måndag 29 oktober 2007

Hej livet (och döden)! En föreställning växer fram del 312.

Fyra män sitter instängda i en källare i Malmös deppigaste kvarter, bara ett stenkast från den Warriors-inspirerade gångtunneln, smyckad med bilder av medeltida tortyr och olika feodalbönder som rider på grisar, under den centralt belägna trafikplatsen Dalaplan.

Dom fyra männen läser högt för varann ur pärmar. I pärmarna finns olika texter med gåtfulla rubriker som "Hemma hos Ramses", "Dom nasala bluessnubbarna", "En konstig sketch", "Två män nattar ett barn" och "Besök av mormoner". Ibland skrattar någon av dom fyra. Det är oftast för att nån av dom andra helt utan anledning sagt nåt grovt och anstötligt.

En humorföreställnings framväxande är en ganska intressant historia (förutsatt att man är intresserad av småttigheter). Man går några veckor och krafsar ner saker på olika post-it-lappar, fogar på ledig tid ihop anteckningarna till någorlunda fungerande sammanhang, sätter sej och värker fram några rim, och rotar bland saker som man skrivit för längesen för att hitta inspiration.

Samtidigt går två andra gubbar omkring och gör samma sak. Och när man träffas så upptäcker man plötsligt att man sitter med fyrti nästan färdiga nummer (en del nummer ska bara precis skrivas innan dom är riktigt speldugliga). En del är ganska roligt. En del är man mest orolig för att man ska behöva lära sej utantill. Vi är inte vana vid det. I radio har man manus framför sej och i teve behöver man bara lära sej en scen i taget.

Man är också inbegripen i diskussioner som t.ex. en genomsnittlig brevbärare eller skattmas nog inte kan relatera till. Hur väl känner mannen på gatan till Björn Skifs samarbete med Bengt Palmers? Vad är roligast - getpiss eller getspillning? Ska man ha en vaggvisa för diabetiker eller för balter?

Mitt i allt detta är det fråga om ett högst seriöst arbete. Ska Christer van der Kwast-numret inledas med en text på power point så måste nån sköta power pointen. Och har vi sagt att vi ska steppa så får vi ju kalla in nån som kan lära oss. Och den människa som kan lära mej - 100 kilo tung, formad som en valross, förknippar alla former med dans med den gången när vi skulle dansa stora jägardansen inför gymnasiets avslutning och jag fick dansa med en flicka från naturklassen och hennes höft kändes som en tvättsvamp av min handsvett - är icke av kvinna född.

Jag kan det så klart teoretiskt: höger tå, vänster tå, höger klack, vänster klack, shuffle, vänster klack, tå bakom ben, vänster klack. Men teori har ju aldrig startat några världskrig.

Och så ska man då slå i sej åttio sidor text, som så klart bygger på rapphet och så kallad tajming.

Och så ska man komma ihåg att gå ut till höger för annars har man ingen möjlighet att ta med sej den där stolen som är en förutsättning i nästa nummer.

Och så ska man hämta barn på dagis, utfodra honom, stimulera honom intellektuellt och gå in och natta honom när han har det dåliga omdömet att vakna när jag gör nåt viktigt.

Och så ska man se på teve, läsa biografier över olika gubbar, ruska tupp och ligga och glo lite i taket.

När är tanken att jag ska ha tid att bli dyngrak? Hur är det här uträknat?

Och biljetter får ni som vanligt via http://www.kulturcentralen.nu/show_direct.php?showid=3728.

Tio först beställda biljetterna får en Triss-lott, en flaska Pucko och en påse blandad mjäll.

onsdag 24 oktober 2007

Deleted scene 2: en kuplett.

Okej. Det är 2007, jag är 32 år och skriver en scenföreställning med två kollegor. Har jag aldrig haft anledning att skriva en kuplett förr, så har jag det nu. Det är inte bara en chans, det är en absolut nödvändighet. Kupletter är den mossigaste, dammigaste och mest daterade form av underhållning som finns, undantaget dvärgkastning och offentliga avrättningar.

Den perfekta kupletten - according to Karl Gerhard, som med 4000 skrivna torde räknas som expert - har ett återkommande omkväde som man sen i vers efter vers applicerar på fler och fler exempel, helst dagsaktuella och helst på ett giftigt - s.k. kvickt - sätt.

I "Gungorna och karusellen" ger han exempel efter exempel på hur folk vinner på det ena vad dom förlorar på det andra (kvinnor kompenserar dom år dom drar bort från sin egen ålder med dom år dom lägger på sina väninnor). I "Katt bland hermelinerna" radar han - utklädd till överklasstant - bevis på bevis hur societeten utarmas (Povel befläckar ätten Ramel, kungligheten kämpar "med att synas radikal").

Min första impuls var att uppdatera "Nu ska vi vara snälla"; symptomatiskt en av KG:s elakaste kupletter, där han vägrar att prata om regeringens "statsunderstödda små fel" just för att han ska vara snäll. Det blev inte så bra. Genren är i princip omöjlig. Det blir en jävla massa stavelser på varandra. Dessutom har jag inga åsikter på det viset.

Men jag gjorde ett försök i alla fall, som härmed ställes ut till allmän beskådan. Ni som tänkt se den här föreställningen och nu blir besvikna när ni hör att följande inte kommer att framföras - härda ut! Jag har en ny kuplett i bakfickan!

NU SKA VI VARA SNÄLLA 2.0 (latest version)

I fria kristna skolor får barnen som svar
att jorden vi har
blev gjord på sex dar
Att man kan gå på vattnet och väcka en död
att fem fiskar och bröd
kan ge överflöd
Att barnen blir fostrade i idioti
det är nåt slags demokrati

Vi kan inte hindra att irrläror sprids
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
och Skolverket kommer att ge sej till strids
för skolor som låter urgamla sagor gälla
Och snart ska vi tillåta skolor som tror
att den jord vi bebor
är helt byggd av snor
och att Pippi Långstrump är allas vår mor
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Kulturen är full av gåtor av olika stil
Mona Lisas smil
Var Hamlet debil?
Vem klipper Peter Jihde så katastrofalt
och har han betalt?
Då är det nåt gal´t!
Den största gåtan utav allihop
är dock vem som gillar Real group

Jag ska inte säja att Real group är trist
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
Det är som att höra en god onanist
som gnider sitt stämband tjusigt och a capella
Och visst kan han göra det med skicklighet
och seriositet
och yrkesstolthet
men vem på jorden vill lyssna på det?
Och nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

Det sitter en grupp av mänskor och ringer till mej
och erbjuder sej
att sälja nån grej
Och fast att jag ganska tydligt och klart säjer till
att jag inte vill
dom ber en gång till
Det är som en vildsint och stor djungelhord
som inte förstår mina ord

Jag kallar dom inte för apor så klart
för nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla
för apor det är ju en helt annan art
som är mycket mycket mer intellektuella
Dom människor som ringer till mej i skock
är en härdad flock
så dom klarar sej nock
men aporna kommer att bli lessna dock
så nu ska vi vara – nu ska vi vara snälla

tisdag 23 oktober 2007

Ivar Lo och hans sveda i kissen.

Ivar Lo (ett gammalt skämt: pappa till J) var nog ingen klassisk muntergök. Hans stora intressen var statare och sej själv. Han skrev ungefär en miljon romaner om tysta, ordlösa statare och lika många självbiografier. Man blir sällan glad och upprymd när man läser.

Boken Kungsgatan är från 1935. Den handlar i korthet om en ung mans och en ung kvinnas flykt från den stumma, själlösa, lutheranska landsbygden - en av dom mer minnesvärda sekvenserna berättar om hur huvudpersonens bonde till far råkar gå förbi en gård där en man sitter och spelar dragspel PÅ EN MÅNDAG, vilket gör fadern illa till mods och passivt aggressiv - till en storstad som ganska snabbt ger dom klåda i skrevet.

Dom initierade skildringarna av just veneriska sjukdomar ger oss en hint om att Ivar Lo själv antagligen haft både blåsor och varbildningar på skamliga ställen. Dom var chockerande när boken kom 1935 - virrpannor på högerkanten lyckades på nåt vis få det till pornografi och det är så klart bara en sjuk sjuk människa som kan få för sej att ruska tupp till nåt så läskigt - och är nog oöverträffade än idag.

Könssjukdomsskildringar har ju aldrig blivit nån riktigt bred genre.

På rak arm minns jag bara Cornelis lätt ironiskt betitlade "Åh, vad jag var lycklig inatt":

Där stod jag och pinkade och släppte små skrin
Tackom och lovom för penicillin
Det kom visst mask i min rosenrabatt
Men jag lovar, det var en sjusärdeles natt

Jag har själv en hang-up på allt som rör urinrör och saker som s.a.s. förs in på fel håll i dylika. Min mor berättar ibland glatt om hur hon för trettifem år sen kom hem och berättade för min far hur hon på sjuksköterskeskolan lärt sej sätta kateter. Mitt i redogörelsen hörde hon en duns, och när hon tittade upp hade far min svimmat. Jag är på hans linje. Jag känner yrsel bara när hon återberättar den här historien.

När jag jobbade inom omsorgen hade jag hand om en gammal man som regelbundet ryckte ut sin egen kateter. Jag var ensam i huset tillsammans med ett gäng utvecklingsstörda och jag kände hur jorden snurrade när jag ringde distriktssköterskan och stönade: "Ja, det är från Kullebo, ni vet vad det gäller..."

Ivar Los skildring fascinerar mej, inte så mycket för det han skriver, som för det som står mellan raderna. Även om det var explicit för sin tid, är mycket höljt i dunkel. Jag försöker, och försöker inte, föreställa mej hur situationen ser ut.

Unge Adrian - Ivar Los alter ego - har alltså fått klåda i köttpinnen och går till läkaren:

Mannen i den vita rocken gick buttert fram till ljuskäglan mitt i rummet. Han drog i snöret, som förde till behållaren med den röda vätskan. Glasbehållaren for skrikande i tak. Adrian lade seg upp på det enkla operationsbordet, med kläderna delvis avlägsnade, som om han väntat aga.

- Ge efter! sade läkaren irriterat.

Det var mycket svårt första gången. Munstycket med den halvljumma vätskan utövade ett olidligt tryck mot de känsligaste delarna av hans kropp. Han spände sig. Plötsligt föll det honom in, att också munstycket kunde vara bemängt med smitta från någon föregående patient... Behandlingen ville inte lyckas.

- Ge efter! sade den lille mannen i den vita rocken allt otåligare. Han tyckte sig höra de väntande patienternas stampningar i rummet utanför.

Efter en del experimenterande lyckades det. Han fick gå till vattenledningen. Han lät den blodröda vätskan strömma ut igen.

Okej - exakt vad är det som händer här? Var placeras munstycket? Vad är det för halvljum, blodröd vätska? Hur ser experimenterandet ut? Jag vill - och vill absolut inte på några villkor i världen - veta.

Men ett är sant: ska man kunna upplysa världen om nåt, bör man först uppleva det. Därför genomgick Ken Kesey elchocker för att kunna skriva Gökboet, därför söp Lundell för att kunna skriva En varg söker sin flock och därför låg Ivar Lo antagligen med en "nattfjäril".

söndag 21 oktober 2007

Die Leander.

Antar att det är MÅNGA där ute i stugorna som sitter och trånar efter min sen länge utlovade rapport från Zarah Leanders memoarbok. Stilla er, mina barn, här kommer den.

Det är ju som bekant ett riktigt Zarah-år i år. Hade hon levat hade hon fyllt hundra, vilket f.ö. gör henne till årsbarn med Astrid Lindgren. Minst en biografi har kommit ut, liksom en opera, men det som antagligen nått ut till den riktigt breda massan är Tiina Rosenbergs queerteoretiska analys av Zarah i senaste numret av Genusvetenskap.

Den var ganska intressant, särskilt om man är intresserad av smala fenomen presenterade på ett mycket smalt och exkluderande sätt. Rosenberg behandlar divabegreppet, och spekulerar kring divornas (Piaf, Maria Callas, Judy Garland, Barbra Streisand, Bette Midler) impact på gaykulturen.

Häromdan såg jag även Piaf-filmen, som visserligen lyckades med konststycket att göra en ganska tråkig film av ett tokspektakulärt levnadsöde (uppvuxen på horhus, alkoholist i tonåren, förälskad i en gift man som dör i en flygolycka, själv nästan död i en flygolycka, en av världens populäraste artister och konstant jävligt otrevlig), men som också la ytterligare några pusselbitar på plats för min del.

Om jag tillåter mej att sammanfatta mina intryck från filmen och det jag begrep av artikeln så är det några specifika drag hos divorna, primadonnorna, som gör dom så populära bland bögarna:

1) den artificiella, onaturliga, överdrivna larger-than-life-utstrålningen, plasten, plastiken, dom manierade gesterna

2) bitchigheten

3) det olyckliga livet ("torch") med spriten, tabletterna, männen och avunden

4) Revanschen.

Zarah Leander prickar in alltihop. Hon hade visserligen hyfsad tur med karlar, men å andra sidan hatades hon av sitt land.

Hennes memoarer är en fröjd att läsa. Det börjar med att hon känner sej oälskad av sin mor, går över att hon är Nazi-Tysklands största filmstjärna och slutar med att hon sitter på ett slott i Östergötland och då och då drar iväg på en världsturné. Däremellan bl.a. sex år då hon satt hatad, utfryst, föraktad och arbetslös och räknade strömming. Allt rapporterat raljant, självironiskt och med primadonnans gadd.

Hon formulerar sej på ett sätt som jag tror är förbehållet gamla internationella storstjärnor med värmländskt påbrå och absolut inget att förlora längre. Det är en fröjd att läsa. Det bor en bög i mej och jag matar honom med glädje.

Hade hon varit i livet då hon dog - vilket är en omöjlighet i dom flesta kulturer - hade hon även kunnat kommentera den löpsedel en av tidningarna inom avgrundsvänstern lär ha braskat med vid tillfället: "Nu är nazisthoran död".

Om jag känner någon människa någotsånär så är det väl Zarah Leander. Om henne kan jag yttra mig med viss sakkunskap. Jag vet att hon saknar all talang att vara klängranka, ett levande ekorrskinn runt en mans hals. Hon borde kanske ha lärt sig att låtsas, men det blev inte så. [---]

Hon har supit karlar under bordet och hon har spelat skjortan av dem på poker. Hon har inte slagits handgripligt med dem, mycket därför att hon hatar våld men mest därför att hon ser så uselt. [---]

Att jag fostrats av och med karlar har inte fått mig att mista min kvinnliga, erotiska aptit på erotik – tvärtom! Men jag förstår ju, att det måste vara ett helvete att vara gift med en sådan som jag.


Vid ett annat tillfälle listar hon älskog bredvid canasta som sina favorithobbies. Sin mor beskriver hon som en lutheransk kvinna som aldrig erkände sin dotters storhet. När hon gick bredvid sin dotter på Wiens gator och det älskande, beundrande folket flockades kring dom, tittade modern förundrat på dottern och sa: "Men du sjunger ju bara!"

Men Zarah och hennes mor delade i alla fall sin faiblesse för vackra män:

Flirt fanns kanske i hennes ordförråd men absolut inte i hennes beteendemönster. Dessutom var pappa så vilt svartsjuk att mamma inte skulle ha vågat kasta ögonen på skithuskusken en gång.

Om sitt första äktenskap med prästsonen Leander:

Så länge vi båda är i livet vill jag inte säga mer om mitt första äktenskap än att jag aldrig kunde ana att en prästgård på landet kunde vara en portvaktsstuga i helvetet.

Men nånting gott kom det ur det bisarra faktum att hon bodde inhyst hos sina svärföräldrar:

Det fanns på Risinge prästgård som på andra prästgårdar denna tid – inte annat än jag vet – ett hemlighus, ett gammalt präktigt utedass. Jag kan inte säga att jag bodde där, men jag övade mig att sjunga kupletter där, av hänsyn till husfriden och prästgårdens helgd. [---]

Mina oskyldiga svärföräldrar anade inte vad jag hade för mig, men de undrade över att jag tillbringade så långa stunder på ett visst ställe. "Kan det vara mjälten? Eller nåt åt levern?" Det hade med hjärtat att göra, för jag sjöng av hjärtats lust.



Om Ernst Rolf – i vars revy hon startade sin löjligt framgångsrika karriär – spär hon på bilden av en man som älskade internationellt prål, storslagen show och spektakulära kontrakt betydligt mer än han älskade arbete:

Själv var han naturligtvis inte med (i "Rolfs revy"! – min anm.) – varför skulle han vara det? Han hade skaffat sig ett så illfundigt avtal med den världsomspännande (försäkrings)firman Lloyds i London att det lönade sig för honom att vara sjukskriven!

Så hamnar hon hos Karl Gerhard på Folkan vid Östermalmstorg, som nyinvigdes 1936:

Allt var så ståtligt, men det fanns ett litet aber: publiken hörde inte ett dugg! Vi på scenen kände oss som om vi stod på Östermalmshallen och gjorde oss till. Akustiken var inte bara förödande dålig, den existerade inte. Hela vintern och våren kilade beskäftiga experter omkring och kostade pengar. Den ene hängde upp saker på väggarna, den andre rev ned och hängde upp annat. Man kom slutligen fram till att akustiken egentligen var förträfflig – bara det inte fanns folk i salongen.

Via diverse irrfärder och ett operettkontrakt i Wien hon tackar ja till på impuls trots att lönen suger, blir hon sen det statliga tyska filmbolaget Ufas storstjärna. Deras ambition med henne är uttalad: hon ska bli en ny – tysk – Garbo:

Helst skulle Ufa:s reklamavdelning nog ha velat låsa in mig i tornet och bara visat upp mig på bio. Det hade varit enklast. Men jag fick ju inte bli så fruktansvärt mystisk att jag inte tålde dagsljus eller i varje fall strålkastarljus. Om jag inte i väl valda sammanhang och i rätt sällskap då och då visades upp in natura fanns det risk för att publiken kunde fantisera "fel".

Man kan aldrig förutse vilka rykten en s.k. Star kan ge anledning till: Hon är flintskallig, bär alltid peruk. Hon har emaljöga – gissa vilket? Har du nånsin sett hennes öron på bio, man säger att hon inga har? Visst är hon alkoholist! Troligen narkoman också, hon och Göring har orgier tillsammans, springer nakna i parken på Carinhall och ylar! Hon och Goebbels går bra i par, de haltar på varsin fot!


I Sverige hette det under hennes år i frysboxen att hon umgåtts intimt med alla nazikoryféerna. I memoarerna är hon noga med att redovisa sina möten i princip ett efter ett.

Joseph Goebbels – minister för folkupplysning och propaganda och i praktiken chef över filmmonopolet – träffade hon naturligtvis ett otal gånger. Han var till slut en av orsakerna att hon bröt sitt kontrakt och flydde tillbaka till hemlandet: han erbjöd henne storstilat det flottaste en människa kan förlänas - ett tyskt medborgarskap.

Vid ett tillfälle inviterar propagandachefen henne till sitt Villa Schwanenwerder på vad hon tror är en större tillställning. Väl på plats sitter Goebbels ensam vid ett piano bland tända stearinljus och sidenkuddar: "det var en tredje klassens förförelsescen som till råga på allt var enfaldigt iscensatt":

[Ryktena] handlade alla om Goebbels och hans angenäma hobby: film och unga filmflickor. Det förekom skandaler som tystades ned så gott det gick. Det förekom en del egendomliga direktiv om rollbesättning i somliga filmer. Den tyska filmens allerhögsta chef visade sin uppskattning av damer i karriären genom att ge dem roller de mycket sällan förtjänade.

Hitler å andra sidan träffade hon bara en gång, av en slump. Die Leanders middagssällskap hamnar på samma restaurang där Führern och hans glada gäng höll bankett vägg i vägg. Zarah inviteras av en adjutant till Adolfs bord:

Jag travar efter adjutanten, ganska obehaglig till mods för jag har ingen vana att umgås med diktatorer. Hitler reser sig artigt, jag slår mig ned och undrar vad man pratar om med en som heter A. Hitler. [---]

Efter vad jag har hört är han ingen muntergök, dessutom är det tydligt att han är besvärad i främmande damsällskap. Och kanske sitter han också nu och grunnar över hur han skall börja – medan han tuggar på sitt kycklingbröst. Även om det är ett etikettsbrott är det lika bra att jag börjar prata, det blir ju inte så mycket till samvaro om båda tiger.

Jag slår an en vänligt intresserad ton och ler moderligt:
- Säg mig, herr rikskansler, har ni aldrig försökt göra något åt ert hår?

Hitler skyggar, vänder sig snabbt mot mig, men ser att jag bara är snäll och deltagande, ler osäkert tillbaka och tar upp tråden med bekymrat allvar. Han gör en detaljerad utredning om sin kamp mot luggen:

- Ni anar inte vad jag har försökt, jag har prövat med olja, pomada, hårvax och alla underliga tinkturer som finns. Men ingenting hjälper. Luggen bara faller ned i pannan.


Och så bjuds hon på hästkorv av Göring och super riksbankschef Funk under bordet genom att preparera sej med sardinolja. Och så bryter hon sitt kontrakt och flyr tillbaka till Sverige, där hon sitter arbetslös medan Expressen-chefen Carl-Adam Nycop och andra "häller slask" över henne och beskyller henne för intimt samarbete med nazisterna. Och så gör hon storstilad comeback med utsålda shower i Malmö och Stockholm. Och så sitter hon i ett slott med 39 rum och ser tillbaka på ett liv man kan beskylla för mycket, man knappast alldagligt.

Och så sitter jag och fodrar den lilla fjollan i mitt inre med socker.

lördag 20 oktober 2007

Det händer att jag tänker på Bob Balaban.

Det finns ett antal människor man skulle vilja byta liv med. Det gäller antagligen inte Bob Balaban. Jag förutsätter att han är lika neurotisk, självupptagen och freudianskt mammafixerad som alla andra judar i showbiz verkar vara. Men hans karriär skulle jag gärna offra några invärtes organ och hela min samling Cornelis-memorabilia för.

Få skådisar är i sej ett kvalitetsmärke. Jag har aldrig förstått människor som ser en film för att en specifik skådis står med på affischen. Det funkade kanske med Dustin Hoffman på sjuttitalet, men aktörskrået är inte kända för sitt goda omdöme. Den gamla vanliga mixen av opiater, scientologi och det faktum att dom bor i en kuliss, gör att ganska få av dom i sej är en garant för en films attraktionskraft.

Den som säjer emot mej har inte tänkt igenom frågan.

Bob Balaban är undantaget. Liten, oansenlig, spelar ofta - tro det eller ej med tanke på hans semitiska ursprung - jagad, neurotisk, passivt aggressiv. Hans skådespelarinsatser är allihop förglömliga. Men han har en avundsvärd förmåga att hänga med exakt dom jag vill hänga med.

Han har spelat med i "Seinfeld". Han har spelat med i "Friends". Han har spelat med i "Entourage".

Han har spelat mot Woody Allen i "Deconstructing Harry".

Han har skrivit manus, samproducerat och spelat med i "Gosford Park", Robert Altmans bästa film sen "Short cuts".

Han har regisserat "Oz" - HBO:s mest underskattade serie genom tiderna.

Okej, vi håller där och smakar på det. Han har alltså medverkat i alla tiders bästa sitcom och några av dom mest välskrivna. Han har arbetat med USA:s två bästa regissörer i efterkrigstid. Han har gått runt, kortväxt, mumlande, neurotisk, på setet till Oz och instruerat olika tatuerade skådisar hur dom måste stå när dom ska gruppvåldta varann för att undvika oskärpa.

Gott jobb, Bob. Sagt i avund och inte i beundran.

Han debuterade som filmskådespelare i John Schlesingers "Midnight cowboy" - det vackraste dramat om två missanpassade särlingar som tyr sej till varann och åker till Florida ihop som gjorts.

Han medverkar i Tim Robbins "Bob Roberts" - den roligaste satir över republikaner och folksångare i oskön förening som gjorts.

Han spelar med i Terry Zwigoffs "Ghost world" - den bästa och smartaste adaption av en Daniel Clowes-serie som gjorts.

Och inte minst återkommer han i Christopher Guests cast. Guest har i en serie filmer - "Waiting for Guffman", "Best in show", "A mighty wind", "For your consideration" - grupperat ett gäng lysande improvisatörer runt en mycket lös sammanhängande idé och på kuppen gjort några av dom smartaste komedier som aldrig fått vettig distrubition i Sverige som gjorts.

Guests återkommande cast - bl.a. hans forna kompanjoner från Spinal Tap Michael McKean och Harry Shearer - har svällt för varje film. I och med den senaste har Ricky Gervais äntrat troppen. Balaban har så klart varit med från början.

Hur gör karln? Han har karisma som ett hålfotsinlägg och syns inte i en folkmassa. Vilka trådar har han dragit i? Varför vill Amerikas största komiska begåvningar samarbeta med just honom? Och hur gör han för att varje gång satsa på rätt kort - flera av dom här projekten hade få siat skulle få sån status med tiden?

Dom svaren har antagligen bara Bob själv. Och hans psykoanalytiker, för det förutsätter jag att han har en.

Sexualbrottslingar, informatörer och Ken.

Det gör mej så klart glad att Ken Ring åter igen är tillbaka. Efter att han vid 24 års ålder vann en lifetime achivement award vid nåt slags hiphop-gala har det varit tyst om honom, åtminstone för oss som inte råkar bo granne med honom i Hässelby.

Nu släpper han så en ny platta. 70 ex skickas till förtroenderåd på Sveriges anstalter. Det gläder mej. Dom dränks nog inte i post. Väldigt få av landets interner dränks i post.

I pressreleasen betonar Ken att inga plattor skickas till kåkar för "sexualbrottslingar och informatörer". Så klart. Enligt gammal tjyvheder - en lite udda form av heder eftersom den är i grunden ohederlig - så är dessa två kategorier dom sämsta av brottslingar. Det här har jag direkt från hästarnas munnar efter en tid i kriminalvården.

Av den här orsaken - att det tydligen är mer tjyvheder att döda eller prygla nån som tjallat än att tjalla - finns det faktiskt specialkåkar och -avdelningar just för "sexualbrottslingar och informatörer".

Gamla tjyvar gillar att prata om den tjyvheder som fanns förr, men som dessvärre utarmats med åren. Förr var man tydligen hederlig när man stal, slogs och knarkade. Dagens ungar stjäl, slåss och knarkar på ett ohederligt vis.

Paradoxalt nog pratar även unga kriminella om vikten av tjyvheder. Däribland Liam Norberg - en av dom många uppföljare till Sökarna som aldrig riktigt blev färdig hade underrubriken "Tjuvheder" - och tydligen också Ken Ring.

Dock betvivlar jag på att Ken till vardags svänger sej med begreppen "sexualbrottslingar" respektive "informatörer". Våldtäktsmän på min tid hette av nån anledning "snabbisar" eller "quickies". Informatörer heter enligt gammal fin homofob tjyvhederstradition "golbögar".

fredag 19 oktober 2007

Deleted scene: Fyrtitalistens sång.

Skrev en text som av olika anledningar inte kommer att rymmas i höstens föreställning "Hej livet (och döden)!" Vill av olika anledningar inte att den ska förmultna i min dokumentmapp "Saker jag skrivit istället för att vara med mitt barn alldeles i onödan".

Inspirerades av en debattartikel skriven apropå Upp till kamp!, där en mycket gammal man från anno dazumal, innehavande någon latinsk titel vid Roskilde universitet, hävdade att på hans tid slogs man med snuten för att man ville förändra världen, idag slåss man bara efter fotbollsmatcher.

Det tragiska är att den mycket gamle mannen 1) tjänar mer än jag, 2) tjänar mer än jag nånsin kommer att göra, 3) antagligen lär olika danskar dumheter.

FYRTITALISTENS NÅGOT BITTRA VISA

Jag är en första klassens fyrtitalist
Gammal marxist-leninist-maoist
Jag kammade inte håret, jag odlade skägg
och stod vid ambassader och kastade ägg
och slogs med snuten med full frenesi
men dagens unga skränar inte – så rebelliskt som vi

Och vi hatade staten och gick med plakaten
och låg med varann mot stencilapparaten
Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dar
och låg med varann under våra standar
Och sen låg vi igen med full energi
men dagens unga knullar inte – så rebelliskt som vi

Och vi var engagerade, organiserade
Vi visste allt om världen där vi gick och marscherade
och slogs mot allt våld och alla oförrätter
i Vietnamesien eller vad det nu hette
Och tack vare oss blev världen nästan fri
men dagens unga skryter inte – så rebelliskt som vi

Och vi hade all svaren och vi hade aldrig fel
Visst diggade vi Mao och Stalin en del
men fast det var fel var det ändå typ rätt
på ett ganska komplicerat och invecklat sätt
och exakt hur det funkade fattar aldrig ni
för unga har inte fel – så rebelliskt som vi

Och vi räddade några almar och vi tog oss ton
och sen gjorde vi minsann revolution!
(avbryter spelet)
Eller ja… det kanske är att ta i…
(sjunger igen)
Sen gjorde vi avbön och avkall och sa
att kapitalism går precis lika bra
och nu är jag VD inom vapenindustri
men unga byter inte sida – så rebelliskt som vi

Hyss och allvar med Emil Svensson.

När man tittar på Emil-filmerna så här tretti år senare är det ett gäng saker som slår en. Inte bara Allan Edwalls märkligt avklippta lösmustasch och den överarbetade narrationen; det räcker inte med att SE vad som händer, dessutom ska Astrid-tanten själv läsa högt OCH interfolieras med Sindudeldej-sången som berättar hela handlingen i förväg.

Vidare:

1) på samma vis som framtiden ser väldigt sextital ut i 2001, ser förritiden väldigt sjuttital ut i Emil. Björn Gustafsson som Alfred slafsar runt i utställda drängbrallor och Pugh-polisonger. Man undrar lite hur det kan komma sej. Var polisonger så fastbrända på allas näthinnor 1971 att alla tog för givet att dom alltid funnits? Eller ville man ge bilden av att Alfred på sin fritid gick på Vickan och shakade loss till T Rex?

2) Allan Edwall var gudabenådad, men han var inte smålänning. Ej heller Emy Storm eller någon annan som står framför kameran i filmerna. Jag har aldrig förstått det där. Det blir inte småländska för att man använder tungrots-r och pratar lite ljusare. Det blir låtsasspråk.

I dokumentären som medföljer dvd-utgåvan av "Utvandrarna/ Nybyggarna", pratar Jan Troell om hur dom under inspelningen av dom filmerna skapade nåt slags stiliserad småländska. Ett språk som var värmländska med tungrots-r hos Monica Zetterlund, norska med tungrots-r hos Liv Ullman och dramatensvenska med tungrots-r hos Max von Sydow. Även där jobbar Allan Edwall f.ö. med att närmast prata i falsett.

I Emil har man tagit det där ännu längre. Där fick varje skådespelare prata på sin egen dialekt – och uppenbarligen valde man att hämta skådisar i varje jävla hörn av landet utom platsen där det utspelas – och så bara markera småländskan med inskjutna ord som "sörple", "söppe", "tabberas" och "bysse".

Det är lika förvirrande som att Helge Skoog som Ture Sventon BARA läspar på dom s-ord som är allra vanligast i hans vokabulär: Sture Svensson, semla, pistol.

3) tyskarna var lika irriterande då som nu. På samma irrationella vis som i Beck spelas vissa biroller i Emil (och även Pippi)* av tyskar, antagligen för att projektet delvis finansierades med stulet judeguld. För att blidka den tyska publiken petar man därför in en och annan tysk birollsinnehavare, som får säja sina repliker på tyska för att därefter dubbas till svenska för den svenska publiken, medan alla övriga skådespelare dubbas till tyska för den tyska publiken.

I Pippi Långstrump-filmerna är Prusseluskan, Dunder-Karlsson och Blom dubbade tyskar, i Emil spelas fru Petrell av Hannelore Schroth och Krösa-Maja av den tyska Carsta Löck, något jag poängterar mest för att det låter roligt.**

Man kan fundera på poängen med det här tilltaget. Som svensk reagerar man ju på att Kommandoran rör munnen två sekunder efter att hon pratat, och för en tysk kan det ju inte spela nån roll. Eftersom tyskarna ändå dubbar allt förutsätter jag att dom ändå låtit dubba om dom tyska skådespelarna vid den tyska lanseringen, eftersom den tyska publiken skulle bli förvirrad av att läpparna faktiskt rör sej synkroniserat.

Och hur mycket kan medverkan från två-tre tyska skådespelare egentligen göra en film tysk? Skulle den tyska publiken känna sej mer hemtam för att några skådisar dom känner igen från Kommissarie Rex eller Den gamle deckarräven plötsligt har huckle och bor på den småländska landsbygden?

Om man vänder på fenomenet: hade man som svensk inte bara blivit förvirrad av att plötsligt se Krister Henriksson hästsparkas i en Jackie Chan-rulle? Vad hade han tillfört mej som svensk? Annat än en känsla av 1) surrealism, 2) brusten illusion, 3) obehag.

* För undvikande av missförstånd: Astrid Lindgren har alltså inte skrivit Beck. Rolf Lassgård som Gunvald Larsson har visserligen påtagliga likheter med Karlsson på taket, men det är helt slumpmässigt (tror jag).
** man kan i det sammanhanget trycka på att Tommys och Annikas mamma spelas av Öllegård Wellton.

torsdag 11 oktober 2007

Mina kollegor har för mycket tid!

Tanken är att jag, Ola Norén och Valle Westesson ska sitta på varsitt håll och skriva nummer till vår föreställning (samt göra andra viktiga saker).

Uppenbarligen har en av mina kollegor eoner av tid till sitt förfogande. Istället för att skriva lustigheter sitter han och mejlar bilder till oss andra av ovanstående typ.

Det här är andra gången inom ett dygn jag får just den här bilden i mejlboxen. Snart blir jag tvungen att markera alla mejl från adressen i fråga som spam.

Att jag har tid att lägga ut det här på bloggen är bara ett tecken på att jag är bättre på att disponera mina dagar.

Ode till en grannkanal/ grann kanal.

Ett av dom mer lyckade tossiga upptågen vi gjorde som SR-anställda (jag sitter och genomsöker gammalt material och tar en tripp ner för Minnenas boulevard) var Rädda P2-kampanjen.

P2 var nerläggningshotat. Jag kan ärligt säja att mitt liv inte hade påverkats ett ögonblick om P2 en dag inte fanns. Jag hade ätit samma mat, sett samma teveprogram, druckit samma kaffe, dragit i samma strut och lyssnat på samma radiokanaler som nu. Men jag är samtidigt glad att det finns en kanal helt inriktad på klassiskt, folk, jazz och atonala elektroniska ljudexperiment. En kanal med fler medarbetare än lyssnare. Jag gillar det obskyra.

Så vi drog igång en gala i radio. En insamlingsgala. Man kunde skänka pengar och vi auktionerade ut exklusiva saker vi tiggt ihop. Nån handelsträdgård skänkte en hallonbuske, nån bilfirma skänkte nog t.o.m. en bil, jag minns faktiskt inte så noga, vi försökte få en frisersalong i Värmland att ge bort en gratis klippning. Nic & the Family och Niccokick var i studion och spelade, operasångaren Imre György kom förbi och sjöng en P2-aria på melodi Toreadorarian.

Sen bjöd vi in dom lokala bladen till SR:s personalmatsal, den kanske mest människofientliga platsen på jorden nu sen Gulag inte är i bruk. Där hade vi med oss P2-chefen Elle-Kari Höjeberg (se bild) på högtalartelefon och delade ut en check av mastodontformat (rent fysiskt alltså, summan var på lite över två papp).

Det var roligt. Främst för att folk faktiskt blev glada. Humormakares uppgift är inte bara att oroa, utan också att roa.

Själv läste jag en dikt som jag fortfarande inte tycker är helt oäven. Min studentikosa sida stack upp sitt fula tryne, men det kändes inte alldeles vanvettigt i just det sammanhanget.

Det är svårt att skratta och det är svårt att le då
man hör hurudana som planerna
e å
vad man fått för sej att göra med små
kanaler som spelar barock och Bolero
och som sprider kulturen till Åmål och Sveg så
även dom som bor där kan sin beskärda del få
av klassisk musik som exempelvis Beetho-
vens månskenssonat och Verdis Rigoletto

Kultur är inte bara TV, ET och
T2
Allt kan inte köpas av Ullared-Gekå

Man kan inte stå där, darrig och blek å
man kan inte vara livrädd och vek då
någon utnyttjar rollen som chef så
att han på sikt sitt rykte kan
rentvå
fast han fattat beslut som inte är
PK

Vi tror den kanalen har mera att
ge å
vi lägger med eftertryck in vårat veto
Vi kan inte säja ”vad är det med det då?”
Vi kan inte tigande stå där och se på
Vi slår näven i bordet och ryter ett seså!
Högt ärade chefer! Nu räddar vi P2!

måndag 8 oktober 2007

SF: en följetong. Del 2165.

SF kör en ny taktik: förvirring.

Jag:

Ursäkta, men det är lätt att få intrycket att ni undviker min fråga. Biljetterna är mej egala. Jag vill veta vilket regelverk ni stöttar er på när ni visar reklam innan barnfilm, och hur era tankegångar ser ut när ni gör det. Har ni en policy och hur ser den ut?

SF:

Enligt SF Bios policy angående reklam före barnfilm visas anpassad reklamfilm före barnfilmer. I detta fall blev det en miss som nu är åtgärdad och som vi hoppas aldrig ska inträffa igen. Information om detta kan du hitta på http://www.sf-media.se/. Dit kan du också vända dig med dina synpunkter.

SF Bio AB


Okej - jag gick alltså in på den angivna adressen. Jag hittar

* manegement bullshit ("bioreklam är impact", "bioreklam levererar hög observation och budskapsförståelse")

* vanlig bullshit (publiken "vill se reklamen")

* utelämnande av sanningar (publiken "kommer i tid" - ja, naturligtvis, det är ju filmen som börjar för sent)

* tautologiska meningslösheter ("dessutom finns det helt fenomenala drag som gör reklamfilm på bio alldeles extra starkt")

* tomt skryt ("inget annat media kan erbjuda reklam på duken, events, sampling, affischskåp och provsmakning under ett och samma tak" - nä, och den människa är ju inte av kvinna född som efterfrågar möget)

* diverse cirkeldiagram.

Jag hittar däremot inte en rad om policyn gentemot reklam riktad till barn. Tvärtom börjar all besökarstatistik att mäta från 15 år och uppåt.

Tror SF att dom, genom att hänvisa till den här sajten, ska få mej att bli så imponerad över deras samplingar och affischskåp att jag på kuppen glömmer mitt ärende?

Nä, nu har jag inte tid. Jag ska fila på ett helt unikt medium som erbjuder både vattenlavemang, couscous, löständer, ryggbehåring, gammelmansdoft, telefax och knubbsälar UNDER ETT OCH SAMMA TAK!!!

söndag 7 oktober 2007

Knutna nävar del 1.

När vi gjorde Hej domstol! insisterade jag flera gånger på att få prata om Knutna nävar. Kulmen kom när vi gjorde specialprogrammet Hej progg! första maj 05, där jag klippte ihop ett inslag på 16 sammanhängande minuter enbart tillägnade några skönsjungande gamla stalinister.

Jag anar att det stred mot flera av dom förhållningsregler P3:s musikläggare satt upp för programmakarnas verksamhet. Knutna nävar låter inte riktigt som Evanescence.

Jag är inte ensam om att gång på gång återkomma till Knutna nävar. Peter Birro gör det också.

I "Upp till kamp" figurerar en uppenbart Knutna nävar-inspirerad sångkör som får skäll av partiledningen när dom sjunger Nationalteaterns "Ut i kylan" (en låt som idag har en självklar proggstatus, men av ärkerevolutionärerna var flummig och politiskt otydlig). I "Hammarkullen" lät Birro skådisen Anders Lönnbro spela en gammal KPML(r):are som döpt sin son till Josef och fortfarande står och säljer Proletären utanför bolaget.

I seriens kanske allra starkaste sekvens sitter r-aren – som naturligtvis hette Frank (efter r:s ordförande Frank Baude) – och tittar på gamla super 8-filmer av sej själv som ung i demonstrationståg, ackompanjerad av Knutna nävars Sången om Stalin.

Vi riktar ett leve
till minnet av Stalin
Den stålhårde kämpen
Vår vän och kamrat


Scenen gavs så klart en extra dimension av att dom gamla super 8-filmerna var autentiska. Det var bilder från Lönnbros egen tokröda ungdom som flimrade förbi. Och han hade själv under en period varit med i Knutna nävar. Det är han som sjunger på "Lär av historien", den knäppaste låt som spelats in på svenska språket. Till Creedence "Proud Mary" sjunger han om hur partiet KFML 1970 splittrades i KFML (senare SKP) och KPML (r). Där tydligen (r) var det bästa av två likadana alternativ.

Nu sedan vi gjort oss kvitt
småborgarna i sosse-KFML
kan vi kommunister börja bygga partiet,
som är vår historiska uppgift och plikt.
Småborgarrevisionister
kan aldrig bygga partiet.
Det lär oss, lär oss, lär oss, lär oss, lär oss historien.

Jag har själv träffat Lönnbro, rentav specialskrivit en roll som kåkfarare i teveserien "Häktet" åt honom och i en radiointervju försökt förstå den här ilskan i samband med partisplittringen. Partiet var ju inte så fruktansvärt stort; det var en handfull kampkåta göteborgare som tyckte en handfull kampkåta stockholmare var för flummiga och därför bröt sej loss. Men fortfarande omfattade ju bägge partierna marxismen, leninismen och ordförande Mao Zedongs tänkande.

Det borde vara betydligt mindre skillnad mellan KFML och KFML(r) (senare KPML(r)) än mellan en sosse och en annan sosse.

Så vad var egentligen skillnaden på KFML med (r) och utan (r)?

Lönnbros lakoniska svar: "Det går egentligen inte att säja idag".

Men då upprörde det tydligen så till den milda att nybildade KFML(r) gjorde revynumret "Lär av historien", kokande av ilska och av hån mot sina förra partikamrater, och sen spelade in skräpet på skiva. Att KPML(r) över huvud taget sysslade med revy är f.ö. symptomatiskt; hur blodröda och järnhårda och stridsberedda dom än var, så var dom först och främst göteborgare.

Knutna nävar hade sitt ursprung i vietnamrörelsen och var alltså starkt förankrade i KPML(r), ett slags partiorkester på samma vis som man har partiledare och partiorgan. Deras uppdrag var att medelst musik ge arbetarna stöd i den förestående revolutionen. Deras uppdrag var absolut inte att sjunga sånger som kunde tänkas spegla någon annan sida av mänskligheten än just revolutionslustan.

Det fascinerande med bandet är hur dom lyckas trampa på varenda politisk mina som finns (givetvis sett med ett däst trettiofemårigt perspektiv). Dom besjöng inte bara Stalin – han som var nästan lika ond som Hitler, världens ondaste man – utan också Albanien (under kalla kriget kanske världens deppigaste land) och Mao.

Fisken behöver vatten
och blommornas rötter jord
Folkets massor måste ha ett kommunistparti

Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner.

Själva grundtonen i Knutna nävars hållning till världen är att dom har rätt och att det bara är en tidsfråga innan vi andra ska förstå det. Dom älskar att beskriva sej – dvs. kommunisterna i allmänhet och (r) i synnerhet – som hatade, fruktade, svärtade, bespottade. Dom gläds som busungar över att hamna på svarta listor på olika göteborgsvarv och –fabriker, dom beskriver gång på gång dom som hatar dom som rädda.

Ni är rädda nu,
ni skakar nu,
herrar Volvokapitalister


Det är klart att (r)-arna hamnade på svarta listor. Dom var ju bråkstakar. Dom gjorde ju bråket till en livsluft. Dom såg det som sin rättighet att paja, splittra, förstöra, eftersom deras grundtes var att dom hade rätt.

Och det är lika klart att Broströms och Engellaus och Gyllenhammars och dom andra göteborgssocietetsfamiljerna inte var det minsta rädda för några skrålande pajsare i snickarbyxor.

http://www.progg.se/ är Knutna nävar ständigt ett av dom tre mest efterfrågade banden, jämte Hoola och Nationalteatern. Deras båda LP trycktes på sin tid i kanske tusen ex, deras singlar ("Hallå där bonde", "Rickard Dollarhjärta" m.fl.) ännu färre. Intresset idag är alltså inte proportionerligt mot intresset då (även om intresset på det hela taget får betraktas som marginellt).

Hoola och Nationalteatern låg för fan på Svensktoppen och fick grammisar (innan proggrörelsen stoppade både Svensktoppen och grammisgalan). Medlemmarna har dessutom haft framgångsrika karriärer sen dess.

Knutna nävar har aldrig riktigt varit ett stadionband. Få människor har ens nån koll på vad medlemmarna i Knutna nävar hette. Dom lät antagligen bli att skriva ut namnen på skivomslagen för att inte spela Säpo i händerna (att dom skämdes håller vi som osannolikt). Ryktet säjer att en av kvinnorna sen dess drivit ett livmoderfeministiskt spa med fittformade bassänger att föda i. I övrigt är det svårt att googla sej till nåt väsentligt.

Jag fascineras av det extrema och det distanslösa. På www.progg.se kan man ta del av diverse diskussioner där somliga sturskt försöker urskulda texterna med dom vanliga trötta motiveringarna (det var nödvändigt då, det är ändå bättre än i USA, Ho Chi Minh var faktiskt ingen mördare). För egen del har jag svårt att se nåt annat än det komiska.

Komiskt för att det är så tråkigt.

Hur kan nån ens orka fundera på att ge ut en skiva med titeln "Stöd de strejkande hamnarbetarna"?

Hur ser det ut i huvet på en man som ger ut dubbelkassetten "10 års i partiets tjänst"?

Hur kan det ha funnits människor som sett nån som helst skönhet, nåt som helst eftertraktansvärt, i kolchoser och rödgardister?

Hur kan nån ha åkt till Kina och sett en miljon människor klädda likadant, läsande samma bok, och känna att precis så där vill jag att det ska vara?

Och hur kan dom ha trott på sej själva när dom på fullaste allvar pratade om revolutionen som dom snart, snart, snart skulle göra?

Det viskas i väster och öster, hör du det inte, Kamrat?
Det är borgarnas skrämda röster, hör du dem inte Kamrat?
[---]

Arbetarbröder, vi måste skapa ett kommunistiskt parti!

En kampstat med ledning som inte förråder,
med hängivna klasskämpar i!
Vår samlade vilja, vår medvetna förtrupp
som leder till seger,
vår väldiga kamp.

Vår stolthet, vår ryggrad, vårt hjärta, vår hjärna,
är arbetarklassens eget parti!

lördag 6 oktober 2007

Hamiltons blandning.

Eva Hamilton är VD för SVT. Jag såg för en stund sen en trailer där hon allvarsamt berättade om public service uppgift att beskydda yttrandefriheten. Hon ställde bl.a. den till synes retoriska frågan "får man skämta om allt?"

Eva Hamilton har själv stått bakom beslutet att ställa in visningen av det nästan inspelade kamera-på-stan-programmet "Ballar av stål". Detta efter påtryckningar från en moraliskt högtstående kvällspress vars egna händer är rena och samveten vita som julänglar.

Så Eva Hamiltons svar på sin egen fråga är "nej".

fredag 5 oktober 2007

Amoraliska barnboksfigurer.

Noterar att flera av mina inlägg på bloggen kan ge intrycket av att jag representerar nåt slags staffanhildebrandsk nymoralism. Jag är tydligen skeptisk till alkohol, tobak och reklam. Rebelliskt.

För att motbevisa detta tänker jag nu uttrycka min kärlek till barnboksfigurer i total avsaknad av moral. Jag hör till dom som har ett väldigt levande förhållande till sånt jag läste för några decennier sen. Särskilt som jag nu får läsa det igen för min treåring. Vi är rörande överens om en massa.

Halvan är ett litet otäckt barn som kör olika leksaksbilar, och dom böckerna har vi noggrant övertalat Leonard att inte gilla. (Det är f.ö. i Halvan-boken "Här kommer bussen" som man får den högst ointressanta informationen att en stadsbuss är 3,4 meter hög och att busschaufförer har en myntkassett.) Jan Lööf, Tove Jansson och Pettson (som f.ö. är ett arv från min mormor som helt ogenerat köpte dom till sej själv - alla är namnmärkta) gillar vi bägge.

Vad jag blir gladast över när man botaniserar i barnkulturen är hur orädda dom bästa barnförfattarna är för att visa upp hjältar i total avsaknad av präktig moral och rättrådiget. Detta gäller naturligtvis inte Rune Andréasson. Men det gäller det riktigt gamla gardet: Torbjörn Egner, Astrid och Barbro Lindgren, Tove Jansson. Hjältarna.

Mina fem favoriter bland amoraliska barnboksfigurer - just nu och sen tretti år tillbaka:

5) Klas Klättermus (Torbjörn Egner). Egner är väldigt snäll och predikar försynt sammanhållning och - tror jag - vegetarianism (ett tema i Klas Klättermus är att man inte ska äta sina vänner). Dom roligaste figurerna är Mickel Räv, som är dum (på mitt livs första LP tolkad av Sven-Bertil Taube, varför jag alltid föreställt mej Mickel med sidenscarf), samt Klas Klättermus själv.

Klas är vad som i den judiska kulturen kallas "schnorrer". En snyltare. Han tittar alltid in till Mårten Skogsmus när han vet att denne har köpt en sockerkaka till sin farmor, och han ber Mårten skära den i en stor och en mindre bit. Han är helt öppen med att han lever för att sjunga, spela och skapa; eftersom jag parallellt läser Lundell-biografin, där Ulf ofta pratar om att han varit gift med sin skrivmaskin, tänker jag mej att Klas har en grop i hakan och är besatt av 1967 och kvinnohår.

Mårten vill införa en skogslag där tredje regeln lyder "den som är lat och inte skaffar sej mat får inte ta mat från andra". Klas spontana kommentar är då så klart: "Men vem ska han då ta från?"

Klas Klättermus drar sej nämligen inte heller för att stjäla om han på så vis kan undvika kroppsarbete. Under förevändning att han gör Kurre Ekorre en tjänst, bryter han sej in i Kurres källare för att spana efter tjuvar och när han ändå är där kan han ju lika gärna provsmaka: "bara för att känna efter om det verkligen är nötter alltihop".

4) Loranga. Samt i någon mån Masarin och Dartanjang. Och så klart tjyven Gustav. (Barbro Lindgren).

Dom enskilda verk som betytt mest för mej i livet är dom båda böckerna om Loranga. Dom öppnade dörren till en värld jag sen dess velat utforska: humorns, galenskapens, normbrytandets värld.

Det är fantastiskt roligt att Loranga är pappa och ensam vårdnadshavare, samtidigt som han helst bara gör mat till sej själv.

Att han alltid vinner alla tävlingar mot Masarin, även när Masarin har fler poäng.

Att han absolut inte vill jobba eftersom det är jobbigt och med ungefär samma motivering håller Masarin från skolan.

Att hans enda souvenir från sin egen skolgång är en skrivbok där han klottrat "fröken är en jäkel".

Och att tjyven Gustav kommer på besök, röker chokladcigaretter, gör tatueringar med kulpenna och sen snor med sej Lorangas prispokaler under tröjan under förevändning att det är flugbett.

Allra roligast är det när Dartanjang för dagen tror han är målare och därför guldmålar husets toalett. Loranga flyttar genast in och beordrar Masarin att hålla sej för resten av livet.

Boken upprörde förstås känslor när den kom i slutet av sextitalet. Vilket är roligt eftersom Barbro Lindgren ger ett så försynt, mysproggigt intryck. I en radiointervju jag hörde för tio år sen förklarade hon med emfas att nåt så knäppt som Loranga-världen - med en morfar som är så gammal att han sitter i ett träd och gal som en gök, en korvgubbe som får betalt i tigrar (som naturligtvis tappar öronen när dom blir gamla) och en arg gubbe som samlar ugglor i sin postlåda - naturligtvis inte går att hitta på.

Tvärtom, menade hon på, är allt sant. Loranga, Masarin och Dartanjang var hennes man, son och svärfar. Intervjuaren (Erik Haag) upplyste om att Barbro Lindgrens son vid tillfället spelade i bandet Girlsmen, och ställde frågan om man kunde tänka sej att man lyssnar på Masarin när man lyssnar på Girlsmen. "Ja", svarade Barbro Lindgren.

3) Sniff (Tove Jansson). Det lilla djuret som hänger med Mumintrollet och Snusmumriken. Utmärks främst av sin stora kärlek till ägodelar och sitt hävdelsebehov. I serierna - där Tove och hennes bror Lars Jansson tillät sej en helt annan historieskrivning än i böckerna - är han direkt cynisk. I böckerna lyser hela tiden hans mindervärdeskomplex igenom.

Hittar man en grotta, är Sniff väldigt snabb med att vilja döpa den till Sniffs grotta. Hittar man en båt, föreslår Sniff att den ska heta Sniff.

I novellen "Cedric" är Sniff lessen eftersom han gjort det ödesdigra misstaget att - för första gången i livet - ge bort nånting. Inte av altruism, utan tvärtom, har han gett bort plyschhunden Cedric åt Gafsans dotter.

Men kära lilla Sniff, sa mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric sådär förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Gafsans dotter?

Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man tillbaka det tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.

I "Muminpappans bravader/ memoarer" (utgiven under olika titlar) skriver muminpappan just sina memoarer. Vid fullbordandet diskuterar han innehållet med mumriken och Sniff.

Står där ingenting om ditt dålighetsliv med hatifnattarna? frågade snusmumriken.
Näh, sa muminpappan. Det här ska bli en lärorik bok förstår du.
Just därför! skrek Sniff.

Begreppet "dålighetsliv" är inspirerat av Tove Janssons egen pappa, skulptören Faffan. Han levde emellanåt dålighetsliv. Läs: han söp.

2) Kasper, Jesper och Jonatan (Torbjörn Egner). Återigen: Egner är en idylliker som målar upp en stad med åsnor på gatorna, gamla snälla vädergubbar med skägg och en överkonstapel som hellre vill sjunga än häkta.

Men Egner drog sej därför inte för att skildra mänskliga skavanker. Kasper, Jesper och Jonatan är verkligen rövare. Dom stjäl "så lite dom kan", inkluderat oxfilé, fläsk- och köttkonserver samt gull. Deras ledmotiv "Rövarvisa" har spelats in av KSMB (och också av Hasse Kvinnaböske, men det är kanske inte lika talande som exempel).

Dom gillar inte heller att tvätta sej. Eller arbeta. Eller hålla reda på saker. Det är det säkert många barnboksfigurer som gör, men Kasper, Jesper och Jonatan är trots allt skildrade som sympatiska. Dom gillar att spela (fagott, flöjt och trummor och lock), och då är man automatiskt accepterad i Kamomilla.

1) Karlsson på taket (Astrid Lindgren). Så klart. En barnbokshjälte med multidiagnos: narcissist med ADHD och klart sociopatiska drag. En tjockis, som i all sin gränslösa självupptagenhet, vinner en stackars ensam pojkes hjärta. Och som tackar med att ta sönder hans ångmaskin och tvinga honom att köpa godis - kuckelimuckmedicin - för sina sista pengar.

Det är fascinerande att lindgrenskan å ena sidan kunde skriva så syrat, sinnesutvidgande, hämningslöst som i Karlsson och Pippi, och å andra sidan präktigt och tillrättalagt som i Barnen i Bullerbyn och Barnen på Bråkmakargatan (som är dom minst bullriga och bråkiga barn som nånsin funnits). Hon måste bejakat varje infall hon fått och varje sida av sin egen trots allt ganska komplexa karaktär.

Hon har gått till historien som en snäll tant som inte gjorde nåt annat än att älska djur och barn och var allas vän och som flitigt citeras av kungar och riksdagsmän och samhällets stöttepelare. Min Astrid Lindgren är den subversiva, orosmomentet.

Hon som 1945 skriver om en stark flicka som slåss med poliser, ställer till oreda på fina damers kafferep och gäspar sej igenom en halv skoldag.

Hon som skriver om döden och vidunder, helvetesgap och självmord (väl? hur fan dör annars Mio och bröderna Lejonhjärta?).

Hon som skildrar storskäggiga rövare som fjärtar och sotare som stövlar in på fina baler för att dansa med pigan Alva när den snipiga borgmästarinnan uppmanat societeten att nobba henne.

Och som har skrivit en av dom vackraste texter jag vet: "Fattig bonddräng". Visan som osminkat skildrar drängarnas helvetestillvaro i det gamla goda varma bondesverige:

Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus
och när lördan kommer vill jag ta mej ett rus
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss
Vila hos en flicka vill jag också förstås
Och sen kommer söndan och då vill våran präst
att jag ska i körka men då sover jag mest
Präster kan väl vila hela måndagen men
för en fattig bonddräng börjar knoget igen

Och som framför allt skapat den vandrande katastrofen Karlsson, som ogenerat flyger fram genom tillvaron och avfärdar övriga mänsklighetens problem som världsliga saker. Och som, givetvis, med den sanne humanistens ögon, påtalar Karlssons ensamhet och bekräftelsebehov och faktiskt får en att bli avundsjuk på Lillebror som får ha en så jobbig kompis.

SF: en följetong. Del 867.

Mejlkonversationen fortsätter. Jag:

Hej SF.

[--- bla bla bla, diverse "tack för snabbt svar" etc]

Däremot tycker jag ni glider runt frågan att ni över huvud taget visar reklam på barnmatinéer. Som jag förstått det, är det förbjudet för tevekanaler att göra det (varför Kinnevik och Femman sänder från London istället). Har ni verkligen lagen på er sida när ni visar filmer som förklarar för barnen hur goda McDonalds är och vilka balla kläder man kan köpa på JC? Men framför allt - har ni moralen?

Jag tackar för erbjudandet om kompensation. Så länge ni visar reklam innan barnfilm ser jag dock ingen anledning att ta pojken på bio. Vi ser en dvd istället. Där kan man spola.

Vänligen,
Kalle Lind


SF:

Hej!
Vi behöver en adress för att kunna skicka ut biljetterna.
Vill gärna passa på att säga att trailern som visades har nu tagits bort.
Ser fram emot ett svar om adressen.
Vänliga hälsningar
SF Bio AB


Är det jag som inte kan läsa mellan raderna eller undviker hon frågan?

torsdag 4 oktober 2007

Mer trams att titta på.

SVT har nån finurlig idé att lägga ut några klipp från Hej rymden! lite då och då. Inte en gång om dan, inte en gång i veckan, utan just då och då. När webbmastern har en lucka i schemat.

Nu ligger det i alla fall sex inslag ute. Jag tror det ska bli åtta.

Lite kuriosa (OBS! nedanstående innehåller spoilers):

All jordens sport. Om ni tycker stavhoppssekvensen ser naturlig ut är det för att den är det. Eftersom jag inte bara spelar klant utan också råkar vara det, lyckades jag förstås få spetsen att fastna i marken och sen rusa med tarmpaketet före i... ja, vilken hastighet jag nu var uppe i. Det gjorde ganska ont. Faktum är att jag var helt övertygad om att tarmarna krossats. Och nej, jag har aldrig läst medicin.

Inslaget är för övrigt ett av ytterst få vi plockat med oss från piloten vi en gång gjorde till det här programmet. Då var det dock Valle som fick saker på kuken. På nåt vis kändes det ännu roligare. Tycker jag.

All jordens vapen. Också från piloten faktiskt. Skyddsglasögon ser roliga ut.

All jordens språk. Det är faktiskt en slump, men även bitar av det här är återanvänt från ett inslag jag gjorde i Hej domstol! Fast då utan strömbrytaren.

Så här i efterhand hade jag velat ha med ännu fler felsägningar: [dirigent], [kex], [kilo], [po:sitiv]. Jag kan inte få nog av att se mej själv få stötar.

All jordens sångtexter. Fyra exhibitionister, ett musikprogram, en green screen, en utsliten kostymör. Notera att jag inte bara saknar sångröst utan också rytmkänsla.

All jordens lekar. Biten om "E´ han dö?" ska vår gamle radiokollega Jesper Rönndahl ha all credd för. Han blev på riktigt nekad att ha det som ett återkommande inslag i sammanlagt fem radioprogram (Morgonpasset, ett annat Morgonpasset, Söndag hela veckan, Hej domstol!, nåt annat av dom tusen program han jobbat på). Jag ville lägga till en sak om Bergman eller Povel - "e´han dö?" "kuggfråga!" - men nån sa nej med tanke på att bägge skulle kunna dö i perioden mellan inspelning och sändning.

Nakenbitarna har som tidigare skrivits prövats på scen. Då var det Råland Ulvselius som fick ha klätterrep, golkläder, biodlarutrustning och dessutom vadarstövlar- naken. Jag för min del hade slips och portfölj och var naken. Sketchen/rna hette "Nakne Leif hos Rotary" respektive "Nakne Leif och hans fru Vibeke". Gastkramande dramer.

All jordens mode. Jag hoppas ni noterar att det är riktig radiokaka Sanna håller i, eftersom jag ägnade kanske en timme åt dom (kakao, socker, kokosfett, varva med mariekex, ställ i kyl). Hippiebiten är delvis ett lån från Mad:s Dave Bergh. Han gjorde den dock utan nån som helst ironisk undertext.

Purjolök-genom-huvet är en skämtartikel som märkligt nog aldrig fått sitt genombrott. När min gymnasieklass bestämde sej för att gruppera sej som Den sista nattvarden i fotokatalogen, bestämde jag mej i min adolescensförvirring för att istället ha en purjolök genom huvet. Slutresultatet blev ganska märkligt. Fast det konstigaste är varken jesustemat eller purjolöken, utan att den okänsliga fotografen ställde mej (1,92) bredvid en flicka som var s.k. kortvuxen. Det ser på riktigt ut som om hon sitter.

onsdag 3 oktober 2007

Hej livet (och döden)! - en föreställning växer fram del 2

Vi har kanske inte direkt skrivit några nummer eller så, men Valle har åtminstone gjort en affisch. Hade jag varit rockrecensent hade jag kallat den "utsökt" eller "briljant". Tackom och lovom är jag inte det.

Vad gäller tokiga upptåg så har jag en lös idé om en körskollärare och en uppdaterad variant på en Karl Gerhard-kuplett.

Och så har Kristoffer Jonzon sagt att han ska stå för musiken (det är alltså inget han bestämt över våra huven utan nåt han erbjudit sej och som vi tacksamt sagt ja till). Återstår bara att välja och vraka ur såarna av material och komma överens om exakt vad han ska spela.

Så ni 88 som redan beställt biljett: håll ut! Det blir...nåt.

Och ni andra - biljetter beställer man alltså här:

http://www.kulturcentralen.nu/show_direct.php?showid=3728

Full, fullare, Ullfast.

Läser som sagt den nya Lundell-biografin. Den handlar mycket om sprit. Karln har fått i sej en del. Det är mycket stänga in sej med en låda rödvin i ett uthus för att skriva en roman, äta frukost med öl, vin och Fernet klockan 15, servera vin i ölkrus, klä av sej naken på Söderhallarna och hälla rödvinssås över sej, glömma en sko på Caféet och få en marsipansko av ägaren i födelsepresent (som tack för att han varit så full?)

Och samtidigt är han gift och har tre kottar. Och när frun vill skiljas går Lundell ut i tidningarna och är bitter över att han inte ska få träffa sina barn mer än som "en fjortondagarsskärva".

Han refererar till Hemingways, Kerouacs och Keith Richards supande. Han ser sej väl dessutom som Cornelis arvtagare. Det är som om han ska hitta deras genialitet nånstans i spånken: anden i flaskan.

Om Cornelis har jag läst dom biografier som finns. Dom handlar alla om sprit. Det handlar om att dra med sej sin bäste polare Ulf Thorén när denne precis är avgiftad, för att hänga med till Rio på Cees bekostnad. Tror någon att Thorén ens övervägde att säja nej? Visserligen kom dom bara till Kanarieholmarna, och visserligen blev dom sen hämtade i varsin ambulans på Bromma för akut alkoholförgiftning, men det var väl roligt så länge det varade.

Jag vill bara påpeka en sak. Att vara full är inte särskilt avancerat. Det kräver en sak: sprit.

Ärligt talat: en idiot kan fixa det. Jag ser dagligen idioter som fixat det ganska bra. Dom hänger på parkbänkar i nåt som kallas Jesusparken, där dom ibland blir blåa i huvet och får forslas bort av snubbar i neongula overaller.

Jag vill bara ha det sagt. Jag ska villigt erkänna att jag suttit med gapande mun och tagit del av tokhistorier om metalband och holländska trubadurer som gjort knasiga saker under inflytande av ruset. Jag har fascinerats. Det kommer jag antagligen att fortsätta göra. På samma vis som jag tänker fortsätta förundras över vad psykotiska mänskor kan ta sej för.

Men jag blir illa till mods varje gång det antyds att publiken vill ha sina fyllon fulla. Folk som går och ser Shane McGowan inte för att höra texterna - för dom har han ju glömt bort - utan för att se med hur många meters mellanrum han ställer fram sina vinflaskor på scenkanten.

Totta Näslunds gamla fru berättade nånstans att hon var och tittade på Totta´s bluesband. Framför henne stod två ynglingar som sa: "Åh harre jävlar vad packad han är dö", "Totta är ju görfull dö", "Han är änna dyngråk dö!". Eftersom hon umgåtts med sin make under hela dagen fram till föreställningen visste hon att Totta inte alls var dyngrak. Men gamarna ville ha sina kadaver.

Det finns en dubbelhet i detta. Lundell skrev alla sina lyssnansvärda låtar på tiden han söp. Cornelis var helt improduktiv under dom korta stunder han lyckades slå sej till ro med familjeliv och swimmingpool. Sen var det som att dom var tvungna att hänga ut sej själva som finkelosande vrak för att hamna i en revanschposition, för att se in i helvetet, för att fyllas av infall och inspiration.

Men ändå kvarstår faktum: att vara alkis lyckades även Christer Pettersson och hans polare Morfar med. Liksom Lille Gus, Kent Boxare, Affe, Speedway, Näsan, Istvan, Folke och gänget som brukade hänga i Eslövs stadspark. Det är i sej inte särskilt imponerande.

Och visst kan man säja att det blir unset mer fascinerande att Lundell och Cornelis lyckats vara så maniskt produktiva trots det envetna drinkandet. Men där är ju hemligheten lika mycket att dom sket i sina barn. Och det vet jag också ett antal idioter som lyckats med.

tisdag 2 oktober 2007

Ståkul i Lund onsdag kväll.

Jag ska tydligen göra ståupp imorron. Jag fick en fråga i augusti på halvfyllan och har sen dess haft datumet uppskrivet i almanackan. Jag vet att klubben ska hållas - PrickPrick på Café Athén, gissningsvis 19 - eftersom några avlägsna bekanta också ska stå på scen (Valle Westesson, Jesper Rönndahl och min bror Nisse). I övrigt vet jag nada. Jag har ingen minnesbild av att liraren som frågade mej skrev upp nåt i sin almanacka. Han har sen dess inte gjort sej omaket att höra av sej.

Ska bli mycket spännande. Jag ser fram emot att åka den tre kvart långa bussturen med målet att uppträda gratis, för att sen bli stoppad av nån vakt som inte ser mitt namn på listan så att jag sen får pröjsa inträde och sitta ensam vid ett bord i en stad där jag inte känner någon, medan mina vänner backstage har sådär kopiöst festligt och kastar sprutgrädde på varann och dansar medan dom kokar spaghetti. Har sällan varit så taggad inför en uppgift.

måndag 1 oktober 2007

En rättshaverists dilemma.

Jag vart vred på biograferna. Jag skrev ett brev till SF och en insändare i det dagliga bladet.

SF hörde av sej med kort varsel:

Hej Kalle

Jag förstår att ni är upprörda över reklamfilmen som visades innan Elias och Kungaskeppet. Jag har vidarebefordrat ditt mail till en högre instans och hoppas på att den tas bort snarast möjligt. Självklart ska inte inslag innan filmen som har en högre åldersgräns än filmen få visas. Vi på SF vill gärna kompensera er så att ni får chansen till ett nytt biobesök. Vi vill även få möjlighet att visa att vi kan bättre. Känns det okej för er? Skriv er adress till oss så skickar vi ersättningsbiljetterna. Ert ärendenummer är XXXXX.

Vi ber än en gång om ursäkt och hoppas att ni får ett trevligt nästa biobesök hos oss.

Med vänliga hälsningar, SF Bio AB


Nu vet jag inte hur jag ska ställa mej. I mitt mejl till SF svor jag vid allt heligt att aldrig mer gå på en SF-biograf så länge jag lever. Hur ställer jag mej då till en kompensation? Stöttar jag SF med min närvaro även om SF har pröjsat? Eller utnyttjar jag dom och hjälper till att tära på deras resurser? Ska jag rekvirera biljetterna och nalla 195 kronor ur SF-kassan och sen inte använda dom? Eller ska jag sturskt vägra att visa dom möjligheten att dom kan bättre? Notera att dom inte kommenterar det faktum att dom över huvud taget visar reklam.

It´s hard to be a rättshaverist in the city.