Föreningen Verdandis första utgåva 1970 hette Sprätten satt på toaletten. Den skrevs och tecknades av Annika Elmqvist, något senare en av förgrundsfigurerna när föreningen Ordfront grundades.
Idén med den här boken är att locka barnen till samhällsmedvetenhet och samhällsnytta genom att flirta med deras förmodade koprofili. Många barnböcker med en tendens - och många böcker ö h t - utgår från idén att gömma penicillinet i äppelmoset.
Penicillinet i det här fallet är insikten om att kapitalismen förstör miljön, äppelmoset är avföring.
Dramaturiskt följer boken de klassiska - både ur aristotelsk och proggig synvinkel - grundprinciperna. Den börjar med ett anslag, etablerandet av en situation:
Sprätten upptäcker hur kul det är att kladda och beslutar sej raskt för att fortsätta i skala 1:100:
Och genom att släppa ut skit i vattnet blir Sprätten tydligen så välbärgad att han har råd med chaufför, biltelefon, husa och ett gods med namnet Sprättefrid:
Sen väljer författaren att referera problemet istället för att gestalta det. Det är inget man råds till på landets författarskolor, men undantag måste kunna göras när budskapet är angeläget:
Resultatet av Sprättens besinningslösa nersmutsning blir påtagligt (notera att om man har ett Angeläget Budskap behöver man Inga Ordentliga Rim - jfr Mikael Wiehe):
Som sagt var:
Och så vänder sej en i den dunkla massan Folket - likt kören hos de grekiska tragöderna - direkt mot läsaren för att förklara problemet:
Sjuttitalet var en svartvit tid (diagnos: borderline), och precis som det fanns Ett Problem (Kapitalism) fanns det på samma självklara sätt En Bot (Folkets Resning):
Så framstår Sprätten i all sin patetiska kapitalistiska ynklighet. Och så används begreppet "reningsverk" för första gången i en barnbok:
Och så understryks för barnen en gång till hur sprättig Sprätten är:
Med Mäster Wiehes ord:
Folken ska segra
De kan inte besegras
och de som var förnedrade
blir segrare till slut:
Ja, och sen blir allting bra:
Jag har kritiserats i kommentarfältet för att beskriva dessa gamla utgåvor från en svunnen tid med sarkasm.
Min hållning är inte nyliberalens (jag är beredd att regelbundet kamma mjället ur Jan Myrdals mustasch för att slippa kallas nyliberal) utan ironikerns. Jag rotar bara runt i min egen uppväxt och försöker förstå varför jag å ena sidan vill tro att allt ska vara så enkelt, å andra sidan protesterar mot tanken på att det är det.
För om lösningarna och sanningarna nu var så enkla som de snälla tanterna utan behå och farbröderna i mysdress hävdade - varför är det fortfarande lika smutsigt i vattnet? Vem lurade de? Oss eller sej själva?
måndag 31 mars 2008
Proggiga barnböcker del 10: Sprätten satt på toaletten.
lördag 29 mars 2008
Proggiga barnböcker del 9: Spikarligan.
Föreningen Verdandi är en uppsaliensk radikal idéorganisation med rötter ner i 1880-talet. På 1970-talet fick de för sej att ge ut barnböcker med målsättningen att "tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem".
1971 års "Spikarligan" av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.
Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:
[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.
Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.
Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också - av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng - om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter: Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken - ännu en representant för det småborgerliga - reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:Lite by the way inser de vem som är den Stora fienden: Kapitalismen.Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:Därför ser de - fortfarande som goda revolutionärer - till att ta makten över medierna:Ja, och sen fortsätter de förstås av bara farten:Men så plötsligt! Just framme vid slottet för att spika igen det - upptäcker de att det redan är gjort! Vad nu? Ett konkurrerande kommando? Mensjeviker? Kontrarevolutionärer? Nej, som tur är har andra barn samlats runt samma snickariver:Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):Och det vore så klart inte ärkeprogg om det inte också fanns en fullkomligt malplacerad referens till Hälsingland (i likhet med nationalromantikerna på 1880-talet älskade proggarna Hälsingland, där det dels fanns skäggiga tarmgnidare och dels många gamla fäbodar där man kollektivt kunde odla makrobiotisk flumtobak):"Spikarligan" får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextitalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttitalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.
Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sej till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?
fredag 28 mars 2008
Ett orimligt långt inlägg om en gammal gitarrevolutionär.
Dan Berglund har gjort comeback. Det är några månader sen ”Såna som oss...” släpptes, men eftersom Berglund gjorde en Roy Andersson och väntade närmast ett kvartssekel mellan skivsläppen – och eftersom den här bloggen knappast är till för nyhetsnarkomaner – lär det inte spela nån roll.
Jag har länge gillat Berglund. Han är så ohämmat pessimistisk. Stefan Wermelin skriver i standardverket 99 proggplattor:
Jo, jag tror visst på att man ska skildra samhällets avigsidor, men när man tar i så här från knäna för att få med allt säger allt arbetarelände så är risken att såna som jag plockar fram skygglapparna. Nej, jag tror inte på det här, fullt så här jävligt kan det ändå inte vara.
Berglund får alltså inte med sej abnormt långa gamla vinylrävar från Sveriges radio i båten. Jag har full förståelse för Wermelins invändning – jag har alltid tyckt att man gör det för enkelt för sej om man bara skildrar tillvaron i svart och glömmer resten av paletten – men jag tycker mej samtidigt se samma humor hos Berglund som hos Lars Norén. Oavsiktlig eller inte kan kvitta, men den naturalistiska hängivenheten vid alla kroppsliga detaljer får mej konstant att fnittra nervöst:
Nog var du fin, lilla Ann-Katrin
Fast du inte var fager att skåda
Men händer med valkigt och härdat skinn
Och vader med åderbråcksklåda
(Anderssons kärring, 1975)
Karl-Alfred, du snyter den rödsvullna krana
Som ruttnat av brännvin och ensamma år
(Våren i Backadalen, 1975)
Men Bullen som med klädesplaggen klibbande som slem
Vid sitt kallsvettigt brinnande skinn
(Bullen hade firat, 1975)
Det var fyra tysta män från en karg och kämpig värld
Fyra ischiasmärkta, styvlemmade män
(Bullen hade firat, 1975)
Över huvud taget höjer Berglund på egen hand sångtexters omnämnande av ischias, den näst surben och skurgumsknä mest oglamourösa av jordens upptänkliga åkommor, med flera tusen procent:
Och det enda vi äger det är vår heder
Som goda kamrater och rediga män
Visst skaffar vi oss ischias och styva leder
Men dona skall hålla i många år än
(Våren i Backadalen, 1975)
”En yngling” – påtagligt Dan Andersson-inspirerad – är ett skillingtryck i rakt nedstigande led från den bröstsjuka flickan med det lockiga håret som aldrig får träffa sin mor igen i ”En sal på lasarettet". Åtta minuter deprimerande detaljer till monoton melodi:
En skurkärring var hon till yrket
Med ryggont och värkande ben
I virvlande stendamm och slammer
Stod farsan och borrade sten
Jag minns hur han hostade loskor
Och sa med sin rossliga röst
Här inne här har jag min gravsten
Och slog mot sitt väldiga bröst
[---]
Och morsan hon födde en unge
Fast hon var härjad och svag
Den skrek så hon höll på bli galen
Så hon tystade honom med slag
Och när det stundom tränger in ljus i det sjuttitalets Göteborg där skurkärringar med åderbråck och fyllhundar med ischias tydligen dominerade gatubilden, när Berglund bestämmer sej för att besjunga ”minnet av en kamrat”, när han beskriver en ungdom med ”brudar och bärs” och ”löning var fjortonde dag” – så är han väldigt snabb med att sticka hål på härligheten:
Dina tankar, dom växte i frätande gas
På en fruktansvärd kemisk fabrik
Tills sjukdomen kom, och du slutligen las
På en skinande cancerklinik
(Ballad till minnet av en kamrat, 1978)
Jag älskar det. Förhoppningsvis inte av cynism. Jag skrattar till på samma sätt som när (den nuförtiden något härjade) Lou Reed i den fantastiskt vackra ”Perfect day”, efter att ha druckit Sangria i parken, matat djur på zoo och gått på bio, plötsligt förklarar varför det varit så fantastiskt:
I thought I was someone else,
Someone goodBredvid svenska arbetardiktare som Erik Lindorm och Dan Andersson, Bellman, Ferlin och Cornelis är Lou Reed kanske Berglunds meste referenspunkt. Scenerna från det nattliga Göteborg beskriver samma dekadens som Walk on the wild side. Men där Reed är storögt fascinerad av she-males och hustlers, står dock Berglund med sin tummade partibok och äcklas av det han ser medan han drömmer om en lycklig framtid vid kolschosen:
Glasskärvorna regnar över bilvrakens golv och sits
Porrbion Rios purpur dryper
I plaskbassängen simmar uppsvällda pommes frites
och ett par påtända typer
(Nattvandring, 1987)
För det går trots allt inte att komma ifrån att det parti Berglund under sjuttitalet var knuten till – och nu tagit avstånd ifrån – hette KPML(r) och trodde bergfast på ett stalinistiskt rike utan borgerlig dekadens (läs prostitution och homosex), där arbetande män kysste sina kärringar farväl för att gå ut och bidra till produktionskvoten och som väl får säjas bygga på lika delar naivitet och enfald:
Men det sjuka ska vi slåss mot, det friska ska vi värna
Den har inte slocknat, socialismens stjärna
Men dom vill få oss mjuka med sin egen sjuka
Åt helvete med dom och med deras människosyn
Ner med dekadensen - ner med den i dyn!
(Dekadansen, 1978)
Nåväl. Berglunds nya platta då? Det låter ungefär som förr. Eftersom karln verkade ha levt genom ett sekel av stenlunga redan vid debuten vid 21 års ålder, har åren knappast påverkat honom. Men han tror inte längre på – som hans partivänner Knutna nävar sjöng – att ”vår flagga är Tiranas flagga". ”Frasse Swahn i Albanien” är det bästa spåret på cd:n och en uppgörelse med en blåögd och rödhjärtad artonåring som en gång skådade ljuset i en arbetsbrigad vid kraftverksdammen Mao Tse-Tung i Enver Hoxhas kallhamrade diktatur:
Jag ser ett land så grönt och grant
Där mänskan ej trycks ner
Där psykakut är obekant
Där självmördarna ler
Jag kan inte räkna dom under jag såg
Eller komma ihåg var det landet låg
Där femårsplanens djärva mål
Smitt ett folk av stål
tisdag 25 mars 2008
Proggiga barnböcker del 8: Lotta får nya vänner.
Gott folk! Äntligen kan jag bjuda på uppföljaren till inlägget om "Lotta och daghemmet"!
Tyvärr måste jag göra mina läsare besvikna. "Lotta får nya vänner" samlar inte hälften så många proggpoäng (p.p.) som den föregående boken. Här finns inga demonstrationer och inga bistra kommunalråd, inga busskörande mammor och inga storköp med mänskliga spillror med tomma blickar.
Men det är ändå inte Svenskt Näringsliv-sponsrat. Boken berättar om hur lilla Lotta råkar sparka en fotboll (eftersom tjejer visst kan spela fotboll!) genom en ruta på "pensionärshemmet". När hon och kompisen Anders ska in och hämta den får de en rundvandring av pensionären Albin. Hemmet visar sej vara Helvetets Förgård.
Författarparet Ulf Hultberg och Behnn Edvinsson skyr inte överlastade pratbubblor:Ulf och Behnn skyr inte heller ångest. Albin lotsar sålunda barnen rakt in i scenografin till A Clockwork Orange:Barnen bevistar en predikan på pensionärshemmet, som naturligtvis hålls av vad Vilhelm Moberg i Utvandrarna kallade "bukpräst":Så följer de Albin in på hans rum, där han plockar fram sitt gamla fotoalbum. På sex av bokens sidor får vi som läsare också se dessa gamla foton, antagligen publicerade med benäget tillstånd från Svenskt Arbetararkiv. Givetvis har Albin varit en sån där hårt arbetande statar-flottar-torpare som folk var förr-i-tiden:Sen drar Albin med sej de vetgiriga barnen in i "terapin". Om vi som läsare inte redan längtar efter en blöt handduk och en stor burk valium, får vi ytterligare argument för självmordet av Albin:Boken är på tjugo sidor. Mer behövs inte för att göra en femåring suicidal.
Är tanken att barnen ska samla sina händer till en enda jättelik knytnäve som ska krossa den östtyska människosyn som förvisso präglade sjuttitalet? Ska barnen ta sina hinkar och spadar och riva ner städernas pensionärshem och skapa ett samhälle där de gamla kan behövas?
Eller ska de ta kontakt med de gamla på sina egna pensionärshem? Slutrutans sens moral antyder en sån ambition hos författarna:Och det är ju, som alltid, behjärtansvärt. Men samtidigt - vilken normalt fungerande småtting skulle våga uppsöka ett random pensionärshem efter att Ulf och Behnn målat upp dem som futuristiska mardrömslandskap?
Saken är biff - och banan!
I en tidig Rocky-stripp - som jag nu har ägnat halva natten åt att försöka leta fram med nedslående resultat - läser Martin Kellermans alter ego en gammal Biffen och Bananen-sida. Det är en händelse som ser ut som en tanke.
Den serietradition Rocky främst bygger vidare på är inte, som det ibland påstås, Charlie Christensens Arne Anka - som är en hopplöst åttitalistisk machovänstersatir - eller Robert Crumbs Fritz the Cat - som är en sextitalets karnevalistiska uppgörelse med det kälkborgerliga USA - utan stockholmsjargongens och ungkarlstillvarons Biffen & Bananen.
Att Rocky gärna jämförs med ankan och katten har förstås med ointresserade kulturjournalisters oförmåga att se annat än ytan att göra. Katt som super - anka som super - hund som super - här måste finnas ett samband! De skulle ju aldrig ställa Reservoir dogs bredvid riksdagens högtidliga öppnande för att båda innehåller män i kostym.
Kellermans Rocky och Rit-Olas Biffen & Bananen är båda samtidsskildringar. Kellerman håller tummen mot Söders och nollnolltalets pulsåder och skildrar stadsjeepskultur, mediahoror, vuxna människor som är fulla mitt i veckan och överbetalda dataspelswiggers. Hela tiden med ett finkalibrerat öra och en självlysande förmåga att transkribera enfaldigt gattugg till klatschiga onelinerbubblor.Rit-Ola på sin tid gjorde likadant. Biffen & Bananen skildrar en sorglös ungkarlstillvaro i Vasastan, främst under decennierna innan sextitalet kom och ritade om alla kartor. Biffen - vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt stor - lever tillsammans med Bananen - vars främsta karaktärsdrag är att han är väldigt liten - i en gemensam flat på Surbrunnsgatan. Efter tiotalet år med veckoliga niorutorssidor joinades dom av Galento - vars främsta karaktärsdrag är att han också är väldigt stor.
Tecknaren Rit-Ola - som Jan-Erik Garland enligt tidens krav på signaturer kallade sej - var bandyspelare i botten och inspirerades av en dansk löpartävling mellan en en köttätare och en vegetarian samt ett möte med den italiensk-amerikanske boxaren Tony Galento.
Serien kretsar m.a.o. en del kring idrott, ett ämne jag är aktivt ointresserad av. Men det är faktiskt inget hinder. Seriens kvaliteter ligger på helt andra plan.
Biffen, Bananen och Galento är sin tids sorglösa ungkarlsslackers. Damer existerar, men främst som nån man vill imponera på med ett slalomtrick eller genom att chevalereskt dra barnvagnen Sveavägen upp.
Annars sköter Bananen hushållet, gnäller på Biffens cigarraska, bonar golvet så Biffen står på pallet och ryar när Biffen och Galento krubbat i sej två kilo falukorv och tretti prinskorvar.Främst verkar Biffen & Bananen försörja sej genom att då och då vinna nån stor internationell idrottstävling (och detta var ändå i en tid då professionell idrott var nåt fult i Sverige). Precis som Rocky och hans polare ägnar de sin tid åt att resa till olika ställen - torpet i skärgården, pensionat i Åre, infödingsstammar i Afrika - och i övrigt driva runt i Stockholm och lyfta på hatten åt brallisar, kex och kalaspinglor.Språket är den stora behållningen i bägge serierna. Biffen titulerar Bananen "putte" och "pysen". Bananen förolämpar den tröge Biffen med tillmälen som "tjockskalle", "sopprot", "dönicke", "plattfot", "dromedar" och det helt förtjusande "nuffe", och man kan inte annat än att nicka entusiastiskt när man läser.
Provkör Biffen en bil är det förstås nåt "lattjo" med signalhornet.
Ser de en skicklig slalomåkare hojtar Biffen "akta´re!" och Bananen fyller i med "vilken snitsare!!!"
Insisterar Bananen på att de okultiverade Biffen och Galento ska lyssna på Brahms kommenterar Biffen "Broms är snorfin".Rit-Ola tecknade serien i 42 år, mellan 1936 och 1978. Det är så klart en bedrift i sej, att hålla en serie levande med så begränsat persongalleri och som i så hög grad bygger på jargong. En gång i tiden var serien tidningen 91:ans mest kontroversiella inslag: halva läsekretsen jublade och den andra hotade dramamässigt med bojkott.
Med facit i hand visade sej Biffen & Bananen vara den enda av tidningens serier som faktiskt kan ha nåt att säja till eftervärlden. Kronblom? Åsa-Nisse? 113 Bom? De var faktiskt inte ens relevanta när de var aktuella.
onsdag 19 mars 2008
Vem drog ur proppen?
Hej domstols absolut sista sändning nånsin, efter tre och ett halvt års uppdykande i etern varenda förbannad vecka (utom efter tsunamin), avslutades med en frank uppmaning till lyssnarna: "Gå inte och se Göta Kanal 2!"
Mina redaktionskollegor var och såg den typ veckan efter. Så mycket ryggrad hade dom. Själv har jag varit idealen trogen.
Däremot har jag sett originalet till förbannelse. Det händer att jag träffar jämnåriga som inte har sett Göta Kanal och jag står förhäxad och glor på dom med hakan hängande vid bröstkorgen: vad fan såg ni då? Det fanns ju inget annat att se på! Det enda stället man kunde hyra video på var ju Pressbyrån, och dom hade ju ingen annan film! Och den gick för håken på teve varenda vecka! Och varenda jävel man kände hade den ju inspelad! Hur kan ni inte ha sett Göta Kanal? Det är ju som att ha missat testbilden!
Ser man om den idag blir man strax ganska deprimerad. Det finns inte en originell tanke eller inspirerad sekvens i hela filmen. När man i Sverige äntligen tänkte att man skulle göra en film som bröt mot det teatrala arvet från Bergman eller det pissjonkna proggidealet och göra nåt som doftade lite glamour och production values, så valde man att kalkera manus efter filmer som Cannonball Run eller En ding ding ding ding värld: en tävling ingen bryr sej om och så multum med kändisar. Det är filmer som byggs bakifrån: först skaffar man spons på några båtar, tar man fram några fräcka stunts, sen kontrakterar man varenda hyfsat välbekant nuna i Skandinavien, sen scoutar man inspelningsplats, sen ställer man upp kamera och ljussätter och först därefter börjar man fundera på vad som ska hända.
Man lägger t.o.m. mer vikt vid underrubriken "- eller vem drog ur proppen?" (en sjuka i tiden: Repmånad hette också "- eller hur man gör pojkar av män" och Sällskapsresan "- eller finns det svenskt kaffe på grisfesten?") än vid själva storyn.
Teorin är att om man som tittare bara är upptagen med att pricka av i kändiskalendern, så märker man inte att inget händer.
Den ur den aspekten mest production value-späckade sekvensen i hela filmen är inte Parnevik och Lindarw som kungen och Silvia, och inte ens Ulf Brunnbergs sekundkorta inhopp som polis. Brunnberg har i alla fall replik, och Parnevik-Lindarw var ju kända som imitatörer av vårt inavlade statschefspar.
Nej, det knäppaste är två ögonblickskorta klipp där Gösta Engström och Christer Boustedt sitter på en bänk och tittar på när en båt kraschar.
Okej, ingen av dem har nånsin varit superkändis. Engström hade sina femton minuter i samband med Rattmuffen några år senare, och Boustedt har främst varit het bland folk som gillar att digga trasiga saxsolon inom vänsterkultuell kontext (Sven Klangs kvintett, Tältprojektet). Men båda var trots allt namn! Och båda var inkallade enkom för att vrida huvena synkront från vänster till höger! I två sekunder!Engström var rekvisitör och bakom kameran på många andra filmer; det är bl.a. därför han syns i kön till klamydiadoktorn i Lasse Hallströms En kille & en tjej. Men i Göta kanal verkar han inte haft några såna funktioner. Han blev inringd, inkallad, influgen för att sitta bredvid Christer Boustedt på en parkbänk!Och Boustedt då? Hade han inget bättre för sej? Fanns det ingen fri teatergrupp nånstans som behövde några Charlie Parker-slingor? Jag förstår visserligen att han tyckte det var lättförtjänta pengar, men tyckte producenten verkligen att det var en rätt fördelad budget? För vem höjs filmupplevelsen av att just Christer Boustedt sitter och ser lojt förvånad ut nånstans i Östergötland?
Hans Iveberg hette hjärnan (eller motsvarande) bakom Göta kanal. Han gjorde också Gräsänklingar (Gösta Ekman! Janne "Loffe"! Lena Nyman!) och den helt bisarra Sköna juveler (Kim Anderzon och Lena Nyman som bedagade privatdeckare i en dystopisk framtid där Brasse Brännström är uteliggare och Margaretha Krook en galen baglady som säljer sönderrivna bitar päls). Efter Enkel resa - där Sven Wollter, Dan Ekborg och Gösta Engström klär ut sej till katolska präster för att smuggla en likkista på en produktplacerad finlandsfärja - lämnade han regissörsstolen till andra.
Jag vet ärligt talat inte om det är bra eller dåligt. Han skapade visserligen en klassiker, men det gjorde ju Pol Pot när han grävde massgravar också.