Torsdag 26 augusti 2010 möttes två världar som nog inte var menade att mötas. Inte i denna dimensionen och absolut inte i samma tevestudio. Resultatet: Stor Komik/Tragik.
I ena hörnet: Liv Strömquist, serietecknare som just nedkommit med sitt nya album "Prins Charles känsla". Liv - som jag har äran att känna - jobbar med de tre byggstenarna Genomtänkt Samhällsåskådning, Grundlig Research och Humor. Utan att tulla på underhållningsfaktorn blottlägger hon strukturer, påvisar historiska samband, dekonstruerar myter. Kanske är hon den uppskattade satiriker som mest förtjänar det.
I andra hörnet: Steffo Törnquist, livsnjutare som just nedkommit med ännu en tweet om dyr whisky, hickoryklubbor eller gubblues. Steffo - som jag är ärligt rädd för att träffa - jobbar med de tre byggstenarna Lättja, Slapphet och Inbillad Charm. Utan att tulla på sin egenkärlek blottlägger han sitt ointresse för andra människor och allt det som han och hans kår vill att vi ska förknippa med journalistik. Kanske är han den höginkomsttagare som minst förtjänar det.
Allt sker i TV4:s morgonsoffa.
"Intervjun" tar drygt sju minuter. Steffos partner, Jenny Östergren, driver samtalet framåt. Steffo själv har typ tre inpass. Vart och ett av dem antyder a) att han mest har tittat på teckningarna i det album vars skapare han lyfter pengar för att intervjua och b) att han inte ens begrep dem. Man kan också notera Steffos häpenhet när han förstår att Liv faktiskt researchar innan hon tecknar serien.
"Samtalets" komiska höjdpunkt uppstår när Steffo vill driva in samtalet på nåt som han och Lennart Ekdahl säkert brukar utbyta tankar om i golfklubbens bastu: hur "det gåtfulla" spelet mellan Mannen och Kvinnan är en, underförstått upphetsande, drivkraft hos mänskligheten.
Utan att ha hunnit läsa albumet anar jag att Liv Strömquist har andra ambitioner än att skriva gubbsnusk. Kanske är hennes tanke snarare att visa hur könsrollerna begränsar oss och hur de tvivelsutan har uppstått för att det ena könet är intresserat av att dominera det andra.
Livs svar på Steffos "fråga" går rakt in i min personliga klassikerkanon: "Öhh ... mmm ... Absolut".
Nästan lika festligt är det när Jenny Östergren vill ta upp en serie som ytligt sett handlar om Gry Forssell, men som egentligen diskuterar normer för otrohet och där Forssell figurerar i egenskap av "normal". Steffos kommentar: "Hon går på krogen va?"
Han vill liksom visa att han också noterat den där serien under sin "research" (Steffo-svenska för att hastigt bläddra igenom nåt medan man blir sminkad och tänker på den rökiga whiskyn man smäckte i sej kvällen innan). Han minns till och med vad som händer i en ruta.
(UPPDATERING: jag har nu läst den aktuella serien. Forssell går inte på krogen.)
För att undvika alla missförstånd: jag påstår inte att Steffo Törnquist skiter frankt i människan han intervjuar, hennes ambitioner eller för den delen alla tittare. Jag antar bara att han är totalt ointresserad av människan han intervjuar, hennes ambitioner och för den delen alla tittare.
torsdag 26 augusti 2010
Kulturkrock.
onsdag 25 augusti 2010
Skryt och skräpp ...
... är som vi alla vet en av de etiketter som Åke Cato använder på sin blogg när han vill påtala att nånting han gjort uppskattats. "Skräpp" är gammelskånska för skryt, uttrycket betyder alltså "skryt och skryt" (jfr "punkt och pricka", "nöd och näppe", "rim och reson").
Här kommer så mitt skryt och skräpp: i söndags gjorde en man med ett skägg sin debut i de seriösa nyhetssammanhangen. Teveprogrammet Agenda sände ett inslag om satir och humor i politiken - de satiriker som syns i bild är Peter Settman, Rachel Molin och moi.
Den intresserade kan se några extremt lösryckta bitar ur de inslag jag gjort för det kommande valteveprogrammet "Elfte timmen", där jag på tre minuter går igenom respektive riksdagspartis historia. Bläddra fram till cirka 23:51.
Den som är mindre intresserad av mej och mer intresserad av dumheter kan höra hur Jimmie Åkesson försöker framställa sej som kvinnornas härförare (de första elva minuterna) eller hur Bengt Westerberg vill ha det till att Jan Björklunds burqa-utspel inte skulle spela Åkessons gossar i händerna (15:10).
tisdag 24 augusti 2010
Cornelis leeft!
För den som råkar vara ohälsosamt intresserad av en sen 23 år tillbaka avliden trubadur med skägg och en viss fixering vid alkohol, finns den holländska dokumentären "Cornelis leeft!" på svensk dvd.
Den säjer ingenting om Cornelis liv eller verk i stort - vill man ha en första ingång bör man istället köpa Tom Alandhs film "Cornelis" eller Klas Gustafsons bok "Ett bluesliv" - men kommer med några fascinerande pusselbitar om karlns karriär i hemlandet. Han hade nämligen en sådan. Också.
Under några perioder under sitt extremt stormiga liv for Vreeswijk ner till Nederländerna, för att hälsa på mamman som flyttat tillbaka redan på sextitalet, för att ducka för fogden, för att ducka för nån annan, förhoppningsvis för att nån gång träffa sin son som bodde hos farmor under hela skoltiden, men också för att spela in låtar och turnera. Han blev ett namn. Han fick några hittar, bland annat "Veronica" i översättning.
Sen försvann han lika fort från den nederländska radarn och framstod väl där som ett some-hits-wonder. Få holländare brydde sej om att läsa svenska medier och bilda sej en uppfattning om att den där figuren som flaxade förbi faktiskt var en levande - och efter sin död än mer levande - legend på andra sidan kontinenten.
Det måste vara förbryllande ur ett holländskt perspektiv. Det är som om vi plötsligt skulle få reda på att, säj, Totte Wallin sjungs i holländska skolklasser, har en park i Amsterdam uppkallad efter sej och fortfarande säljer tusentals plattor årligen på tulpanmarknaden. På filmen vittnar svenska musiklärare, artister, förbipasserande om karlns betydelse. Vad förvånad man blivit om det visade sej att "Ryska posten" hade gått upp i den holländska kanon och sjöngs av gatumusikanter och skolbarn.Trots att jag läst det mesta som finns utgivet om Vreeswijk, har jag aldrig riktigt fått kläm på hur hans nederländska karriär såg ut. Han var febrilt aktiv på den svenska skivmarknaden under sexti-sjuttitalen och ovanpå det många inhemska spelningar, turnéer, krogshower och teaterföreställningar och ovanpå det vittnas det om långa blöta perioder och ovanpå det några voltor och ovanpå det ett par äktenskap och ovanpå det långa vistelser i Norge och Danmark, där han gjorde plattor och turnéer och tidvis bodde.
Hann han dessutom spela in plattor på modersmålet och turnera där?
Uppenbarligen. Sin största holländska hit efter vad jag förstår, ”De nozem en de non”, "Raggaren och nunnan" (förvirrande nog konsekvent kallad "Flickan och nunnan" på textremsorna till ”Cornelis leeft”), fick han redan 1966. Då rullade maskineriet kring den fräcke trubaduren på högvarv här hemma (vilket som nu var hemma). Nån tid att följa upp den där slagdängan fanns inte då.
Några år senare lämnade han sina upptäckare, Anders Burman och Börje Ekberg på Metronome, med buller och bång och vredgad över att de försökte få honom att betala skatt.
Han skrev istället kontrakt med Philips, ägt av multinationella tysk-holländska Polygram, och verkar sen ha släppt ifrån sej nån LP varje gång han var hemma hos mamma med smutstvätten. Philips har stora planer och plattor på tyska och engelska planeras bredvid svenska och holländska.
Den holländska blir i alla fall av – han gör på nytt succé i Holland runt 1972 med översättningar av tidiga svenska hittar och lite Bellman. Bellman ansåg han sej extra lämpad att tolka eftersom hans holländska med tiden blivit någt arkaiserad och inte helt i takt med tiden.
Och så försvinner han på nytt. Men kommer strax tillbaka för att åter försvinna.Sammanlagt gör han sex LP i Holland, en med Victor Jara som han alltså översatte från ett språk till två andra, en med tolkningar av den amerikanske folksångaren Jim Croce som han aldrig översatte till svenska. Ett par låtar – ”Skyddsrumsboogie” bl.a. – skrivs först på holländska och översätts några år senare till det tillskansade språk som trots allt låg bäst i munnen på honom.
I "Cornelis leeft!" hör vi några Bellman-översättningar som han uppenbarligen sjungit in till samma musikaliska bakgrunder som han och Björn J:son-Lindh skapade till hans första svenska Bellman-LP.
De insjungningarna är fortfarande outgivna i Holland. Vilket är väldigt symptomatiskt. Cornelis kastade sej av allt att döma in i projekt efter projekt, och det verkar fullkomligt slumpmässigt vilka som i slutändan blev nåt.
Man kan säja att hans holländska karriär var som hans liv i övrigt: tämligen rörlig och tämligen rörig.
måndag 23 augusti 2010
Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.
Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.
"Cornelis i mitt minne" handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan - jag låter bli att kommentera namnet - stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:
Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.
Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.
söndag 22 augusti 2010
Å alla kära Ebba-Witt!
Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.
Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: "Å alla kära systrar!"
Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. "Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande", påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.
Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp ("feminism" var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:
... månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop ...
Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en "Ola" får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).
Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.
Och alla systrar är starka och solidariska - utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.
Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:
Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!
Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort - saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.
De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.
Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals - det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén - att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer - är inte lika bisarr.
Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:
Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]
Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till "alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister": "Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!"
Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem "Befrielsen är nära" från 1975:
En dag ska barnen säga:
"Tack mödrar! Det gjorde ni bra!"
En dag ska barnen säga
"Denna mänskliga värld vill vi ha!"
Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt "tack mödrar!" till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sej helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.
Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.
lördag 21 augusti 2010
Sju skämt som chockade Sverige. Del 7: en rappare blir härmad.
Sista delen av en serie korta texter, ursprungligen publicerade i tidskriften Aluma (organ för hemlösa i västra Skåne). Temat är skämt (eller motsvarande) som rört upp en smula.2001: Mårten Andersson imiterar en rappande tandläkare
Påföljd: stämning
Radioprogrammet Pippirull härjade i P3 från 1998 och fram till 2003. Programmakarna Bobbo Krull och Olle Palmlöf förenade humorns och journalistikens verktyg för att a) blottlägga tveksamheter i samhället och b) reta upp folk.
I en strävan att hitta nya angreppsvinklar skickade de ut en påstått fumlig praktikant eller en kvinna med spelat Aspergers syndrom för att ställa obekväma och oväntade frågor till makthavare. På så vis kunde de till exempel lura drottning Silvia att svara aningslöst på frågor som antydde hennes fars nazistiska bakgrund.
Palmlöf tog sedan med sig flera av greppen till SVT, där han gjorde det prisbelönta CP-magasinet, det utskällda Böglobbyn och det samhällsirriterande Faktum.
Mycket i Pippirull var personangrepp utan några direkta samhälleliga undertexter. Typiska måltavlor var machoherrar i Stockholms innekretsar: Mikael Persbrandt, E-Type, Martin Timell och Dr Alban.
Imitatören Mårten Andersson – som idag driver ståuppklubben Raw i Stockholm – gjorde busringningar som E-Type och skällde ut folk som Persbrandt. Martin Timell blev fly förbaskad och Dr Alban gick så långt att han drog Pippirull-redaktionen inför skranket.
Det hade han inte mycket för. Trots att artisten enligt Aftonbladet grät i rätten och bedyrade att hans gamla vänner inte vågade lita på att det verkligen var han som ringde till dem, friades Alban-parodierna. Olle Palmlöf kommenterade domen:
Visst är det tråkigt om Alban blivit ledsen, men anledningen till att vi skojat med honom är ju hans eget fel. Ta bara den här Friends In Need-videon med alla silikonbrudar och sånt. Där gör han ju mer parodi på sig själv än vi någonsin skulle kunna göra.
Pippirull hamnade för övrigt en vända till i samtliga rättsinstanser. Den här gången var det Alfons Åberg-författaren Gunilla Bergström som upprördes över att Pippirull klippt ihop Alfons-inläsningar med den danska våld-och-knarkfilmen Pusher, anspelande på att ”alfons” ju är ”hallick” på danska. Bergström ansåg sig upphovsrättsligt kränkt och drev målet upp i Högsta Domstolen.
Juryn – en sådan kallas in just i tryckfrihetsmål – var överens om att Pippirulls Alfons-inslag var ett självständigt verk. Däremot rådde enligt uppgift stor enighet om huruvida inslaget var en travesti eller en parodi – en diskussion på hög juridisk nivå man gärna hade avlyssnat.Ja, det finns så klart ytterligare en handfull skämt och program som har retat upp: Skäggen förstås, Carl-Uno Sjöbloms bötesbelagda hädelse och Måns Herngren och Hannes Holm Radionämndsfällda åttitalssketch där MUF framställdes i koppel och armbindlar. Göran Perssons dåvarande fru Annika tog illa vid sig när teveprogrammet Detta har hänt jämförde henne med Centerpartiet (”bägge lägger sig på rygg för Göran Persson”), Johan Glans antydde i Parlamentet att Hans Majestät Konungen vänsterprasslar med ett nyhetsankare och gjorde om inte annat nyhetsankaret upprört.
Och sen fanns det visst nåt P3-program – det kan ha hetat Hej domstol! – där man skämtade om hur klumpigt man kan hantera nyheten om kungens död – varför vissa lyssnare på allvar trodde att kungen dött. Men det där sista vet den här artikelförfattaren ingenting om.
fredag 20 augusti 2010
Sju skämt som chockade Sverige. Del 6: Runar och Ian knullar.
Senaste numret av Aluma (hemlösas tidning i landets södra regioner) har tema humor. Förutom ett par utmärkta texter av min vän Marcus Johansson och några festliga tarvligheter av min vän Nanna Johansson, kan den hugade läsa en herrans massa text framställd av min kanske bäste vän - mej.1992: Kulturtidskriften Hustler limmar Ian Wachtmeisters huvud på en porraktör
Påföljd: fällning för förtal i Högsta domstolen
Hustler är inget man skyltar med att man läser om man vill verka intellektuell och upplyst. Det är en, även inom den pornografiska genren, ovanligt grov publikation.
Förutom samlagsmaterialet har redaktionen haft satiriska ambitioner: i Sverige utsåg man ”månadens skitstövel” efter den amerikanska förlagan ”asshole of the month”. Inte sällan var det socialdemokratiska politiker och kommuntjänstemän som fick den tvivelaktiga utnämningen.
På några sidor i nummer 1 1992 kombinerades tidningens båda beståndsdelar porr och satir. Lill-Babs huvud satt på en porrtjejs kropp och höll två manslemmar i händerna. Bildtext: ”Det bästa jag vet är handarbete!”
Bert Karlsson och Ian Wachtmeister – vid tillfället ledare för ett riksdagsparti – hade limmats på två onanerande kroppar. Bildtext: ”Inom ny demokrati gillar vi att ta saken i egna händer”.
Socialdemokraterna Ingvar Carlsson och Birgitta Dahl, som förlorat makten vid valet året innan, hade monterats på ett älskande par. Bildtext: ”Nu har vi äntligen tid att koppla av mer intimt!”
Det hela ledde till att sju av de avporträtterade kändisarna – förutom Ingvar Carlsson, Lill-Babs och Ian Wachtmeister även LO-ordförande Stig Malm, Carola och Runar Sörgård samt Mona Sahlin – lämnade in en gemensam stämningsansökan. Intressant nog fick de faktiskt rätt.
I ett Sverige där tryckfrihetslagarna är generösa, och där det sägs vara ytterst svårt att få rätt för ärekränkning, förlorade Hustler målet i alla rättsinstanser.
Nästan tjugo år senare, i Youtubes och Photoshops tidevarv, är det svårt att riktigt förstå upprördheten. På sidorna i tidningen fanns konsumentupplysningarna ”satir” och ”OBS! Fotomontage!”, och ingen läsare trodde väl på allvar att Hustlers fotografer fått access till Stig Malms sovrum.
Fjorton år tidigare hade Fälldin fått avslag när han påståtts vara sinnessjuk. Nu fick Ingvar Carlsson rätt när han påstods ha ett sexualliv.
Misstanken väcks att särskilda, inte lika heliga, regler gäller för porrblaskor. Tingsrättens utlåtande är inte befriat från moralism:
Läsaren får hjälp att föreställa sig hur den kände personen skulle ta sig ut i en pornografisk situation. Ett sådant budskap förtjänar på intet sätt att vara tryckfrihetsrättsligt privilegierat.
torsdag 19 augusti 2010
Sju skämt som chockade Sverige. Del 5: Sverige konfronteras med "ironi".
Ännu en text hämtad ur senaste numret av Malmö/Lund/typ Burlöv-tidningen Aluma, som säljs av och för hemlösa. Numret har tema humor.1989: Rolf Börjlind (igen) skriver ett tvetydigt skämt om invandrarfientlighet
Påföljd: fällning i Radionämnden
Teveserien ”Lorry” började sändas 1989 och blev det stora genombrottet framför allt för sketchförfattaren Peter Dalle, men också för Johan Ulveson, Claes Månsson, Lena Endre och Suzanne Reuter.
Idag verkar folk främst minnas det för Dalles återkommande karaktär, den sorglöse uppfinnaren, men det var ett program med tydliga satiriska ambitioner.
Här introducerades på allvar en sorts mörkare humor, främst i Dalles många relationssketcher, som närmast är light-varianter av Lars Norén-dramer, och i Stefan "Sucken" Sauks återkommande monologer med manus av Rolf Börjlind. Där var samhällskritiken ständigt närvarande.
Sauks ofta citerade fraser ”Det är mycket nu!” och ”Jag är skeptisk!” gav uttryck för den lilla människans rädsla för maktapparaten respektive den stora människans ointresse för den lilla människan (och tillika för en sorts beskäftig självgodhet som genomsyrat mycket av fyrtitalistgenerationens satir).
I ”reklamblocket” Kanal C presenterades filmade sketcher, ofta pretentiösa och ännu oftare aggressivt satiriska. Livets Ord-ledaren Ulf Ekman kom ut ur ett uppspärrat anus och Volvo-chefen Gyllenhammars plattityder om etik fick bildtexten ”Snillen spekulerar”.
I en serie fiktiva reklaminslag presenterade Lena Endre som femtiotalshemmafru rengöringssprejen ”Håll Sverige rent”. Hon duschar disken, köksbordet och till slut en städande invandrare med det käcka utropet ”All skit försvinner!” (På Youtube har nåt rötägg klippt bort de inledande scenerna i inslaget, varför det hela ser betydligt mer tveksamt ut än vad det var.)
Den uppenbara ironin över förskrämd folkhemsrasism – inslagen ackompanjerades av Thory Bernhards gamla pekoral Den döende svanen – gick över huvudena på en massa som tog inslaget bokstavligt.
Radionämnden, som det hette innan det bytte namn till Granskningsnämnen, gick på deras linje och fällde. Inslaget ”bröt mot demokratibestämmelserna”. Kanske som en hommage till Karl Gerhards tysta Troja-nummer visade Lorry-redaktionen inslaget igen men lät en skylt med Radionämndens utlåtande ligga över slutrutorna.
I sitt Sommar-program några år senare uttryckte Peter Dalle sin häpnad över folks oförmåga att tolka ironier och den dåförtiden grundmurade tron på att allt som sades i TV var sanningar. Dalle ämnade själv anmäla Sveriges Television till Radionämnden sedan väderlekskartorna år ut och år in vaggat in honom i tron att Sverige bara är en meter långt.
onsdag 18 augusti 2010
Sju skämt som chockade Sverige. Del 4: Fälldin på hispan.
Senaste numret av Aluma - de skånska hemlösas tidning - har tema humor. Jag medverkar som gästredaktör, vilket är liktydigt med att jag breder ut mej själv så mycket jag kan. Den här artikelserien tar upp lustigheter som på olika vis gått för långt för svenska folkets bästa.1978: Rolf Börjlind skriver att en statsminister är schizofren
Påföljd: stämning från statsministern
1978 publicerade Aftonbladets ambitiösa söndagsbilaga Magasinet en text av Rolf Börjlind, då en vänstersatiriker ur det kulturella avantgardet, idag mest känd för manusen till Jönssonligan och Beck, Wallander och Graven, uppföljaren Morden och faktiskt all skit du sett de senaste åren i tron att det i alla fall ska vara okej underhållning för stunden.
När det begav sej gav han ut löjligt smala och svårtillgängliga tidskrifter som ingen ville läsa och såg för egen del alldeles förskräckligt cool ut.Texten var en fingerad intervju med landets dåvarande statsminister, Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, gjord inne på dårhus. Börjlind menade att Fälldins offentliga image som sävlig norrlandsbonde gick stick i stäv med den verklige Fälldin, professionell politiker sedan tjugoårsåldern. I texten drog han tesen till sin spets och stämplade honom som schizofren.
Texten kryllar av hänvisningar till Fälldins då välkända privatliv, där den trogna hustrun Solveig och bondgården i ångermanländska Ramvik var viktiga stenar i imagebygget. Börjlind beskriver hur man på psyket har ”låtit bygga en exakt kopia av gården hemma i Ramvik. På helgerna klär personalen ut sig till Solveig och grannarna och Thorbjörn sitter framför plexigallret i fantasin, brummar och skäller”.
Klinikens överläkare säger bekymrat att ”hans släkt härstammar från 1000-talet, och samtliga har gift sig och levt inom två mils radie i Ramvik – inavel och degenerering ger mycket märkliga utslag på en människas psyke”.
Ramaskriet lät inte vänta på sig. Fälldin kallade så sent som 2004 satiren ”det värsta påhopp jag någonsin varit med om under min tid som politiker”. Som enda sittande statsminister någonsin gick han till doms och stämde Aftonbladet för förtal. Skadeståndet var symboliskt: en krona. Tryckfrihetsjuryn friade, men händelsen rörde upp samma slags diskussioner som Vilks rondellhundar trettio år senare: okej för att man får skriva vad som helst, men bör man?
Aftonbladets chefredaktörer Gösta Sandberg och Gunnar Fredriksson lät publicera en ursäkt direkt till statsministern – texten ”byggde på ett antal smaklösheter, som vi betraktar som oförsvarliga” – och ganska snart lades den tunga satsningen Magasinet ner.
Då hade man redan hunnit stoppa en annan text av Rolf Börjlind: en fejkintervju med Transportarbetarförbundets kontroversielle ordförande Hasse "Hoffa" Ericson, gjord på en transbar på Reeperbahn.
tisdag 17 augusti 2010
Sju skämt som chockade Sverige. Del 3: Hillersbergs näsor.
I senaste numret av Aluma - de hemlösas tidning i Sydsverige - skriver jag en jädra massa om humor (note bene om humor, det är minsann ingen skrattfest att läsa). Texterna reproduceras här så att även upplänningar/ människor som tycker hemlösa får skylla sej själva kan läsa.
1960-talet och framåt: Lars Hillersberg avbildar israeler med stora näsor
Påföljd: personkampanj i Dagens Nyheter
Mellanösternkonflikten har sedan sexdagaskriget 1967 – och naturligtvis ytterligare några tusen år tillbaka – varit en av de mest infekterade även i svensk debatt. Det hindrade inte den allt annat än finkänslige satirtecknaren Lars Hillersberg att rita ett antal nidbilder av israeliska statschefer (Moshe Dayan, Menachem Begin), judiska utrikesministrar (Henry Kissinger) och svenska Israelvänner (Per Ahlmark), inte sällan med anspelningar på bibliska myter eller antisemitiska föreställningar.
Att Hillersbergs bilder var starkt kritiska till Israels politik är det ingen som säger emot, men en grupp debattörer framför allt på DN ville också hävda att de var antisemitiska. Man satte alltså likhetstecken mellan Israelkritik och judehat, och motiverade det bland annat med att judiska män av Hillersberg tecknats med stora luktorgan.
En teckning föreställande (icke-juden) Jan Stenbeck som en stor gris på vars spenar Robert Aschberg och Stina Dabrowski sög, påstods anspela på den klassiska hatbilden av ”judesuggan”.
En annan bild av gamle handelsministern Krister Wickman, inte heller han av judisk börd, refererade enligt samma resonemang till antisemitiska föreställningar (den socialdemokratiske Wickman tecknades som påhejare av kapitalismen).
Hillersberg ritade många hundra teckningar under sin levnad. Berömda är också bilden av ett skinnhuvud med texten: ”Rasister har bara två problem– för liten kuk och för liten hjärna” eller Sjöbobonden som tagit emot en flykting som han sänt som slav framför plogen.
Den notoriskt provokative Hillersberg menade själv att det var dåliga teckningar som strök publiken medhårs, och att en satirikers uppgift är att på allvar väcka anstöt.
Det lyckades han onekligen med. När han år 2000 tilldelades statlig inkomstgaranti för sitt konstnärskap rullade en hetsig personkampanj igång. En DN-journalist frågade rakt ut om Hillersberg var antisemit, och den raljante skämttecknaren svarade:
Jag hatar alla människor, inte bara judar. Det hör till genren.
Två veckor senare hade uttalandet förvanskats. I en ledare på Svenska Dagbladet beskrevs Hillersberg som ”en man som enligt egen utsago hatar judar och tecknar dem därefter”.
Exemplet Hillersberg visar att vissa frågor uppenbarligen är känsligare än andra och att det otvetydigt finns domäner man ska akta sig för att beträda om man vill vara allas vän.
måndag 16 augusti 2010
Sju skämt som chockade Sverige. Del 2: Gösta Ekmans pitt.
I nya numret av Aluma - organ för Öresundsregionens hemlösa - skriver jag onödigt mycket. Temat är humor, som råkar ligga mej varmt om hjärtat. En av poängerna med den här serien är att påvisa att det inte alls bara är osnutna småungar med hävdelsebehov som arbetar med så kallade provokationer. De mest älskade och omhuldade av våra varma humanistiska underhållare finns också med på listan.1964: Gösta Ekman säger nåt lite halvsnuskigt
Påföljd: riksdagsdebatt
Även den sönderkramade humorduon Hasseåtage – för yngre läsare: han som gjorde Blommig falukorv och han som gjorde Ronja Rövardotter – upprörde på sin tid. Det glöms ofta bort idag, när äldre människor gärna lyfter fram deras stillsammare satirer och varma patos och ignorerar att de också ägnade sig åt burleskt trams.
Revyn ”Gula Hund” var deras fjärde sedan de startat det extremt framgångsrika AB Svenska Ord två och ett halvt år tidigare. Trots att paret tog en ekonomisk jätterisk med stor ensemble och den gigantiska China-teatern som spelplats, stack de ut hakan i ett gäng samhällskritiska nummer. ”Gamle man” kommenterade den människofientliga åldringsvården och ”Folkspillran” anklagade svenska folket för att diskriminera romer.
Det som kom att uppröra på riksdagsnivå var dock ett nummer med lägre intellektuella ambitioner. Birgitta Andersson kommer till doktor Tage Danielsson med sin man, Gösta Ekman, som drabbats av Tourettes syndrom. Han säger då och då ”Pitt!” med illa dold förtjusning.
På ljudupptagningen från 1964 hör man på publiken att det sannerligen inte var ett ord som brukade sägas i offentliga sammanhang: det går ett sus av förskräckelse genom jublet. När Ekman i sketchens slut får hela publiken på en gång att stämma upp i ”PITT!” så kan man nästan höra dem rodna.
Succérevyn televiserades och förorsakade snart en interpellationsdebatt. Bondeförbundets John Eriksson gick i riksdagen i polemik mot socialdemokraten Essen H G Lindahl (som skrev ut sina mellaninitialer för att kunna skiljas från alla andra Essen Lindahl). Denne Lindahl ställde sig försiktigt avvaktande till Erikssons förslag om ett programråd som skulle rensa kanalerna från ”kalsongdramatik” och ”förråande uttryckssätt”:
Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling.
Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.
(Långt mycket mer om riksdagsdebatten - stor läsning om man gillar att få tesen "gamla centerpartister är ett fnösktorrt släkte" bekräftad! - finns här.)
söndag 15 augusti 2010
Sju skämt som chockade Sverige. Del 1: Karl Gerhards finurliga naziattack.
”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, lär Fritiof Nilsson Piraten ha sagt. I alla tider har skämt och skämtare väckt anstöt och tassat på gränsen till det tillåtna. Somliga skämt har rentav tagit sig hela vägen upp till Högsta Domstolen. Såväl statsministrar som vanligt hederligt hyggligt verklighetsfolk i stugorna har slagit näven i bordet och sagt ”Nu är gränsen nådd! Och botten med!”
I den här serien - som går att läsa i pappersform i tidningen Aluma, organ för Malmö-Lund-regionens hemlösa - tar vi en titt på några av de lustigheter, sketcher, kupletter och förargligheter som fått blodet att svalla under det svenska 1900-talet. Ganska snart kommer vi att finna att det inte alls bara är finniga hobbyprovokatörer som retat upp vännerna av ordning, utan också några av de mest omhuldade, älskade och folkliga humoristerna.1940: Karl Gerhard sjunger om nazism på ett finurligt vis
Påföljd: förbud från Nazi-Tyskland via svenska staten
Teaterdirektören, kuplettförfattaren och estradören Karl Gerhard brukar alltid lyftas fram som en av Sveriges största satiriker. Hans kupletter – han lär ha skrivit över 4000 – utmärktes av finurligheter, dubbeltydigheter, avancerade rim, litterära referenser och anspelningar på samtidens skvaller, vilket ofta gör dem svårtydda för dagens publik (och i ganska hög grad också för dåtidens, som inte alltid var så bevandrad i den grekiska mytologin eller franska romankonsten).
Hans mest kända kuplett ”Den ökända hästen från Troja” berättar på ett allegoriskt plan om hur nazismen tränger in i det neutrala Sverige. Karl Gerhard framförde den själv framför en gigantisk dalahäst med ett femte ben, syftande på femtekolonnare, det vill säja landsförrädare. I ett regn av fiffigheter målar Gerhard upp bilden av en till synes troskyldig häst, innehållande folkfiender, försiktigt matad av den neutrala socialdemokratiska regimen – men det är en häst som ”hela tiden har kallats för MIN KAMP” (”kamp” är som bekant gammelsvenska för just häst).
Texten framfördes i revyn ”Gullregn” år 1940, i en tid då nazismen var på stadig frammarsch och hade åtskilliga sympatisörer, inte minst i Sverige och inte minst i Karl Gerhards trogna publik av övre medelklass.
Tyska ”diplomater” hörde talas om numret och började trycka på statsminister Per Albin och utrikesminister Günther, som i sin tur försökte övertala Gerhard att stryka numret i neutralitetens namn. Man ville ju inte stöta sig med tysken i onödan.
Karl Gerhard – som onekligen var i besittning av civilkurage – stod på sig. Till slut fick regeringen leta upp § 13 i Ordningsstadgan och förbjuda kupletten med argumentet att dess framförande var förargelseväckande beteende.
Den notoriske retstickan Karl Gerhard gjorde om sitt nummer: scenens dalahäst försågs med skygglappar och nattmössa och istället för att framföra visan läste Gerhard högt upp de framkrystade polisiära motiveringarna till att numret stoppats. Den svenska polisen döpte han i samma veva om till Hästapo.
Gerhards ståndaktighet gav honom gott rykte i historieböckerna, men ekonomiskt blev krigsåren en svår tid för honom. En stor del av publiken ville inte bli sedd i så suspekta sällskap som ett uttalat antinazisiskt. Några år senare var saken en helt annan.
lördag 14 augusti 2010
Ett orimligt långt inlägg om ett ganska smalt ämne.
I Malmö/Lund-regionen säljer de hemlösa tidskriften Aluma. Det aktuella numret har tema humor och där har jag delvis haft funktionen som redaktör (vilket främst innebär att jag passat på att skriva en massa texter själv samt passa olika texter till vänner). Eftersom få hemlösa har råd att ta sej särskilt långt för att kränga tidning kommer jag att lägga ut några av texterna här, så att de även kan komma En man med ett skägg-läsarna i Böggle till del.
Alla som jobbar med humor får ibland frågorna ”Vad är humor?” och ”Får man skämta om allt?”. Man kan då göra det enkelt för sig och svara ”det som händer innan man skrattar” respektive ”ja”.
Man kan också börja resonera kring det. Ganska ofta kliver man då in i en klyschminerad zon, där fraser som ”man får skämta om allt bara man gör det på rätt sätt” och inte minst ”man får skämta om allt så länge man slår uppåt” gärna dyker upp. Normalt låter sig utfrågaren nöjas med det och så går intervjun vidare.
Påståendet att humor måste slå uppåt kan dock diskuteras. Det är en sanning många verkar vara överens om och som därför aldrig ifrågasätts. Frågan man dock måste ställa sig är förstås: vem står Nedanför och vem står Ovanför? I 2000-talets början skrev Killinggänget på sin sajt Spermaharen ett par tarvliga humortexter om Henning Mankell och Håkan Nesser.
I fallet Mankell lekte man med succéförfattarens offentliga image som Afrikavän och gjorde medvetet horribla kopplingar till gamla kolonisatörsmyter.
I fallet Nesser var associationerna vildare och gripna ur luften: i en sorts rollspel kunde läsaren låtsas vara Håkan Nesser när denne köpte ”porn” och sög ”gubbkuk”.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Mankell blev putt och Nesser fly förbaskad. Debatten gav ringar på vattnet i andra mediala sammanhang. I teveprogrammet Söndagsöppet dök skådespelerskan Kim Anderzon oförhappandes upp i en panel och ansåg skämtet vara tveksamt eftersom ”satir ska ju slå uppåt”. Här kan man stanna upp och resonera kring tre påståenden i Anderzons utsaga.
Nummer ett: ”ska” satir slå uppåt? Vem har bestämt det? I vilken lagtext är detta stadfäst?
Nummer två: slår man inte uppåt om man slår mot Mankell och Nesser? Det är ju fråga om två manliga mångmiljonärer i medelåldern med obegränsad tillgång till media. Skulle de vara maktlösa?
Och så då nummer tre: vad är uppåt? Vem står ovanför vem här? Man kan så klart hävda att Killinggänget – ett osannolikt firat, välbetalt och framgångsrikt kollektiv av komiker, trendsättare och Guldbaggevinnare – faktiskt inte kan slå uppåt eftersom de själva befinner sig vid det översta tänkbara pinnhålet. Ingen står väl rimligen ovanför Robert Gustafsson? Får han då inte lov att skämta med någon?
Företeelser och personer man inte får skämta med är, enligt många: andra hudfärger än den vita, andra sexuella läggningar än den heterosexuella, andra kön än det manliga samt småväxta, hemlösa och ensamstående trebarnsmödrar i förorten. Dessa grupper befinner sig, underförstått, Nedanför.
(Här finns undantag: Özz Nûjen får skämta om kurder och Mia Skäringer får göra den ensamstående förortsmamman Tabitha – allt med motiveringen att de skojar om sin egen grupp.)
Vilka är det då man faktiskt får skämta med? Här verkar många – skämtare såväl som vanligt folk – vara överens: politiker. Och då spelar det ingen roll om politikerna i fråga är bögar, blattar eller alkisar.
Före detta handelsminister Leif Pagrotsky råkade vara någon decimeter under snittet. Det gjorde honom till ett lovligt byte för panelskämtare i diverse humorprogram. Pagrotsky var ju trots allt politiker. Då slår man ju uppåt även om man till synes slår neråt. Plötsligt kommer dvärgskämten som man annars håller sig för god för väl till pass. När den moderata statssekreteraren Ulrica Schenström valde att ta en blöt kväll på krogen trots att hon hade jourberedskap, var det fritt blås på landets skojarredaktioner. Johan Rheborg rev i Parlamentet ner ett jubel som inte hörts sen Nürnbergdagarna när han härmade Schenström genom att sluddra och ramla.
Hade publiken skrattat lika rått och länge om Rheborg istället härmat en vanlig A-lagare som supit bort sitt knäck? Troligen inte. Ändå söp Schenström onekligen bort sitt knäck. Hennes fall blev troligen tyngre än den genomsnittliga parkbänksalkisens: från plats 17 på tidningen Fokus lista över landets hundra mest inflytelserika personer 2007 till ingen placering alls 2008.
Trots det skulle antagligen inte Kim Anderzon tycka att Rheborg slog neråt den här gången.
Vad väger tyngst i det här sammanhanget? När Gudrun Schyman ofrivilligt outades som alkoholist på en biopremiär var det av allt att döma all right att göra sig lustig över henne. De flesta ståuppare hade någon kul oneliner om nerkissade biografsalonger på repertoaren. Schymans roll som politiker var tydligen så statustyngd att rollen som alkoholist ändå inte placerade henne på platsen Nedanför på den där tänkta skalan.
Politiker står således, per definition, Ovanför. De tillhör De Tillåtna Offren.
Kikki Danielsson kom också ut som alkoholist. Nog för att det skojades också med henne, men där hörde man snart röster som tyckte att det var fel att håna en så tragisk figur. Dansbandssångerskor står med andra ord Nedanför.
För att förtydliga: i min värld får man skämta om vem som helst när som helst hur som helst. Det innebär inte att jag automatiskt tycker att allting är roligt, smakligt eller moraliskt, men att humorn har samma rätt att välja ämne som journalistiken eller dramatiken.
Framför allt menar jag att den där Neråt-Uppåt-skalan är ett mycket trubbigt instrument för bedömning av ett skämts moraliska rätt.
Det är naturligtvis nedlåtande att alls placera folk på olika skalor. Tror man på alla människors lika värde och lika rätt, borde det väl också innefatta människors rätt att bli hånade och bespottade? Varför skulle en homosexuell handikappad jude inte få bli sparkad på? Han kan väl inte hjälpa att han blivit sådan?
Lars Vilks har fört ett liknande resonemang apropå de skandalomsusade rondellhundarna: loskorna mot Muhammed är ett sätt att erkänna muslimerna som en likvärdig grupp som inte behöver extra skydd eller omtanke.En tydlig tendens är att människor gärna tar på sig andras kränkthet. I Martin Kellermans Rockyserie stöter huvudpersonen på ett gäng från ett gruppboende – ”dräggelpatrullen” – på en lyxrestaurang. Han ondgör sig över deras närvaro och menar att de ändå inte får något ut av sitt besök eftersom ”assistenterna måste ju ändå tugga maten åt dom”: ”Att ta med dom hit är som att servera en dillkvist till kattmaten!”
Trots att Rocky-figuren får sitt straff – hans dejt lämnar restaurangen och han får äta själv på McDonalds – valde många av de tidningar som publicerade Rocky att avstå från sidan på grund av risken för anstöt.
Däremot publicerade FUB – Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning – gladeligen serien i sitt medlemsblad. Om de som eventuellt hade skäl att ta illa vid sig tyckte att det var roligt – varför gav sig då de icke-drabbade över huvud taget in i debatten? För att föra ”de svagas” talan? Vem är det då som stämplar dem som svaga?Jag har själv jobbat med humor i ett antal år och ett otal sammanhang. Inte sällan har människor hört av sig med åsikter om vilka man bör och inte bör skämta om. Det är uteslutande fråga om känsloargument. Någon tyckte att man inte ska driva med Jan Stenbeck eftersom ”han var en stor affärsman” (som i ganska hög grad byggde sitt medieimperium på tasksparkar och vulgärjournalistik, kan tilläggas).
Någon annan ansåg att man inte bör skämta om adeln eftersom ”det inte längre är en grupp med inflytande” – att adeln har betydande jordegendomar och avancerade nätverk ger alltså inte inflytande (vem har för övrigt sagt att inflytande måste vara ett skäl för drift? Varför skulle det inte räcka med fåniga efternamn?)
Får man inte ens skämta om Stenbeck och adeln – två betydande maktfaktorer under de gångna seklerna – så decimeras förstås måltavlorna för skämtande oerhört. Så tycker inte heller de flesta.
Däremot är vi många som, utan att fundera närmare på saken, skrivit under på devisen om att inte skämta neråt. Att vi på så sätt satt oss på ganska höga hästar har vi inte alltid reflekterat över.
Ett intressant faktum som kan tjäna som slutord är att många också anser att man inte bör driva med kungen. Vilket kan vara ett tecken på att man faktiskt ser honom som en lägre stående varelse.