måndag 19 november 2007

Proggiga barnböcker del 1: Lotta och daghemmet.

"Lotta i Hallonby" är en serie om fyra böcker som skildrar en flicka (så klart) i en förort (så klart) med ensamstående mamma (så klart).

"Lotta och daghemmet" är den andra, jämngammal med mej, utgiven 1975. Den prickar in så många proggpoäng att jag har svårt att se att nån annan bok kan tävla:

1) Lottas mamma kör buss (typ 1000 p.p.).2) Lottas högsta dröm i livet är den om en daghemsplats (600 p.p.).

3) Lotta fördriver sina dagar med att hänga på ett stort, grått och ödsligt köpcentrum (800 p.p.).

4) Lotta blir nekad att köpa mat med motiveringen att hon inte har några pengar (600 p.p.).

5) Lotta bor på sjunde våningen i ett hus med nerklottrad hiss. Bland graffitin kan uttydas: "Morsan är dum", "Ta dig i brasan", "Marx", "Kuk", "Fitta" och "Farsan super" (300 p.p.).

6) Lotta är kompis med den snälle vaktmästaren Sven, som upplyser Lotta och mamman om att det - till skillnad från vad kommunalrådet Eklund hävdar (1 miljon p.p.) - visst finns lämpliga daghemslokaler i området (40 p.p.).7) Kommunalrådet Eklund vill inte bygga daghem eftersom han ska bygga en ny motorväg (12 miljoner p.p.).(På Eklunds sista replik svarar Lottas mamma spotskt "men det kan vi, herr Eklund!")

8) Lottas mamma kallar till stormöte för att diskutera behovet av daghemsplatser (100 miljoner p.p.).

9) Lotta har en kompis som heter Albin, är pensionär och bor på "pensionärshem"(500 p.p.). Han hjälper Lotta att skriva demonstrationsplakat (180 000 p.p.).

10) Lotta, hennes mamma och grannskapet uppvaktar kommunalrådet Eklund med ett demonstrationståg. På Lottas mammas plakat står: "Stoppa överinskrivningen på daghemmen" (1 miljard p.p.).11) Lottas mamma lämnar över en skrift undertecknad "Aktionsgruppen för fler daghem" (250 000 p.p).

12) Boken avslutas med att Lotta riktar sej direkt till den unga läsaren med ett antal viktiga frågor(så många p.p. att det inte är lönt att räkna):Det sista är väl att betrakta som en direkt anstiftan, om än betydligt subtilare än nåt annat i boken.

Jag tycker nog man kan upplysa barn om världens tillstånd.

Jag tycker inte att barn ska växa upp i tron att de bor i nån jävla Bullerbyn med glada blinda gubbar, ständigt skuttande killingar och människor som sjunger när de hässjar hö.

Jag kan t.o.m. sträcka mej till att man gott kan uppmana barn att strida för sin rätt och formulera sin kritik.

Men hur tänkte författarna när de gjorde en bok som är så deprimerande? Boken innehåller egentligen tre glädjeämnen: Lottas mamma är glad för att hon har fått ett jobb, Lottas kompis Anders är glad för att han får gå på dagis (och göra en ladugård av gamla kartonger), Lotta blir glad när beslutet omsider klubbas att bygga om färgaffären till daghem.

I övrigt är det en bok i nåt slags futtighetens tecken. Daghemsbristen var så klart ett monumentalt problem i sjuttitalets Sverige, och jag kan till nöds gå med på att det kanske var värt att skildra i bokform, men hela Lotta-världen är så grådaskigt diskbänksdeppig:

Lotta skrapar handflatan lite när hon åker sparkcykel.

Vaktmästaren har tänderna på tork.

Färgaffären har revor i rappningen.

Pratbubblorna innehåller oöverskådliga ordmassor.

Stormarknaden ser ut som en Roy Andersson-tablå.
Visst, den verklighet som avtecknas var nog ingen fest i Kapernaum (jag har svårt att se nåt tråkigare framför mej än kombinationen förort och sjuttital). Men är det nåt de stackars barn som tvingades läsa den här boken skulle straffas för?

8 kommentarer:

Nihonshu sa...

Lysande bloggpost :-)

Rikard sa...

Härligt med den här typen av böcker, sådana görs inte längre, vad skall det bli av dagens ungdom som inte får det här? Sånt här matades man ju med när man gick på dagis (ja, jag hade en plats) som låg mitt i en lägre variant av ett miljonprogramsområde (1000 p.p.). Jag minns kåldolmar och kalsipper av nationalteatern som vi lyssnade på hemma hos en kompis vars föräldrar också glatt förklarade för mig att "det som är i den färgglada paketen är sådant man har på snoppen för att inte få barn" (1.000.000 pp). Kåldolmar och kalsipper ärför övrigt en helt briljant barnteater med referenser till Marx, Hegel, 1848, Ho Chi Min, Vietnamkriget och de elaka kungarna från västerlandet. Det slog mig just att jag skall börja ge bort den här skivan i present till kompisar som fått barn, som intet ont anande kan sätta på skivan för sina barn, gå därifrån och inte fatta något när barnen 16 år senare kommer hem med palestinasjal och rånarhuva.

Kalle Lind sa...

"Kåldolmar och kalsipper" är naturligtvis Klassikern. Det kommunistiska spöket vars lärft är från 1848, dom elaka kungarna från västerlandet har dollartecken på kronorna, och givetvis kommer dom till Vietnam i slutet. Där kantrar också skivan - vilket Ulf Dageby m.fl. i Nationalteatern påstår sej ha hävdat redan då.
Referenser till Brecht (Sjörövar-Jenny) m.m. spelar ju ingen roll, dom är så subtila att dom flesta vuxna låter dom passera. Fortfarande är ju Sjörövar-Jenny häftig, och låtarna är lika mäktiga som Sjörövar-Fabbe etc.
Men från att faktiskt vara en bisarr, fantasirik och spännande saga om yllen, gubbar, clowner, förgiftade sälar, spöken som blir gurkor etc. blir skivan på D-sidan (det var en dubbel som LP) ett stycke politisk teskaka. När Ho (låt oss gissa Chi Minh) berättar för Yllet att "detta lär kommunismen" är dom duktigt ute och cyklar.
Det lär ha varit Peter Wahlkvist - sedermera chef för Stockholms stadsteater och kulturattaché i Washington - som propsade på att köra ideologin i halsen på dagisungarna.
På dagis lyssnade vi aldrig på D-sidan. Vi lyssnade på raden om att kungarna "kissar i kalsongen" om och om igen.

Rikard sa...

Du menar alltså att ni hade skivan på ert dagis? Respect!
Referenserna begrep jag för min del först när jag lyssnade på skivan i vuxen ålder, vilket ju är helt naturligt, antar jag. Eftersom jag lagt ett två av mina röster på Schyman kanske det hade en viss effekt ändå?

Den grekiska låten som börjar
"Det var en dag i april, i Grekland.
Vindruvorna var nästan mogna"
är ett riktigt höjdarspår, måste jag säga och ensamheten i spåret som har refrengen "men på min lekplats mellan husen, är det grått och kallt" är påtaglig och lite skrämmande när man lyssnar på den nuförtiden. Skivan kan verkligen rekommenderas och nationalteatern kan, till skillnad från en del andra proggband, verkligen spela riktigt klösiga låtar.

liberalkommunisten sa...

Jag tror trots allt att det var bra för oss att växa upp under sjuttiotalet. Upptäckte din blogg för
ett tag sen och har haft mycket stor behållning av nästan samtliga inlägg.
Fullgott substitut till Hej Domstol som tyvärr enligt mig la ner.

När får vi höra dig i radion igen?
Gärna i P1, åtminstone 1 timma i veckan och kanske med titeln "En man med ett skägg" ... Det hade jag sett fram emot! Tack för alla skratt och tänkvärdheter.
Ha det Gott!
J

Kalle Lind sa...

Rikard: mitt dagis är värt ett eget kapitel i progghistorien. Tänk Lund, sjuttital, fröknar utan undertröja i snickarbyxor, chilenska flyktingar och mycket congas.

Liberalkommunisten: mycket vänligt skrivet. Tack.

Kalle sa...

Roligt inlägg! Kommer ihåg Lottaboken. Tråkig var den ja. Mer som en bruksanvisning är en barnbok.

Vilket dagis gick du på?

Anonym sa...

Lotta i Hallonby finns upplagt på youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=LMhBlDApJT8

Torrt som fnöske!