Utbult! Utbult! Utbult!

En gång i tiden läste jag tidningen Pop med den autistiska nagelfararens energi och distanslöshet. Inte för att jag var så jämrans intresserade av just popmusik – det är liksom för mycket trummor och bas – utan för att jag såg den som ett kodschema som skulle lösas. Jag skulle förstå dom där obskyra vitsarna och oväntade kopplingarna "S:t Etienne Glaser" (med Suzanne Ostens gamla ligg illa monterat på den brittiska poptrions ansikten).

Var priset då att jag var tvungen att lyssna på olika enstaviga band från Brighton så fick det väl vara så. Att vara anal är att våga språnget.

Min vän P Dante W bodde i Stockholm och rapporterade om att han sett Per Bjurman gå över ett övergångsställe och en gång såg vi tillsammans Kjell Häglund på en cykel vid Fridhemsplan. Information som inte var särskilt intressant då, men som uppenbarligen ryms nånstans i hjärnbarken fjorton år senare.

På mitt gymnasium 91-94 odlades en mycket nischad subkultur: Höör-kulturen. Det gick först och främst ut på att vara från Höör, ett samhälle i Mellanskåne. Därtill kom a) att lira gitarrpop samtidigt som man tittade på sina nyinköpta DocMartens, b) att gå samhällsvetenskaplig linje och c) att vara medlem i MUF.

Jag vet inte hur dom olika delarna hängde ihop med varann, men det fanns väl en krets på fjorton-femton människor som samlades på Kulturhuset Anders (internt kallat Kulturhuset Andres) för att – gissar jag – beundra varandras tvärrandiga tröjor och diskutera di förbannade såssarna. Var dom flickor led dom dessutom av en kollektiv fingerfrossa, eftersom dom ständigt gick med tröjmuddarna över handen.

Jag kom att tänka på detta när jag såg Schyfferts 90´s härom aftonen och såg en handfull av dom gamla hööristerna i publiken. Mitt nittital blandades med Schyfferts och det som enligt kvällens nyckelfigur inte skulle bli nostalgi blev åtminstone ett stort jävla fat madeleinekakor nertryckta i halsen.

Hööristerna såg inte Pop som ett chiffer. Dom såg den som en karta. Stod det i Pop att Springsteen var en bredbent muskelrockare för fyrtitalister så nickade hööristerna gillande och ropade "muskelrockare" efter nån stackars bandanasnubbe från fordonslinjen.

Stod det sen i nästa nummer av Pop att Andres Lokko alltid älskat Springsteen för hans stora kärlek till musiken och gospeln, så nickade hööristerna lika gillande och köpte kobojsarboots för studiemedlet.
”Pophistorien måste ständigt skrivas om”, var ett uttryck Jan Gradvall myntade redan i Pop#1 och som sen upprepades som ett mantra genom åren. För tidningens mest devota tillskyndare blev man också tvungen att skriva om sin egen pophistoria. Skivsamlingar måste omarrangeras, gamla plattor krängas och nya tummas ner för att ge intrycket att man spisat Aretha Franklin och Sly and the Family Stone sen man gick i koltbyxor.

Under en pyttekort period var det death metal som gällde. Stridsropet den gången kom inte från Pop utan från Nöjesguiden, men under några märkligt förvirrade timmar hette det nu att den som inte varit nere med Dismember sen dag ett har inte hajat grejen. Trummisen i Circle – ett band som firade triumfer både på Kulturhuset Anders och ekonomernas talangjakt i Bergaaulan 92 – hade på sej en långärmad Entombed-tröja med flames som han måste ha låtit en jeep köra över för att få till den rätta slitningen.

Jag skriver inte detta för att håna någon retroaktivt. Vi letar oss alla fram och famlar i mörkret efter dom rätta guiderna och alla sätt är rätt utom dom som är hopplöst fel. Men jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt om Andres Lokko beslutat att sätta Roland Utbult på omslaget. Hade då Utbults kristna mjukrockabilly lyckats bli det nya svarta?

Hade man då pratat om att ”Utbult var bättre innan han blev en sellout och fick distribution av Pingstkyrkan”?

Hade då ett gäng medelklasskids stått längst fram på Utbults utsålda gig på Tabernaklet i Eslöv och skanderat ”Utbult! Utbult! Utbult!”?

Hade då folk rusat till skivbörsarna för att ragga fram Utbults gamla utgångna vax ”Ansikte mot Gud” och ”Sten Tuff” (omslaget där Utbult poserar med brylcreme och MC)?

Jag minns att jag en gång tystade en snubbe som hånade mej för en David Shutrick-platta jag ägde genom att hänvisa till att Kjell Häglund gett den 8 av 10 i Pop. Herregud vad många som tystats om Fredrik Strage hade ägnat en tiosidorshyllning åt Roland Utbult. Som sagt: jag skriver inte detta för att göra mej lustig över nåt mänskligt beteende. Jag skriver det mer som ett konstaterande. Och för att jag tycker det är väldigt roligt att skriva ”Utbult”.