tisdag 22 april 2008

Lehrer.

David Nessle bloggar om Tom Lehrer, som fyllde 80 härom veckan. Inspirerad satte jag på CD:n "Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld". Jag fick en pust från det där konstiga Sverige som en gång fanns, som var så välstädat, tillrättalagt och omhändertagande - men där samtidigt Hyland lät Carl Fredrik Reuterswärd och Öyvind Fahlström ordna happenings på bästa sändningstid, Jarl Kulle gjorde Lenny Bruce och Lars Ekborg sjöng Lehrer.

Ekborg var, visserligen med nåt demoniskt och svartsynt över sej, en Folkkär Komiker, känd från Estrad-sketchen Skattkammarön (a.k.a. Världens Tråkigaste Sketch) och Att angöra en brygga.

Med det i bakhuvet blir det extra märkligt att se honom posera med en pistol mot tinningen på en soptipp och sen höra honom sjunga om mord, horor, sprit och A-bomben.

Tom Lehrer var det musikaliska orosmolnet i femtitalets USA. Ett judiskt-intellektuellt-makabert alternativ till det rosafärgade och tandblekta, en man utan lojaliteter som vägrade vänskapskorruption och gjorde lika träffande parodier på dom tidiga folksångarna och deras världssamvete som på förljugen nostalgi och countryns smetsentimentalitet.

Idag gissar jag att han fått beteckningen liberatarian. Det är den etikett som klistrats på South Park-pojkarna, Penn & Teller, The Onion, Bill Maher, Jon Stewart och Stephen Colbert, dvs den våg av aggressiv, ifrågasättande men illojal politisk humor som vunnit andelar i USA under dom sista tio åren.

Trey Parkers och Matt Stones "Team America" börjar som bekant med att göra sej lustig över den republikanska bärsärkagången i Irak, men vänder snart perspektivet till att häckla Tim Robbins, Susan Sarandons och George Clooneys självtillräckliga humanism.

Ungefär där, fast femti år tidigare, står Tom Lehrer. Framför allt finns, bakom den välsittande kavajen och det trevliga pianoklinket, ett vemod och en pessimism, där Groucho Marx är pappa, Woody Allen är son och Kubricks "Dr Strangelove" en beundrande lillebror. "We all go together when we go" är en glad undergångsvision som påpekar det demokratiska i en atombombssmäll ("Oh we will all fry together when we fry/
We'll be French fried potatoes by and by/ There will be no more misery/ When the world is our rotisserie").

"So Long, Mom" är skriven av soldaten som sitter på bomben som ska utplåna jorden ("I'll look for you when the war is over/ An hour and a half from now!")

"The Old Dope Peddler", "Be prepared" och "My Old Town" handlar om dealare som sprider glädje bland barnen, spriten som scouterna måste gömma för att inte ledaren ska dricka upp den och den gamla ungdomsförälskelsen som blivit hora. "Poisioning Pigeons in the Park" handlar om just det titeln antyder:

We'll murder them all amid laughter and merriment,
Except for the few we take home to experiment.
My pulse will be quickenin'
With each drop of strych'nine


Översättningarna från sextitalet - gjorda av den för mej obekante Per-Anders Boquist (signaturen Patrik) - har så klart inte Lehrers djärva rim och populärkulturella associationer. Här och var lyckas han dock få till tolkningar som är - som det gärna heter i recensioner - kongeniala.

Lehrer skrev den cyniska framtidsvisionen "When You Are Old and Grey":

An awful debility,
A lessened utility,
A loss of mobility
Is a strong possibility.
In all probability
I'll lose my virility
And you your fertility
And desirability.
And this liability
Of total sterility
Will lead to hostility
And a sense of futility.
So let's act with agility
While we still have facility,
For we'll soon reach senility
And lose the ability.


Boquist fick fram nästan samma uppiggande budskap:

Så var rationellare
Vi blir allt formellare
och aldrig mer sällare
blott konventionellare
Jag blir ej funktionellare
och du ej sensuellare
och din hud blir ej mjällare
men din röst blir allt gällare
Det är generellare
man blir materiellare
och ej naturellare
- blott intellektuellare
Det blir ej aktuellare
Låt oss va sexuellare
för vi blir allt formellare
Vilken hemsk tankeställare!


Just det - alla artiklar jag nånsin läst om Lehrer innehåller f.ö. påståendet att han slutade uppträda när Kissinger fick Nobels fredspris, med motiveringen att verkligheten en gång för alla överträffat satiren. Jag kan ju inte vara sämre så nu fick ni läsa det igen.

3 kommentarer:

Åke sa...

Vill bara tacka så mycket för en underhållande blogg. Brukade köra slumpsida på wikipedia efter luncherna för att få en daglig dos av något som jag förmodligen inte visste förut. Men efter proggböcker, Fälldins rövhallon och idag Lehrer så måste jag säga att du allmänbildar mig mer, å framförallt på ett underhållande sätt!

Keep up the good work!

Lasse Magnusson sa...

Jag har Tom Lehrer att tacka för mitt säregna engelska ordförråd. Vi hade en lärare i engelska (år 1969) som fick oss 14-åringar att sjunga med i professorns låtar. Jag lärde mig snabbt låtarna och spelade och sjöng hemma också. (De fnissigaste grabbarna ville helst sjunga sången om hur vi förorenar naturen - den heter "Pollution", jag som inte var sexfixerad sjöng hellre "The Irish Ballad".
(Jag var mer ironifixerad.)

MItt favoritcitat just nu är ur "Send the Marines"

When someone makes a move
Of which we don't approve,
Who is it that always intervenes?
U.N. and O.A.S.,
They have their place, I guess,
But first send the Marines!
....

For might makes right,
And till they've seen the light,
They've got to be protected,
All their rights respected,
'Till somebody we like can be elected.

Members of the corps
All hate the thought of war,
They'd rather kill them off by peaceful means.
Stop calling it aggression,
O we hate that expression.
We only want the world to know
That we support the status quo.
They love us everywhere we go,
So when in doubt,
Send the Marines!

(jag följer troget denna förträffliga blogg
magnux årg 55)

Mårten sa...

Lehrer har själv förnekat att hans tillbakadragande från scenen skulle vara en konsekvens av Kissingers nobelpris. Han slutade uppträda flera år tidigare.