Åtminstone i början av december hörde man ett och annat gnäll på årets julkalender, som jag råkar vara inblandad i. Det var för lite jul, det var för mycket skräck, det var inte som på Trolltider-tiden. Då var det bra, nu är det dåligt. Ingen tänkte på att de kanske tillhörde målgruppen då och kanske har blivit en mycket gammal, förtorkad och ingrodd människa med prostatit och hemorröjder nu.
Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 var det ett oherrans liv om Trolltider. Skulle denna fina kristna högtid användas till troll och vättar och hednatro? Våra klerikala vänner höjde rösten och tystnade inte förrän efter 1987 års Marias barn, förmodligen lika förlamade av uttråkning som resten av oss.
Vad folk också gärna glömmer bort är att 1979 fanns det inget naturligare än att röka cigarett inför sina barn. Föräldrar som inte medvetet utsatte sina avkommor för cancerogena ångor sågs 1979 som suspekta. Barn utan astma mobbades på dagis.Därför handlar också större delen av Trolltiders första avsnitt om den lilla husvättens vedermödor kring den kvarglömda cigaretten på människofamiljens frukostbord (för vad passar väl bättre än lite röktobak till lättmjölken?). Som lite extra krydda en rejäl dos produktplacering.
Mycket riktigt gör de inte såna julkalendrar länge. Jag är dock inte helt säker på att det är av ondo.
tisdag 23 december 2008
De gör inte såna julkalendrar längre.
måndag 22 december 2008
Cabaré Öppen kanal.
Min vän Bengt Strömbro (som f.ö. sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mej en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.
För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett s.k. satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden - det vanligast förekommande ordet är "Bohman" - och bar den något pretentiösa underrubriken "listiga lögner och sataniska sanningar".
Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.
Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.
Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.
Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer "njurens lunga" istället för "hjärtans gärna". Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.
Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.
Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:
För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?
Eller av typen:
Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås
Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?
"Satir" betyder f.ö. fortfarande - hos de fyrtitalister som har vetorätt - "elakheter om riksdagspolitiker". Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt (jfr Public Service i P1).
I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och såna har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.
På det festliga kvinnoföraktets tid.
Till flydda tider återgår min tanke än så gärna: hur framställdes jämställdhet av tjugotalets stjärna?Jag har haft en festlig kuplett på huvet nu i några timmar. Det är Ernst Rolf som med patenterad diktion sjunger om den nya - alltså numera gamla - tidens kvinna:
Hjälpa till med mat och skatten
nej se, det vill hon inte ve´
Men komma hem i hatten
klockan fem på natten
ja, de´ gör gumman me´
På den här tiden ansågs tanken på jämställdhet i sej som ett stort skämt. Något tokroligare än att kvinnor krävde nån sorts plats var svår att föreställa sej. Inte nog med att de slapp arbeta - för inga kvinnorörelser i några tider har ju kämpat för rätten till arbete - utan dessutom hade de mage att vilja roa sej.
Detta sjöngs av en glad lax som i det privata var a) notoriskt svartsjuk och b) notoriskt otrogen (med argumentet att vänsterprassel var "som att gå på toaletten"). En man som dessutom uttryckligen undvek det politiska eftersom han inte ville stöta sej med någon (potentiell finansiär).
Frågan om jämställdhet, jämlikhet och allas lika möjligheter är som bekant ingen politisk fråga.
Så var det då, för längesen. Idag gör sej gubevars ingen lustig över kvinnor som anser sej förbisedda och som därför hävdar sin rätt.
torsdag 18 december 2008
Några urvattnade reflektioner om Göteborg och stalinism.
Det har påpekas förut - inte minst i den här bloggen - men det är nåt bisarrt med hur våra vänner på bästkusten får ihop Revy och Revolution.
Röda ropet var ett band med starka kopplingar till KPML(r). KPML(r) ville förändra samhället med våld, tyckte det var borgerligt att vara vänlig, kallade kvinnor för kärringar och gav ut Stalins bästa i bokform. Röda ropet är en ordvits (jfr "röda rappet").
På sin enda skiva poserar Röda ropet på motorcyklar a.k.a. "bågar". Skivan heter finurligt nog "Spänn bågen". På den sjunger de bl.a. Dan Berglunds åttaminuterspekoral "En yngling" om en fjortonåring som får stryk och "välling med smör i" och som mynnar ut i ett dödsstraff "för att ha tagit en ung flickas liv".
Andra låtar de gjorde var:
a) "Spring Lasse spring" om en alkoholist, fången i kapitalismens utarmande av människor ("spring Lasse spring, sup Lasse sup/ du dränker din förnedring långt ner i flaskans djup"),
b) "Alla snubbar" på välkänd melodi ur Aristocats, här med temat brist på ungdomsgårdar ("alla snubbar vill ju ha en gård"),
c) "Rudolf E Stark" på melodi Johnny B Good ("när skolan var slut slängdes Rudolf ut/ Han kom till Göteborg för att försöka bli snut/ Men han fick ingen träning i hur slynglar ska tas/ Till slut så fick han jobb på Securitas").
Kanske mest spridd bland deras låtar var "Go med". Refrängen lyder:
Go med i kommnistiska partiet
Åh! Åh! Gör det!
Vi har en liten cerkel här
som skulle passa daaj
Och dö! Ta med dej din tjaaj!
Den framfördes lajv på nån festkväll på Göteborgs konserthus, med tokkomp på skedar. Den är fortfarande en hit i de revolutionära ungdomsförbunden.
Jag tror absolut på att blanda allvar och humor och på att alla känslor kan rymmas i ett konstverk och bla bla bla. Det knäppa här är ju att de käcka gossarna i Röda ropet (bl.a. Clas Yngström som sedermera blev en i raden av okrönta blueskungar med bandet Sky High) står och larvar sej till förmån för ett stalinistparti.
Det första ett stalinistiskt parti skulle göra om de kom till makten vore ju att skjuta alla jävla skedspelare, ordvitsare och larvare i nacken.
onsdag 17 december 2008
Delikateshöökarn.
Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten "Katt bland hermelinerna": "herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt").
Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt - sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv - för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.
Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.
På sextitalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.
På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet" har nu antologin "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?" lämnat tryckpressarna.
I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:
Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:
- Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.
Man kan ju inte annat än hålla med.
Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.
tisdag 16 december 2008
Rapport från Sveriges Radio del 2.
Det går nåt på teve och radio och webb som heter Musikhjälpen. Nånstans i periferin finns jag. Mitt arbete är något diffust, men det har bl.a. inneburit att fotografera My Little Pony-bilder åt en tatuerare (och bli tillsagd att vara rädd om My Little Pony-boken), fråga Lasse Kronér om han verkligen vill vara tomte på Hansakompaniet som folk sagt att han vill (det ville han inte) och bli väckt av SMS från Christer Björkman.
Och så klart att chitt-chatta lite med Jan Eliasson om hur Saddam var på riktigt. Och kanske ägna en halvtimme åt att skaffa en taxi åt Eliasson, tillsagd på skarpen av en sekreterare på UD.
Det har också inneburit att skaffa fram ett telefonnummer till Kikki Danielsson. Efter att ha avfärdat en inmejlande kvinna som påstod sej vara "mycket god vän" med Kikki och som skulle "dra i sina kontakter" och som noga underströk att "Kikki ringer man inte till hursomhelst", gick jag direkt på källan: han med gaserna i Skara.Han gav mej genast tre nummer. På det ena svarade mycket riktigt Kikki. Hon var ute och handlade i Bollnäs (där hon f.ö. tänker stanna tills yngste sonen har bestämt sej för vad han ska göra efter skolan). Sen vi pratat fram och tillbaka en stund (vädret i Bollnäs kontra Malmö och ... ja, det var nog mest det vi pratade om) undrade hon var jag fått numret ifrån. Jag hänvisade lagom dunkelt till "en man i Skara". Hon muttrade att det var "superhemligt".
Jag betvivlar att jag nånsin kommer att ha nåt att prata med Kikki Danielsson om - hon är väl inte särskilt intresserad av gubbar med skägg? - men på nåt konstigt vis känns det ändå som om jag sitter på en skatt.
måndag 15 december 2008
Proggiga barnböcker del 32: Måns och Mari från vår till vinter.
Det här är egentligen en filosofisk-existentiell bok för barn snarare än en politisk. Till bleksiktiga akvarellbilder berättas om barnen Måns och Mari som bor hos "en liten tant" som heter Matti.
Årstider kommer och går och författaren Kaj Beckman - som är en kvinna (jfr Cay Bond och Kaj Fölster) - lägger stor vikt vid att lära barnen vad "kamferspindelskivling" och "höggul fingersvamp" är. Detta när hon inte låter barnen och Matti brottas med De Stora Frågorna:
Somliga får leva länge och andra lever bara en kort tid på jorden. Vad som kommer efter, det vet vi inte. Det är den stora hemligheten som vi alla undrar över. Men ingen är ensam, för alla har döden tillsammans.
Det intressanta är att boken är från sjuttitalet, och på sjuttitalet trängde sej det politiska på ett självklart vis in i alla sammanhang. Efter påskris och majbål kommer naturligtvis första maj:
- Vart ska du gå, Matti? frågar Mari.
- Jag ska demonstrera mot krig och svält och allt annat som inte är bra i världen, svarar Matti. För i dag är det första maj och då brukar folk samlas och demonstrera.De går till torget, där alla som ska vara med i demonstrationståget håller på att samlas. Somliga bär på plakat där det står skrivet vad de skulle vilja ändra på i världen.
När tåget sätter i gång säger Mari:
- Så bra att vi kom med dej, Matti! Så är det flera som visar vad dom tycker.
- Ja, jättebra var det, säger Matti.
Hon har läst högt texterna på plakaten. JORDEN ÄR ALLAS HEM står det på ett. ALLA MÄNNISKOR ÄR SYSKON står det på ett annat.
- Då är jag din bror, Matti! Va bra! säger Måns.Det var bara på sjuttitalet nån inbillade sej att en grabb i förskoleåldern längtade efter att idka syskonskap med en gammal tant.
fredag 12 december 2008
Proggiga barnböcker del 31: Polisen slår till.
Jag löper risk att bli tjatig, men det här är en Sven Wernström-bok igen. Det är inte mitt fel att karln var tokigt produktiv inom den smala nischen politiskt-övertydliga-böcker-för-unga-tonåringar-utan-vidare-story.
"Polisen slår till" (1972) är en fristående fortsättning på "Mannen på gallret". Här möter vi återigen den unga Lena Forsberg i hennes självklara mognad mot politiskt medvetenhet (antagligen döpt efter Nyman i Nyfiken-filmerna).
Nu åker hon till Norrköping och träffar några kompisar som är oproportionerligt glada över att ha öppnat en maoistisk bokaffär i en källare ("på bokhyllorna fanns en massa viktig kunskap uppradad - i huvudsak sådan kunskap som skolan brukar undanhålla sina elever"). På vägen dit blir hon vittne till en bilolycka där en ung FNL-motståndare ligger sönderslagen bakom ratten. Lena börjar nysta och inser att det inte är en bilolycka ...
Boken är gissningsvis påverkad av Sjöwall-Wahlöö och deras allt härsknare poliskritik i "Den vedervärdige mannen från Säffle" från året innan. Bortsett från att Sjöwall-Wahlöö trots allt spränger in riktig spänning mellan de stora sjoken kverulantiska påståenden om samhällets förfall, är budskapet ungefär detsamma.
Jag betvivlar inte att Sjöwall-Wahlöö och Sven Wernström hade rätt i sak - alltså att poliser är våldskåta halvfascister vars uppgift är att försvara ett kapitalistiskt samhälle - men det känns som om de kunde säja det på nåt annat sätt än att bara säja det.
Ett gäng random citat ger en bild av Wernströms syn på hur man bäst levandegör verkligheten: genom att inte levandegöra den.
Hon knäppte på melodiradion. Anna-Lena Löfgren sjöng. Det var nånting om jämlikhet mellan könen. Män och kvinnor borde gå sida vid sida - "på samma nivå, det borde vi pröva på". Det var en typisk svensktoppslåt, samhällstillvänd men utan politisk medvetenhet.
Så långt hade Lena ändå kommit på senaste tiden. Hon hade begripit att man inte kan önska fram fred och jämlikhet på svensktoppsvis. Fred och jämlikhet går inte ihop med kapitalism, som just bygger på orättvisor.[---]
Lena rös. Det fanns lärare som skulle leva kvar i sina elevers minne långt in på 2000-talet. Exempelvis Justus som de hade haft i samhällskunskap. Stockkonservativ och moderat. Framhöll alltid USA - världens största demokrati. Ryktet visste berätta att han också hade framhållit Hitler en gång i tiden. Det var konsekvent.
Nazist i går - moderat i dag.[---]
Tjugo döda barn i Vietnam. Deras kroppar kastades på elden. Svensk motorungdom körde omkring med mördarnas emblem på skinnjackan och deras ideal i huvudet.
Det var kanske landets allvarligaste ungdomsproblem just nu, men det uppmärksammades varken av myndigheter, politiska partier, press, barnavårdsnämnd eller skola.
SPOILERVARNING: det visar sej - tro det eller ej - att killen med FNL-märket inte alls råkat ut för en biloycka. Det är istället en reaktionär polis som blivit "alldeles som galen" när han sett FNL-märket och ropat "nu ska du få din jävel!" innan han spöat upp vietnamvännen.
Samhället verkar ha varit så mycket enklare då, 1972. Åtminstone i de övertygade socialisternas huvuden.
onsdag 10 december 2008
Jag är Rainer och jag heter Rumle.
Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).
En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säja Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.
Man hade ett enklare sinne för humor då.
På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.
Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.
Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.
Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sej själv.
"Hunden som log" handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund - och sin egen barndom - en sista kväll på Grönan. "Svart Lucia" var en skräckfilm i gymnasiemiljö. "Dårfinkar & dönickar" är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.
Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia - Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling - är runt de tretti, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.
Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.
Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.
Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sej vilka friheter som helst.
Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.
tisdag 9 december 2008
Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.
Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.
Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttitalets slut, då hans stora romansvit "Den underbara resan" - som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) - blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.
Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).
"Mannen på gallret" är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker - inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt - utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid "mensen" och "p-pillren".
Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.
Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.
Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där "en långhårig pojke med mörka glasögon" reser sej upp inför aulan:
Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.
Men - bland optimistiska kapitelrubriker som "Socialismens ABC" och "Krossa kapitalismen!" så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret "en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden" (enligt baksidan).
För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.
Men jag föreställer mej att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.
Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sej så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.
måndag 8 december 2008
Widerbergman.
Bo Widerberg var som bekant helt fixerad vid sin äldre och något mer framgångsrike kollega, mannen med vårtan, baskern och magdämonerna. Redan i sitt första utspel för filmbranschen, stridsskriften "Visionen i svensk film" 1962, gav han Bergman det berömda epitetet "vår andes dalahäst i världen".
I en av sina sista intervjuer, i teveprogrammet Skytte, minns jag hur han hamnade i en lång utvikning där han förklarade att han själv åkte tunnelbana och inte satt sej på piedestal - "till skillnad från andra regissörer" (nudge nudge). Han gick som katt kring het gröt medan hela karln var en enda stor antydan. Till sist fick Skytte runda av tjatet med att konstatera "du talar förstås om Ingmar Bergman". Widerberg log nöjt och så kunde intervjun fortsätta.
Han ville liksom bara få det sagt.
1996 skriver Widerberg en text för filmtidningen Chaplin. Ämnet är filmmusik. Han skriver om hur han själv använt klassisk musik, inspirerad av Pasoloni och Kubrick, om Björn J:son Lindhs suggestiva flöjtslingor i Mannen på taket och Scorseses förhållande till opera. Det är väldigt initierat, passionerat och positivt - fram till slutet.
Avslutningsvis måste han bara få berätta att han inte gillar Bergman:
Dags nu att närma sig Den Store: IB. (Inte numera avsomnade Idrottsbladet, utan prästsonen på Fårö. IB minns jag filmmusikmässigt som en ensam cello: ångestskapande även där det nog inte var ångest IB primärt ville frammana. Men vad kan man vänta sig av en man som suttit inlåst i en garderob på Östermalm halva sin ungdom och enligt egen uppgift har konstanta besvär med avföringen?
Det var det. Som synes har det inte för mycket med Bergmans filmmusik att göra. Den gode Widerberg ville bara helt apropå understryka sitt förakt för kollegan, när han nu ändå hade vår upmärksmahet.
Bergman själv hävdade att "jag har aldrig varit arg eller bitter på honom för den, för trots allt var vi ju i samma bransch, denna jävla horeri- och slakteribransch".
Retrospektivt är det lite underligt att de aldrig blev kompisar. De borde om inte annat kunna förenas i sin förkärlek för drastiska påståenden.
söndag 7 december 2008
Julkulturen.
Det har muttrats bland pepparkakshustroende julfundamentalister, det har knorrats hos glittermaffian och de som menar på att det står inskrivet i kalenderbalken att julkalendrar måste innehålla a) spraysnö, b) tindrande barn och c) andra saker som fanns på Elsa Beskows tid.
Men - som jag mantralikt upprepat den senaste veckan - barnen gillar i alla fall årets båda julkalendrar. De har ingen relation till snö, men kan identifiera humorn i en man som dricker kiss.Idag söndag har de tre kalenderhjältarna besökt ärevördiga Kulturen i Lund. Barnen var på plats. Flera av dem verkade riktigt nöjda.
lördag 6 december 2008
Hoppla! De finurliga memoartitlarna bara hopar sej! Del 7.
För att förekomma ordmärkaren: det här är väl inte memoarer i egentlig mening, men väl nära. Werner - eller om det möjligen är Werner - sammanfattar sitt liv genom sina bidrag till Lill Lindfors, Eva Rydberg och Häpnadsväktarna.
Och givetvis marknadsför den gode Cato det hela som "årets best selleri". Jag ligger golvad. Gud finns. När jag hämtat mej upptäcker jag följande slogans:
OBS! Av författaren nominerad till 2009 års Augustpris!
OBS! Intäkterna av boken går oavkortade till förf:s vällevnad
OBS! Flera org. planerar att vara elaka mot författaren!
Plötsligt känns världens ondska mindre ond och livets förtretligheter mindre förtretliga. Med rak rygg och blicken mot solen går jag att möta morgondagen.
FOTNOT: tack till den finurliga signaturen "anonym" för tipset.
torsdag 4 december 2008
Koreansk självbefläckelse med Thorsten.
Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons "Ett hål i mitt hjärta" 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.
Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.
Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:
Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal
- vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det säjs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.
Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så
- vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.
Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:
Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.
Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sej medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sej fram genom tuppruskning? Tänker han sej att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?
Jag blir så konfunderad.
För övrigt hävdar Persbrandt - i den mån han är ett sanningsvittne - att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.
onsdag 3 december 2008
Proggiga barnböcker del 29: Ville Valle & Viktor. Första mötet med den Mystiske Mannen.
Ville, Valle & Viktor är kanske de mest urtypiskt proggiga barnfigurerna, Staël von Holsteins värsta mardröm, fortfarande det mest flagranta beviset på den nyliberala tesen om publice service-vänstervridningen. Liksom "Kåldolmar & kalsipper" var det ett underligt möte mellan å ena sidan fantasi och sång och å andra sidan smutsgrå plakatpolitik.
De tre figurerna - besserwissern Ville (de tusen konsternas man), vindflöjeln Valle (de 999 konsternas man) och ifrågasättaren Viktor (en levande docka) - debuterade i en av Beppes lördagsunderhållningar 1969. Trojkan gjorde sen ett par teveserier (1970och 1977), så småningom förevigade på LP, ironiskt nog belönade med just en sån Grammis som proggrörelsen såg till att avskaffa.
I korthet: Björne, Kapten Zoom och han som spelade Helge i Rederiet är tre ambulerande gatumusikanter, som med hjälp av Valles bok "Farfars praktiska råd" försöker orientera sej i ett samhälle som fyllts med avgaser, betong och profitbegär. Viktor frågar ofta "varför", Ville försöker auktoritärt avfärda med "därför", Valle försöker vara kompis med bägge.
Två böcker blev det också. "Första mötet med den Mystiske Mannen" är den första. "Den Mystiske Mannen slår till igen" är den andra.
Om skivorna trots allt har kvar charm i och med Anders Linders stammande replikleverans och ruffa gatusvängsarrangemang, är böckerna tämligen träiga. I en passage läser Ville i Farfars praktiska råd att Stureplan "är en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden":
Så var det kanske på farfars tid. Men nu är Stureplan inte längre en lugn och trevlig plats i hjärtat av staden, det är en bullrig och otrevlig plats i hjärtat av staden, och just den här dagen ångade den av upplöst asfalt och avgaserna flöt som dimmor kring Villes och Valles och Viktors huvuden.Viktor, som ju är en levande docka född i Burgund på 1300-talet, kidnappas av en mystisk man i lackskor (på sjuttitalet var alla fiktiva direktörer fashionabelt klädda, detta trots att samtidens mest hajpade direktör var Simon Spies). Direktörens syfte är både dunkelt och diaboliskt:
Tänk bara, en levande docka som kan arbeta lika bra som en arbetare. Ja bättre. Vanliga arbetare går ju så lätt sönder. Och så har de så mycket krav. På löner och arbetsförhållanden och på att vara med och bestämma, ja jag vet inte allt. Således sätts Viktor att arbeta vid en maskin, kontrollerad av en tidsstudieman enligt tidens hippaste trend hos fabrikskapitalet - MTM (Methods-time measurement):
- Står man så hela dagen, undrade Viktor upprört. Varje dag, måndag tisdag onsdag torsdag fredag, varje vecka? Hur orkar man det?
Han frågade en arbetare som gjorde samma rörelse 20 gånger i minuten. Men mannen hörde inte. Blicken var fästad på samma plats och han rätade inte på ryggen.
- Stör honom inte, sa testmannen omtänksamt. Här jobbar de på ackord.
- Vad är ackord?
- Det är när man får mera betalt ju fortare man jobbar, sa testmannen. Då har man inte tid att prata strunt.
Efter en del ganska festliga förvecklingar och maskeringar lyckas Ville och Valle frita sin kompis/docka. Viktor pustar ut och läsarna får en lagom fantasieggande sens moral:
- Vem är det som tjänar på att de arbetar så där då, sa [Viktor] sen.
- Den mystiske mannen, föreslog Valle.
- Just det, sa Ville. Det måste löna sig att ha fabriken, förstår du väl.
- Vem är egentligen den där mystiske mannen, undrade Viktor. Och varför gör folk som han säger?
- Han är en sån som äger och bestämmer, sa Ville.
- Men det måste väl vara de som arbetar i fabrikerna som bestämmer, sa Viktor upprörd. Det måste det väl, Ville.
- Njae ... det är inte så enkelt det där förstår du Viktor. Nu är det som det är. Det har det alltid varit.2008 finns inga fabriker och följaktligen inga barnböcker om fabriker. Dyker Anders Linder upp i barnprogrammet Vintergatan - nota bene: utan att ventilera en enda åsikt - skriker diverse nyliberala bloggare i gäll falsett om statstelevisionens uppenbara stalinism. Samma statstelevision fyller sin barnkanal med Byggare Bob och Rorri Racerbil och den tecknade Mr Bean.
Jag säjer inte att det var bättre förr av den självklara anledningen att det inte var det. Men saker var annorlunda förr. Jag vägrar att tro att ett enda Anders Linder-indoktrinerat barn växte upp till en elak människa. Jag har inga problem att föreställa mej att Johan Staël von Holstein uppfostrar sina barn till monster.
tisdag 2 december 2008
måndag 1 december 2008
Högerhittar del 1: En sång om friheten.
Carl-Anders Dexter "heter" en snubbe som tidigt blåste i varningspipan ("Dexter" är som bekant latin för höger). Redan under det sjuttital man brukar kalla "det röda" (dvs. det decennium då sossarna förlorade makten till borgarna) gav han ut sin första skiva. Denna hans andra kom 1981 och är en brinnande protest mot förtrycket i öststaterna och framför allt mot kommunistiskt väggklotter.
Plattan "En sång om friheten" är ett slags inverterad proggplatta, där den gode Carl-Anders och hans medmusikanter från närmsta finlandsfärja ringat in vänstermusikens beståndsdelar och försökt hitta deras raka motsats.
Istället för förtryck i Vietnam och Chile sjunger Dexter om förtryck i Afghanistan och Moskva. Istället för utflippade jazzfusionexperiment dansbandskomp med elorgel. Istället för storslagna folkkörer en ensam överdrivet artikulerad man med teveglasögon.
Titellåten "En sång om friheten" är en bakochframvänd Björn Afzelius-låt:
Och från land och stad
ljuder samma krav
Om friheten - om friheten
Den stiga ska till slut
och få större kraft än krut
Om friheten - om friheten
Den gnolas i Moskva, Berlin och Budapest
Den nynnas i Warszawa, Prag och Bukarest
Afzelius hade sjungit Nicaragua istället och gubbrockat lite svängigare och sjungit med nåt slags övertygelse. Dexter kom fram pre-Reinfeldt, på den tiden då det fortfarande var ball inom högern att vara cynisk och oberörd. Han sjunger som en ovanligt lillgammal ordförande i Moderat Skolungdom.
Men nödrimmen känner inte av nån höger-vänster-skala.
"Dig ska vi knyta upp svansen på!" är en hotsång i en tradition från Nationalteatern. Deras första platta "Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot!" innehåller bl.a. raderna:
Vi ska hälsa på nån gång hos dom som äger Göteborg
som hittar på all skit i stil med Frölunda Torg [---]
Vi ska riva varje förort och besegra hela stan
Sänka alla pampar i nån djup ocean
Ytterst går retoriken tillbaka på Jesus och "de första skola bli de sista" och snickaren i Röda rummet och hans glödgade brandtal:
Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi...
Dexter och hans organiska organister meddelar att:
Du som står på torget
med ditt röda magasin
Sprider din villfarelse
med en överlägsen min
Jag varnar dig att illa det kan gå
Dig ska vi - dig ska vi - dig ska vi knyta upp svansen på!
Du som klistrar lappar
på var och varannan mur
för att du vill få till stånd
en röd diktatur
Jag varnar dig ...
Du som demonstrerar
under röd paroll
Tomma tunnor skramlar mest
men IQ:n den är noll
Jag varnar dig ...
Ett par av Dexters alster drog säkert ner stora skratt bland seglarskorna och vindjackorna i MUF. I politiska kretsar behöver som bekant inte skämt vara roliga så länge de misskrediterar motståndare. I "Tjejer" sjunger Dexter om sina preferenser gällande motsatta könet (att döma av omslagsfotot var tjejer för Dexters del mer en fråga om teori än praktik):
Tjejer - arga och snälla
Vanliga och rätt originella
Tjejer som är att föredra
Tjejer - smarta och dumma
pratsamma och nästan stumma
Alla kan väl vara bra att ha
Men aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
gå i säng med en tjej som är kommunist
Och i "HCN" gör Dexter diverse fyndiga kopplingar mellan vänsterfolk och ohyra:
Runt omkring oss hus har rasat
Varje dag så rasar fler
Kom och stoppa dessa röda
Snälla ni, jag ber, jag ber
Skicka över några män
skicka över några män
skicka över några män
Kom och rök ut dem med HCN
Övriga Dextertexter att nämna är "Björntjänster", som fyndigt alluderar på den ryska björnen, och "En kärlekstragedi" om svensken Sven och östtysken Gretel. Jag blir inte klok på hur mycket som är tänkt att vara roligt och vad som är ofrivillig komik. Min gnagande misstanke är att det jag skrattar åt är Dexters djupt kända tankar, och det jag blir illa berörd av är hans humor.
Carl-Anders Dexter och hans högermuzak motbevisar den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik. På samma gång understryker han den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik som går att lyssna på.