måndag 7 april 2008

Proggiga barnböcker del 16: När barnen tog makten.

Jag är lessen. Ni som med tungorna vid naveln sitter och suktar efter fler inlägg om gamla sportjournalister och revyrävar får ge er till tåls. Jag sitter med högar med osminkad revolutionspropaganda för blöjbarn framför mej, och jag kan inte slita mej. Man öppnar pärmarna och en omisskännlig doft av timotejshampo, hemmaodlad haschisch och tron på att allt är möjligt slår emot en.

Gunnar Ohrlander alias Doktor Gormander - en man med ett skägg - har förekommit under den här rubriken tidigare. Hans dåvarande fru Helena Henschen likaså (bl.a. här).

1969 skrev och ritade de en bok om hur en skara barn på daghemmet Kanonen tar makten över leksakerna (läs produktionsmedlen), omvänder fröknarna och bygger ett nytt revolutionärt minisamhälle. Baksidan sammanfattar effektivt handling och ideologi:
Jag är övertygad om att Gunnar Ohrlander trodde på vartenda ord han skrev. Boken skälver av förändringsiver. Barnen och Ohrlander korsbefruktar varann med naivitet och politisk retorik.

"När barnen tog makten" är en revolutionsromantikers för tidiga utlösning. Kapitelrubrikerna ger en fingervisning om innehållet:

Grötgerillan slår till
Upproret
Krigsrådet
Första anfallet
Andra anfallet
Tredje anfallet
Fjärde anfallet
Femte anfallet
Kungen flyr till Schweiz
Den stora segern


I korthet: barnen är trötta på meningslösa sagor och tråkiga leksaker. De bildar en snubbelpatrull och en vaktpatrull, binder de elaka fröknarna och besprutar dem med ketchup och filmjölk. De tar kommandot över matbeställningarna och begär in glass, hallonbåtar och nötkola av grossisten.

Och så bestämmer de att låta fröknarna leva som barn för att förstå hur barn har det. Därav denna vällustiga badscen; genom tvagning och tvångslek ska fröknarna rent fysiskt sätta sej in i barnens situation.

- Vi vill inte ha morötter, sa fröknarna. Vi vill ha kaffe och bullar och wienerbröd. Och sen vill vi röka en cigarett.

- Fy, sa barnen. Kaffe är inte bra för magen. Bullar och wienerbröd är farligt för tänderna. Ni som är fröknar borde väl ha hört talas om alla tandtroll som borrar hål i tänderna om man äter för mycket wienerbröd. Och det här med cigaretter vill vi inte höra talas om.


Ohrlanders föreställning om vad barn egentligen tycker är festligt kontrasterar starkt mot vad jag upplevt (som barn och som förälder). Idén är att barn egentligen hatar Rödluvan och egentligen vill höra mer om utmärglade barn i u-länder:

- Vi vill inte höra sagor, sa fröknarna. Vi vill läsa dagstidningen.

- Det vill vi också egentligen, sa barnen. Vi har alltid bett er att lära oss läsa. Men ni säger bara att vi måste leka med leksakerna och lyssna på en massa dumma sagor.


Man kan kalla det hela en idealiserad, för att inte säja romantiserad bild av barn. Och av uppror.

Det är en ganska komplicerad bok att förhålla sej till. Å ena sidan skulle den kunna läsas som en fantasi om omnipotenta barn á la Pippi Långstrump; att ta makten och behärska världen är ju en dröm hos alla barn. Läser man den så, är boken inte konstigare än böcker om barn som kan flyga eller prata med djur.

Problemet är att det inte går att läsa boken så. Ohrlander har verkligen en politisk agenda. Bokens barn är ett föregående exempel. På allvar försöker Ohrlander övertala sina minderåriga läsare att ta över samhället, vilket märks när han lägger berättelsen åt sidan för klassisk marxistisk didaktik:

I dom flesta länder dör hälften av alla små barn därför att pappa och mamma måste betala pengar till dom som bestämmer. [---]

Fast ibland händer det att folket gör uppror. Dom vill inte svälta längre. Då går alla människor ut på gatorna och tågar mot de stora slotten där soldaterna och dom som bestämmer bor. Alla, stora människor, barn och gamla människor, går ut på gatorna och dom sjunger och alla har röda flaggor. [---]

Folkets ledare säger: Det räcker inte med att vi gör uppror. Det räcker inte med att vi bara går ut på gatorna och säger att vi inte vill vara fattiga längre. Nu måste vi göra revolution. Vi måste bli listiga. Vi måste slåss i hemlighet. Vi måste bilda en folkets armé som vet hur den ska driva soldaterna och dom rika på flykten. Nästa gång ska ingenting kunna hejda folkets flodvåg.


Det sista som bekant ett citat från den store rorsmannen själv, Mao (och en något onyanserad affisch av Christer Temptander). På ett annat ställe slår ett barn med skon i talarstolen som salig Chrustjev i FN.

Och så, som så ofta i proggsammanhang, kommer det lite slängsatir i förbifarten. Ett teveteam kommer till dagiset, ledda av "TV-idolen Skrattlund" som har lösnäsa också till vardags för att understryka hur oförarglig och medhårs han är. Reportern på Morgontrumpeten svarar i telefon: "Hallå, det är världens största slask- och skandaltidning".

Kapitlet om hur barnens revolution blir tevesänd slutar:

Högst uppe i tornet på sitt slott satt den gamle kungen och tittade på TV. När han hörde Lasse ropa blev han rädd och ringde i sin klocka på kammartjänaren.

- Packa mina kistor med pengar, sa kungen. Vi måste fly till Schweiz. Folket ska ta makten.

Och i ett annat hus satt den gamle statsministern. Han blev lika rädd som kungen och han ropade också till sina sekreterare att dom skulle packa hans pengar.

- Nu är det bäst att smita till Amerika, sa han. För snart börjar folket bestämma i det här landet.


Och i en sekvens försöker "Gunnars pappa som var miljonär" köpa ett av de upproriska barnen:

-Man kan väl inte köpa en pojke heller.

-Jo, sa Gunnars rika pappa. Har man bara pengar så kan man köpa allt. När jag har köpt honom ska han få följa med hem till mig och där ska han få lära sig att inte prata en massa strunt. [---] Jag har köpt både kungar och presidenter så varför skulle jag inte kunna köpa en barnunge.


Tror ni att Gunnars pappa lyckas köpa barnet? Tror ni att kapitalismen kan segra? Nej! Nej! Nej! För inget - INGET - kan stoppa folkets flodvåg! Det är historiskt bevisat! Nästan.

- Vi barn kan inte förstå varför vissa människor ska ha mer pengar än andra, sa han. Vi tycker det är fel. Därför ska du ge en del av dina pengar till oss barn. Då kan vi köpa en filmprojektor och vi kan också åka ut med bussar varje dag och gå och titta på muséer och fabriker och det vi vill se.

- Jag ger inte några pengar till er, svarade Gunnars rika pappa. Jag har så mycket pengar därför att jag är så duktig.


Det här är en bok som aldrig hade skrivits 2008. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs.

Det är en bok skriven i den yrvakna adrenalinskjutsen efter kårhusockupationer och parisuppror och demonstrationsglädjetåg, innan tokvänstern blev riktigt vänstertokig och slog sönder sej själv i fragment, när alla var rörande överens om att Vietnamkriget var vansinnigt och att det är rätt att göra uppror, innan folk började bråka om hur man gjorde rätt uppror.

Det är ärligt talat ganska uppfriskande att läsa.

Men mest så klart skrattretande. Gunnar Ohrlander har jag alltid upplevt som en intelligent karl. Hur kunde kan gå i såna här uppenbara revolutionskåta fällor? Hur kunde han köpa den urgamla vänsterföreställningen att allt rikt är ont och alla smutsiga trashankar goda? För givetvis dyker en lodis upp på barnens sida, och givetvis är han den ende vuxne som går att lita på. (Jfr boken om femåringen Robert som blir kompis med en alkoholist.)

Svaret är antagligen: för att alla, varenda jävel, i Ohrlanders omedelbara närhet var precis lika övertygade om att det var möjligt. Det var bara en tidsfråga. Revolutionen knackade på dörren.

Och i samma tid som Beatles gjorde världshittar med barnlåtar om gula undervattningsbåtar och valrossar, när den lekande människan - homo ludens - var ett slags tidens påtända ideal, ankom det förstås på barnen att ta det första steget i det stora språnget.

Det är naturligtvis att ha väldigt höga tankar om barn. Men kanske också att lägga väldigt tunga bördor på dem.

4 kommentarer:

Gustaf sa...

"när den lekande människan - homo ludens - var ett slags tidens påtända ideal"

bra sagt, har läst en del om 60-talet och LSD framförallt, den drogen ska tydligen bygga upp en fäbless för barnperspektivet

Måste ju vara det som slår igenom här också. Hela bokserien låter så naiv på nåt vis, eller så är det så jag, detta cyniska 80-talsbarn, ser på 68-skäggen...

Gisela sa...

Oh! Vilken nostalgitripp! Det där var en av mina favoritböcker när jag var... liten. Fortfarande, eventuellt.

:D

emil sa...

hujedamej vilken underhållande läsning!
nog måste det snart komma ut en bok vid namn proggiga barnböcker? det kommer bli årets bok, oavsett vilket år det gäller.

Hanna Jernberg sa...

Satt barnvakt åt en familj och fick vid kvällsläsningen hoppa in i denna härliga barnbok. Jag vill så gärna läsa den från början och har försökt hitta den på alla möjliga ställen på nätet. Har du några tips på vart man kan få tag på den??

Mvh. Hanna