
"Jag är så glad..." är väl inte fullt så enfaldig som titeln antyder, det är mest en hyllning till sommarljuset och "rågarna", som man väl för all del kan få vara stolt över om man nu tycker att man som svenskfödd har varit med och bidragit till detta.
Men "Kungssången" måste ju t.o.m. den intellektuella spjutspetsen på Drottningholm tycka är genant. Särskilt den andra versen, om hur "himlens Herre" ska beskydda "det gamla lynnets art igen/ hos Sveakungen och hans män".
Den här texten har en fortsättning. Den finns att läsa i boken "Människor som gått till överdrift" som finns i handeln från april 2010.
torsdag 15 maj 2008
Människor som gått till överdrift: Stig Larsson.
Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för just knoppade flickbröst.
För er som till äventyrs inte minns: innan Stieg Larsson fanns Stig Larsson. Stieg Larsson arbetade aktivt mot rasism och högerextremism, skrev tre löjligt tjocka sidvändare till kriminalromaner och dog medelålders. För detta fick han folkets kärlek.
Stig Larsson skrev svåra postmodernistiska romaner och dramer med titlar som "Grötbögen" och "VD" och påstod sej dessutom ha övernaturliga krafter (en gång kände han på vibbarna i en manushög att Magnus Dahlströms "Skärbrännaren" var nåt extra). Han lät sej alltid intervjuas i kalsingar i sin etta på Lilla Essingen och blev figuren Sigge Pigg i Arne Ankas kulturmachouniversum. För detta fick han kultursidornas kärlek.
1998 berättade han för tidningen Darling att han helst tog på flickor som kunde varit hans döttrar. Detta blev på den tiden uppmärksammat också i tabloiderna - Jan Guillou kallade honom "pedofil" vill jag minnas (han kallade ju vid ett annat tillfälle Rikard Wolff för "pederast") - och Larsson fick nåt slags ful-gubbe-stämpel.
2008 sitter jag av nån anledning och funderar på detta (det kan vara för att jag ätit en schweizerost) och tänker att det där måste ju ha uppförstorats och överdrivits. Jag går således direkt till källan; jag har så klart alla nummer av tidningen Darling 1997-2001 sparade i en mapp (mellan "Chaplin 95-98" och "div. magasin 80-tal").
Det visar sej att det var lite värre än jag mindes. Stig Larsson tillhör det trötta släktet av män som tror sej vara sympatiska för att de på ett ärligt vis erkänner sej vara osympatiska. Det är de inte. Den påstått sympatiska ärligheten uppväger inte den de facto osympatiska hållningen.
Stig Larsson (vid tillfället fyrtitre): "Jag tycker i allmänhet att de (unga flickorna) är mer attraktiva. Sexuellt sett. Det finns även äldre tjejer som är attraktiva, men de är sällsynta. Jag har träffat väldigt få tjejer över 25 år som jag tycker är attraktiva. Sen kan jag tycka att tjejer är attraktiva trots att de är väldigt unga, säg runt 13 år. Men det tycker alla män, fast det är bara jag som erkänner det".
Här sällar sej Stig Larsson till en stolt tradition av gubbsjuka svenska författare: Erik Axel Karlfeldt lät Svarta Rudolf minnas en trettonårig negerprinsessa, Taube sjöng om "den barnsliga hand" som han kysst. Larsson går ett litet steg längre när han dessutom ska göra mej till medbrottsling.
Den här texten har en fortsättning. Den står att läsa i boken "Människor som gått till överdrift". Den finns i handeln från april 2010.
.jpg)
