Proggiga barnböcker del 3: Ville & Valle & Viktor. Den mystiske mannen slår till igen!

"Ville & Valle & Viktor: Den Mystiske Mannen slår till igen" är från 1972, och utgår förstås från teveserien med samma namn (mer finns att läsa om första boken, första plattan, andra plattan och uppträdandet på Alternativfestivalen).

Regin stod Gunila Ambjörnsson för, manus skrev hon tillsammans med de tre huvudpersonerna: Jörgen Lantz (Ville, sedermera Björne), Anders Linder (Valle, sedemera Kapten Zoom) och Hans Wigren (Viktor, sedermera Helge i en halv säsong av Rederiet).

Ville och Valle är ambulerande showartister, Viktor är en levande docka. Själva premissen är alltså ganska fantasibejakande. Innehållet är av betydligt gråare art.

Temat för boken - vilket också glider förbi på skivorna - är den stora urbaniseringen i sjuttitalets början, när AMS i samråd med andra statliga/ socialdemokratiska kolosser tvingade folk från glesbygd till förort.

(När Ville kastas i vattnet på en skiva skriker han förstås "Jag flyt´ int´", en parafras på den då aktuella parollen "Vi flytt´ int´".)

Intrigen i korthet: en Mystisk Man vill massproducera Viktor-dockor för att ersätta arbetarna i hans fabrik (been there, done that). Ville, Valle & Viktor flyr därför till Norrland, där de möts av tomma byar och nerlagda busshållplatser. Inget är som Förr. Allt blev värre när Bolaget kom.

De stannar till vid den dystre bonden Sven Strid:

- Ja man klarar sig väl inte på ett sånt här litet jordbruk, kan jag tro, sa Ville världsvant.

- Nog har vi klarat oss, sa Sven Strid, och nog har folk slitit för att odla upp den här trakten. Men det är inte vi som bestämmer. Det är bolaget som äger både gården och skogen här. Vi ska bort nu, för bolaget vill plantera skog här.Så småningom hamnar Ville och Valle utanför Sågverket. Genom ett öppet kontorsfönster ser de den Mystiske Mannen:

Den mystiske mannen log förnöjt. Affärerna artade sig bra. Snart skulle arbetsdagen vara slut, han kunde fara hem och koppla av i bastun. Förr hade han ofta fiskat på kvällarna, han tyckte om att fiska. Nu gick det inte längre. Utsläppen från sågverket hade tyvärr tagit död på fisken. Han måste avstå från sina fisketurer. Ett av de offer som hans yrke krävde. Men han gjorde det gärna. Det lönade sig faktiskt.

Ja, och tro det eller ej - men det slutar faktiskt med lite agitation så att de två-tre läsare som inte redan förstått exakt vad upphovsmännen tycker slutar sväva i tvivelsmål:

(Viktor:) Det måste vara människorna själva som bestämmer, om de vill ha små lantbruk eller stora, om de vill bo på landet eller i stan och hur stora städerna får vara, och hur det ska vara i fabrikerna. Det måste vara människorna själva som bestämmer över maskinerna så att de inte förstör utan är till nytta.
Å ena sidan: det är klart att man har en positiv uppskattande syn på barn när man skriver om så avancerade samhälleliga fenomen som utflyttningspolitik och jordbrukscentralisering och räknar med att glina hajar lingon.

Å andra sidan: det är klart att man har en väldigt skev syn på barn när man tror att de ska vara intresserade.